av Tobias Andersson (SD)
till Statsrådet Anna Hallberg (S)
I december 2019 presenterade regeringen Sveriges export- och investeringsstrategi. Strategin på över 30 sidor kan ses som en uppdatering och uppföljning av den exportstrategi som presenterades hösten 2015 och består huvudsakligen av fem strategiska målsättningar med flertalet viljeriktningar och åtgärdsförslag kopplade till sig.
Från Sverigedemokraternas sida gläds vi åt att regeringen, åtminstone genom en strategi, verkar för att stärka Sveriges handelsförbindelser och underlätta för svensk export. Detta är inte minst viktigt i en tid av sviktande konjunktur och relativt låg svensk tillväxt. Att man i strategin dessutom pekar ut små och medelstora företag och behovet av att främja deras exportmöjligheter ligger väl i linje med Sverigedemokraternas generella näringspolitik.
Med detta sagt återstår det att se hur strategin faller ut i praktiken. Samtidigt kan det konstateras att det återfinns en rad andra välbehövliga näringspolitiska åtgärder som inte ryms inom ramarna för den nämnda strategin.
Handelspolitik har överlag blivit alltmer aktuellt under de senaste åren givet handelskonflikten mellan USA och Kina, Kinas förmåga att genom handel agera geopolitiskt och fallet i Världshandelsorganisationen WTO:s överprövningsorgan i december. Dessa frågor ryms i strategins målsättning nummer tre, ”Sverige ska vara pådrivande för en fri, hållbar och rättvis internationell handel”.
Där skriver regeringen bland annat ”För Sverige som ett handelsberoende land är en regelbaserad, fri och rättvis multilateral världshandel en viktig förutsättning.” och fortsätter sedan med att uttrycka behovet av att reformera och modernisera WTO – en ambition som Sverigedemokraterna delar. Regeringen nämner även att Kinas växande roll påverkar det multilaterala handelsregelverket, men ingenstans nämns bland insatserna på området hur man ämnar verka för att kontra detta. Att till exempel Kina fortsatt definieras som ett u-land i WTO-sammanhang är något som återkommande väcker kritik.
Behovet av att från Sveriges sida agera mot Kina blir dessutom större i kölvattnet av diplomatiska påtryckningar mot enskilda statsråd och av kinesiska bolagsförvärv i Sverige, med mera.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Anna Hallberg:
Givet den uttalade ambitionen i Sveriges export- och investeringsstrategi att vara pådrivande för en fri och rättvis internationell handel, hur ämnar statsrådet och regeringen agera för att påverka Kina i den riktningen, såväl i arbetet inom multilaterala organisationer likt WTO som i bilaterala och diplomatiska samtal?