av Elin Segerlind (V)
till Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Det svenska fisket står inför stora utmaningar. Problemet med att överleva på sitt fiske är särskilt markant för de som fiskar kustnära och som landar i lokala hamnar där tillgången på goda bestånd är låg.
Orsakerna till obalansen i Östersjön och rubbningen i ekosystemet är många, men en är det storskaliga fiske med stora industritrålare som pågår utanför kusten. Det är ett fiske som man med svårighet kan kalla hållbart. Dels för att det sker med trål som riskerar att förstöra botten, dels för att det vid ett litet antal tillfällen tar upp stora mängder fisk, som då hindras från att leka och stärka beståndet och inte kan bli föda åt större fiskar.
I Stockholms skärgård har de stora trålarna i år tagit upp 370 gånger mer strömming än Stockholms kustfiskare. Det är ett scenario som rimmar illa med ett land som vill värna en lokal livsmedelsförsörjning. Den stora delen av det som fångas med industritrålarna går till Danmark, där det blir fiskmjöl som ges till bland annat fiskarna i de norska fiskodlingarna, vilka vi sedan köper för konsumtion. Det är en onödig omväg.
Vänsterpartiet har tidigare lyft fram att det behövs begränsningar i industrifisket i Östersjön, kopplat både till olika tidsperioder då fisken leker och till områden som är särskilt viktiga för fiskens utveckling. Detta har generellt sett möts med ljumt intresse från regeringen.
Just nu pågår en namninsamling för att stoppa industrifisket i Östersjön, då allt fler får upp ögonen för det ohållbara i dagens fiske. Med tanke på den ökade medvetenheten kring behovet av lokal mat och den ökade efterfrågan på det som finns nära bör det stora industrifisket, med all sin negativa miljöpåverkan i fisket, med transporter och beredning, bli ett minne blott.
Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga till statsrådet Jennie Nilsson:
Avser statsrådet att vidta åtgärder, och i så fall vilka, för att begränsa industrifiskets negativa inverkan på det lokala fisket och Östersjöns ekosystem?