av Maj Karlsson (V)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Vi vet hur viktigt det är att skydda alla i samhället som tillhör en riskgrupp från att smittas med covid-19. Vi har sett hur stora konsekvenserna har blivit när smittan har spridit sig på äldreboenden i flera kommuner. I radioprogrammet Funk i P1 berättar en anhörig till en person som bor på ett LSS-boende om sin stora oro för att viruset ska börja sprida sig på boendet. Hon vittnar om att det vid ett misstänkt fall av covid-19 visade sig att det inte fanns någon krisberedskap, skyddsutrustning eller handlingsplan vid smitta på boendet och att det hade skapat stor oro bland personal, boende och anhöriga.
Många som i dag bor på LSS-boenden tillhör en riskgrupp. Diagnoser som hjärt-kärlsjukdom, högt blodtryck och diabetes är exempelvis vanligare hos personer med intellektuell funktionsnedsättning än hos den övriga befolkningen. För vissa kan det även vara svårt att följa och ta till sig Folkhälsomyndighetens rekommendationer om hur man ska skydda sig själv och andra mot smitta.
I en lägesrapport från Socialstyrelsen om kommunernas beredskap för allmän smittspridning av covid-19 konstaterades att beredskapen för nödvändig materiel och utrustning bedömdes som minst god inom LSS-boenden i storstadsområdena jämfört med annan verksamhet. I tidningen Dagens Nyheter rapporteras den 7 maj att det inte finns någon samlad nationell statistik kring förekomsten av smitta på landets LSS-boenden.
Flera organisationer som företräder personer med intellektuella funktionsnedsättningar har kritiserat den bristande beredskapen. De pekar bland annat ut den stora andelen timvikarier som en riskfaktor eftersom den stora omsättningen av personal försämrar möjligheten att sprida viktig information samt att skapa nödvändiga rutiner.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Vad avser ministern att göra för att minska risken för en ökad smittspridning på landets LSS-boenden?