av Michael Anefur (KD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Det är inte okänt för någon inom socialtjänsten och sjukvården, eller för de sjuka och deras anhöriga, att personer som lider av beroendesjukdom och samtidig psykisk ohälsa alltför ofta hamnar i en situation där ingen tar ett helhetsansvar. Personer slussas mellan socialförvaltning och sjukvård och får ingen riktig hjälp att klara sin vardag eller sin sjukdom.
För den breda allmänheten blev detta uppenbart genom Uppdrag gransknings reportage om Sanne (SVT den 18 november 2018 och den 19 april 2019). Under tolv dagar skickades Sanne 14 gånger mellan olika institutioner inom socialförvaltningen och sjukvården. Hon erbjöds vård så kort tid som möjligt och sedan, i bästa fall, boende på härbärge. Ingen, varken socialförvaltningen eller sjukvården, kände något huvudansvar. Ingen gjorde heller fel i lagens mening. Detta är rimligen vare sig önskvärt eller humant.
Under hösten 2018 drev vi kristdemokrater, tillsammans med andra partier, i socialutskottet att det skulle vara en gemensam huvudman för denna typ av samsjuklighet. Ett enigt utskott ställde sig bakom att detta skulle utredas. När frågan kom till kammaren ställde sig glädjande nog en enig riksdag bakom följande tillkännagivande: ”Regeringen bör se över frågan om hur ansvaret för vård vid samsjuklighet i form av psykisk ohälsa i kombination med beroendesjukdom kan samlas hos en huvudman. Regeringen bör efter det att översynen har gjorts utreda möjligheterna till en gemensam tvångslagstiftning för personer med psykisk ohälsa i kombination med beroendesjukdom. Därutöver bör regeringen se över hur det ska kunna finnas tillgång till farmakologisk behandling i hela landet för personer med beroendesjukdom.”
Riksdagsbeslutet togs den 2 maj 2019.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren: