av Camilla Waltersson Grönvall (M)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Det finns i dag många omotiverade och stora regionala skillnader inom svensk cancervård. Den nuvarande regeringen tillträdde 2014 med vallöftet från Socialdemokraterna om att korta köerna inom cancervården. Statsminister Stefan Löfven och socialminister Lena Hallengren undertecknade löftet (DN Debatt den 17 juni 2014). Alla skulle få sin cancervård inom fyra veckor efter att patienten fått en remiss. Löftet var inte bara djupt populistiskt formulerat från början, utan dess goda intentioner är inte ens i närheten av att uppfyllas.
Senast i en interpellationsdebatt i riksdagen den 3 mars innevarande år uttryckte socialministern att det finns högt ställda ambitioner gällande cancervården. Hon illustrerade detta genom följande resonemang att regeringen menar allvar. ”Man skulle kunna skruva ned siffrorna över hur många som ska genomgå ett SVF eller hur många som ska göra det inom maximala ledtider”. Men, underförstått, det gör inte regeringen. Resonemanget är provocerande.
Moderaterna har länge drivit och kommer att fortsätta att driva att den nationella cancerstrategin ska förnyas och uppdateras. Det gäller bland annat målen för hur många cancerpatienter som ska delta i ett standardiserat vårdförlopp. Målet borde vara att 90 procent av alla människor som insjuknar i cancer ska vara utredda enligt ett standardiserat vårdförlopp före utgången av 2022. Därtill att 90 procent av dessa ska få sin cancervård inom utsatta maximala tidsgränser. Detta vore ett mycket ambitiöst mål.
Samtidigt är det helt nödvändigt. Cancerpatienter får i dag vänta alldeles för länge i vårdköer. Till exempel får fem av sex människor med lungcancer inte sin första behandlingsstart inom utlovad väntetid, eller ledtider som det egentligen heter eftersom tiderna skiljer sig åt för olika cancerdiagnoser av medicinska skäl. Men för patienten handlar det om väntetider som bland annat skapar stor oro och ångest. Det är inte värdigt ett land som Sverige, som ska ha mycket höga ambitioner och ännu viktigare höga resultat i form av hög medicinsk kvalitet och korta väntetider.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Avser ministern att vidta åtgärder för att höja ambitionerna för svensk cancervård i enlighet med de förslag Moderaterna presenterat?