av Martina Johansson (C)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Det uppmärksammade fallet med Lilla hjärtat lämnar ingen oberörd. En liten flicka som omhändertogs nio dagar gammal och placerades i familjehem. Som växte upp i familjehemmet, såg familjehemmet som sin familj och familjehemsföräldrarna som sina föräldrar, men ändå slets upp därifrån och återlämnades till sina biologiska föräldrar i vars vård hon sedermera kom att dö.
Myndigheterna har i fallet med Lilla hjärtat helt fallerat i sin uppgift att slå vakt om barnet och att sätta barnets bästa främst. Eftersom fallet även överprövades av kammarrätten kan vi dra slutsatsen att det är lagen, eller tolkningen och tillämpningen av lagen, som inte i tillräckligt hög grad slår vakt om barnet eller sätter barnets bästa främst.
Tyvärr har det även innan fallet med Lilla hjärtat kommit oroande signaler om att lagen om vård av unga (LVU) inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till barnets bästa. I de fallen har det framförts kritik mot att lagen inte uppställer något krav på att ett omhändertagande och en tvångsplacering av ett barn verkligen ska medföra en förbättring för barnet. Det förekommer fall där det rent objektivt inte går att dra slutsatsen att ett omhändertagande verkligen medför bättre livsbetingelser för barnet. Man kan säga att det är baksidan av samma brist som förelåg i fallet med Lilla hjärtat. Lagen tar inte hänsyn till barnets bästa i bedömningarna av om ett omhändertagande ska genomföras, och inte heller i bedömningarna av om ett omhändertagande ska upphöra. Det står därmed klart att lagstiftningen om vård av unga uppvisar allvarliga brister när det gäller att slå vakt om barnet.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Hur tänker regeringen se till att barnets bästa och barnets rätt ges större genomslag i lagen om vård av unga (LVU)?