av Elin Segerlind (V)
till Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Nyligen beslutade stortinget i Norge att sätta punkt för den inhemska pälsdjursuppfödningen. Därmed är Norge ett av de 15 länder i Europa som har fattat beslut om att fasa ut eller förbjuda pälsdjursuppfödning. Genom sitt beslut visar Norge att det är möjligt att lägga pälsdjursindustrin till historien och ta ett viktigt kliv in i framtiden om bara den politiska viljan finns.
I Sverige lever omkring 1 miljon minkar i burar utan möjlighet att simma, leka, springa eller leva under naturliga omständigheter. Hur den onaturliga miljön i buren påverkar djuren fullt ut vet vi inte i dag. Så sent som i januari i år presenterade Jordbruksverket rapporten Utvärdering av välfärden hos mink inom pälsproduktionen, i vilken de påvisar stora brister i kunskapen om hur djurvälfärden ser ut inom den svenska pälsdjursindustrin. Jordbruksverket menar i rapporten att omfattande studier skulle behöva göras där minkarna bevakas under en längre tid. Trots detta meddelar regeringen i samband med budgeten för 2020 att den inte avser att vidta några åtgärder utifrån Jordbruksverkets rapport.
Folkviljan i fråga om pälsdjursuppfödning har länge varit entydig: svenska folket vill att pälsdjursindustrin ska avvecklas. Åtta av tio svenskar anser att det inte bör vara tillåtet att föda upp djur i bur för pälsens skull. Det finns en klar majoritet som skulle uppskatta att regeringen visade handlingskraft i den här frågan. I mars i år tog landsbygdsministern emot en namninsamling med över 100 000 underskrifter för ett förbud mot pälsdjursfarmning i Sverige. Sedan dess har regeringen i motsats till det meddelat att den inte avser att vidta några ytterligare åtgärder.
I många frågor som rör djurskydd tycks det som om ekonomiska intressen hamnar före etiska hänsynstaganden. Inför beslutet i Norge utreddes effekterna noga, bland annat med avseende på hur landsbygden skulle påverkas av att pälsdjursindustrin avvecklades.
En oberoende utredning genomfördes av Institutet för landsbygds- och regionforskning Ruralis i Norge som landade i slutsatsen att en avveckling av pälsdjursindustrin inte skulle påverka den norska landsbygden som helhet. På grund av de låga pälspriserna är inte pälsdjursindustrin en viktig inkomstkälla för jobb och näringsliv på landsbygden. Detta trots att den norska pälsdjursindustrin bedöms vara mer än dubbelt så stor som den svenska.
Ett beslut om att avveckla pälsdjursuppfödningen skulle påverka de omkring 60 svenska företag som i dag håller djur i burar för att sälja päls. Men med en ansvarsfull avveckling över en längre tidsperiod och med stöd under övergångsperioden så ges goda förutsättningar för att ställa om verksamheten. En avveckling förutsätter att hänsyn tas till enskilda företagare, men landsbygden som helhet kommer inte att påverkas nämnvärt.
Pälsdjursuppfödning är förenad med stora djurvälfärdsbrister som i många avseenden kan anses avvika från djurskyddslagen. Vänsterpartiet anser att detta är oacceptabelt och har därför under många år föreslagit en lagändring för att avveckla minkfarmning. Möjligheterna för djuren att bete sig naturligt är kraftigt begränsade i de burar de i dag hålls i. Ingen skulle acceptera att katter, ett rovdjur likt minken, hölls i gallerburar dygnet runt, dag ut och dag in, men så ser verkligheten ut på de svenska minkfarmerna. Det resulterar i sin tur i beteendestörningar hos djuren såsom repetitiva rörelsemönster, självskadebeteenden och passivitet, enligt tidigare studier som finns från Sverige. Vid över hälften av alla inspektioner av pälsdjursfarmer som genomfördes under 2017 i Sverige kunde brister i djurhållningen konstateras. Att föda upp djur för deras päls tillhör det förgångna och det är hög tid att även Sverige agerar enligt denna insikt.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet Jennie Nilsson:
Avser statsrådet att vidta åtgärder för att avveckla eller låta utreda hur en avveckling av den svenska pälsdjursuppfödningen kan genomföras?