av Clara Aranda (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
I september 2019 presenterade Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) en rapport som lyfte fram ett flertal områden där kvinnor missgynnas av vården. I en rad studier har man kunnat påvisa att det finns skillnader mellan kvinnor och män när det gäller tillgång till vård. Det handlar exempelvis om att väntetiderna skiljer sig och att vården sätts in i olika skeden av sjukdomsförloppet. Även omfattningen av insatserna skiljer sig mellan könen, utan att det finns skäl till särbehandling.
Kvinnor får i betydligt lägre grad än män vård enligt de nationella riktlinjerna för hjärt-kärlsjukvård, och får i lägre grad än män läkemedelsbehandling med bevisad nytta. Kvinnor får exempelvis inte heller implanterbar hjärtstimulerare tillsammans med hjärtsviktspacemaker i samma utsträckning som män. Detta trots att behovet är lika stort hos kvinnor. Socialstyrelsen lyfter också fram att skillnaderna mellan män och kvinnor är stora och att dessa skillnader är till kvinnors nackdel.
Allt fler kvinnliga patienter söker även vård utomlands, då förtroendet för vården i Sverige är väldigt lågt. Kvinnliga patienter med den smärtsamma sjukdomen endometrios söker sig exempelvis till andra europeiska länder och även till USA för att kunna genomföra avancerade ultraljud samt högspecialiserad endometrioskirurgi.
Det finns många exempel på att kvinnor tolkas till sin nackdel och inte tas på allvar av den svenska hälso- och sjukvården. Vården ska hålla en lika god kvalitet oavsett patientens könstillhörighet. Målet för den svenska hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Det är dock uppenbart att hälso- och sjukvården inte lever upp till dessa mål i praktiken.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Hur avser ministern att verka för att den svenska hälso- och sjukvården ska bli mer jämställd?