av Jonas Andersson i Linköping (SD)
till Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)
Sedan den 1 januari 2017 har Sverige en ny helstatlig filmpolitik i stället för det tidigare filmavtalet som gemensamt finansierades av staten och filmbranschen. Den nya politiska inriktningen framlades via prop. 2015/16:132 Mer film till fler – en sammanhållen filmpolitik, och som en del av denna filmpolitik lade regeringen även fram ett antal filmpolitiska mål. Svenska Filminstitutet (SFI), som fördelar det statliga filmstödet om hundratals miljoner kronor om året, har i sin tur ett stort ansvar och en stor makt över vilka filmprojekt som ges stöd.
Under årets början har vi kunnat läsa om hur 2019 blev ett riktigt katastrofår för svenska filmer på landets biografer. Biobesöken till svenska filmer minskade med 31 procent i jämförelse med 2018, enligt en rapport från Sveriges Biografägareförbund. Svenska filmer stod för 13,2 procent av besöken till svenska biografer, och sedan 2014 har besöken gällande svenska filmer halverats, detta enligt samma rapport. Så illa är läget trots att biograferna visar allt fler svenska filmer.
Biografägareförbundet menar med anledning av detta att det finns anledning för SFI att se över hur filmstödet fördelas och att man måste tänka på publiken redan under manusstadiet och när filmen produceras.
Vilket ansvar regeringen har med sin filmpolitik för det nuvarande krisläget är en rimlig fråga att ställa sig. Regeringens politik på området, inklusive de filmpolitiska mål som man har satt upp, är givetvis något som avspeglas i SFI:s verksamhet, som i sin tur avgör vilka filmproduktioner som får ta del av det statliga stödet till svensk film. Flera kritiker har lyft fram just Filminstitutets fokus på normkritik och identitetspolitik, vilket påverkar vilka projekt som får ta del av filmstödet, som en del av förklaringen till varför det går alltför dåligt för svensk filmindustri.
Med anledning av detta vill jag fråga kultur- och demokratiminister Amanda Lind: