av Ali Esbati (V)
till Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S)
Coronapandemin har skapat allvarliga problem på den svenska arbetsmarknaden. Arbetslösheten har skjutit i höjden och riskerar för alltför många att bli alltför långvarig. För att motverka ytterligare omfattande och djupgående problem för individer och samhälle krävs det ett kraftfullt agerande från statens sida. Det inbegriper en arbetsmarknadspolitik för stöd och omställning som snabbt kan skalas upp.
Dessvärre befinner sig den viktigaste myndigheten för att utgöra ett verktyg för en sådan politik, Arbetsförmedlingen (AF), i ett sargat och osäkert läge sedan tiden före pandemin.
Regeringen angav inledningsvis vid pandemins utbrott att den hade pausat de politiska samtalen om en fortsatt ”reformering” av AF. Strax kom dock nya signaler, trots att det läge som AF ska hantera snarare snabbt försämrats.
De orossignaler som jag nås av via anställda och förtroendevalda inom AF, men också via personer som behöver AF:s stöd, handlar om flera typer av brister. Till det märkligaste hör att det långtgående pilotprojektet för en privatisering av AF:s matchningsverksamhet, det så kallade Kundval rusta och matcha (KROM), fortsätter som om inget har hänt. Detta är problematiskt i sig, inte minst mot bakgrunden att riksdagen tvingade regeringen att backa från en fullskalig omläggning med grund i den så kallade lagen om valfrihetssystem. Men givet de oerhört stora krav som ställs på AF med anledning av pandemin blir detta närmast absurt. Detta är också något som understrukits av utredare från samtliga fackliga centralorganisationer.
Vidare har den pågående ”reformeringen” medfört att arbetsförmedlare i stor utsträckning flyttats över till att bemanna kundtjänst. Detta gör det svårare att faktiskt erbjuda hjälp som går bortom inskrivning för många av dem som borde få stöd.
Det finns också oroväckande uppgifter om att AF forcerar hänvisning till kommersiella aktörer i det löpande, LOV-baserade systemet för stöd och matchning (STOM), med syfte att hålla upp dessa aktörers affärsverksamheter, snarare än att utgå från de arbetssökandes behov och arbetsförmedlarnas individuella bedömning.
Mot denna bakgrund vill jag fråga arbetsmarknadsminister Eva Nordmark: