av Markus Wiechel (SD)
till Statsminister Stefan Löfven (S)
Dödligheten i Sverige till följd av covid-19 är oroväckande hög, och vi ser nu dödstal som ligger på det dubbla av samtliga övriga nordiska länder tillsammans. Den 30 april hade Sverige en dödlighet på 256 personer per miljon invånare, vilket kan jämföras med 38 respektive 39 för Finland och Norge. Sydkorea och Japan, som i stor utsträckning valt motsatt strategi från Sverige, har siffror på 5 respektive 3. Storbritannien, som initialt sett hade en liknande strategi som Sverige och som av den svenske statsepidemiologen tidigt ansågs vara intressant att följa, har siffror på hela 394 döda per miljon invånare.
Mot bakgrund av den laissez-faire-strategi som den svenska regeringen har valt har resultatet varit lätt att räkna ut redan innan den inhemska smittspridningen i landet var ett faktum. Det kan naturligtvis också sättas i perspektiv till hur oförberett Sverige var för en pandemi, med såväl rutiner som material.
När regeringen återkommande hänvisar till landets expertmyndigheter, som i sin tur hänvisar till ”forskning och vetenskapliga bedömningar”, blir valet av strategi märkligt, om det inte i själva verket finns en acceptans för att väldigt många människor i Sverige kommer att dö, direkt eller indirekt, av covid-19.
Den internationella expertisen, men även tusentals svenska forskare och experter, har som bekant också totalsågat den svenska så kallade strategin. Folkhälsomyndigheten har dessutom återkommande bevisats ha fel, vilket naturligtvis väcker andra frågor.
Trots detta väljer statsminister Stefan Löfven att konsekvent undvika utfrågningar rörande Sveriges väg under denna pandemi. Expressens Anna Dahlberg har beskrivit det väl i en krönika där hon radar upp hur statsministern håller sig borta från utfrågningar och intervjuer, genom att tacka nej till förfrågningar alternativt hänvisa till någon annan.
Statsministern har inte ställt upp i Ekots lördagsintervju på över två år, trots upprepade förfrågningar från redaktionen. De senaste tre åren har han låtit sig intervjuas i SVT:s Agenda, dock aldrig genom att personligen infinna sig i studion. Trots att vi nu befinner oss i den allvarligaste nationella krisen sedan andra världskriget får väljarna enbart monologer från statsministern, med undantag från presskonferenser där ordet fördelas av regeringens egna pressekreterare.
Det är som bekant riktigt dystra siffror vi ser för Sveriges del, och det uttalade målet att med frivillighet skydda äldre och andra riskgrupper betraktas av många som misslyckat. Det är därför förståeligt att vår statsminister duckar svåra frågor i den här situationen. Det finns dock ett enormt problem kopplat till denna mediestrategi: Det undergräver det demokratiska ansvarsutkrävandet.
Regeringen kan välja att följa myndigheternas rekommendationer, men i slutändan är det faktiskt regeringen och ytterst statsministern som är ansvariga för det som görs eller inte görs i syfte att rädda liv. Då förväntar sig de flesta att han kan svara på angelägna frågor utan att hänvisa till andra ministrar eller till våra myndigheter.
Mot bakgrund av ovanstående önskas statsminister Stefan Löfven svara på följande fråga:
Varför deltar statsministern, som högst ansvarig, inte i utfrågningar och enskilda intervjuer för att svara på frågor om regeringens strategi för att möta den allvarliga kris som Sverige nu går igenom till följd av covid-19 och coronavirusets spridning?