av Håkan Svenneling (V)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Istanbulkonventionen är Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Konventionen öppnades för undertecknande vid ett ministermöte i Istanbul i maj 2011. Sverige undertecknade konventionen samma dag, och i november 2014 ratificerades den. Konventionen fördömer alla former av våld och beskriver våld mot kvinnor som ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Att förebygga våld mot kvinnor anses enligt konventionen som avgörande för att kunna uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Istanbulkonventionen är det första internationella rättsligt bindande instrumentet i Europa och ett av de första i världen som explicit kräver förbud mot och åtgärder för att stoppa mäns våld mot kvinnor.
Istanbulkonventionen har utsatts för en omfattande smutskastning och omgärdats av en mängd falska påståenden från konservativa krafter i Europa. EU skrev under konventionen 2017, men sju EU-länder har fortfarande inte ratificerat den. Motståndet mot konventionen inom EU har varit störst i Ungern, Tjeckien, Slovakien och Bulgarien men inte heller Storbritannien har ratificerat konventionen under sin tid som medlem.
I tisdags var frågan om en ratificering uppe för omröstning i det ungerska parlamentet. Ungern har under den senaste tiden blivit alltmer auktoritärt och har som det enda landet i EU blivit kategoriserat som enbart ”delvis fritt” av det politiskt obundna forskningsinstitutet Freedom House. Parlamentet, lett av premiärminister Victor Orbán, valde att rösta nej till Istanbulkonventionen till förmån för en regeringsdeklaration där konventionen anklagas för att stödja ”destruktiv genusideologi” och ”illegal migration”.
Detta sker samtidigt som Europas kvinnojourer larmar om ökat våld i hemmen till följd av coronavirusets framfart. Även FN:s enhet för jämställdhetsarbete, UN Women, har rapporterat om att kraven på isolering för att minska smittspridningen har ökat våldet i nära relationer.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:
Vad avser ministern att göra för att öka pressen på de länder i EU som inte har ratificerat Istanbulkonventionen samt för att arbetet med mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer ska uppvärderas i EU-samarbetet?