av Amineh Kakabaveh (-)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
I decennier har flera spektakulära händelser inträffat i Iran som väckt internationell uppmärksamhet i medierna: det brutala nedslåendet av stora demonstrationer mot regimen i landets storstäder, nedskjutningen av ett ukrainsk civilt trafikflygplan, där alla i planet dödades, och den ansvarslösa hanteringen när det gäller spridningen av coronaviruset, som sannolikt kommer att kosta många människor livet. Det som inte röner samma uppmärksamhet är minoriteters, kvinnors och arbetande människors vardagsvillkor och kamp för sina rättigheter.
För 300 dagar sedan deltog Neda Naji i en förstamajdemonstration utanför Islamiska republiken Irans parlament. Demonstrationen, som var anordnad av självständiga fackliga organisationer, slogs ned med brutalt våld av säkerhetspolisen. Många demonstrationsdeltagare arresterades. En del av dem frigavs senare mot borgen, men några fackliga ledare har nyligen dömts till långa fängelsestraff. Bussföraren Hassan Saeedi och hans fackliga kamrat dömdes till fem års fängelse och 74 piskrapp.
Neda Naji har inte blivit beviljad frigivning mot borgen i avvaktan på att ställas inför rätta. Hon hålls fortfarande isolerad i fängelset, och ingen vet hur hon mår eller när hennes sak kommer att prövas. Hon har inte tillåtits ha någon kontakt med omvärlden. Hon är inte den enda som drabbats på detta sätt. Behandlingen av Hassan och Neda är exempel på de förbrytelser som den iranska regimen dagligen begår mot demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Våldet mot demonstranterna som kostade mer än tusen människor livet, nedskjutningen av det ukrainska trafikflygplanet och regimens hantering av coronasmittan är allvarliga saker, men det finns ett vardagligt förtryck som även det är livshotande och måste uppmärksammas.
De saker jag nämnt ovan visar alla på en oerhörd brist på respekt för människoliv och för FN:s konvention för mänskliga rättigheter som Iran har skrivit under, inte minst de vardagliga förbrytelser som i alltför liten utsträckning röner uppmärksamhet i världens medier.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:
Kommer regeringen att kräva av den iranska regimen att den ska inse sitt ansvar för det folk den har makten över och respektera FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och arbetande människors rätt att organisera sig och ge uttryck för sina tankar och åsikter, t.ex. för Neda Naji, Ahmadreza Djalali med flera?