av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
I dagarna har vi kunnat läsa om att Turkiet än en gång hotat med att inleda en fullskalig invasion av nordöstra Syrien, närmare bestämt de nordliga delarna av vad som kallas Rojava. Anfall har redan börjat, och baserat på ett förhöjt tonläge kan en invasion kan ske när som helst eftersom hoten denna gång var ett direkt löfte från Turkiets auktoritäre och hårdföre ledare Recep Tayyip Erdoğan.
Enligt Erdoğan är planeringen och förberedelserna är färdiga, varför de invånare som bor i och omkring Rojava lär vara mycket oroade då invasionen kan resultera i en etnisk rensning av kurder med massmigration, misär och en ökad konflikt i det annars förhållandevis fridfulla området.
Det finns skäl till oro. Turkiet har sedan tidigare visat sig se mellan fingrarna med diverse terrorgrupper genom att tillåta sig vara ett transitland för deras krigare, och genom att Turkiet har erbjudit skadade terrorister sjukvård har dessa senare kunnat fortsätta bedriva sin terrorism. Terrorkrigare har dessutom enligt ett flertal källor använts av Turkiet som soldater i det syriska proxykriget, och med hjälp av olika turkiska aktörer har bland annat Islamiska staten kunnat finansiera sin terrorverksamhet genom illegal försäljning av olja och diverse stulna föremål. Samtidigt har civila som tvingats fly terrorsekten stoppats och i värsta fall skjutits av turkiska gränsvakter.
Med Turkiets invasion av Afrinprovinsen i nordvästra Syrien färskt i minnet ser vi resultatet i det som tidigare var det mest fridfulla området i Syrien och som fram till den turkiska invasionen lyckats hålla sig utanför det fruktansvärda syriska inbördeskriget. I Afrin ser vi i dag omfattande förtryck, mord och kidnappningar av i synnerhet kurder samt militärt stöd till brutala islamistgrupper. Skyltar på kurdiska har plockats bort, och numera ser man enbart vägskyltar på arabiska och turkiska – trots att en majoritet av invånarna fortfarande är kurder.
Erdoğans planer för Rojava ser snarlika ut, varför det finns en befogad oro över en utveckling liknande den som vi har sett i Afrin, eller kanske ännu värre. Erdoğan har en uttalad ambition att förflytta syriska araber från Turkiet till området, vilket bör ses som ett led i att driva ut och splittra de kurdiska ursprungsinvånarna, vars existens som grupp han så gott som vägrar att erkänna.
Regeringen har vid ett flertal tillfällen sagt sig vilja bidra till en lösning på detta genom att uppmana till återhållsamhet och föra en dialog för att förhindra en eskalering av konflikten. Att mana till dialog och återhållsamhet räcker dock inte när vi har med en ledare som Erdoğan att göra, vilket Afrin än en gång är ett exempel på.
Det är mycket tråkigt att det tog fram till tisdagen, troligtvis efter att detta påpekats i riksdagens utrikesutskott, för regeringen att kalla upp Turkiets ambassadör till UD. Regeringen borde med all kraft visa sitt stöd till de kurder och allierade i Syriens demokratiska styrkor (SDF) som bär huvudansvaret för att Islamiska staten besegrats och som varit den mest pålitliga allierade kraften i kampen mot vår tids värsta terrororganisation. Regeringen borde även tydligt visa att vi inte sviker dem som med enkla medel offrat liv, hälsa och framtid för att stå emot den ondska och allt lidande som Islamiska staten och liknande islamistgrupper fört med sig. Exempel på detta kan vara att överväga sanktioner och/eller stopp av export av krigsmateriel och teknisk utrustning, att samla det internationella samfundet för ett fördömande eller att redan nu skicka humanitärt stöd till det politiska styret i Rojava.
Med anledning av ovanstående önskas utrikesminister Ann Linde svara på följande fråga:
Kan vi förvänta oss att den svenska regeringen gör någonting mer än att mana till återhållsamhet eller dialog i regionen för att förhindra en turkisk invasion eller för att stötta invånarna i Rojava?