av Ludvig Aspling (SD)
till Statsrådet Mikael Damberg (S)
Den 29 november hölls en särskild riksdagsdebatt om hur Sverige ska verkställa utvisning av personer som utgör säkerhetshot.
Sverigedemokraterna föreslog att personer som väntar på verkställighet ska kunna åläggas med särskilda restriktioner. Exempelvis bör inte imamer som utgör ett hot mot rikets säkerhet tillåtas att verka i moskéer. Inrikesminister Mikael Damberg avfärdade förslaget eftersom han inte riktigt visste ”hur [SD] har tänkt att det ska leva upp till internationella konventioner”.
Storbritannien har brottats med samma problem under en längre tid och införde 2011 vad som kalls restricted leave policy. Regelverket tar sikte på personer som utgör hot mot rikets säkerhet men där utvisning inte kan verkställas eftersom de riskerar att fara illa i hemlandet, och det ger möjlighet att belägga dessa personer med begränsningar av rätten att arbeta, studera, ta emot ekonomiskt bistånd och välja bostadsort.
Sverige och Storbritannien omfattas av samma internationella konventioner; mest relevant i detta fall är Europadomstolens artikel 8 om rätten till privatliv och kanske även artikel 9 om religionsfrihet. Brittisk domstol, inklusive migrationsöverdomstolen, har vid ett par tillfällen funnit att lagen ligger i linje med Europakonventionen. Europadomstolen själv har aldrig, såvitt vi vet, valt att pröva lagen.
Även om beslutet att porta våldsbejakande imamer från moskéer potentiellt skulle kunna strida mot Europakonventionen så finns inget prejudikat som talar för det. Tvärtom finns en tydlig praxis från en välfungerande rättsstat i vårt närområde som pekar ut en bred katalog av verktyg som vi utan tvekan får använda men som Sverige av någon anledning väljer att inte använda.
Jag vill därför fråga statsrådet Mikael Damberg: