Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

2	Lagtext	Prop. 2019/20:198

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om för- verkande, i denna lag kallad EU-förordningen.

2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-för- ordningen.

3 § För erkännande och verkställighet i Sverige av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande får det uppställas krav på att de gärningar som beslutet avser utgör ett brott enligt svensk rätt. Det gäller dock inte för de brott som avses i artikel 3.1 i EU-förordningen.

2 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om frysning

Utfärdande myndighet

1 § Åklagare är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om frysning genom beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen.

Beslut i Sverige om beslag och penningbeslag enligt denna lag

2 § En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är tillgängligt vid beslutet, om föremålet

1.skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott, och

2.kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen.

Det som sägs om föremål i första stycket gäller också om skriftlig hand- ling. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna.

3 § En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, for-
dran eller någon annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för
brott enligt lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig	7
	7

Prop. 2019/20:198 brottslighet i vissa fall eller lagen (2014:307) om straff för penningtvätts- brott, eller av ett motsvarande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen

1.skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott, och

2.kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen.

4 § Beslag enligt 2 eller 3 § får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller de men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Beslag enligt 2 eller 3 § får inte verkställas i Sverige.

Verkställighet genom alternativa åtgärder

5 § Åklagaren får inte lämna samtycke till att ett beslut om frysning som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen.

Det efterföljande förfarandet

6 § När ett beslag enligt 2 eller 3 § har verkställts i den verkställande staten tillämpas följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken:

–2 § fjärde stycket om åklagarens skyldighet att anmäla verkställt beslag av ett skriftligt meddelande,

–4 a § om utlämnande av föremål till målsägande eller någon annan som trätt i dennes ställe,

–6 § om rättens prövning,

–7 § om tid för åtals väckande,

–8 § första, andra och fjärde styckena om hävande av beslag,

–11 § om underrättelseskyldighet, och

–13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget.

När brottmålet avgörs, ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om beslaget eller penningbeslaget fort- farande ska bestå.

7 § När brottmålet avgörs får rätten, på yrkande av åklagaren, i domen förordna att ett beslut om beslag enligt 2 eller 3 § eller ett beslut om kvarstad till säkerhet för beslut om förverkande ska gälla under en viss tid efter det att domen har fått laga kraft, dock längst till dess att beslutet om förverkande har verkställts i den verkställande staten.

3 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om förverkande

Utfärdande myndighet

1 § Kronofogdemyndigheten är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat enligt EU- förordningen.

Verkställighet genom alternativa åtgärder	Prop. 2019/20:198
2 § Kronofogdemyndigheten får inte lämna samtycke till att ett beslut
om förverkande som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs
genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen.

4 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om frysning

Intyg

1 § Ett intyg om frysning som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 4.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om frysning som intyget avser.

Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska.

Verkställande myndighet

2 § Åklagare är verkställande myndighet när ett utländskt beslut om frys- ning sänds över till Sverige enligt EU-förordningen.

Beslut om erkännande och verkställighet

3 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU- förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse och om huruvida beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål.

Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 10.1 i EU-förordningen.

Motivering av beslut

4 § Åklagarens beslut i fråga om erkännande och verkställighet, om av- brytande av verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen och om återställande av fryst egendom till ett brottsoffer ska innehålla skälen för beslutet. Detsamma gäller åklagarens beslut att skjuta upp, ställa in eller i andra fall avbryta verkställigheten.

Förfarandet vid verkställigheten

5 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag får husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning göras med tillämpning av reglerna i 28 kap. rättegångsbalken.

Om beslutet om frysning avser en försändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag, får åklagaren begära att rätten beslutar om att försändelsen, när den kommer in, ska hållas kvar till dess att verkställighet har skett. Bestämmelserna i 27 kap. 9 § andra stycket och tredje stycket första meningen rättegångsbalken ska då tillämpas. Behörig domstol är den tingsrätt inom vars domkrets åtgärden ska vidtas.

Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen i den utfärdande staten att inhämta rättens beslut

enligt andra stycket, får ett sådant beslut meddelas av åklagaren. Bestäm-

Prop. 2019/20:198 melserna i 27 kap. 9 a § första stycket andra meningen samt andra och tredje styckena rättegångsbalken ska då tillämpas.

6 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål får åklagaren, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, ta egendom i förvar till dess beslutet om frysning har verkställts. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbe- siktning får då göras enligt reglerna i 28 kap. samma balk.

Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas.

7 § De åtgärder som anges i 5 och 6 §§ får vidtas även om den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den utfärdande staten.

8 § Åklagaren får anlita biträde av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag eller penningbeslag och när egendom ska tas i förvar enligt 6 §.

Avbruten eller inställd verkställighet

9 § Om verkställigheten av ett beslut om frysning avbryts eller ställs in med stöd av artikel 8.4, 12.2, 13.3 eller 27.3 i EU-förordningen, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Samma förfarande ska då tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål.

Första stycket gäller även när verkställigheten avbryts med stöd av artikel 12.1 i EU-förordningen därför att beslutet om frysning inte längre är verkställbart eller erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande vägras.

Återställande av fryst egendom enligt artikel 29 i EU-förordningen

10 § Om åklagaren beslutar att återställa fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2 i EU-förordningen, ska en underrättelse om beslutet genast sändas till den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos.

Egendomen får återställas först tre veckor efter det att underrättelsen har översänts. Om den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos medger det, får dock egendomen återställas omedelbart. Detsamma gäller om domstol fastställer åklagarens beslut att återställa egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen.

Prövning i domstol

11 § När ett beslut om frysning har verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära prövning i domstol av åklagarens beslut om

1.erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen,

2.att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen,

och

3.att återställa fryst egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen.

Begäran om en sådan prövning ska göras skriftligen hos åklagaren, som Prop. 2019/20:198 ska överlämna ärendet till rätten.

12 § När en begäran enligt 11 § har kommit in till rätten, ska rätten så snart det kan ske hålla en förhandling i ärendet, om inte en förhandling uppenbart skulle sakna betydelse för prövningen.

Vid en förhandling gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångsbal- ken i tillämpliga delar. I de fall som avses i 11 § första stycket 3 ska den som åklagaren har beslutat att återställa egendomen till underrättas om för- handlingen.

13 § Om ett beslut om frysning har verkställts med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket 2–8 rättegångsbalken, ska åklagaren utan dröjsmål anmäla verkställigheten till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet. I anmälan ska skälen för verkställigheten anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet.

14 § Behörig domstol enligt 11 och 13 §§ är den tingsrätt inom vars domkrets beslutet om frysning har verkställts.

Vid rättens handläggning tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om domstols handläggning i brottmål.

Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska samma förfarande tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål.

5 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande

Intyg

1 § Ett intyg om förverkande som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 14.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om förverkande som intyget avser.

Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska.

Verkställande myndighet

2 § Kronofogdemyndigheten är verkställande myndighet när ett utländskt beslut om förverkande sänds över till Sverige enligt EU-förord- ningen.

Beslut om erkännande och verkställighet

3 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU- förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse.

Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om en överenskommelse enligt artikel 18.2 i EU-förord- ningen har ingåtts, med angivande av beloppet, och om uppskov med verk- ställigheten har beslutats enligt artikel 21.1 i EU-förordningen.

Ett beslut om erkännande och verkställighet ska delges den som beslutet

gäller mot. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verk-

2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193)										Prop. 2019/20:198
	om samarbete med Danmark, Finland, Island
	och Norge angående verkställighet av straff
	m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1963:193) om samarbete med Dan-
mark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse						Föreslagen lydelse
					1 §1
I Danmark, Finland, Island eller						En dom som meddelats i
Norge meddelad dom, varigenom						Danmark, Finland, Island eller Nor-
dömts till böter eller förverkande av						ge, varigenom dömts till böter eller
egendom eller i brottmål utdömts						förverkande av egendom eller i
ersättning	för	rättegångskostnad,				brottmål	utdömts	ersättning		för
får på begäran verkställas här i						rättegångskostnad,		får	på begäran
riket.						verkställas i Sverige.
Vad som nu sagts ska också gälla						Det som sägs i första stycket ska
beslut, som i någon av nämnda						också gälla beslut, som i någon av
stater till tryggande av anspråk på						nämnda stater till tryggande av an-
böter, förverkande			av	egendom,		språk på böter, förverkande av
skadestånd	eller		ersättning		för	egendom, skadestånd eller ersätt-
rättegångskostnad			meddelats		an-	ning för rättegångskostnad medde-
gående kvarstad, skingringsförbud						lats i fråga om kvarstad eller beslag
eller beslag av egendom tillhörande						av egendom tillhörande någon som
för brott misstänkt.						är misstänkt för brott.
I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff
inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötes-
straff i vissa fall.
I lagen (2011:423) om erkännan-						Bestämmelser om			erkännande
de och verkställighet av beslut om						och verkställighet av beslut om för-
förverkande		inom		Europeiska		verkande i vissa fall finns i
unionen finns		bestämmelser			om	1. lagen	(2011:423)		om erkän-
verkställighet		av	beslut		om	nande och verkställighet av beslut
förverkande i vissa fall.						om förverkande i vissa fall,
						2. Europaparlamentets och				rå-
						dets förordning (EU) 2018/1805 av
						den 14 november 2018 om ömse-
						sidigt erkännande av beslut om
						frysning och beslut om förverkande,
						och
						3. lagen (2020:000) med komp-
						letterande	bestämmelser till EU:s
						förordning om ömsesidigt erkän-
1 Senaste lydelse 2011:426.											13

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) Prop. 2019/20:198 om internationellt samarbete rörande

verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:260) om internationellt samar- bete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		1 §1
I den mån det påkallas av			Om det påkallas av en överens-
överenskommelse som Sverige in-			kommelse som Sverige ingått med
gått med främmande stat får			främmande stat		får	regeringen
regeringen förordna, att frihetsber-			förordna, att frihetsberövande på-
övande påföljd, böter eller förver-			följd, böter eller förverkande som i
kande som i den främmande staten			den främmande staten dömts ut
ådömts eller beslutats efter rätte-			eller beslutats efter rättegång i
gång i brottmål, eller böter eller för-			brottmål, eller böter eller förver-
verkande som i den staten ålagts			kande som i den staten ålagts eller
eller beslutats av annan myndighet			beslutats av en annan myndighet än
än domstol, får verkställas i Sverige			domstol, får verkställas i Sverige
enligt denna lag.			enligt denna lag.
I samband med förordnande en-			I samband med förordnande en-
ligt första stycket får regeringen, i			ligt första stycket får regeringen,
den mån det påkallas eller eljest för-			om det påkallas eller annars
anleds av överenskommelsen, för-			föranleds av	överenskommelsen,
ordna att verkställighet av frihets-			förordna att verkställighet av fri-
berövande påföljd, böter eller för-			hetsberövande	påföljd,		böter eller
verkande, som ådömts eller beslut-			förverkande, som dömts ut eller be-
ats genom dom meddelad av svensk			slutats genom dom meddelad av
domstol eller ålagts någon av annan			svensk domstol eller ålagts någon
svensk myndighet genom godkänt			av en annan svensk myndighet gen-
strafföreläggande	eller	godkänt	om godkänt strafföreläggande eller
föreläggande av	ordningsbot, får		godkänt föreläggande av ordnings-
anförtros åt myndighet i den främ-			bot, får anförtros åt en myndighet i
mande staten. Vad som har sagts nu			den främmande staten. Detta gäller
gäller dock inte verkställighet av			dock inte verkställighet av något
något annat beslut om överläm-			annat beslut om överlämnande till
nande till särskild vård än över-			särskild vård än överlämnande till
lämnande till rättspsykiatrisk vård.			rättspsykiatrisk vård.
I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff
inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av
bötesstraff i vissa fall.
I lagen (2011:423) om erkännan-			Bestämmelser		om	erkännande
de och verkställighet av beslut om			och verkställighet av beslut om för-
förverkande inom Europeiska unio-			verkande i vissa fall finns i
nen finns bestämmelser		om verk-
1 Senaste lydelse 2011:425.						15

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) Prop. 2019/20:198 om erkännande och verkställighet inom

Europeiska unionen av frysningsbeslut

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut samt 1 kap. 1 a §, 2 kap. 5 § och 3 kap. 11 och 19 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Lag om erkännande och verkstäl- lighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut

Lag om erkännande och verkstäl- lighet av frysningsbeslut i vissa fall

1kap.

1 a §1

Denna lag gäller inte om lagen				Denna lag gäller inte om någon
(2017:1000)	om	en europeisk		av följande		författningar		är
utredningsorder är tillämplig.				tillämplig:
				– lagen (2017:1000) om en euro-
				peisk utredningsorder,
				– Europaparlamentets och rådets
				förordning (EU) 2018/1805 av den
				14 november 2018 om ömsesidigt
				erkännande av beslut om frysning
				och beslut om förverkande, eller
				– lagen (2020:000) med komp-
				letterande	bestämmelser		till EU:s
				förordning om ömsesidigt erkän-
				nande av beslut om frysning och
				beslut om förverkande.
			2 kap.
			5 §2
I lagen (1963:193) om samarbete				I lagen (1963:193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och				med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet			av	Norge angående		verkställighet		av
straff m.m., i lagen (1972:260) om				straff m.m., i lagen (1972:260) om
internationellt	samarbete rörande			internationellt samarbete			rörande
verkställighet av brottmålsdom och				verkställighet av brottmålsdom och
i lagen (2011:423) om erkännande				i lagen (2011:423) om erkännande
och verkställighet av beslut om för-				och verkställighet av beslut om
verkande inom Europeiska unionen				förverkande i vissa fall finns be-
finns bestämmelser om förfarandet				stämmelser	om	förfarandet		vid
vid verkställighet		utomlands	av	verkställighet utomlands av för-
förverkandebeslut, som avser egen-				verkandebeslut,		som avser egen-

1Senaste lydelse 2017:1009.

2 Senaste lydelse 2011:424.

Prop. 2019/20:198 dom som omfattas av ett frysnings-				dom som omfattas av ett frysnings-
	beslut som har översänts enligt 2 §.			beslut som har översänts enligt 2 §.
			3 kap.
			11§
	När ett	frysningsbeslut	skall	När ett frysningsbeslut ska verk-
	verkställas enligt 6 § 2 får åklagaren			ställas enligt 6 § 2 får åklagaren,
	ta lös egendom i förvar till dess			under	de	förutsättningar				som
	frysningsbeslutet har verkställts.			anges i 26 kap. 3 § tredje stycket
				rättegångsbalken, ta egendom i
				förvar	till	dess frysningsbeslutet
				har verkställts.			Husrannsakan,
				kroppsvisitation			eller		kropps-
				besiktning får då göras enligt
				reglerna i 28 kap. samma balk.
				Om egendom tas i förvar ska
				26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångs-
				balken tillämpas.
				Egendom får tas i förvar enligt
				första stycket även om den gär-
				ning som frysningsbeslutet avser
				inte motsvarar ett brott enligt
				svensk lag. Detsamma gäller i
				fråga om att göra husrannsakan,
				om det för gärningen kan dömas
				till fängelse i den andra
				medlemsstaten.
			19§3
	En verkställighet i Sverige av ett			En verkställighet i Sverige av ett
	beslut om förverkande av egendom			beslut om förverkande av egen-
	som är föremål för verkställighet			dom som är föremål för verk-
	enligt denna lag handläggs och			ställighet enligt denna lag hand-
	prövas enligt lagen (1963:193) om			läggs och prövas enligt lagen
	samarbete med Danmark, Finland,			(1963:193)		om	samarbete			med
	Island och Norge angående verk-			Danmark,		Finland,		Island		och
	ställighet av straff m.m., enligt			Norge angående verkställighet av
	lagen (1972:260) om internationellt			straff	m.m.,		enligt		lagen
	samarbete rörande verkställighet av			(1972:260)		om	internationellt
	brottmålsdom eller enligt		lagen	samarbete		rörande		verkställighet
	(2011:423)	om erkännande	och	av brottmålsdom eller enligt lagen
	verkställighet av beslut om för-			(2011:423)		om	erkännande			och
	verkande inom Europeiska unio-			verkställighet av beslut om för-
	nen. Något beslut om beslag eller			verkande i vissa fall. Något beslut
	kvarstad ska inte meddelas i ett			om beslag eller kvarstad ska inte
	sådant ärende.			meddelas i ett sådant ärende.
	En ansökan eller ett beslut om			En ansökan eller ett beslut om
	förverkande enligt första stycket får			förverkande enligt första					stycket
18	3 Senaste lydelse 2011:424.

Prop. 2019/20:198 3

Ärendet och dess beredning

I februari 2016 presenterade Europeiska kommissionen en handlingsplan mot finansiering av terrorism. En del av handlingsplanen bestod i ett förslag till förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

Den 14 november 2018 antog Europaparlamentet och rådet förordning- en (EU) 2018/1805 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Förordningen är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning och finns i svensk lydelse i bilaga 1. Mellan de medlems- stater som är bundna av förordningen ersätter den dels bestämmelserna om frysning av egendom i rådets rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial, dels bestämmelserna i rådets rambeslutet 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande. Förord- ningen trädde i kraft den 18 december 2018 och ska tillämpas från och med den 19 december 2020.

Förordningen förutsätter att vissa kompletterande bestämmelser införs i nationell rätt. Inom Justitiedepartementet har därför departementsprome- morian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (Ds 2019:28) utarbetats.

En sammanfattning av promemorian respektive dess lagförslag finns i bilaga 2 och 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2019/04059/BIRS).

I denna proposition behandlas de lagförslag som lämnas i promemorian.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 juni 2020 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen följer i huvudsak Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i författningskommentaren.

4EU-förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

4.1Bakgrund till EU-förordningen

4.1.1Rambesluten om verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande

År 2003 antogs rådets rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Euro- peiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut). Rambeslutet har ge-

nomförts i svensk rätt genom lagen (2005:500) om erkännande och verk- Prop. 2019/20:198 ställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut (lagen om verkstäl-

lighet av frysningsbeslut, prop. 2004/05:115). En motsvarande reglering för beslut om förverkande finns i rådets rambeslut 2006/783/RIF om till- ämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverk- ande (rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande). Det ram- beslutet är genomfört i svensk rätt genom lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen (lagen om verkställighet av beslut om förverkande, prop. 2010/11:43).

I rambesluten fastställs de regler som ska gälla när en medlemsstat ska erkänna och på sitt territorium verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som har meddelats i en annan medlemsstat. Precis som en rad andra rättsakter som rör straffrättsligt samarbete inom EU baseras de på principen om ömsesidigt erkännande. Den principen innebär att medlemsstaterna som utgångpunkt ska verkställa varandras domar och beslut utan att ifrågasätta domen eller beslutet.

I rambesluten definieras bl.a. vilka typer av beslut som omfattas, hur översändandet av ett beslut för erkännande och verkställighet ska gå till och vilka möjligheter en medlemsstat har att vägra verkställighet.

Erkännande och verkställighet av beslut om frysning som syftar till att säkra bevismaterial regleras numera i direktivet 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (direktivet om en europeisk utredningsorder) som i svensk rätt har genomförts i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder (lagen om en europeisk utredningsorder, prop. 2016/17:218).

En redogörelse för aktuell lagstiftning på området finns i avsnitt 5.3.

4.1.2 Harmonisering inom EU av regler om beslut om frysning och beslut om förverkande

Genom rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälp-
medel och egendom som härrör från brott (2005 års förverkanderambeslut)
och direktivet 2014/42/EU om frysning och förverkande av hjälpmedel vid
och vinning av brott i Europeiska unionen (2014 års förverkandedirektiv),
har en viss harmonisering skett av medlemsstaternas materiella lagstift-
ning om frysning och förverkande. I 2014 års förverkandedirektiv anges
att Europeiska kommissionens rapport om genomförandet av bl.a.
rambesluten om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om
förverkande visar att de befintliga systemen för ömsesidigt erkännande av
frysnings- och förverkandebeslut inte är helt verkningsfulla och att
förverkande hindras till följd av skillnader mellan medlemsstaternas rätt
(skäl 8). I direktivet ställs bl.a. krav på att det i medlemsstaterna ska vara
möjligt att i vissa angivna situationer förverka egendom utan en föregåe-
nde fällande dom (artikel 4.2) och att det ska finnas regler som under vissa
förutsättningar medger s.k. utvidgat förverkande (artikel 5). Det sist-
nämnda innebär att det ska vara möjligt att förverka egendom som härrör
även från något annat brottsligt handlande än det som personen har dömts
för. I direktivet finns också bestämmelser om att medlemsstaterna ska
vidta vissa skyddsåtgärder, t.ex. att tillse att personer som berörs av
åtgärder som omfattas av direktivet har rätt till ett effektivt rättsmedel	23
	23

Prop. 2019/20:198 (artikel 8). Rambeslutet och direktivet är genomförda i svensk rätt (se prop. 2004/05:135, 2007/08:68 och 2015/16:155).

I samband med att 2014 års förverkandedirektiv antogs uppmanades Europeiska kommissionen av medlemsstaterna och Europaparlamentet att snarast lägga fram ett förslag till en ny rättsakt om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

4.1.3Europeiska kommissionens förslag till en förordning

I december 2016 presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till en förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Förslaget utgjorde en del av kommissionens handlings- plan mot finansiering av terrorism som presenterades i februari samma år (COM[2016]50 final av den 2 februari 2016). Kommissionens uppfattning var att rambesluten om verkställighet av beslut om frysning respektive för- verkande inte kommit att fungera tillräckligt effektivt. Detta bl.a. eftersom de inte har genomförts och tillämpats enhetligt i medlemsstaterna. Kommissionen såg därför ett behov av en ny rättsakt som skulle ersätta rambesluten.

Förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EU-förordningen) antogs i november 2018 och ska tillämpas från och med den 19 december 2020.

4.2EU-förordningens huvudsakliga innehåll

4.2.1Syfte, tillämpningsområde och definitioner

I EU-förordningen finns de regler enligt vilka en medlemsstat ska erkänna och verkställa ett beslut om frysning och ett beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstat inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor (artikel 1.1 och skäl 13).

Av artikel 39 följer att EU-förordningen ersätter de delar av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut som inte redan ersatts av direktivet om en europeisk utredningsorder och hela rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (se även skäl 52). Som utgångpunkt gäller en EU-rättsakt för alla medlemsstater. Inom ramen för det straffrättsliga samarbetet förhåller det sig dock något annorlunda eftersom Danmark och Irland har valt att ställa sig utanför detta (se protokoll nr 21 och 22 till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Irland har en möjlighet att välja att delta i antagandet och tillämpningen av en rättsakt på området, men har valt att inte göra det avseende EU-förordningen. Det innebär att förordningen inte är bindande för eller tillämplig gentemot Irland och Danmark (se skäl 56 och 57). I förhållande till de staterna är i stället rambesluten alltjämt tillämpliga (artikel 39 och skäl 52).

Storbritannien lämnade EU den 1 februari 2020. Fram till utgången av 2020 gäller det s.k. utträdesavtalet mellan Storbritannien och EU. Under den perioden kommer rambesluten om verkställighet av frysningsbeslut

respektive beslut om förverkande att vara fortsatt tillämpliga i samarbetet Prop. 2019/20:198 med Storbritannien. Vad som därefter kommer att gälla beror på vad som

avtalas mellan EU:s medlemsstater och Storbritannien angående de framtida förbindelserna dem emellan.

I EU-förordningen anges att den inte ska medföra någon ändring av skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i EU-fördraget (artikel 1.2). Vidare anges i skäl 17 att förordningen bör tillämpas i enlighet med de rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Som nämns ovan är förordningen tillämplig på beslut om frysning och beslut om förverkande som har meddelats inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor. Beslut som har meddelats inom ramen för förfaran- den i civilrättsliga eller administrativa frågor omfattas däremot inte av tillämpningsområdet (artikel 1.4).

I artikel 2 finns en lista över definitioner av begrepp som används i för- ordningen. Med ett beslut om frysning avses ett avgörande som har utfärdats eller godkänts av en utfärdande myndighet för att förhindra att egendom förstörs, omvandlas, flyttas, överförs eller avyttras i syfte att för- verka den egendomen. Med begreppet beslut om förverkande avses ett slutligt straff eller slutlig åtgärd, beslutad av domstol efter förfarande på grund av ett brott, som innebär slutligt berövande av egendom från en fysisk eller juridisk person. Vidare definieras i artikeln begreppen egendom, vinning, hjälpmedel, utfärdande stat, verkställande stat, utfärdande myndighet, verkställande myndighet och berörd person.

4.2.2Dubbel straffbarhet

I fråga om krav på dubbel straffbarhet, dvs. ett krav på att den gärning som ett beslut om frysning eller beslut om förverkande grundar sig på utgör ett brott även i den verkställande staten, har det i EU-förordningen valts en liknande lösning som i flera andra EU-rättsliga instrument på området (se artikel 3). Den innebär att medlemsstaterna inte får ställa upp krav på dubbel straffbarhet om den gärning som har föranlett beslutet om frysning eller beslutet om förverkande enligt den utfärdande statens rätt motsvarar något av de brott som räknas upp i den lista som finns i artikel 3.1 och brottet har ett längsta frihetsstraff om minst tre år i den utfärdande statens lagstiftning.

Det är alltså den utfärdande myndigheten som prövar om brottet om- fattas av något av de uppräknade brotten på listan, vilket myndigheten i så fall ska ange i det intyg som enligt artikel 4.1 respektive 14.1 ska över- sändas till den verkställande staten. Exempel på brott som finns på listan, s.k. listbrott, är terrorism, människohandel, penningtvätt och mord. Om ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande avser ett brott som inte finns med på listan, får den verkställande staten, enligt artikel 3.2, låta erkännande och verkställighet vara villkorat av att det föreligger dubbel straffbarhet.

Prop. 2019/20:198

4.2.3Förfaranderegler vid beslut om frysning

I artikel 4 föreskrivs att ett beslut om frysning ska översändas genom ett särskilt upprättat intyg om frysning. Medlemsstaterna får lämna en för- klaring innebärande att den utfärdande myndigheten tillsammans med in- tyget om frysning också ska översända beslutet om frysning i original eller bestyrkt kopia (punkt 2). En sådan förklaring får lämnas respektive dras tillbaka när som helst.

Intyget ska sändas direkt till den verkställande myndigheten eller, i före- kommande fall, till en central myndighet i den verkställande staten (punkt 1). Om beslutet om frysning avser ett penningbelopp ska intyget sändas till den medlemsstat i vilken den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person som beslutet om frysning avser har egendom eller inkomster (punkt 4). Avser beslutet om frysning specifik egendom ska intyget översändas till den medlemsstat där det finns rimliga skäl att anta att egendomen finns (punkt 5). Intyget ska antingen åtföljas av ett intyg om förverkande eller innehålla en instruktion om att egen- domen ska förbli fryst i avvaktan på ett sådant intyg (punkt 6). För det fall den utfärdande myndigheten har kännedom om personer som berörs av beslutet om frysning, ska myndigheten underrätta den verkställande myn- digheten om dessa (punkt 7). Om den myndighet som mottar ett intyg som frysning inte är behörig att erkänna beslutet i fråga, ska myndigheten omedelbart översända intyget till behörig verkställande myndighet (punkt 9). Det översända intyget ska vara översatt till den verkställande statens officiella språk eller till ett språk som den staten har förklarat sig godta (artikel 6). Ett beslut om frysning som översänds behöver inte översättas (artikel 4.2).

Av artikel 5 följer att verkställighet i vissa fall får sökas i flera medlems- stater samtidigt. Ett beslut om frysning som avser viss specifik egendom får sändas över till flera medlemsstater för verkställighet, om det finns rimliga skäl att anta att olika delar av egendomen finns i olika stater eller om frysningen av specifik egendom på annat sätt kräver åtgärder i flera stater. Avser beslutet om frysning ett penningbelopp får beslutet sändas över till flera verkställande stater, om det finns ett specifikt behov av detta.

Den verkställande myndigheten ska enligt artikel 7.1 erkänna ett beslut om frysning som har översänts enligt artikel 4 och vidta nödvändiga åt- gärder för att verkställa det på samma sätt som ett inhemskt beslut om frysning, såvida inte någon vägransgrund eller grund för uppskov är till- ämplig. Artikel 9 innehåller regler om tidsfrister för erkännande och verk- ställighet av beslutet om frysning. När ett beslut om erkännande och verkställighet har fattats ska den verkställande myndigheten utan dröjsmål meddela den utfärdande myndigheten om beslutet (artikel 9.4). Enligt ar- tikel 7.2 ska den verkställande myndigheten även, utan onödigt dröjsmål, rapportera till den utfärdande myndigheten om verkställigheten av beslutet om frysning, inklusive en beskrivning av den frysta egendomen och, där en sådan är tillgänglig, tillhandahålla en uppskattning av dess värde.

Båda de involverade myndigheterna ska enligt artikel 11 vid verkställig- heten av ett beslut om frysning beakta den konfidentialitet som gäller för utredningen i vilken beslutet meddelats. Den verkställande myndigheten ska vidare, i enlighet med sin nationella lagstiftning, garantera konfiden- tialitet för beslutet och dess innehåll, utom i den utsträckning som krävs

för verkställighet. Detta ska som huvudregel inte påverka den verkställan- Prop. 2019/20:198 de myndighetens skyldighet att i enlighet med artikel 32 informera berörda

personer om verkställigheten. Den utfärdande myndigheten kan dock, för att skydda pågående utredningar, begära att den verkställande myndighet- en skjuter upp underrättandet av berörda personer. Om den verkställande myndigheten inte kan iaktta de konfidentialitetsskyldigheter som följer av artikeln, ska den omedelbart underrätta den utfärdande myndigheten.

Fryst egendom ska enligt artikel 12 förbli fryst till dess att den verk- ställande myndigheten har lämnat ett definitivt svar på ett beslut om förverkande som översänts i enlighet med artikel 14 eller till dess att den utfärdande myndigheten har återkallat intyget eller underrättat den verkställande myndigheten att beslutet inte längre är verkställbart (punkt 1). Den verkställande myndigheten kan dock begära att den tids- period under vilken egendomen ska vara fryst ska begränsas (punkt 2). Om den utfärdande myndigheten inte samtycker till begränsningen ska egendomen förbli fryst. Skulle den utfärdande myndigheten inte svara inom sex veckor från mottagandet av begäran, ska dock den verkställande myndigheten inte längre vara skyldig att verkställa beslutet om frysning.

Den verkställande myndigheten kan enligt artikel 10 i vissa fall skjuta upp verkställigheten, bl.a. om verkställigheten skulle skada en pågående brottsutredning eller om egendomen redan omfattas av ett tidigare beslut. Så snart skälen för uppskov har upphört ska handläggningen återupptas. När beslut om uppskov har fattats respektive grunderna för uppskov upphört ska den verkställande myndigheten rapportera om detta till den utfärdande myndigheten.

4.2.4Förfaranderegler vid beslut om förverkande

Förfarandereglerna vid beslut om förverkande överensstämmer till stor del med de regler som gäller vid översändande av beslut om frysning. I artikel

14 föreskrivs att ett beslut om förverkande ska översändas genom ett särskilt upprättat intyg om förverkande. Medlemsstaterna får lämna in en förklaring innebärande att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om förverkande också ska översända beslutet om förverkande i original eller bestyrkt kopia. En sådan förklaring får lämnas respektive dras tillbaka när som helst.

Intyget ska sändas över direkt till den verkställande myndigheten eller, i förekommande fall, till en central myndighet i den verkställande staten (punkt 1). Om beslutet om förverkande avser ett penningbelopp ska intyget skickas till den medlemsstat i vilken den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person som beslutet om förverkande avser har egendom eller inkomster (punkt 4). Avser beslutet specifik egendom ska det översändas till den medlemsstat där det finns rimliga skäl att anta att egendomen finns (punkt 5). För det fall den utfärdande myndigheten har kännedom om personer som berörs av beslutet om förverkande, ska myn- digheten underrätta den verkställande myndigheten om dessa (punkt 6). Om den myndighet som mottar ett intyg om förverkande inte är behörig att erkänna beslutet, ska myndigheten omedelbart översända intyget till behörig verkställande myndighet (punkt 8). Det översända intyget ska,

enligt artikel 17, vara översatt till den verkställande statens officiella språk

Prop. 2019/20:198 eller till ett språk som den staten har förklarat sig godta. Ett beslut om

	förverkande som översänds behöver inte översättas (artikel 14.2).
	Av artikel 15 framgår att verkställighet i vissa fall får sökas i flera med-
	lemsstater samtidigt. Ett beslut om förverkande som avser viss specifik
	egendom får sändas över till flera medlemsstater för verkställighet, om det
	finns rimliga skäl att anta att olika delar av egendomen finns i flera stater
	eller om ett förverkande av en specifik egendom på något annat sätt kräver
	åtgärder i flera stater. Avser beslutet om förverkande ett penningbelopp får
	beslutet sändas över till flera verkställande stater, om det finns ett specifikt
	behov av detta.
	Enligt artikel 16.1 får den omständigheten att ett beslut om förverkande
	har översänts till en annan medlemsstat för verkställighet där inte begränsa
	den utfärdande statens rätt att verkställa beslutet. Det sammanlagda värdet
	av verkställigheten får dock inte överstiga det belopp som anges i beslutet
	om förverkande (artikel 16.2). Den utfärdande myndigheten ska omedel-
	bart underrätta den verkställande myndigheten om det finns risk för för-
	verkande utöver det maximala beloppet (artikel 16.3 a). Det gäller också
	om beslutet helt eller delvis har verkställts i den utfärdande staten eller i
	en annan verkställande stat eller om en myndighet i den utfärdande staten
	tar emot ett penningbelopp som har betalats med avseende på beslutet om
	förverkande (artikel 16.3 b och c).
	Den verkställande myndigheten ska enligt artikel 18.1 erkänna beslutet
	om förverkande och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det.
	Verkställighet ska ske på samma sätt som för ett motsvarande nationellt
	beslut, under förutsättning att någon vägransgrund eller grund för uppskov
	inte är tillämplig. Den verkställande myndigheten får, även om något
	beslut om frysning inte har utfärdats, på eget initiativ frysa den berörda
	egendomen i enlighet med sin nationella lagstiftning (artikel 18.5). Enligt
	artikel 20.1 ska ett beslut om erkännande och verkställighet fattas utan
	dröjsmål och senast 45 dagar från mottagandet av beslutet om förverkande.
	Den verkställande myndigheten ska därefter enligt artikel 20.3 vidta de
	åtgärder som är nödvändiga för att verkställa beslutet utan dröjsmål och
	med samma skyndsamhet och prioritet som i ett liknande nationellt ärende.
	Om tidsfristen i artikel 20.1 inte kan iakttas, ska den utfärdande myndig-
	heten underrättas om skälen för detta (artikel 20.4).
	Om beslutet om förverkande avser specifik egendom får de berörda
	myndigheterna, när det föreskrivs i den utfärdande statens rätt, komma
	överens om att förverkande i stället kan utföras genom förverkande av ett
	penningbelopp som motsvarar värdet av egendomen (artikel 18.2). När ett
	beslut om förverkande avser ett penningbelopp och den verkställande
	myndigheten inte erhåller betalning av den summan, ska den verkställande
	myndigheten verkställa beslutet på all egendom som finns att tillgå
	(artikel 18.3). Vid behov får den verkställande staten räkna om förverk-
	andebeloppet till den egna valutan. Den växelkurs som gällde vid
	tidpunkten för förverkandebeslutet ska användas vid omräkningen. Varje
	del av det penningbelopp som har drivits in i en annan stat än den verk-
	ställande staten ska dras av från det belopp som återstår att driva in i den
	verkställande staten (artikel 18.4). När ett beslut om erkännande och verk-
	ställighet har fattats respektive verkställighet har skett ska den verkstäl-
	lande myndigheten utan onödigt dröjsmål rapportera om detta till den
28	utfärdande myndigheten (artiklarna 18.6 och 20.2).

Den verkställande myndigheten kan i de fall som anges i artikel 21 Prop. 2019/20:198 skjuta upp erkännandet eller verkställigheten av ett beslut om förverkande,

bl.a. om verkställigheten skulle skada en pågående brottsutredning eller om egendomen redan är föremål för ett förfarande om förverkande i den verkställande staten. Under uppskovet ska den behöriga myndigheten i sistnämnda stat vidta alla åtgärder som den skulle vidta i ett liknande in- hemskt ärende för att undvika att egendomen inte längre står till förfogan- de för verkställighet av beslutet om förverkande. Så snart skälen för upp- skov har upphört ska handläggningen återupptas. När beslut om uppskov har fattats respektive grunderna för uppskov upphört ska den verkställande myndigheten utan onödigt dröjsmål rapportera om detta till den utfärdande myndigheten.

4.2.5Vägransgrunder och omöjlighet att verkställa ett beslut

I artiklarna 8 och 19 regleras vilka grunder en verkställande myndighet får
åberopa för att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning
respektive ett beslut om förverkande.
Vägransgrunderna i punkterna 1 a–c är desamma i båda artiklarna.
Enligt punkt 1 a får erkännande eller verkställighet vägras om verk-
ställighet skulle strida mot principen om ne bis in idem, dvs. att ingen ska
dömas två gånger för samma sak. Enligt punkt 1 b får erkännande eller
verkställighet även vägras om det enligt den verkställande statens lagstift-
ning föreligger immunitet eller privilegier som skulle hindra frysning res-
pektive förverkande av den berörda egendomen eller om det finns regler
om fastställande eller begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig
till tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier och som förhindrar verk-
ställighet av beslutet om frysning eller förverkande. Erkännande eller
verkställighet får vidare, enligt punkt 1 c, vägras om intyget om frysning
eller intyget om förverkande är ofullständigt eller uppenbart felaktigt och
inte har fyllts i efter sådant samråd som avses i punkt 2.
Erkännande eller verkställighet får också i vissa fall vägras om den
gärning som beslutet avser inte utgör ett brott enligt den verkställande
statens lagstiftning (artikel 8.1 d och e respektive artikel 19.1 d och f).
Om det finns grundad anledning att anta att verkställighet av ett beslut
skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande
rättighet som anges i stadgan, får erkännande eller verkställighet, i undan-
tagsfall, vägras enligt artikel 8.1 f respektive 19.1 h.
Vidare finns två vägransgrunder som enbart får tillämpas på beslut om
förverkande. Enligt dessa kan verkställighet vägras när de rättigheter som
tillkommer berörda personer enligt den verkställande statens lagstiftning
gör det omöjligt att verkställa beslutet (artikel 19.1 e) och när den person
som beslutet om förverkande avser inte var personligen närvarande vid
den förhandling som ledde till beslutet om förverkande (artikel 19.1 g).
För samtliga vägransgrunder gäller, enligt punkt 2 i respektive artikel,
att den verkställande myndigheten ska samråda med den utfärdande myn-
digheten innan ett beslut att vägra erkännande eller verkställighet fattas.
Enligt punkt 3 ska varje beslut att inte erkänna eller verkställa ett beslut
om frysning eller beslut om förverkande fattas utan dröjsmål. Den verk-	29
	29

Prop. 2019/20:198 ställande myndigheten ska underrätta den utfärdande myndigheten om ett sådant beslut.

Enligt artikel 8.4 kan den verkställande myndigheten avbryta verkstäl- ligheten av ett redan erkänt beslut om frysning, om det under verkställig- heten visar sig att någon av vägransgrunderna är tillämplig.

I artiklarna 13 och 22 finns slutligen bestämmelser om vad som gäller när det är omöjligt att verkställa beslutet om frysning eller beslutet om förverkande på grund av att den egendom som ska frysas eller förverkas redan har förverkats, försvunnit, förstörts eller inte kan återfinnas.

4.2.6Allmänna bestämmelser om förfarandet

Verkställigheten av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande ska, enligt artikel 23.1, regleras av rätten i den verkställande staten. Den statens myndigheter har exklusiv behörighet att besluta om förfarandet för verkställigheten och om alla åtgärder som har samband med det. Artikel 23 innehåller två undantag från denna huvudregel. För det första ska ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som avser en juridisk person verkställas även om den verkställande staten inte erkänner principen om straffrättsligt ansvar för juridiska personer (punkt 2). För det andra får den verkställande staten inte utan den utfärdande statens samtycke föreskriva alternativa åtgärder till det översända beslutet (punkt 3).

Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om vilken eller vilka myndigheter enligt artikel 2.8 och 2.9 som ska vara behöriga när medlems- staten är utfärdande respektive verkställande stat (artikel 24.1). I artikel 25 anges att den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten vid behov ska samråda med varandra utan dröjsmål för att säkerställa att förordningen tillämpas på ett effektivt sätt.

Om den verkställande myndigheten tar emot flera beslut om frysning eller beslut om förverkande från olika medlemsstater avseende samma per- son och den personen inte har tillräcklig egendom i den verkställande stat- en för att samtliga beslut ska kunna verkställas, eller om flera beslut avser samma specifika egendom, ska den verkställande myndigheten enligt arti- kel 26.1 besluta vilket eller vilka av besluten som ska verkställas. I artik- el 26.2 finns bestämmelser om vad som ska beaktas inför ett sådant beslut.

Den utfärdande myndigheten ska enligt artikel 27 utan dröjsmål åter- kalla beslutet om frysning eller beslutet om förverkande om beslutet i fråga inte längre är verkställbart eller inte längre är giltigt. Den verkställande myndigheten ska omedelbart underrättas om återkallandet och då genast ställa in verkställigheten.

I artikel 32 finns bestämmelser om att den verkställande myndigheten är skyldig att utan dröjsmål, så långt det är möjligt, underrätta kända berörda personer om verkställigheten av ett beslut om frysning och om ett beslut att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande. Underrättelsen ska ske i enlighet med förfaranden i den verkställande statens rätt och omfatta namnet på den utfärdande myndigheten, information om tillgängliga rätts- medel i den verkställande staten och, åtminstone kortfattat, skälen för beslutet.

4.2.7Förvaltning av och förfogande över fryst och förverkad egendom

Artikel 28 innehåller vissa regler om förvaltning av och förfogande över fryst och förverkad egendom. Enligt punkt 1 ska förvaltningen regleras av lagen i den verkställande staten. Förvaltningen ska ske i syfte att förhindra att egendomen minskar i värde och för detta ändamål ska den verkställande staten kunna sälja eller överföra fryst egendom (punkt 2). Fryst egendom, eller penningbelopp som erhållits vid försäljning av sådan egendom, ska som huvudregel förbli i den verkställande staten till dess att ett intyg om förverkande har översänts och beslutet om förverkande har verkställts (punkt 3). Vidare ska den verkställande staten inte vara skyldig att sälja eller återlämna specifika föremål som omfattas av ett beslut om förverk- ande, när föremålen utgör en särskild typ av kulturföremål (punkt 4).

Om det i den utfärdande staten har meddelats beslut om att återställa fryst egendom till ett brottsoffer, ska den utfärdande myndigheten infor- mera den verkställande myndigheten om det, antingen i intyget om frys- ning eller i ett senare skede (artikel 29.1). Den verkställande myndigheten ska i dessa fall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att, när den berörda egendomen har blivit fryst, den återställs till brottsoffret så snart som möjligt i enlighet med de processrättsliga reglerna i den verkställande staten (artikel 29.2). Ett återställande förutsätter dock att brottsoffrets äganderätt till egendomen inte är bestridd, att egendomen inte behövs som bevis i straffrättsliga förfaranden i den verkställande staten och att rättig- heterna för berörda personer inte påverkas negativt.

Vidare följer av artikel 30 att den utfärdande myndigheten på samma sätt ska lämna information om eventuella beslut om återställande av för- verkad egendom till ett brottsoffer eller om ersättning till ett brottsoffer. Punkterna 2 och 3 innehåller närmare bestämmelser om återställande av förverkad egendom och punkten 4 om överföring av ersättning till ett brottsoffer. Om ett förfarande för återställande av egendom eller ersättning till brottsoffret pågår i den utfärdande staten, ska den utfärdande myndig- heten informera den verkställande myndigheten om detta (punkt 5). Den verkställande staten ska då avstå från förfogandet över den förverkade egendomen till dess att den verkställande myndigheten har underrättats om beslutet om återställande av egendom eller ersättning till brottsoffret.

Annan egendom än ett penningbelopp som erhållits till följd av verk- ställigheten av ett beslut om förverkande får, under förutsättning att ett beslut om återställande eller ersättning till brottsoffer saknas, säljas eller, om den utfärdande myndigheten samtycker, överföras till den utfärdande staten (punkt 6 a och 6 b). Om det inte är möjligt att sälja eller överföra egendomen får egendomen förfogas över på något annat sätt i enlighet med den verkställande statens rätt (punkt 6 c). Egendomen får användas för allmännyttiga eller sociala ändamål i den verkställande staten, med förbehåll för den utfärdande statens samtycke (punkt 6 d).

Artikel 30.7 innehåller bestämmelser om den verkställande statens förfogande över de penningbelopp som erhållits till följd av verkställig- heten av ett beslut om förverkande (i de fall återställande eller ersättning till ett brottsoffer inte är aktuellt). Ett sådant penningbelopp tillfaller den verkställande staten om beloppet är lika med eller mindre än 10 000 euro (punkt 7 a). Överstiger det erhållna beloppet 10 000 euro, ska den verkstäl-

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198 lande staten överföra halva beloppet till den utfärdande staten (punkt 7 b). Av artikeln följer dock även att de berörda medlemsstaterna kan komma överens om en annan fördelning än den som följer av punkt 7 a och b.

Medlemsstaterna ska som huvudregel bära sina egna kostnader i sam- band med tillämpningen av förordningen (artikel 31.1). Den verkställande myndigheten får dock lägga fram ett förslag för den utfärdande myndig- heten om att kostnaderna ska delas, om det framkommer att verkställig- heten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande skulle med- föra stora eller exceptionella kostnader (artikel 31.2).

4.2.8Tillgång till rättsmedel och regressrätt

Medlemsstaterna ska säkerställa att berörda personer har tillgång till effektiva rättsmedel i den verkställande staten mot beslut om erkännande och verkställighet av beslut om frysning respektive beslut om förverkande (artikel 33.1). Rätten till rättsmedel ska åberopas vid domstol i den verk- ställande staten i enlighet med den statens rätt. När det gäller beslut om förverkande får åberopandet av ett rättsmedel ha suspensiv verkan, om det föreskrivs i den verkställande statens rätt. En domstol i den verkställande staten får inte pröva de materiella grunderna för beslutet om frysning eller förverkande (artikel 33.2). Om ett rättsmedel åberopas i den verkställande staten, ska den behöriga myndigheten i den utfärdande staten underrättas om det (artikel 33.3). I artikel 33.4 finns en upplysning om att artikel 33 inte påverkar tillämpningen i den utfärdande staten av skyddsåtgärder och rättsmedel i enlighet med artikel 8 i 2014 års förverkandedirektiv.

Den utfärdande staten ska, enligt artikel 34, ersätta den verkställande staten för eventuella skadeståndsbelopp som den verkställande staten har betalat ut till en skadelidande till följd av verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som översänts enligt förord- ningen. Detta ska dock inte gälla om den utfärdande staten kan visa att skadan, eller någon del av den, uteslutande beror på den verkställande statens agerande. I ett sådant fall ska de berörda medlemsstaterna i stället själva komma överens om ersättningsbeloppet.

4.2.9Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Förordningen ska, enligt artikel 41, tillämpas från och med den 19 december 2020 och ersätter samtidigt, enligt artikel 39, rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande och de delar av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut som avser frysning av egendom (övriga delar av sistnämnda rambeslut har tidigare ersatts av direktivet om en europeisk utredningsorder, se avsnitt 5.3.3). Enligt artikel 40.1 ska förord- ningen tillämpas på intyg om frysning och intyg om förverkande som har översänts den 19 december 2020 eller senare. Intyg som har översänts innan dess ska enligt artikel 40.2 fortsätta att handläggas i enlighet med rambesluten.

5	Gällande rätt	Prop. 2019/20:198

5.1Förverkandelagstiftningen

5.1.1Allmänt om förverkande

Enligt svensk rätt är förverkande en särskild rättsverkan av brott som kan ske genom sakförverkande eller värdeförverkande. Sakförverkande inne- bär att viss, specifik egendom förklaras förverkad. Det betyder alltså att ägaren eller rättighetsinnehavaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen. Vid värdeförverkande förverkas i stället värdet av viss egen- dom eller vissa förtjänster. Ett värdeförverkande har därför formen av en förpliktelse för den enskilde att betala ett angivet belopp. Förverkande på grund av brott sker vanligen genom en förverkandeförklaring som meddelas av domstol. I enklare fall kan förverkande enligt 48 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken beslutas också i ett strafföreläggande och vid föreläggande av ordningsbot.

De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar ett förverkande får beslutas och mot vem som talan om förverkande kan föras. I vissa specialstraff- rättsliga författningar finns regler om förverkande som kompletterar eller helt eller delvis ersätter brottsbalkens regler.

5.1.2	Brottsbalkens regelsystem
Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken ska utbyte av brott förklaras förverkat om
det inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte av brott avses både konkret
egendom som någon har kommit över genom brott och det uppskattade
värdet av vad som åtkommits. Även det som någon har tagit emot som
ersättning för kostnader i samband med ett brott kan förverkas, om
mottagandet utgör ett brott enligt brottsbalken. I stället för det mottagna
får dess värde förklaras förverkat. Egendom som har trätt i stället för
utbyte av brott, avkastning av utbyte och avkastning av det som har trätt i
stället för utbyte kan också, med stöd av 36 kap. 1 c §, förklaras förverkat
som utbyte av brott.
I 36 kap. 1 b § regleras möjligheterna till s.k. utvidgat förverkande. Den-
na reglering infördes vid genomförandet av 2005 års förverkande-
rambeslut (prop. 2007/08:68). Vissa justeringar av regleringen gjordes
sedan	vid genomförandet av 2014 års förverkandedirektiv
(prop. 2015/16:55). Utvidgat förverkande innebär att om någon döms för
ett brott som är av beskaffenhet att kunna ge utbyte och för vilket är före-
skrivet fängelse i fyra år eller mer, kan inte endast utbyte av det brott som
domen avser förklaras förverkat utan också annan egendom eller dess

värde. Till skillnad från vad som är fallet vid utbytesförverkande enligt
36 kap. 1 § fordras inte att det som förverkas kan knytas till ett visst,
konkret brott. Utvidgat förverkande förutsätter dock att det framstår som
klart mer sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än
att så inte är fallet. Sådant förverkande kan också komma i fråga då någon
döms för vissa särskilt uppräknade brottstyper med en lägre straffskala
eller för något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i minst två	33
	33

Prop. 2019/20:198 år och som har varit ett led i organiserad brottslighet. Det saknar betydelse om den som talan om förverkande riktas mot döms som gärningsman eller som anstiftare eller medhjälpare. Domen behöver inte heller avse ett full- bordat brott. Utvidgat förverkande får inte beslutas om det är oskäligt. En av de omständigheter som bör kunna beaktas vid en sådan bedömning är om straffvärdet av det förverkandeutlösande brottet är lågt.

Enligt 36 kap. 2 § får också egendom som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott förverkas under vissa förutsätt- ningar. Detsamma gäller egendom som har framställts genom brott eller vars användande utgör brott. I stället för egendomen får dess värde för- klaras förverkat.

Det finns vidare enligt 36 kap. 3 § möjlighet att i vissa fall förverka före- mål som riskerar att komma till brottslig användning. Bestämmelsen tar sikte på typiska brottsverktyg. Förverkande av detta slag förutsätter inte att ett brott har begåtts.

Om det på grund av ett brott som har begåtts i näringsverksamhet har uppkommit ekonomiska fördelar för en näringsidkare kan det värdet, enligt 36 kap. 4 §, förklaras förverkat.

En talan om förverkande får enligt 36 kap. 5 § föras mot bl.a. gärnings- mannen, den som har medverkat vid brottet eller den som efter brottet har förvärvat egendomen. Utvidgat förverkande får ske hos gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till det brott som förverkandet grun- das på. Förverkande får också i de fall som anges i 36 kap. 5 a § ske mot den som har förvärvat sådan egendom.

Om en förutsättning för förverkande är att någon döms till påföljd, får en domstol om den beslutar om påföljdseftergift, ändå besluta om förverkande (36 kap. 12 §). Förverkande kan även ske, om det bedöms vara skäligt i ett fall där den som har begått brottet inte har fyllt 15 år eller har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning (36 kap. 13 §).

Om en gärningsman har avlidit, eller det av någon annan orsak inte längre är möjligt att döma ut påföljd, får egendom ändå enligt 36 kap. 14 § förklaras förverkad. En förutsättning för det är att stämning i målet har delgetts gärningsmannen inom fem år från det att brottet begicks. En talan om förverkande av utbyte av ett brott eller av egendom som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott får dock alltid prövas om stämning i mål om förverkade har delgetts inom ett år från det att den omständighet inträffade som medför att påföljd inte längre kan dömas ut.

5.1.3Regler om förverkande i andra författningar

Som nämns i avsnitt 5.1.1 finns regler om förverkande även i vissa special- straffrättsliga författningar. Även om dessa ibland skiljer sig från brotts- balkens reglering, fungerar bestämmelserna i brottsbalken som riktlinjer vid tillämpningen av de specialstraffrättsliga reglerna.

Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken är reglerna om förverkande av utbyte m.m. generellt tillämpliga på brott inom specialstraffrätten. Förutsätt- ningen för en sådan tillämpning är dock att dessa brott är av viss svår- hetsgrad. Är det fråga om brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än ett år, ska som huvudregel utbyte av brott och ersättning för kostnader i

samband med brottet förverkas. Det är således möjligt att besluta om för- Prop. 2019/20:198 verkande vid ett stort antal specialstraffrättsliga brott (se prop.

2004/05:135 s. 107 f.). Dessutom innehåller åtskilliga specialstraffrättsliga författningar bestämmelser om förverkande även för brott som inte har mer än ett års fängelse i straffskalan. Det gäller t.ex. vissa brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Även bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel enligt 36 kap. 2 § ska, om det inte finns avvikande regler, tillämpas på specialstraffrättsliga brott för vilka det är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

Bestämmelserna om förverkande av utbyte av och hjälpmedel vid brott gjordes tillämpliga även på specialstraffrättens område för att anpassa den svenska lagstiftningen till bl.a. 2005 års förverkandedirektiv.

5.1.4Verkställigheten av ett beslut om förverkande

Värdeförverkande

Bestämmelser om verkställighet av sådan särskild rättsverkan av brott som innebär en betalningsskyldighet, såsom t.ex. värdeförverkande, finns i bötesverkställighetslagen (1979:189). Kompletterande bestämmelser till lagen finns i bötesverkställighetsförordningen (1979:197).

Ett förverkande som innebär en betalningsskyldighet kan, enligt 1 § bötesverkställighetslagen, verkställas antingen genom uppbörd eller genom indrivning. Detta gäller dock inte om det dessförinnan har beslutats om kvarstad på egendomen till säkerställande av betalningsskyldigheten. Beslutet om värdeförverkande är då verkställt i och med att det har fått laga kraft. Om uppbörd ska äga rum, sker det så snart domen har meddelats. Indrivning får däremot inte ske förrän domen har fått laga kraft. Polismyndigheten är enligt 3 § bötesverkställighetsförordningen central uppbördsmyndighet och ansvarar för uppbördsförfarandet.

Uppbörd sker enligt 4 § bötesverkställighetslagen genom att den dömde betalar frivilligt. Om betalning inte äger rum frivilligt, ska indrivning ske. Polismyndigheten ansöker om en sådan åtgärd. Bestämmelserna om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar

m.m.(indrivningslagen). Indrivning sköts av Kronofogdemyndigheten. Indrivningslagen omfattar alla slags fordringar som handläggs i allmänna mål hos Kronofogdemyndigheten, se 1 § indrivningslagen, 1 kap. 6 § ut- sökningsbalken och 1 kap. 2 § utsökningsförordningen (1981:981). Vid indrivningen gäller utsökningsbalkens regler om förfarandet vid verkstäl- ligheten, om vilken egendom som kan tas i anspråk till täckande av skul- den och om möjligheterna att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut.

Någon motsvarighet till möjligheten att vid böter omvandla obetalda belopp till fängelsestraff eller någon annan påföljd finns inte i fråga om värdeförverkande.

Sakförverkande

Egendom som blir föremål för sakförverkande har normalt dessförinnan tagits i beslag. Det blir därför sällan aktuellt att anlita Kronofogdemyndig- heten för verkställighet av ett sådant förverkande. Beslutet om förverkande

av egendomen är då verkställt i och med att beslutet får laga kraft.

Prop. 2019/20:198 I de undantagsfall där den egendom som förverkas inte har tagits i beslag, eller där den beslagtagna egendomen har lämnats kvar i inne- havarens vård med stöd av 27 kap. 10 § rättegångsbalken, ska verk- ställigheten av förverkandet ske enligt utsökningsbalken. Ansökan om verkställighet görs av Polismyndigheten eller åklagaren.

Det efterföljande förfarandet

Av 36 kap. 17 § brottsbalken följer att förverkad egendom som huvudregel tillfaller staten. Har utbyte av brott som svarar mot antingen skada för en enskild eller medel som en enskild är berättigad att få tillbaka förklarats förverkat hos någon, ska staten svara för ersättning åt den skadelidande. Denna skyldighet är dock begränsad till värdet av det som tillfallit staten på grund av förverkandebeslutet.

I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hitte- gods m.m. regleras hur egendomen ska tas om hand. Om det vid verkställigheten erhålls annan egendom än pengar ska den som huvudregel säljas. Egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller som det annars är olämpligt att sälja ska dock enligt 5 § oskadliggöras av den myndighet som förvarar egendomen. Egendom som inte går att sälja får enligt 6 § förstöras.

5.2Åtgärder för att säkra framtida förverkandebeslut

5.2.1Allmänt om säkringsåtgärder

Vissa straffprocessuella tvångsmedel kan komma till användning för att säkra ett framtida förverkande. Olika tvångsmedel blir tillämpliga beroende på om det är ett sak- eller värdeförverkande som ska säkras. För säkrande av ett värdeförverkande kan åtgärderna kvarstad och förvar tillämpas, medan säkrande av ett sakförverkande primärt sker genom beslag.

I lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brotts- lighet i vissa fall och lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott finns bestämmelser om penningbeslag som är en särskild tvångsåtgärd som kan användas i syfte att säkra ett kommande förverkande i vissa fall (se vidare avsnitt 5.2.4).

I internationella sammanhang används ibland begreppet frysning. I lagen om verkställighet av frysningsbeslut, som genomför rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut, definieras svenska beslut om frysning som beslag som meddelats med stöd av den lagen och vissa beslut om kvarstad i brottmål (se avsnitt 5.3.1).

5.2.2Kvarstad och förvar

Bestämmelser om kvarstad finns i 26 kap. rättegångsbalken. Förutsätt- ningarna för kvarstad är att det finns någon som är skäligen misstänkt för

ett brott och att det skäligen kan befaras att den misstänkte, genom att

avvika eller undanskaffa egendom eller på något annat sätt, undandrar sig att betala det som denne kan komma att ådömas på grund av brottet i form av bl.a. värdet av förverkad egendom eller skadestånd till målsägande (26 kap. 1 §). Om dessa förutsättningar är uppfyllda, får en domstol be- sluta om kvarstad på så mycket av den misstänktes egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något motstående intresse.

En fråga om kvarstad initieras av åklagaren eller målsäganden. När åtal är väckt kan rätten, enligt 26 kap. 2 § andra stycket, på eget initiativ besluta om kvarstad.

Rätten ska hålla förhandling i kvarstadsfrågan så snart det kan ske. Det finns ingen absolut frist inom vilken en sådan förhandling ska hållas, förutom i de fall där egendomen har tagits i förvar. Förhandling ska i sådana fall, enligt 26 kap. 4 § andra stycket, hållas senast den fjärde dagen efter att ansökan har kommit in till domstolen. Om huvudförhandling hålls i målet inom en vecka, behöver någon särskild kvarstadsförhandling dock inte hållas. I ett brådskande fall kan rätten, enligt 26 kap. 2 § fjärde stycket, fatta ett interimistiskt beslut om kvarstad. När rätten avgör ett mål ska den pröva om en beslutad kvarstad ska bestå (26 kap. 6 § andra stycket).

Ett beslut om kvarstad är enligt 30 kap. 12 § första stycket 3 rättegångs- balken omedelbart verkställbart. Ett beslut verkställs av Kronofogdemyn- digheten enligt utsökningsbalken. I utsökningsbalken regleras även verkan av kvarstad (se 16 kap. 14 §, 4 kap. 29 § andra stycket och 31 § samt 12 kap. 6–10 §§).

En talan om förverkande enligt 36 kap. 1 och 1 b §§ brottsbalken och en talan om förverkande av värdet av ekonomiska fördelar enligt 36 kap.

4§ kan också riktas mot en juridisk person. Även i sådana fall kan kvarstad användas. Vad som sägs ovan om den som är skäligen misstänkt och dennes egendom ska då i stället gälla den mot vilken det skäligen kan antas finnas ett anspråk på förverkande och dennes egendom (se NJA 1983 s. 570).

Förvar, som är en tillfällig åtgärd i avvaktan på domstolens beslut om kvarstad, regleras i 26 kap. 3–4 §§ rättegångsbalken. För förvar gäller sam- ma grundläggande förutsättningar som för kvarstad. Vad som har sagts om kvarstad gäller därför i allt väsentligt också förvar. Beslut om förvar med- delas av åklagare. I brådskande fall får ett sådant beslut även fattas av en polisman. Om det är en polisman som har tagit något i förvar, ska beslutet skyndsamt underställas åklagaren, som omedelbart ska pröva om egen- domen ska förbli i förvar.

Har egendom tagits i förvar, ska frågan om kvarstad underställas rättens prövning senast fem dagar därefter (26 kap. 4 § första stycket). Om fristen för att ansöka om kvarstad löper ut utan att någon sådan ansökan görs, ska egendomen genast återställas.

Beslutar rätten om kvarstad, ska egendom som har tagits i förvar vara kvar i myndighetens vård till dess att beslutet har verkställts, om inte rätten bestämmer något annat (26 kap. 4 § tredje stycket).

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198 5.2.3

Beslag

Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken får ett föremål eller en skriftlig hand- ling som skäligen kan antas komma att förverkas på grund av brott tas i beslag. Beslag får riktas såväl mot den som är misstänkt för brottet som mot någon annan. Det finns inte något krav på att brottet ska ha en viss straffskala. Beslut om beslag kan därför fattas även vid bötesbrott. Ett beslut om beslag får dock beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Vissa begränsningar av möjligheterna att genomföra ett beslag beträffande vissa skriftliga handlingar och försän- delser finns i 27 kap. 2 och 3 §§. För att beslag ska få ske krävs att föremålet eller handlingen finns tillgängligt. Det innebär alltså att beslutet om beslag omedelbart ska kunna verkställas.

I 27 kap. 4 och 5 §§ regleras vem som får ta föremål i beslag. Utgångs- punkten är att den som har laglig rätt att verkställa en annan tvångsåtgärd även har rätt att ta föremål i beslag. Beslag kan också beslutas avseende ett föremål eller en handling som inte har påträffats i samband med en tvångsåtgärd, men det krävs då ett beslut av en undersökningsledare eller åklagare. En polisman kan om det är fara i dröjsmål fatta ett sådant beslut. Beslutet ska då skyndsamt prövas av undersökningsledare eller åklagare. I vissa fall får domstol besluta om beslag. I de fall ett beslag verkställts utan att domstol har fattat beslutet, får den som har drabbats av beslaget begära domstolens prövning (27 kap. 6 §). När domstol beslutar om beslag eller fastställer ett verkställt beslag, ska domstolen enligt 27 kap. 7 § be- stämma en tid inom vilken åtal ska väckas.

En målsägande, eller någon som har trätt i dennes ställe, kan enligt 27 kap. 4 a § kräva att det beslagtagna föremålet lämnas ut till denne. Om föremålet inte ska lämnas ut till målsäganden eller någon som trätt i dennes ställe, ska föremålet som utgångspunkt lämnas ut till den hos vilken beslaget har gjorts. Förutsättningar för hävande och omprövning av beslag regleras i 27 kap. 8–8 b §§.

Ett beslagtaget föremål ska som utgångspunkt tas i förvar av den som verkställt beslaget. Föremålet ska vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn (27 kap. 10 §). I 27 kap. 11 och 11 a §§ finns regler om under- rättelseskyldighet.

5.2.4Penningbeslag

I 8 och 9 §§ lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslig- het i vissa fall samt 12 och 13 §§ lagen om straff för penningtvättsbrott finns regler om att egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt respektive lag, eller ett motsvarande värde, får tas i beslag. Detta tvångsmedel kallas penningbeslag och kan användas bl.a. i syfte att säkra ett förverkande. Ett beslut om penningbeslag fattas av undersökningsledaren eller åklagaren och får endast avse sådan egendom som finns tillgänglig. Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon

annan än Polismyndigheten. För penningbeslag gäller i övrigt bestämmel- Prop. 2019/20:198 serna om beslag i rättegångsbalken.

5.2.5Husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Ett av de huvudsakliga syftena med bestämmelserna i 28 kap. rättegångs- balken om husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning är att möjliggöra för att föremål ska kunna tas i beslag.

Husrannsakan får ske i hus, rum eller slutna förvaringsställen för att eftersöka föremål som får tas i beslag. Husrannsakan får även genomföras för att utreda omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet. Förutsättningarna för husrannsakan anges i 28 kap. 1–3 a §§. Utgångspunkten är att det ska finnas anledning att misstänka att ett brott har begåtts och att det brottet har fängelse i straffskalan. I 28 kap. 6–9 §§ finns bestämmelser om verkställighet av husrannsakan.

Kroppsvisitation regleras i 28 kap. 11, 13 och 13 a §§. Med kroppsvisita- tion avses en undersökning av kläder och annat som en person bär på sig eller av saker som personen har med sig. Bestämmelser om kroppsbesikt- ning finns i 28 kap. 12–13 a §§. Med en sådan åtgärd avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människo- kroppen och undersökning av sådana prov.

5.2.6Beslag enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut och lagen om en europeisk utredningsorder

I lagen om verkställighet av frysningsbeslut och lagen om en europeisk utredningsorder finns bestämmelser om en särskild typ av beslag som kan användas inom ramen för det straffrättsliga samarbetet inom EU (se vidare om dessa åtgärder i avsnitt 5.3.1 och 5.3.3). Beslut om denna typ av beslag kan, under vissa förutsättningar, fattas avseende egendom som finns i en annan medlemsstat och således inte är tillgänglig vid tidpunkten för beslutet. Ett beslut om beslag som meddelas med stöd av reglerna i lagen om verkställighet av frysningsbeslut får meddelas i syfte att bl.a. säkra ett framtida förverkande. Motsvarande åtgärd i lagen om en europeisk utredningsåtgärd får däremot endast syfta till att säkra bevisning. Besluten i fråga kan inte verkställas i Sverige, utan endast i en annan EU- medlemsstat.

5.3Ömsesidigt erkännande inom EU av beslut om frysning och beslut om förverkande

5.3.1Lagen om verkställighet av frysningsbeslut

Genom lagen om verkställighet av frysningsbeslut har rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut genomförts (se även avsnitt 4.1.1). Lagen

innehåller bestämmelser för såväl de fall när ett svenskt frysningsbeslut

Prop. 2019/20:198 översänds till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet som de fall ett sådant utländskt beslut översänds från en annan medlemsstat till Sverige för erkännande och verkställighet här. I lagen finns bestämmelser om frysningsbeslut som meddelats i förverkandesyfte eller i bevissyfte. Sedan lagen om en europeisk utredningsorder trädde i kraft den 1 dec- ember 2017 är dock reglerna om s.k. bevisbeslag tillämpliga endast i förhållande till Irland och Danmark (se vidare avsnitt 5.3.3).

Med ett svenskt frysningsbeslut avses i lagen dels beslut om kvarstad i brottmål som avser värdet av förverkad egendom, dels beslut om beslag som syftar till att säkra antingen bevismaterial eller en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande. Något krav på att föremålet som omfattas av ett beslut om beslag ska finnas tillgängligt vid beslutstidpunkten finns inte. Lagens definition av frysningsbeslut som översänds till Sverige från en annan stat utgår från den definition som finns i artikel 2 c i rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut. Enligt den avses med sådana beslut varje åtgärd som vidtas av en behörig rättslig myndighet i den utfärdande staten i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial. Frysnings- beslutet ska också enligt rambeslutets definition ha meddelats i samband med ett straffrättsligt förfarande.

Samarbetet som regleras i lagen bygger på direktkontakter mellan behöriga rättsliga myndigheter i medlemsstaterna. Behörig myndighet i Sverige är åklagare. När Sverige vill ha hjälp från en annan medlemsstat med verkställighet är det alltså en åklagare som ansvarar för att sända över det svenska frysningsbeslutet till den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten (2 kap. 2 §). Det är också åklagare som är behöriga att ta emot ett utländskt frysningsbeslut som översänts till Sverige för erkännande och verkställighet (3 kap. 2 §).

När ett utländskt frysningsbeslut har sänts över till Sverige ska åklagaren ta ställning till om det ska erkännas och verkställas. Om åklagaren finner att frysningsbeslutet är verkställbart, ska åklagaren meddela en s.k. verk- ställbarhetsförklaring (3 kap. 4 §). I denna ska åklagaren ange om frys- ningsbeslutet ska verkställas med tillämpning av bestämmelserna om beslag eller kvarstad. För att säkra verkställigheten får vissa tvångsmedel användas (3 kap. 10–12 §§). I 3 kap. 5 § finns regler om när en verkställ- barhetsförklaring inte får meddelas. Något krav på att den gärning som beslutet grundar sig på motsvarar ett brott enligt svensk rätt (dubbel straffbarhet) uppställs inte. När frysningsbeslutet har verkställts ska åklag- aren begära domstolens prövning av verkställbarhetsförklaringen (3 kap. 16 §). Om domstolen fastställer åklagarens beslut, ska den samtidigt be- stämma hur länge verkställigheten av frysningsbeslutet ska bestå i Sverige. Den tiden kan sedan förlängas.

5.3.2Lagen om verkställighet av beslut om förverkande

Lagen om verkställighet av beslut om förverkande innehåller regler som genomför rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (se även avsnitt 4.1.1). I lagen finns bestämmelser om såväl de fall när ett svenskt beslut om förverkande översänds till en annan medlemsstat för erkännande

och verkställighet som när ett utländskt beslut om förverkande översänds Prop. 2019/20:198 till Sverige för erkännande och verkställighet här. Vilka svenska

respektive utländska beslut om förverkande som omfattas av lagens tillämpningsområde anges i 1 kap. 2 och 3 §§.

Samarbetet som regleras i lagen bygger på direktkontakter mellan be- höriga myndigheter i medlemsstaterna. Kronofogdemyndigheten är i Sverige behörig myndighet att översända ett svenskt förverkandebeslut till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där. Detta ska, enligt 2 kap. 1 §, ske när det finns fördelar med att verkställigheten sker i en annan medlemsstat, t.ex. då tillgångar eller ett särskilt föremål som för- verkandet avser finns i den andra staten.

Kronofogdemyndigheten är, enligt huvudregeln i 3 kap. 4 § första stycket, även behörig att pröva om det finns förutsättningar att erkänna och verkställa ett utländsk beslut om förverkande som sänts hit. I vissa fall av utvidgat förverkande ska frågan i stället prövas av en tingsrätt efter ansökan från Kronofogdemyndigheten (3 kap. 4 § andra stycket). Om förutsättningarna för erkännande och verkställighet är uppfyllda meddelar Kronofogdemyndigheten, eller domstolen, en verkställbarhetsförklaring (3 kap. 8 §). Det utländska beslutet ska därefter verkställas enligt de regler som gäller i Sverige för verkställighet av beslut om förverkande, om inte annat anges i lagen (3 kap. 1 §). I 3 kap. 10–11 a §§ finns regler om när en verkställbarhetsförklaring inte får meddelas. Något krav på att den gärning som beslutet grundar sig på motsvarar ett brott enligt svensk rätt (dubbel straffbarhet) uppställs i regel inte. Åklagarens verkställbarhetsförklaring får överklagas till tingsrätt (3 kap. 14 §). Annan egendom än pengar som erhållits vid verkställigheten i Sverige ska i regel säljas eller förstöras (3 kap. 17 §). Influtna medel tillfaller svenska staten om beloppet understiger 10 000 euro och fördelas i övriga fall lika mellan den svenska staten och den andra medlemsstaten (3 kap. 18 §). Regeringen kan dock, efter överenskommelse med den andra staten besluta om en annan fördelning.

5.3.3Lagen om en europeisk utredningsorder

Lagen om en europeisk utredningsorder innehåller regler om ömsesidigt erkännande inom EU av beslut om åtgärder som syftar till att inhämta bevisning i straffrättsliga förfaranden. Lagen bygger på direktivet om en europeisk utredningsorder. Nämnda direktiv ersätter bl.a. reglerna om frysning av bevismaterial som finns i rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut i förhållande till de stater som är bundna av direktivet (artikel 34.2). Det innebär att i förhållande till alla medlemsstater utom Danmark och Irland, ska lagen om en europeisk utredningsorder tillämpas i stället för lagen om verkställighet av frysningsbeslut när det är fråga om frysningsbeslut som syftar till att säkra bevisning.

Med en europeisk utredningsorder avses dels ett beslut i Sverige som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevisning, dels ett beslut i en annan medlemsstat som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i Sverige i syfte att inhämta bevisning, (1 kap. 3 § lagen om en europeisk utredningsorder). Med en utredningsåt-

gärd avses, enligt 1 kap. 4 § bl.a. förhör under förundersökning, beslag

Prop. 2019/20:198 eller husrannsakan. En svensk utredningsorder utfärdas av åklagare eller allmän domstol (2 kap. 1 och 2 §§). Den åklagare eller domstol som har utfärdat ordern ska sända över den till behörig myndighet i den andra med- lemsstaten, vilken har att ta ställning till om ordern ska erkännas och verkställas (2 kap. 7 §). Enligt 2 kap. 13 § får en utredningsorder utfärdas för beslag av ett föremål som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat, trots att föremålet inte är tillgängligt vid utfärdandet.

En utredningsorder som översänds från en annan medlemsstat till Sverige ska, enligt 3 kap. 1 §, erkännas och verkställas i Sverige såvida det inte finns något hinder mot verkställigheten. Ett ärende om erkännande och verkställighet av en utländsk utredningsorder handläggs av åklagare eller tingsrätt (3 kap. 8 och 11 §§). Om utredningsordern ska erkännas och verkställas i Sverige, ska en s.k. verkställbarhetsförklaring meddelas (3 kap. 19 §). Utgångspunkten för verkställigheten är att den ska ske på samma sätt som när en motsvarande åtgärd verkställs i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål (3 kap. 21 §).

5.4Annat internationellt samarbete angående frysning och förverkande

Vid sidan av det EU-rättsliga samarbetet finns också ett flertal inter- nationella överenskommelser om straffrättsligt samarbete, såväl på global som regional och bilateral nivå. Nedan redovisas de mest centrala svenska reglerna när det gäller internationellt straffrättsligt samarbete avseende frysning och förverkande.

	5.4.1	Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål
	Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (lagen om
	internationell rättslig hjälp) gäller generellt vid rättslig hjälp till eller från
	en annan stat, oavsett om Sverige har ett avtal med den staten eller inte.
	När det gäller rättslig hjälp i Sverige bygger lagen på grundtanken att
	samtliga åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersökning eller
	rättegång också ska kunna vidtas av svenska åklagare och domstolar för
	att bistå utländska myndigheter. Rättslig hjälp kan således omfatta en rad
	olika åtgärder, bl.a. kvarstad, beslag och husrannsakan (1 kap. 2 § första
	stycket). Rättslig hjälp lämnas i första hand av åklagare eller domstol
	(1 kap. 4 §).
	Utgångspunkten är att rättslig hjälp ska lämnas under de förutsättningar
	som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning
	eller rättegång (2 kap. 1 § första stycket), men det finns också regler som
	avviker från vad som skulle gälla i ett svenskt förfarande. Det finns inte
	något generellt krav på dubbel straffbarhet för att rättslig hjälp ska lämnas,
	men som huvudregel ställs ett sådant krav upp vid användande av
	tvångsåtgärder (2 kap. 2 §).
	Bestämmelserna i 2 kap. 3–13 §§ innehåller i huvudsak regler om an-
	sökan, förfarandet och rätten till juridiskt biträde. Av 2 kap. 14 § framgår
	att det finns såväl obligatoriska som fakultativa hinder mot att lämna rätt-
42	slig hjälp. Beslut om avslag på någon av grunderna som anges i 14 § ska

alltid fattas av regeringen (2 kap. 15 § första stycket). I övrigt prövas an- Prop. 2019/20:198 sökan av den instans som handlägger ärendet (2 kap. 15 § andra stycket).

I 3 kap. finns bestämmelser om rättslig hjälp utomlands. En svensk framställning om rättslig hjälp ska enligt huvudregeln skickas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den andra staten, men en direktkommunikation mellan behöriga myndigheter är möjlig i vissa fall (3 kap. 2 §).

I 4 kap. finns vissa särskilda bestämmelser om de olika åtgärder som en ansökan om rättslig hjälp kan avse. Regler om bl.a. beslag och kvarstad finns i 14–24 §§. Enligt 23 § kan Sverige bistå en annan stat genom att ta egendom i beslag eller besluta om kvarstad för att säkerställa verkställighet av ett beslut om förverkande som har meddelats eller kommer att meddelas i den andra staten. En förutsättning är bl.a. att beslutet om förverkande i ett senare skede också kommer att kunna verkställas i Sverige. I 5 kap. finns vissa övriga bestämmelser, bl.a. regler om villkor och användnings- begränsningar, immunitet, sekretess, uppgiftsskyldighet samt fördelning av förverkad egendom mellan stater.

5.4.2Internationell verkställighet av domar och beslut

Nordiska verkställighetslagen

Inom Norden finns sedan en lång tid tillbaka ett välutvecklat samarbete som möjliggör verkställande av domar och beslut i brottmål i ett annat nordiskt land än domslandet. Enligt 1 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff

m.m.(nordiska verkställighetslagen) kan ett förverkandebeslut som har meddelats i ett annat nordiskt land verkställas i Sverige. Detsamma gäller bl.a. beslut om kvarstad eller beslag som syftar till att säkra framtida förverkandebeslut. På motsvarande sätt kan dessa typer av beslut som har meddelats i Sverige verkställas i andra nordiska länder (3 §).

En begäran om verkställighet av nämnda beslut görs av Kronofogde- myndigheten (4 a § förordningen [1963:194] om samarbete med Dan- mark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., nordiska verkställighetsförordningen). Det är också Kronofogdemyndig- heten som tar emot framställningar från de andra nordiska länderna om verkställighet i Sverige. Utgångspunkten är att en framställan om verk- ställighet ska bifallas, om det inte finns särskilda hinder mot det. Verk- ställigheten i Sverige sker enligt svensk lag (2 § nordiska verkställighets- lagen).

Internationella verkställighetslagen

Enligt 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäl- lighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) kan regering- en, på grundval av en överenskommelse med främmande stat, förordna dels att ett utländskt beslut om förverkande får verkställas i Sverige, dels att ett svenskt beslut om förverkande får verkställas i en annan stat. Som exempel på sådana överenskommelser kan nämnas europeiska konvent- ionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar

(brottmålsdomskonventionen), FN:s konvention den 20 december 1988

Prop. 2019/20:198 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotika- brottskonventionen), FN:s konvention den 15 november 2000 mot gräns- överskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen) och FN:s konvention den 31 oktober 2003 mot korruption (korruptions- konventionen). Bestämmelserna i internationella verkställighetslagen gäller för både sak- och värdeförverkanden.

En ansökan om att verkställa ett utländskt förverkandebeslut i Sverige ska göras hos Justitiedepartementet (8 §). Regeringen kan under vissa förhållanden avslå en ansökan direkt. Om det inte sker ska ärendet över- lämnas till riksåklagaren för handläggning. Riksåklagaren ska ansöka hos rätten om prövning av framställningen (9 §). För att verkställighet ska få ske krävs bl.a. att den gärning som föranlett beslutet motsvarar ett brott i Sverige (dubbel straffbarhet) (5 § andra stycket 2). Har en framställning om verkställighet gjorts, kan egendom som genom domen förklarats för- verkad tas i beslag, om beslag hade kunnat ske enligt svensk lag vid en rättegång i Sverige (18 §). Beslut om beslag meddelas av riksåklagaren eller domstol. I ett sådant fall blir 27 kap. rättegångsbalken tillämplig. Svenska regler om verkställighet ska tillämpas vid verkställigheten av ett utländskt beslut om förverkande (24 §). Egendom som har förverkats med stöd av lagen eller dess värde tillfaller den svenska staten. Regeringen får dock på begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet förordna att egendomen eller dess värde helt eller delvis skall överlämnas till den staten (36 §).

I 26 § finns allmänna bestämmelser om verkställighet i en annan stat. Frågan om verkställighet utomlands av ett svenskt beslut om förverkande prövas av Kronofogdemyndigheten (12 § [1977:178] förordningen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom). Myndighetens beslut enligt lagen kan överklagas till regeringen. Om Kronofogdemyndigheten anser att det finns förutsätt- ningar för verkställighet utomlands ska en framställning, tillsammans med beslutet om förverkande och övriga handlingar i ärendet, överlämnas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till behörig myndighet i den andra staten (28 § internationella verkställighetslagen).

6 Allmänna överväganden

6.1 Inledning

	En EU-förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje
	medlemsstat (se artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktions-
	sätt). Den får inte införlivas i eller omvandlas till nationell rätt. Medlems-
	staterna får alltså inte utfärda bestämmelser i sådana frågor som regleras i
	förordningen och den nationella lagstiftaren kan inte skriva egna förarbet-
	en eller andra typer av förtydliganden av hur en EU-förordning ska tilläm-
	pas. Detsamma gäller för hur begrepp i en förordning ska förstås. Hur för-
	ordningen ska tolkas och tillämpas är en fråga för de tillämpande myn-
	digheterna och i förekommande fall domstolarna. I sista hand är det EU-
44	domstolen som är den slutgiltiga uttolkaren av en EU-förordning.
44

Som utgångspunkt får medlemsstaterna inte heller införa några natio- Prop. 2019/20:198 nella bestämmelser för att komplettera en EU-förordning inom förordning-

ens tillämpningsområde. Vissa frågor kan dock överlämnas till medlems- staterna att själva reglera. Om sådant överlämnande sker förutsätts med- lemsstaterna införa nationella bestämmelser, och medlemsstaterna kan då också klargöra dessa reglers innebörd och tillämpning. Detta kan vidare påverka den nationella lagstiftarens behov av att i viss utsträckning göra bedömningar angående innebörden av EU-förordningens regler.

Medlemsstaterna har också en skyldighet att se till att EU-förordningen kan tillämpas i praktiken och få effektivt genomslag. I många fall förut- sätter en EU-förordning därför att medlemsstaterna inför regler av verk- ställande karaktär.

6.2	En ny lag ska komplettera EU-förordningen

Regeringens förslag: Kompletterande bestämmelser till EU-förord-
ningen ska tas in i en särskild lag.
Vissa följdändringar ska göras i lagen om verkställighet av frys-
ningsbeslut, lagen om verkställighet av beslut om förverkande, nordiska
verkställighetslagen, internationella verkställighetslagen och lagen om
en europeisk utredningsorder.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Promemorian innehåller dock inte förslag till samtliga följdändringar med
anledning av de nya rubrikerna på lagarna om verkställighet av frysnings-
beslut respektive beslut om förverkande. I promemorian föreslås att det i
lagarna om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverk-
ande ska införas en bestämmelse som upplyser om EU-förordningen och
den lag som kompletterar förordningen.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår dock att det i de nya
rubrikerna till lagarna om verkställighet av frysningsbeslut respektive
beslut om förverkande anges att lagarna endast gäller i förhållande till
Danmark och Irland.
Skälen för regeringens förslag
Kompletterande regler ska tas in i en särskild lag
EU-förordningen förutsätter i ett flertal avseenden att medlemsstaterna
inför kompletterande bestämmelser för att möjliggöra dess tillämpning.
Detta främst mot bakgrund av att det i förordningen i förhållandevis stor
utsträckning föreskrivs att olika frågor ska regleras av medlemsstaternas
nationella rätt (se t.ex. artiklarna 23.1, 28.1 och 29.2). Bland annat förut-
sätts att medlemsstaterna inför regler om vilka myndigheter som är behö-
riga att agera enligt förordningen och om hur dessa myndigheter ska agera
vid tillämpningen av den, såsom vilka förfaranderegler som ska tillämpas
och hur beslut ska få överklagas.
Som redogörs för i avsnitt 5.3 regleras erkännande och verkställighet
inom EU av frysnings- respektive förverkandebeslut i dag i två olika lagar
(lagen om verkställighet av frysningsbeslut och lagen om verkställighet av		45

Prop. 2019/20:198 beslut om förverkande). Dessa lagar bygger på två rambeslut som har stora likheter med regleringen i EU-förordningen (rambesluten om verkställig- het av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande).

En rimlig utgångspunkt är att regler om erkännande och verkställighet inom EU av frysnings- respektive förverkandebeslut ska vara samlade i en lag. Som konstateras i promemorian kommer dock de nu gällande lagarna på området att ha ett ytterst begränsat tillämpningsområde efter den tidpunkt då EU-förordningen ska börja tillämpas, eftersom förordningen ersätter de två rambesluten i förhållande till alla medlemsstater utom Danmark och Irland. Vad gäller Danmark finns dessutom vissa särskilda bestämmelser om samarbete rörande verkställighet av varandras beslut i den nordiska verkställighetslagen (se avsnitt 5.4.2). Som framgår i denna proposition bedömer regeringen vidare att det behöver införas för- hållandevis många kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Att föra in de kompletterande reglerna till förordningen och de bestämmel- ser som nu finns i lagarna om verkställighet av beslut om frysning respektive förverkande i en och samma lag framstår mot denna bakgrund inte som en ändamålsenlig lösning. Regeringen delar därför den bedöm- ning som görs i promemorian att de kompletterande lagbestämmelserna till EU-förordningen i stället bör tas in i en särskild lag.

Vissa följdändringar behöver göras i andra lagar

Erkännande och verkställighet inom EU av beslut om förverkande och av beslut om frysning som syftar till att säkra ett framtida förverkande kommer framöver att regleras huvudsakligen i EU-förordningen och i den nya lag som innehåller kompletterande bestämmelser till förordningen (i fråga om beslut om frysning som syftar till att säkra bevismaterial till- ämpas lagen om en europeisk utredningsorder).

De två lagar som genomför rambesluten på området kommer vidare att vara tillämpliga endast i förhållande till Danmark och Irland. Dessa lagars rubriker blir därför missvisande och bör ändras. Juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet invänder mot de rubriker som föreslås i promemorian och föreslår att det bör anges i rubrikerna att lagarna endast gäller i förhållande till Danmark och Irland. Regeringen, som i och för sig har förståelse för fakultetsnämndens synpunkt, menar att en sådan lösning, för att den på önskvärt sätt ska tydliggöra lagarnas tillämpningsområde, kräver ytterligare ändringar i lagarna. Som exempel kan nämnas att de många hänvisningarna till en ”medlemsstat” skulle behöva bytas ut mot ”Danmark och Irland” (se t.ex. 2 kap. 2 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut och 2 kap. 1 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande).

Mot bakgrund av att de båda lagarna kommer att ha ett mycket begränsat tillämpningsområde framöver kan ändringar av det slaget emellertid inte anses motiverade. En sådan rubrik som fakultetsnämnden föreslår kan också, i vart fall vad gäller lagen om verkställighet av beslut om för- verkande, felaktigt ge intryck av att det bara är den lagen som ska tillämpas i samarbetet med Danmark trots att tillämpliga regler även finns i den nordiska verkställighetslagen (se vidare prop. 2010/11:43 s. 42 och 123). Sammantaget anser därför regeringen att rubrikerna bör utformas i enlighet med förslagen i promemorian, dvs. så att det av rubrikerna fram-

går att lagarna innehåller regler om erkännande och verkställighet av Prop. 2019/20:198 frysningsbeslut respektive beslut om förverkande i vissa fall. Bytet av de

aktuella lagarnas rubriker medför behov av vissa justeringar i såväl dessa som i andra lagar där det hänvisas till rubrikerna i fråga.

Att EU-förordningen ersätter de två rambesluten på området framgår direkt av förordningen (artikel 39). I promemorian föreslås att det i lagarna om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande införs en upplysningsbestämmelse om att det finns regler om erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande i EU- förordningen samt i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen. Regeringen anser dock att det uttryckligen bör framgå av lagarna att de inte gäller om EU-förordningen och den lag som kompletterar denna är tillämpliga.

Som framgår i avsnitt 5.4 finns det bestämmelser om internationellt samarbete i fråga om verkställighet av beslut om beslag, kvarstad i brottmål och förverkande även i vissa andra lagar (nordiska verkställig- hetslagen, internationella verkställighetslagen och lagen om internationell rättslig hjälp). Utgångspunkten måste vara att EU-förordningen ska till- ämpas framför dessa lagar. Samtidigt finns det inga uttryckliga bestäm- melser i förordningen som utesluter samarbete enligt andra rättsliga instru- ment. De nämnda lagarnas förhållande till EU-förordningen är en fråga om tolkning av förordningen, vilket är något som ytterst görs av EU-dom- stolen. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att det inte bör införas särskilda bestämmelser som helt utesluter lagarnas tillämpning. Förslaget i promemorian att i stället lägga till en upplysning om reglerna i EU-förordningen och den nya lagen i de lagar som i dag innehåller en hänvisning till lagen om verkställighet av beslut om för- verkande framstår enligt regeringen som väl avvägt. Motsvarande hänvisningar till lagen om verkställighet av frysningsbeslut finns inte och regeringen anser inte heller att det finns behov av att införa några ytterligare hänvisningar i det avseendet.

6.3	Hänvisningsteknik

Regeringens förslag: Hänvisningar till EU-förordningen i de
bestämmelser som föreslås ska vara dynamiska, dvs. avse förordningen
i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget. Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet framhåller särskilt att de skäl
som anges i promemorian för dynamiska hänvisningar är goda.
Skälen för regeringens förslag: Hänvisningar i svensk författning till
en EU-rättsakt kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hän-
visning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven
lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rätts-
akten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
I den nya lagen föreslås ett flertal bestämmelser i vilka en hänvisning till
EU-förordningen görs. Några är av upplysande karaktär och andra är av
sådant slag att EU-förordningen förutsätter att det finns bestämmelser om		47

Prop. 2019/20:198 det i svensk rätt för att Sverige ska uppfylla sina unionsrättsliga åtaganden. Till sistnämnda kategori hör bestämmelser om bl.a. utseende av behöriga myndigheter, följder av vissa åtgärder och beslut enligt förordningen, för- faranderegler samt regler om domstolsprövning. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att statiska hänvisningar till sådana bestämmelser skulle kunna leda till oklarheter och brister om EU-för- ordningen skulle ändras. För att säkerställa att eventuella ändringar som görs i förordningen får omedelbart genomslag är det därför lämpligt att, som föreslås i promemorian, låta hänvisningarna till förordningen vara dynamiska.

	6.4	Termer och uttryck

	Regeringens förslag: Termer och uttryck i den nya lagen ska ha samma
	betydelse som i EU-förordningen.

	Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget.
	Åklagarmyndigheten anser att det utifrån såväl legalitetsskäl som syftet
	med EU-förordningen bör tydliggöras i lagen att ett beslut om kvarstad
	utgör ett frysningsbeslut enligt förordningen.
	Skälen för regeringens förslag: I artikel 2 i EU-förordningen finns ett
	antal definitioner av centrala begrepp, bl.a. beslut om frysning och beslut
	om förverkande. De två lagar som genomför rambesluten om verkstäl-
	lighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande innehåller
	definitioner av dessa två begrepp. Som redogörs för i avsnitt 6.1 är det inte
	möjligt att i svensk rätt ange hur begrepp i en EU-förordning ska förstås.
	Eftersom den nya lagens syfte är att komplettera EU-förordningen får
	termer och begrepp i lagen inte ges en annan innebörd än den som gäller
	enligt förordningen. Regeringen kan förvisso ha förståelse för den syn-
	punkt Åklagarmyndigheten för fram, särskilt mot bakgrund av att begrep-
	pet frysning inte är vedertaget i svensk rätt. Likväl instämmer regeringen
	i den bedömning som görs i promemorian att det inte är möjligt att, som
	Åklagarmyndigheten efterfrågar, införa uttryckliga regler i den nya lagen
	som definierar ett svenskt beslut om frysning på motsvarande sätt som
	skedde vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysnings-
	beslut (jfr 1 kap. 2 § 1 lagen om verkställighet av frysningsbeslut). Det-
	samma gäller i fråga om definitionerna av ett utländskt beslut om frysning
	och ett svenskt respektive utländskt beslut om förverkande.
	EU-förordningens definitioner av beslut om frysning och beslut om för-
	verkande har dock stora likheter med dem som finns i rambesluten om
	verkställighet av sådana beslut. Trots att det har gått ett antal år sedan ram-
	besluten genomfördes och att det finns skillnader mellan definitionerna,
	kan förarbetsuttalandena som gjordes i samband med genomförandet av
	rambesluten ge viss vägledning i fråga om hur begreppen ska tolkas (se
	t.ex. prop. 2004/05:115 s. 30 f. och 2010/11:43 s. 43 f.). Definitionen av
	beslut om frysning har också behandlats i samband med genomförandet av
	2014 års förverkandedirektiv (se prop. 2015/16:155 s. 22). Som anges i
	avsnitt 6.1 är det dock EU-domstolen som är den yttersta uttolkaren av en
48	EU-förordning och av de termer och uttryck som används i den.

I vissa lagar som kompletterar en EU-förordning har det införts för- Prop. 2019/20:198 tydligande bestämmelser om att de termer och uttryck som används i lagen

ska ha samma betydelse som i den aktuella EU-förordningen (se t.ex.

1kap. 1 § andra stycket lagen [2018:218] med kompletterande bestämmel- ser till EU:s dataskyddsförordning). En motsvarande upplysningsbestäm- melse bör tas in i den nya lagen. Detta särskilt mot bakgrund av att flera begrepp som används i lagen inte har en vedertagen definition i svensk rätt (t.ex. beslut om frysning och verkställande myndighet) samt att defini- tionen av ett begrepp i EU-förordningen kan skilja sig från hur begreppet definieras enligt svensk rätt (t.ex. beslut om förverkande).

6.5	Dubbel straffbarhet

Regeringens förslag: För erkännande och verkställighet i Sverige av
ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande ska det få ställas
upp krav på att de gärningar som beslutet avser utgör ett brott enligt
svensk rätt (dubbel straffbarhet). Det ska dock inte gälla för de brott
som avses i artikel 3.1 i EU-förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Regleringen i EU-förordningen
Enligt artikel 3.2 i EU-förordningen får den verkställande staten för andra
brott än de s.k. listbrotten låta erkännande och verkställighet av ett beslut
om frysning eller förverkande vara villkorat av att den gärning som föran-
lett beslutet utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt (dubbel
straffbarhet). Förordningen innehåller också en sedvanlig vägransgrund
om dubbel straffbarhet som ger utrymme för den verkställande myndig-
heten att vägra erkännande och verkställighet i de fall det inte är fråga om
ett listbrott (artiklarna 8.1 e och 19.1 f). Om de gärningar som föranlett
beslutet om frysning eller förverkande däremot finns med på listan i arti-
kel 3.1 och i den utfärdande staten är belagda med ett högsta frihetsstraff
på minst tre år, ska beslutet verkställas utan kontroll av dubbel straffbarhet
(artikel 3.1). De s.k. listbrotten är till viss del harmoniserade inom EU. De
flesta brotten på listan motsvarar också brott enligt svensk rätt, även om
andra brottsbeteckningar används i den svenska lagstiftningen.
I artikel 3.2 anges att det är den verkställande staten som får låta erkän-
nande och verkställighet vara villkorat av om det föreligger dubbel straff-
barhet. Vägransgrunderna i artikel 8.1 e respektive 19.1 f riktar sig däre-
mot till den verkställande myndigheten. Regeringen delar den bedömning
som görs i promemorian att det, för att den aktuella vägransgrunden ska
kunna tillämpas, torde krävas att det införs en kompletterande regel till
artikel 3.2 som manifesterar att den verkställande staten utnyttjat möjlig-
heten att ställa upp villkor om dubbel straffbarhet. Om så sker får den verk-
ställande myndigheten vid tillämpningen av förordningen vägra erkännan-
de och verkställighet med stöd av ovan nämnda vägransgrund. Samtliga
vägransgrunder i förordningen är fakultativa. Någon möjlighet för en stat		49

Prop. 2019/20:198

att med stöd av artikel 3.2. införa ett absolut krav på dubbel straffbarhet (obligatorisk vägransgrund) finns därmed inte.

I artiklarna 8.1 d och 19.1 d i EU-förordningen finns ytterligare en väg- ransgrund som rör frågan om dubbel straffbarhet. Enligt den får erkän- nande och verkställighet alltid vägras om beslutet i fråga avser ett brott som helt eller delvis har begåtts på den verkställande statens territorium och som inte motsvarar ett brott enligt den verkställande statens rätt.

Dubbel straffbarhet i gällande rätt

EU-förordningens regler om dubbel straffbarhet i artiklarna 3, 8.1 e och

19.1f motsvarar de som finns i rambesluten om verkställighet av frys- ningsbeslut respektive beslut om förverkande. Vid genomförandet av ram- besluten utnyttjade inte Sverige möjligheten att ställa upp villkor om dub- bel straffbarhet (prop. 2004/05:115 s. 51 f. och 2010/11:43 s. 71 f.). Som utgångspunkt gäller därför enligt lagarna som genomför rambesluten att ett beslut om frysning eller om förverkande ska erkännas och verkställas trots att den gärning som föranlett beslutet inte motsvarar ett brott i Sverige.

Även direktivet om en europeisk utredningsorder ger den verkställande staten utrymme att, avseende vissa typer av utredningsåtgärder, ställa upp krav på dubbel straffbarhet i de fall det inte är fråga om listbrott. Vid genomförandet av direktivet gjordes bedömningen att det vid bl.a. beslag, husrannsakan och andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken bör finnas utrymme att vägra erkännande och verkställighet av utrednings- ordern i de fall gärningen i fråga inte motsvarar ett brott enligt svensk lag och inte heller utgör ett listbrott (se prop. 2016/17:218 s. 151 f.). Som skäl för det anfördes bl.a. att det utländska beslutet kan grunda sig på lagstift- ning som framstår som oacceptabel från svensk synvinkel. Mot den bak- grunden infördes en fakultativ vägransgrund angående dubbel straffbarhet för den typen av utredningsåtgärder (3 kap. 7 § 1 lagen om en europeisk utredningsorder).

Möjligheten att ställa upp krav på dubbel straffbarhet bör utnyttjas

Frågan är då om det bör införas en kompletterande regel i svensk rätt som gör det möjligt för de verkställande myndigheterna att, när det inte är fråga om listbrott, vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande på grund av att det inte föreligger dubbel straffbarhet.

Inom ramen för EU-samarbetet får det i dag, vid prövningen av om ett utländskt beslut om beslag ska verkställas här, uppställas krav på dubbel straffbarhet om beslutet om beslag syftar till att säkra bevisning (3 kap. 7 § 1 lagen om en europeisk utredningsorder). Behöver husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning göras för att verkställa beslutet gäller samma kriterier för de åtgärderna.

Regeringen instämmer i bedömningen i promemorian att ett tungt väg- ande skäl för att Sverige bör utnyttja möjligheten att ställa upp villkor enligt artikel 3.2 i förordningen är att samma krav i fråga om dubbel straff- barhet bör gälla oavsett om ett beslut som motsvarar beslag har meddelats i syfte att säkra bevisning eller ett framtida förverkande. Genom att möjlig- göra tillämpningen av en fakultativ vägransgrund om dubbel straffbarhet

skapas också förutsättningar för en ordning som innebär att utrymmet att Prop. 2019/20:198 erkänna det utländska beslutet om frysning korresponderar med möjlig-

heten att vidta vissa åtgärder för att faktiskt kunna verkställa beslutet (t.ex. husrannsakan, se vidare avsnitt 9.4.2). Vägransgrunden i artikel 8.1 e bör således kunna tillämpas när frågan om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning prövas i Sverige.

Ett av skälen till att det vid genomförandet av rambeslutet om verk- ställighet av beslut om förverkande inte infördes något generellt krav på dubbel straffbarhet var att något sådant krav inte uppställdes i lagen om verkställighet av frysningsbeslut (prop. 2010/11:43 s. 72 f.). Nu föreslås att EU-förordningens fakultativa vägransgrund ska kunna tillämpas i fråga om beslut om frysning. Motsvarande bör då gälla för beslut om för- verkande. Kraven på en verkställighet av ett slutligt beslut bör rimligtvis inte ställas lägre än på verkställigheten av den interimistiska åtgärd som föregår det slutliga beslutet. Regeringen anser därför att vägransgrunden i artikel 19.1 f bör kunna tillämpas när frågan om erkännande och verk- ställighet av ett beslut om förverkande prövas i Sverige.

Sverige bör således utnyttja möjligheten att ställa upp villkor om dubbel straffbarhet i fråga om andra brott än listbrott. En bestämmelse där det framgår bör införas i den nya lagen.

6.6Behöriga myndigheter

Det samarbete som föreskrivs enligt EU-förordningen ska ske genom direktkontakter mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter (ar- tikel 25). I förordningen benämns dessa myndigheter som den utfärdande respektive den verkställande myndigheten. Vilka uppgifter och vilket an- svar dessa myndigheter har framgår direkt av förordningen. En förutsätt- ning för att förordningen ska kunna tillämpas är att varje medlemsstat utser de myndigheter som är behöriga att agera enligt förordningen såväl när staten översänder ett nationellt beslut till en annan medlemsstat för erkän- nande och verkställighet som när den tar emot ett utländskt beslut för erkännande och verkställighet.

Av artikel 24.1 följer att Sverige ska underrätta kommissionen om vilka myndigheter som är behöriga när Sverige är utfärdande respektive verk- ställande stat.

6.6.1Behörig myndighet vid beslut om frysning

Regeringens förslag: Åklagare ska vara utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om frysning genom beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. Åklagare ska också vara verkställande myndighet när ett utländskt beslut om frysning sänds över till Sverige enligt förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. I promemorian föreslås inte att det anges att det är beslut om frysning genom beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål som avses.

Prop. 2019/20:198 Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget. Åklagar- myndigheten framhåller dock att det är av vikt att frågan om huruvida åklagare kan vara utfärdande myndighet även avseende beslut om kvarstad utvecklas närmare i förarbetena. Detta mot bakgrund av att artikel 4.1 i EU-förordningen, om den läses strikt, synes kräva att det är den myndighet som har meddelat beslutet om frysning som ska översända beslutet till den verkställande medlemsstaten. Åklagarmyndigheten anser vidare att det råder ovisshet om huruvida åklagarens beslut att utfärda ett intyg avseende kvarstadsbeslut är direkt överklagbart. Myndigheten hänvisar till ett avgörande från EU-domstolen i ett mål om rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och efterfrågar tydliggöranden i förarbetena även avseende denna fråga.

Skälen för regeringens förslag

Regleringen i EU-förordningen

I artikel 2.8 a i) i EU-förordningen definieras den utfärdande myndigheten avseende ett beslut om frysning som en domare, domstol eller allmän åklagare som är behörig i det berörda fallet. Enligt artikel 2.8 a ii) kan också en annan behörig myndighet som av den utfärdande staten utsetts till sådan och som har behörighet att i straffrättsliga frågor besluta om frysning av egendom eller om verkställighet av ett beslut om frysning i enlighet med nationell rätt vara en utfärdande myndighet. Beslutet måste i så fall godkännas av en domare, domstol eller allmän åklagare innan det skickas över till den andra medlemsstaten. Om beslutet har godkänts av en domare, domstol eller allmän åklagare, får den andra behöriga myndigheten också betraktas som en utfärdande myndighet med avseende på översändandet av beslutet. Den utfärdande myndigheten ska enligt EU- förordningen förutom att utfärda och översända intyget om frysning även sköta i princip alla kontakter med den verkställande staten (se t.ex. artiklarna 7.2, 8.2, 8.4, 9.2, 10.2 och 27.2).

I artikel 2.9 anges att begreppet verkställande myndighet avser en myn- dighet som har behörighet att erkänna ett beslut om frysning och säker- ställa att det verkställs i enlighet med EU-förordningen och de förfaranden som enligt nationell rätt är tillämpliga. Verkställande myndighet avseende beslut om frysning ska enligt förordningen bl.a. fatta beslut i fråga om erkännande och verkställighet och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet på samma sätt som ett inhemskt beslut (artikel 7.1). Det är också den verkställande myndigheten som sköter kontakterna med den utfärdande staten.

Åklagare ska utses att vara utfärdande och verkställande myndighet

Vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut utsågs åklagare som behöriga att översända svenska beslut om frysning till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där samt att hand- lägga ärenden om erkännande och verkställighet av utländska beslut i Sverige (2 kap. 2 § och 3 kap. 2 § första stycket lagen om verkställighet av frysningsbeslut). Behörigheten att översända svenska frysningsbeslut till en annan medlemsstat gäller oavsett om det är fråga om ett beslut om

beslag som har meddelats av åklagare eller ett beslut om kvarstad i

brottmål som meddelats av domstol. Det är också åklagare som utfärdar och översänder en europeisk utredningsorder avseende beslag och som prövar frågan om erkännande och verkställighet av en sådan order som översänts hit från en annan medlemsstat.

Som konstateras i promemorian har den utfärdande och den verk- ställande myndighetens uppgifter enligt EU-förordningen stora likheter med åklagarens uppgifter i ovan nämnda ärenden. De uppgifter som enligt förordningen ska utföras av dessa myndigheter i ärenden om erkännande och verkställighet av beslut om frysning ligger också väl i linje med den funktion som åklagaren har i den svenska brottmålsprocessen. Det är dessutom åklagaren som kommer att ha de bästa förutsättningarna att tillhandahålla den information som är relevant för hanteringen av såväl inkommande som utgående ärenden om erkännande och verkställighet av beslut om frysning enligt förordningen. Enligt regeringens mening står det därför klart att de uppgifter som åligger den utfärdande och den verkställande myndigheten enligt EU-förordningen bäst utförs av åklagare. Utgångspunkten bör därför vara att åklagare utses till såväl ut- färdande som verkställande myndighet enligt EU-förordningen i fråga om beslut om frysning. Det är också en lösning som ligger i linje med förordningens syfte att tillskapa ett enkelt och effektivt system som ska bidra till att förbättra och underlätta det ömsesidiga erkännandet av beslut om frysning och beslut om förverkande.

I promemorian övervägs dock om det enligt EU-förordningen krävs att den myndighet som enligt artikel 24 har angetts vara behörig enligt defini- tionen i artikel 2.8 a i) också är den myndighet som har meddelat beslutet om frysning. Det skulle i så fall inte vara möjligt att utse åklagare till utfärdande myndighet när det beslut om frysning som ska sändas över till en annan medlemsstat har meddelats av domstol, dvs. avseende beslut om kvarstad i brottmål. Åklagarmyndigheten lyfter särskilt fram denna fråga.

Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att EU-för- ordningens reglering inte är tydlig i detta avseende. Av regleringen står klart att ett beslut om frysning ska vara utfärdat eller godkänt av en dom- are, domstol eller allmän åklagare för att det ska omfattas av förordningens tillämpningsområde (artikel 2.1 och 2.8). Både svenska beslut om frysning som har meddelats av åklagare och sådana beslut som meddelats av dom- stol omfattas således av tillämpningsområdet.

Även om regleringen inte är lika tydlig vad gäller frågan om vilken myn- dighet som kan utfärda och översända intyget om frysning samt i övrigt utföra de uppgifter som åligger den utfärdande myndigheten i samband med verkställigheten, bör regleringen tolkas som att den inte kräver att det är samma myndighet som meddelat beslutet om frysning. Detta bl.a. mot bakgrund av syftet med förordningen och att betydelsen av begreppet utfärdande myndighet varierar beroende på i vilken artikel det före- kommer. I artikel 1.3 anges t.ex. att den utfärdande myndigheten, när den utfärdar ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, ska säkerställa att nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna iakttas. Här kan med begreppet utfärdande myndighet avses endast den myndighet som har meddelat beslutet om frysning respektive förverkande. I artikel 2.1, som definierar ett beslut om frysning, används dock begreppet utfärdande myndighet för den myndighet som har utfärdat eller godkänt beslutet.

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198 Även artikel 2.8 a ii) ger intryck av att begreppet har olika betydelse beroende på sammanhang. Av artikeln framgår inledningsvis att utfärd- ande myndighet kan vara en annan myndighet än en domare, domstol eller allmän åklagare som av den utfärdande staten utsetts till sådan, medan det av artikelns sista mening framstår som att utgångspunkten är att utfärdande myndighet med avseende på översändande av beslutet och det efterfölj- ande förfarandet är den domare, domstol eller allmänna åklagare som god- känt beslutet. Av regleringen i artikel 2.8 a ii) följer således att den utfärd- ande myndigheten, i den mening som avses i t.ex. artiklarna 4.1 och 9.2, kan vara en annan myndighet än den som har meddelat beslutet om frysning.

Regeringens tolkning av förordningens reglering är alltså att den myndighet som i en underrättelse enligt artikel 24 anges vara behörig myndighet när Sverige är utfärdande stat inte måste vara den myndighet som meddelat beslutet om frysning, utan att det även kan vara en annan av de myndigheter som anges i artikel 2.8 a och som utsetts som behörig. Det var också den tolkningen som var den svenska utgångspunkten under förhandlingarna av EU-förordningen. Förordningen möjliggör således för en medlemsstat att utse åklagare att vara behörig utfärdande myndighet även avseende beslut om frysning som har meddelats av en annan myndig- het. Behörigheten omfattar då bl.a. att utfärda och översända intyget, att samråda med den verkställande myndigheten i frågor rörande verkställig- heten inklusive eventuell delning av kostnader samt att ta emot rapporter om genomförd verkställighet. En sådan tolkning ligger som nämnts helt i linje med förordningens syfte att tillskapa ett effektivt samarbete och uppfyller även allmänna krav på rättssäkerhet.

I promemorian anges att ett alternativ till att utse åklagare som ensam utfärdande myndighet, skulle vara att utse domstolar som behöriga att agera som utfärdande myndigheter enligt förordningen i fråga om beslut om kvarstad. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att en sådan ordning varken kan anses ändamålsenlig eller överensstämma med förordningens syfte.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att åklagare bör utses att vara utfärdande myndighet avseende samtliga beslut om frysning som över- sänds från Sverige med stöd av förordningen, vilket bör framgå av den nya lagen. Det är således åklagare som, oavsett om beslutet om frysning har meddelats av åklagare eller av domstol, utfärdar och översänder intyget om frysning och som därefter, i samband med verkställigheten i den andra medlemsstaten, utför samtliga de uppgifter som den utfärdande myndigheten har enligt EU-förordningen.

Åklagare bör även, i likhet med vad som föreslås i promemorian och som inte ifrågasätts av någon remissinstans, utses att vara verkställande myndighet avseende beslut om frysning som översänds till Sverige för erkännande och verkställighet. Även detta bör framgå av den nya lagen.

Som anges i promemorian bör Riksåklagaren, såvida inte Justitie- kanslern eller någon av riksdagens ombudsmän är särskild åklagare, bestämma vilka åklagare som ska vara behöriga att översända ett intyg om frysning respektive erkänna och verkställa ett översänt beslut om frysning enligt EU-förordningen. Bestämmelser om det kan tas in i förordning.

Åklagarens översändande av ett beslut om frysning ska inte kunna överklagas

Promemorian innehåller inte något förslag om att åklagarens över- sändande av ett beslut om frysning till en annan medlemsstat enligt artikel 4 i EU-förordningen ska kunna överklagas. Ett domstolsbeslut om kvarstad kan dock alltid överklagas enligt bestämmelserna i rättegångs- balken. Vidare föreslås i denna proposition att ett beslut om beslag eller penningbeslag som meddelats med stöd av den nya lagen på begäran av den drabbade ska kunna prövas i domstol efter att verkställighet skett i den verkställande staten (se vidare avsnitt 7.3). I artikel 33 i EU-förordningen finns regler om enskildas rätt till effektiva rättsmedel. Att själva beslutet om frysning ska kunna bli föremål för domstolsprövning följer indirekt av punkt 4. Vidare framgår av punkt 1 att ett beslut om erkännande och verkställighet ska kunna överklagas till domstol i den verkställande staten. Någon rätt att få själva översändandet av ett beslut om frysning prövat i domstol följer dock inte av förordningen.

Motsvarande gäller enligt rambeslutet om verkställighet av frysnings- beslut. Vid genomförandet av rambeslutet infördes inte någon möjlighet att överklaga åklagarens beslut att översända ett beslut om frysning till en annan medlemsstat oavsett om beslutet avser kvarstad eller beslag. Förslaget i promemorian, vilket regeringen anser vara rimligt, motsvarar alltså den ordning som gäller enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut.

Åklagarmyndigheten lyfter frågan om den föreslagna ordningen kan utgöra ett problem i de fall åklagaren översänder ett beslut om frysning som har meddelats av en domstol, dvs. ett kvarstadsbeslut. Regeringen gör i det avseendet följande överväganden. Översändandet av beslutet om frysning sker utan någon närmare prövning. Om beslutet om frysning avser ett penningbelopp är det enligt EU-förordningen tillräckligt att den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person som beslutet om frysning avser har egendom eller inkomster i den medlemsstat som beslutet ska skickas till (artikel 4.4). Avser beslutet om frysning specifik egendom ska den utfärdande myndigheten ha rimliga skäl att anta att egendomen finns i den medlemsstaten (artikel 4.5). Redan denna omständighet talar enligt regeringen för att ett översändande av ett kvar- stadsbeslut inte behöver underställas domstolsprövning.

Denna ordning kan jämföras med åklagarens prövning av om en europeisk arresteringsorder ska utfärdas. Åklagaren ska då, till skillnad mot vad som gäller vid ett översändande av ett beslut om frysning, dels kontrollera att erforderliga villkor för utfärdandet är uppfyllda, dels pröva huruvida utfärdandet är proportionerligt (se bl.a. EU-domstolens dom i de förenade målen C-508/18 och C-82/19 PPU). En annan avgörande skillnad är att åklagaren i ärenden om en europeisk arresteringsorder fattar beslut om en annan typ åtgärd – att en person ska överlämnas till Sverige

–än den som domstolen beslutat om i den underliggande domen på fängelse eller det underliggande häktningsbeslutet. I det av Åklagarmyn- digheten omnämnda målet, C-625/19 PPU, har EU-domstolen slagit fast att en åklagares beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder – och i synnerhet dess proportionalitet – ska kunna bli föremål för domstols- prövning i den utfärdande staten.

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198 Mot bakgrund av att åklagaren, när han eller hon översänder ett beslut om frysning enligt EU-förordningen, inte gör en liknande prövning som vid utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, kan inte heller av EU- domstolens avgörande slutsatsen dras att ett översändande av ett beslut om frysning ska kunna bli föremål för domstolsprövning. Sammantaget kan regeringen inte se något behov av att införa en möjlighet till en sådan pröv- ning, oavsett om det underliggande beslutet om frysning har meddelats av åklagaren själv eller av en domstol.

6.6.2Behörig myndighet vid beslut om förverkande

Regeringens förslag: I fråga om beslut om förverkande ska Krono- fogdemyndigheten vara såväl utfärdande som verkställande myndighet enligt EU-förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Utfärdande myndighet i fråga om beslut om förverkande är enligt artikel 2.8 b i EU-förordningen den myn- dighet som av den utfärdande staten har utsetts till sådan och som har be- hörighet att i straffrättsliga frågor verkställa ett beslut om förverkande som har meddelats av en domstol i enlighet med nationell rätt.

Verkställande myndighet är den myndighet som har behörighet att erkänna ett beslut om förverkande och säkerställa att det verkställs i enlighet med EU-förordningen och de förfaranden som enligt nationell rätt är tillämpliga (artikel 2.9).

I Sverige är det Kronofogdemyndigheten som ansvarar för verkstäl- ligheten av ett svenskt beslut om förverkande. En fråga om verkställighet utomlands av ett sådant beslut aktualiseras under verkställighetsstadiet, dvs. under handläggningen hos Kronofogdemyndigheten. Det är också Kronofogdemyndigheten som enligt gällande rätt är behörig att sända över ett svenskt beslut om förverkande för verkställighet i en annan stat. (Se vidare om lagen om verkställighet av beslut om förverkande, nordiska verkställighetslagen och internationella verkställighetslagen i avsnitt 5.3.2 och 5.4.2). Inom myndigheten finns alltså en bred erfarenhet av och nöd- vändig kompetens för att hantera ärenden angående verkställighet utom- lands av svenska beslut om förverkande. Mot denna bakgrund, och då varken Kronofogdemyndigheten eller någon annan remissinstans invänder mot förslaget i promemorian, bör Kronofogdemyndigheten utses att vara utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen.

EU-förordningen förutsätter att ett beslut om förverkande som översänts till en annan stat ska verkställas på samma sätt som ett inhemskt beslut om förverkande, och att det är den verkställande statens regler för verk- ställighet som ska tillämpas (artiklarna 18.1 och 23.1). Som nämns ovan är det Kronofogdemyndigheten som ansvarar för verkställigheten av ett svenskt beslut om förverkande i Sverige. Enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande är det också Kronofogdemyndigheten som ska ta ställning till om ett sådant beslut som meddelats i en annan medlemsstat ska erkännas och verkställas i Sverige, såvida det inte är fråga om vissa

typer av utvidgat förverkande då prövningen är mer omfattande och i regel Prop. 2019/20:198 ska göras av tingsrätt (3 kap. 4 § lagen om verkställighet av beslut om för-

verkande). Även vid tillämpningen av den nordiska verkställighetslagen är det Kronofogdemyndigheten som är behörig att ta ställning till en fram- ställan om verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande (4 a § nordiska verkställighetsförordningen).

Kronofogdemyndigheten har således en bred erfarenhet även av att han- tera ärenden om erkännande och verkställighet av utländska beslut om för- verkande. Det bör också framhållas att den prövning som den verk- ställande myndigheten enligt EU-förordningen ska göra är mycket begrän- sad och inte får avse de materiella grunderna för beslutet om förverkande. En sådan mer omfattande prövning som enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande ska göras avseende vissa beslut om utvidgat förverkande kommer inte att bli aktuell vid en tillämpning av EU-förord- ningen. Som konstateras i promemorian kommer det nu i fler fall att bli aktuellt att pröva frågan om huruvida det föreligger dubbel straffbarhet. Sådana bedömningar kan dock förekomma även enligt lagen om verk- ställighet av beslut om förverkande och är således inte främmande för Kronofogdemyndigheten (3 kap. 11 § 5). Sammantaget anser regeringen att det är lämpligt att Kronofogdemyndigheten, i likhet med vad som föreslås i promemorian, utses att vara verkställande myndighet i fråga om beslut om förverkande.

7När Sverige är utfärdande stat av ett beslut om frysning

7.1	Särskilda bestämmelser om beslut om beslag
	och penningbeslag

Regeringens förslag: En åklagare ska få besluta om beslag av föremål
eller skriftliga handlingar, trots att dessa inte är tillgängliga vid beslutet.
Detsamma ska gälla för penningbeslag, dvs. beslag av egendom i form
av pengar, fordran eller någon annan rättighet som skäligen kan antas
vara föremål för brott enligt lagen om straff för finansiering av särskilt
allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen om straff för penningtvätts-
brott, eller av ett motsvarande värde.
Sådana beslut om beslag respektive penningbeslag ska få fattas om
egendomen skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott och kan
antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av
EU-förordningen.
Vidare ska sådana beslut få meddelas endast om skälen för beslaget
eller penningbeslaget uppväger det intrång eller de men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse.
I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§
rättegångsbalken ska även förutsättningarna i de paragraferna vara
uppfyllda.		57

Prop. 2019/20:198 Beslut om beslag eller penningbeslag som meddelats med stöd av den nya lagen ska inte få verkställas i Sverige.

Regeringens bedömning: Det behöver inte införas några kom- pletterande regler om möjligheten att säkra ett framtida förverkande genom beslut om kvarstad.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i sak med regeringens.

Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen eller bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Beslut om beslag och penningbeslag av egendom som inte är tillgänglig

EU-förordningens regler om beslut om frysning syftar till att myndig- heterna i en medlemsstat snabbt ska kunna säkra en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande avseende egendom som finns i en annan medlemsstat. På motsvarande sätt som i dag gäller enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut ska detta ske genom att den medlemsstat som har behov av ett säkerställande fattar ett beslut om frysning. Den andra, verkställande, medlemsstaten ska sedan erkänna och verkställa beslutet utan att göra en materiell prövning av de omständigheter som ligger till grund för detta. En tillämpning av EU-förordningen förutsätter således att ett beslut om frysning kan meddelas avseende egendom som finns i en annan medlemsstat.

Åtgärder som kan vidtas för att säkra ett förverkande i en svensk för- undersökning eller rättegång är främst att besluta om beslag, penning- beslag eller kvarstad i brottmål. Ett beslut om kvarstad förutsätter inte att egendomen i fråga finns tillgänglig när beslutet fattas. Kvarstadsbeslut kan alltså avse egendom som finns utomlands. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att det inte behöver införas några särskilda regler om möjligheten att säkra ett framtida förverkande genom beslut om kvarstad. Det innebär dock inte att ett sådant beslut ska anses falla utanför EU-förordningens tillämpningsområde (se vidare avsnitt 6.4).

Till skillnad från vad som gäller för beslut om kvarstad kan ett beslut om beslag eller penningsbeslag, i rent inhemska förfaranden, fattas endast avseende egendom som är tillgänglig. Det kravet motiverades ursprunglig- en av att det ansågs skydda den enskildes intressen och erbjuda bättre möj- ligheter att bedöma föremålens behövlighet för utredningen (Processkom- missionens betänkande SOU 1926:32 s. 105). För att Sverige fullt ut ska kunna dra nytta av EU-förordningen krävs således att åklagaren har en möjlighet att besluta om beslag och penningbeslag avseende egendom som inte finns tillgänglig vid beslutstillfället.

Vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut, vilket i detta avseende innehåller motsvarande regler som EU-förord- ningen, infördes ett särskilt tvångsmedel som möjliggör för åklagaren att besluta om beslag av föremål, inklusive skriftliga handlingar, som inte finns tillgängliga (se 2 kap. 1 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut och prop. 2004/05:115 s. 33 f.). Detsamma skedde vid genomförandet av direktivet om en europeisk utredningsorder (2 kap. 13 § lagen om en euro-

peisk utredningsorder). En motsvarande möjlighet vid tillämpning av EU- Prop. 2019/20:198 förordningen bör införas i den nya lagen.

Reglerna om penningbeslag hade ännu inte införts när rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut genomfördes och medförde inte heller, när de senare infördes, några ändringar i lagen om verkställighet av frys- ningsbeslut (se vidare om penningbeslag i avsnitt 5.2.4). Den lagen inne- håller således inga regler om penningbeslag. Eftersom en sådan typ av beslag är en åtgärd som kan vidtas för att säkra ett framtida förverkande, bör det i den nya lag som kompletterar EU-förordningen införas särskilda bestämmelser som ger åklagare möjlighet att besluta även om penning- beslag trots att egendomen inte är tillgänglig när beslutet fattas.

Närmare om förutsättningarna för att kunna fatta ett beslut om beslag eller penningbeslag enligt den nya lagen

Beslut om beslag och penningbeslag meddelas normalt av åklagare. I vissa fall kan beslut meddelas av annan, t.ex. av polisman i egenskap av under- sökningsledare eller av domstol. Vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut gjordes bedömningen att bestämmelsen om den nya typ av beslag som infördes skulle begränsas till beslut av åkla- gare (prop. 2004/05:115 s. 34). Det saknas anledning att göra en annan bedömning i fråga om de beslut om beslag och penningbeslag som nu föreslås.

Den nya lagens bestämmelser om beslut om beslag respektive penning- beslag bör så långt som möjligt anknyta till de allmänna förutsättningarna för beslag och penningbeslag som ställs upp i rättegångsbalken och i de båda lagar som reglerar penningbeslag. Ett beslut om beslag eller penning- beslag som ska verkställas i en annan medlemsstat bör fattas med beakt- ande av motsvarande krav på behov och proportionalitet som ställs upp i ett rent nationellt förfarande. Att nödvändighets- och proportionalitets- principerna ska iakttas när beslutet om frysning utfärdas följer av arti- kel 1.3 i EU-förordningen. En förtydligande bestämmelse motsvarande den regel om proportionalitet som finns i 27 kap. 1 § tredje stycket rätte- gångsbalken respektive 8 § andra stycket lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och 12 § andra stycket lagen om straff för penningtvättsbrott bör dock införas i fråga om de beslut om be- slag och penningbeslag som nu föreslås. De särskilda förutsättningar som ställs upp i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken avseende beslag i vissa fall bör också gälla vid beslut om beslag enligt den nya lagen (i likhet med vad som gäller vid beslag enligt lagen om verkställighet av frysnings- beslut).

Förordningen omfattar endast sådana beslut om frysning som meddelats i syfte att säkra ett kommande förverkande. Utrymmet att besluta om beslag och penningbeslag enligt den nya lagen bör därför, i enlighet med vad som föreslås i promemorian, begränsas till att endast avse sådana situationer.

Vidare bör det framgå av de nya bestämmelserna att en förutsättning för att åklagaren ska få fatta ett beslut om beslag eller penningbeslag är att egendomen i fråga kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Egendom som kan behöva beslagtas

kan i vissa fall förflyttas snabbt och utan större problem mellan medlems-

Prop. 2019/20:198 stater. Det bör därför inte ställas upp alltför stränga krav på att åklagaren ska veta var föremålet finns vid det tillfälle när beslutet om beslag eller penningbeslag fattas. Åklagaren kommer dock att behöva beakta reglerna i artiklarna 4.4, 4.5 och 5 i EU-förordningen, i vilka ställs upp vissa närm- are förutsättningar för att med stöd av förordningen översända ett intyg om frysning till en annan medlemsstat (se även skäl 25).

Om det skulle visa sig att egendomen i fråga finns i Sverige, ska annan lagstiftning, såsom rättegångsbalkens regler, i stället tillämpas. Regering- en delar därför den bedömning som görs i promemorian att ett beslut som har meddelats enligt de nya bestämmelserna inte bör kunna verkställas i Sverige.

7.2Verkställighet genom alternativa åtgärder

Regeringens förslag: Åklagare ska inte få lämna samtycke till att ett beslut om frysning, som har sänts över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet, verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Av EU-förordningen följer att det är den verkställande statens lagstiftning som ska tillämpas vid verkställighet- en av ett svenskt beslut om frysning (artikel 23.1). Den verkställande stat- en behöver dock inhämta ett samtycke från den utfärdande staten för att kunna föreskriva alternativa åtgärder till ett beslut om frysning (arti- kel 23.3). I det intyg om frysning som ska sändas över till den andra staten, ska den utfärdande myndigheten ange om den samtycker till att alternativa åtgärder tillämpas när det inte är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa beslutet om frysning (Bilaga I till förordningen, avsnitt J). Motsvarande reglering finns inte i rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut.

Under förhandlingarna av EU-förordningen diskuterades behovet av att införa regler om alternativ till frysning, varvid framfördes att det var svårt att föreställa sig vilka åtgärder som skulle kunna användas som alternativ till ett beslut om frysning (jfr artikel 12.4 i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande där det framgår att t.ex. frihetsberövande kan utgöra ett alternativ till förverkande). Det framkom dock att det, i vart fall i någon medlemsstat, är möjligt att vidta en annan typ av åtgärd än den som anges i beslutet om frysning, t.ex. att annan egendom än den begärda fryses. Som konstateras i promemorian saknas i svensk rätt möjligheter att vidta några sådana alternativa åtgärder vid verkställighet av ett beslut om frysning. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att det skulle vara främmande att tillåta att det sker när ett svenskt beslut om frysning ska verkställas i en annan medlemsstat. Någon möjlighet för åklagaren att i egenskap av utfärdande myndighet lämna samtycke till alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen bör alltså inte finnas. En kompletterande bestämmelse om det bör införas i den nya lagen.

7.3	Det efterföljande förfarandet		Prop. 2019/20:198

Regeringens förslag: Bestämmelserna om beslag i 27 kap. rättegångs-
balken ska med vissa undantag tillämpas när beslut om beslag eller pen-
ningbeslag enligt den nya lagen har verkställts i den verkställande
staten.
När brottmålet avgörs ska rätten, på yrkande av åklagaren, kunna för-
ordna i domen att ett beslut om beslag eller penningbeslag som medde-
lats med stöd av den nya lagen eller ett beslut om kvarstad till säkerhet
för beslut om förverkande ska gälla under en viss tid efter det att domen
fått laga kraft. Ett sådant förordnande ska dock få gälla längst till dess
att beslutet om förverkande har verkställts i den verkställande staten.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I
promemorian föreslås inte en hänvisning till 27 kap. 6 § andra stycket
rättegångsbalken. Vidare används i promemorian uttrycken den andra
staten och en annan medlemsstat i stället för den verkställande staten.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Åklagar-
myndigheten efterfrågar dock ett klargörande om hur artikel 29 i EU-
förordningen, om återställande av fryst egendom till brottsoffer, förhåller
sig till det i förordningen uttalade syftet med ett beslut om frysning.
Skälen för regeringens förslag
Tillämpning av rättegångsbalkens regler om beslag
När ett beslut om beslag som har meddelats enligt de särskilda reglerna
om beslag i lagen om verkställighet av frysningsbeslut och lagen om en
europeisk utredningsorder har verkställts i en annan medlemsstat blir ett
flertal	bestämmelser om beslag i 27 kap. rättegångsbalken	tillämpliga
(2 kap. 3 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut och 2 kap. 14 § lagen
om en europeisk utredningsorder). Regeringen delar den bedömning som

görs i promemorian att motsvarande ordning bör gälla i fråga om beslut
om beslag eller penningbeslag som har meddelats enligt de särskilda regler
som föreslås i avsnitt 7.1.
Av den nya lagen bör således framgå att reglerna i 27 kap. 6 § första
stycket om att den som har drabbats av ett beslag har rätt till domstols-
prövning av beslaget ska vara tillämpliga. En sådan prövning bör på den
drabbades begäran kunna ske så snart beslaget eller penningsbeslaget har
verkställts i den verkställande staten. Bestämmelserna i 27 kap. 7 § om en
frist för att väcka åtal och om möjligheterna att förlänga en sådan frist,
samt i 27 kap. 8 § första, andra och fjärde styckena om hävande av beslag,
bör också bli gällande så snart beslaget eller penningbeslaget har verk-
ställts. Detsamma gäller bestämmelserna om bl.a. underrättelseskyldighet
och beslagsprotokoll i 27 kap. 11 och 13 §§. När brottmålet avgörs, bör
rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket pröva om beslaget
eller penningbeslaget fortfarande ska bestå. Se nedan om rättens möjlighet
att låta åtgärden bestå en viss tid efter det att domen har fått laga kraft.
Om en åklagare beslutar om beslag av ett skriftligt meddelande mellan
den misstänkte och en närstående till den misstänkte, eller mellan sådana
närstående inbördes, ska åklagaren, enligt 27 kap. 2 § fjärde stycket, utan
dröjsmål anmäla det till rätten. Rätten ska då skyndsamt pröva ärendet.	61
	61

Prop. 2019/20:198 Även dessa bestämmelser bör göras tillämpliga på förfarandet enligt den föreslagna lagen.

Om en målsägande eller någon som har trätt i dennes ställe har framställt ett anspråk på ett beslagtaget föremål och det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till detta än den hos vilken beslaget har gjorts, får en under- sökningsledare eller åklagare, enligt 27 kap. 4 a §, innan åtal väckts besluta att föremålet ska lämnas ut till honom eller henne. I promemorian görs bedömningen att det inte är uteslutet att en sådan situation skulle kunna uppstå också avseende ett beslag eller penningbeslag som har fattats enligt den nya lagen. Mot den bakgrunden föreslås i promemorian att det i lagen tas in en hänvisning även till 27 kap. 4 a §. Åklagarmyndigheten påpekar att det i EU-förordningen anges att endast sådana beslut om frysning som syftar till att säkra ett framtida förverkande omfattas av förordningens tillämpningsområde. Myndigheten ser därför en risk för att förslaget i denna del kan skapa en osäkerhet kring om även beslut som meddelats endast i återställandesyfte omfattas och efterfrågar ett klargörande i fråga om förhållandet mellan bestämmelserna i artikel 29 i EU-förordningen och beslutet om frysning.

Som Åklagarmyndigheten konstaterar ska ett beslut om frysning enligt EU-förordningen ha till syfte att säkerställa ett framtida förverkande. Bestämmelserna i 27 kap. 4 a § aktualiseras däremot främst när ett föremål har tagits i beslag därför att det kan antas vara avhänt någon genom brott, och således inte när syftet är att säkra ett förverkande av föremålet. Bakgrunden till reglerna i artikel 29 är dock att vissa andra medlemsstater har ett system som innebär att egendom förverkas för att därefter åter- ställas till ett brottsoffer. Syftet med ett beslut om frysning som meddelas i en sådan stat kan alltså vara att säkra ett framtida förverkande av egen- domen, trots att avsikten är att sedan återställa egendomen till ett brotts- offer. I Sverige ser regleringen annorlunda ut. Enligt svensk rätt sker för- verkande inte i syfte att återställa egendom. Ett beslut om frysning som meddelas i Sverige i syfte att återställa egendom som frånhänts annan genom brott, och således inte för att säkra ett framtida förverkande, om- fattas alltså inte av förordningens tillämpningsområde. Regeringen delar dock den bedömning som görs i promemorian att det inte kan uteslutas att det skulle kunna bli aktuellt att tillämpa 27 kap. 4 a § även avseende ett beslut om frysning som översänts till en annan medlemsstat med stöd av förordningen. Så skulle kunna vara fallet t.ex. om åklagaren fattat ett beslut om beslag i syfte att förverka viss egendom och det senare visar sig att det finns en målsägande som gör anspråk på egendomen. Som föreslås i pro- memorian bör det därför finnas utrymme för åklagaren att utnyttja den möjlighet att återställa fryst egendom som artikel 29 öppnar upp för. Av den nya lagen bör således framgå att även bestämmelserna i 27 kap. 4 a § är tillämpliga när det svenska beslutet om beslag eller penningbeslag har verkställts i den verkställande staten. Den som drabbats av beslaget bör kunna begära rättens prövning av ett beslut om utlämnande enligt nämnda paragraf. En hänvisning till 27 kap. 6 § andra stycket bör därför också införas.

Förlängning av giltigheten av ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad

Som framgår i avsnitt 7.1 anser regeringen att det inte behöver införas särskilda regler om beslut om kvarstad motsvarande de som föreslås angående beslag och penningbeslag. Vad gäller förfarandet efter att ett svenskt beslut om kvarstad har verkställts i en annan medlemsstat finns dock skäl att överväga vissa kompletterande regler.

Vanligtvis upphör ett beslut om kvarstad att gälla när beslutet om för- verkande (domen i målet) får laga kraft. Beslutet om förverkande blir verkställbart så snart det har fått laga kraft och det uppstår därför i regel inget tidsglapp i förhållande till kvarstadsbeslutets upphörande. Visst utrymme finns dock för rätten att förordna att beslutet om kvarstad ska bestå även under en viss kortare tid efter att domen har fått laga kraft (se 26 kap. 6 § rättegångsbalken och JO 1997/98 s. 66).

I samband med genomförandet av rambeslutet om verkställighet av be- slut om förverkande konstaterades att det, när ett svenskt förverkande- beslut ska verkställas i en annan stat, finns ett särskilt behov av att låta kvarstaden bestå en viss tid efter att beslutet om förverkande har fått laga kraft (prop. 2010/11:43 s. 117 f.). Detta eftersom det kommer att ta viss tid innan förverkandebeslutet kan verkställas och det inte längre finns behov av att ha egendomen säkrad genom kvarstad. Beslutet om förverk- ande kan enligt rambeslutet översändas först när det har fått laga kraft och därefter ska den andra staten göra en prövning av om beslutet kan erkännas och verkställas där. Regleringen i 26 kap. 6 § rättegångsbalken ansågs inte vara tillräcklig för att säkerställa att det inte uppstår ett glapp mellan kvarstadsbeslutets upphörande och verkställigheten i den andra staten, eftersom den regleringen är anpassad efter svenska förhållanden. I lagen om verkställighet av frysningsbeslut har det därför införts en särskild bestämmelse om att rätten, på yrkande av åklagaren, får förordna att ett beslut om kvarstad till säkerhet för ett beslut om förverkande ska gälla under viss tid efter att beslutet har fått laga kraft (2 kap. 3 a §). Kvarstaden får i ett sådant fall bestå längst till dess beslutet om förverkande har verk- ställts i den andra staten.

Samma behov av att låta ett kvarstadsbeslut bestå efter att domen i målet har fått laga kraft kommer att finnas när verkställighet av ett beslut om förverkande ska ske i en annan stat med stöd av EU-förordningen. I likhet med vad som föreslås i promemorian bör därför en reglering motsvarande den som finns i lagen om verkställighet av frysningsbeslut införas i den nya lagen.

Regeringen föreslår ovan att rätten, när brottmålet avgörs, ska pröva om ett beslag eller ett penningbeslag som meddelats med stöd av den nya lagen fortfarande ska bestå. Prövningen föreslås ske med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken. Rättens beslut om att ett beslag ska bestå kan med tillämpning av de regler som gäller i rent inhemska fall gälla längst till dess att domen får laga kraft. När ett förverkande som har säkrats genom beslag eller penningbeslag ska verkställas i en annan stat med tillämpning av förordningen, kan det däremot vara nödvändigt att låta beslaget bestå även efter att domen har fått laga kraft. Samma argument som anförs angående kvarstad gör sig således gällande i fråga om beslut om beslag och penningbeslag. Om sådana beslut upphör att gälla samtidigt

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198 som beslutet om förverkande får laga kraft, kommer det att uppstå ett tidsglapp fram till dess att den verkställande staten har verkställt beslutet om förverkande. Rättens möjlighet att på yrkande av åklagaren förordna om fortsatt giltighet en viss tid efter att domen har fått laga kraft bör således, i likhet med vad som föreslås i promemorian, även omfatta beslut om beslag och penningbeslag som meddelats med stöd av den nya lagen (jfr Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel s. 773 f., 4 uppl.).

	8	När Sverige är utfärdande stat av ett
		beslut om förverkande
	8.1	Alternativa åtgärder och omvandling

	Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska inte få lämna
	samtycke till att ett svenskt beslut om förverkande som har sänts över
	till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt
	artikel 23.3 i EU-förordningen.
	Regeringens bedömning: Det bör inte införas bestämmelser som
	möjliggör att ett svenskt beslut om förverkande som avser en specifik
	egendom verkställs i den andra staten genom förverkande av ett belopp
	som motsvarar värdet på egendomen i fråga.

	Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med
	regeringens.
	Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget eller
	bedömningen.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning: I avsnitt 6.6.2 föreslås
	att Kronofogdemyndigheten ska vara utfärdande myndighet avseende
	beslut om förverkande som sänds över till en annan medlemsstat med stöd
	av EU-förordningen. Förutsättningarna för att översända ett sådant beslut
	och förfarandet i samband med översändandet regleras ingående i EU-
	förordningen (se bl.a. artiklarna 14–17). En närmare redogörelse för dessa
	bestämmelser finns i avsnitt 4.2.4. Behovet av kompletterande regler till
	EU-förordningen i detta avseende bedöms vara begränsat. Huvudsakligen
	är således EU-förordningens regler tillräckliga.
	Det följer dock av artikel 23.3 i EU-förordningen att den verkställande
	staten behöver inhämta ett samtycke från den utfärdande staten för att
	kunna föreskriva alternativa åtgärder för verkställigheten av ett beslut om
	förverkande. Bakgrunden till bestämmelsen torde vara att det i vissa
	medlemsstater är möjligt att verkställa ett beslut om förverkande genom
	alternativa åtgärder, såsom t.ex. frihetsberövande eller någon form av
	samhällstjänst (se Bilaga II till förordningen, avsnitt I, och artikel 12.4 i
	rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande). Några sådana
	möjligheter finns inte i svensk rätt. I likhet med vad som anges i avsnitt 7.2
	angående beslut om frysning, skulle det vara främmande från svenskt
	perspektiv att en annan stat tillåts verkställa ett svenskt beslut om
	förverkande genom någon annan åtgärd än den som uttryckligen framgår
64	av beslutet. Samma bedömning gjordes vid genomförandet av rambeslutet

om verkställighet av beslut om förverkande (se prop. 2010/11:43 s. 61 f. Prop. 2019/20:198 och 2 kap. 3 § första stycket lagen om verkställighet av beslut om

förverkande). En kompletterande bestämmelse om att Kronofogde- myndigheten inte får lämna samtycke till sådana alternativa åtgärder, motsvarande den som föreslås i avsnitt 7.2 avseende beslut om frysning, bör därför införas i den nya lagen.

När ett beslut om förverkande som avser en viss specifik egendom över- sänds till en annan medlemsstat med stöd av EU-förordningen, ska beslutet som huvudregel verkställas genom att just den egendomen förverkas. I artikel 18.2 föreskrivs dock en möjlighet för den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten att ingå en överenskommelse om att ett belopp som motsvarar värdet på egendomen i stället ska förverkas. Detta förutsätter att den utfärdande statens rätt föreskriver en sådan möjlighet. En liknande reglering finns i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (artikel 7.2). I samband med genomförandet av rambeslutet konstaterades att svensk rätt inte ger utrymme för att ingå en sådan överenskommelse avseende ett svenskt beslut om förverkande (se prop. 2010/11:43 s. 61 f.). Samma sak gäller i dag. Något sådant utrymme bör inte heller skapas. Kronofogdemyndigheten kommer således inte att kunna ingå en sådan överenskommelse om verkställighet som anges i arti- kel 18.2 när Sverige är utfärdande stat (jfr avsnitt 10.3 om när Sverige är verkställande stat).

8.2Det efterföljande förfarandet

Regeringens bedömning: Det behöver inte införas några särskilda bestämmelser i lag om vilken myndighet som är behörig att lämna samtycke enligt artikel 30.6 d i EU-förordningen och att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7 i förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. I promemorian föreslås att det i lag ska anges att Kronofogdemyn- digheten är behörig myndighet att lämna samtycke enligt artikel 30.6 d i EU-förordningen och att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7 i förordningen.

Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians förslag.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 30.7 i EU-förordningen framgår att de berörda medlemsstaterna kan ingå en överenskommelse om att de penningbelopp som erhållits till följd av verkställigheten av ett be- slut om förverkande ska fördelas mellan staterna på ett annat sätt än det som följer av schablonen i artikel 30.7 a och b.

Vidare anges i artikel 30.6 d att den utfärdande statens samtycke krävs för att egendom som erhållits vid verkställigheten ska kunna användas för allmännyttiga eller sociala ändamål i den verkställande staten.

I promemorian föreslås att Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet att lämna samtycke och att ingå överenskommelse enligt dessa artiklar samt att det ska framgå av den nya lagen. Regeringen anser dock inte att det är nödvändigt att i lag reglera frågan om behörig myndighet i

Prop. 2019/20:198 dessa avseenden. Frågan om behörig myndighet får i stället övervägas närmare i samband med utarbetandet av förordningsbestämmelser.

9Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om frysning

9.1Inledning

När en annan medlemsstat sänder över ett beslut om frysning till Sverige enligt EU-förordningen ska åklagaren, i egenskap av verkställande myn- dighet, pröva om det utifrån reglerna i förordningen finns förutsättningar att erkänna och verkställa beslutet. Sedan ett översänt beslut om frysning har erkänts ska åklagaren vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som ett svenskt beslut om frysning (artikel 7.1). Verkstäl- lighet ska ske enligt svensk rätt och svenska myndigheter är ensamt be- höriga att besluta om förfarandena för verkställighet av beslutet och om alla åtgärder i samband därmed (artikel 23.1).

I Sverige regleras verkställigheten av beslut som syftar till att säkra ett framtida förverkande främst i 27 kap. rättegångsbalken (beslag) och i ut- sökningsbalken (kvarstad i brottmål). Innebörden av EU-förordningens reglering är att bl.a. dessa bestämmelser blir tillämpliga när det utländska beslutet om frysning ska verkställas här. Även svenska regler om förvalt- ning av fryst egendom ska tillämpas, t.ex. 16 kap. 14 § utsökningsbalken (artikel 28.1). EU-förordningen innehåller dock vissa särskilda regler om förfarandet i den verkställande staten, vilka måste beaktas. Dessa handlar t.ex. om tidsfrister för verkställigheten (artikel 9.3), verkställighetens var- aktighet (artikel 12) och beslut om uppskov med verkställigheten (arti- kel 10).

I de följande avsnitten redovisas regeringens överväganden kring behov- et av kompletterande bestämmelser till EU-förordningen i de fall Sverige är verkställande stat i fråga om ett beslut om frysning.

9.2Intyget om frysning

Regeringens förslag: Ett intyg om frysning som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 4.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om frysning som intyget avser.

Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4.1 i EU-förordningen ska beslutet om frysning översändas till den verkställande myndigheten genom ett intyg om frysning. Intyget finns intaget som Bilaga I till förord- ningen. Av förordningen följer inget allmänt krav på att den utfärdande

myndigheten också ska sända över själva beslutet om frysning. En med-

lemsstat kan dock i en förklaring till kommissionen ange att intyg som översänds till den staten ska åtföljas av beslutet om frysning (artikel 4.2). Om intyget om frysning fylls i korrekt kommer i regel de uppgifter som anges i intyget att vara tillräckliga för åklagarens prövning och fortsatta handläggning. Det kan i detta sammanhang också framhållas att den pröv- ning som åklagaren, och i förekommande fall domstolen, ska göra inte omfattar någon bedömning av om beslutet om frysning som sådant är materiellt riktigt eller inte (jfr artiklarna 7.1, 8.1 och 33.2). Det kan dock uppstå situationer när åklagaren, eller någon annan myndighet som involveras under verkställigheten, har behov av att ta del av innehållet i själva beslutet. Förfarandet underlättas i ett sådant fall om beslutet finns direkt tillgängligt. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att möjligheten att ställa upp ett krav på att beslutet om frysning ska översändas tillsammans med intyget bör utnyttjas. Detta krav bör framgå av den nya lagen.

Av EU-förordningen framgår att intyget om frysning ska översättas till ett officiellt språk i den verkställande staten eller till något annat språk som den verkställande staten i en förklaring till kommissionen angett att den godtar (artikel 6). Det får däremot inte uppställas krav på att den utfärd- ande myndigheten även ska översätta beslutet om frysning (artikel 4.2). I skäl 28 i förordningen anges att medlemsstaterna bör uppmuntras att ange att de godtar ett eller flera andra språk, utöver statens officiella språk.

Frågan är således om Sverige bör godta att intyget är skrivet på eller översatt till något annat språk än svenska. Regleringen i artikel 6 mot- svarar den som finns i ett flertal andra EU-rättsakter som rör straffrättsligt samarbete. Sverige har i samband med genomförandet av bl.a. rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut ansett att svenska, norska, danska och engelska bör godtas.

Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att norska och danska nu inte bör godtas, eftersom varken Norge eller Danmark deltar i det aktuella samarbetet (regeringen gjorde motsvarande bedömning vid genomförandet av direktivet om en europeisk utredningsorder, prop. 2016/17:218 s. 165 f.).

Bakgrunden till att även engelska har godtagits i samband med genomförandet av flera andra EU-rättsakter har varit att det kan antas vara svårt för många stater att ordna med översättningar till svenska, samtidigt som kunskaperna i engelska och tillgången till översättare till engelska är god inom hela EU (se t.ex. prop. 2003/04:7 s. 107 f., 2004/05:115 s. 39 och 2010/11:43 s. 65). Som konstateras i promemorian har nu aktuellt intyg stora likheter med det intyg som används vid tillämpningen av ram- beslutet om verkställighet av frysningsbeslut. Regeringen anser därför att det finns goda skäl för att, i likhet med vad som gäller vid samarbete enligt rambeslutet, godta även engelska när ett intyg om frysning översänds hit enligt EU-förordningen.

Intyg om frysning som sänds över till Sverige enligt artikel 4 bör alltså vara skrivna på eller översatta till svenska eller engelska. Detta bör framgå av den nya lagen.

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198	9.3	Åklagarens prövning och beslut

	Regeringens förslag: I ett beslut om erkännande och verkställighet
	enligt artikel 7.1 i EU-förordningen ska det anges vilket belopp eller
	vilken egendom som verkställigheten ska avse och om beslutet om
	frysning ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller
	kvarstad i brottmål. I förekommande fall ska det även anges om beslut
	om uppskov med verkställigheten har meddelats enligt artikel 10.1.
	Åklagarens beslut i fråga om erkännande och verkställighet, avbryt-
	ande av verkställigheten enligt artikel 8.4 och återställande av fryst
	egendom till ett brottsoffer ska motiveras. Detsamma ska gälla för
	åklagarens beslut att skjuta upp, ställa in eller i andra fall avbryta
	verkställigheten.

	Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I
	promemorian föreslås inte någon regel om att åklagaren ska ange det
	belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse i beslutet om
	erkännande och verkställighet. I promemorian föreslås vidare att beslut i
	fråga om att avbryta, skjuta upp eller ställa in verkställigheten ska
	innehålla skälen för beslutet.
	Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
	Skälen för regeringens förslag
	Beslut om erkännande och verkställighet
	Av artikel 7.1 i EU-förordningen följer att den verkställande myndigheten,
	dvs. åklagaren, är skyldig att erkänna ett beslut om frysning som har
	översänts i enlighet med artikel 4 såvida det inte finns någon tillämplig
	vägransgrund. Artikel 8.1 innehåller en uppräkning av de vägransgrunder
	som får åberopas. EU-förordningens vägransgrunder ska tillämpas direkt
	och bör inte kompletteras med någon annan reglering. Det kan dock
	konstateras att de till stor del överensstämmer med vägransgrunder som
	finns i andra EU-rättsakter på området (t.ex. rambesluten om verkställighet
	av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande och direktivet om en
	europeisk utredningsorder). Som anges i promemorian torde viss vägled-
	ning för hur vägransgrunderna ska tillämpas därför kunna hämtas i de
	bedömningar som regeringen gjorde vid genomförandet av de rättsakterna
	(se t.ex. prop. 2004/05:115 s. 46 f. och prop. 2016/17:218 s. 136 f.). Även
	skäl 31–34 i EU-förordningen kan ge sådan vägledning.
	Det beslut som åklagaren ska meddela, i de fall ingen vägransgrund
	åberopas, benämns i EU-förordningen som ett beslut om erkännande och
	verkställighet (se t.ex. artikel 9.1 och 9.4). Ett sådant beslut ersätter inte
	det utländska beslutet om frysning utan innebär att åklagaren, i förord-
	ningens mening, erkänner beslutet om frysning och ger klartecken till att
	det får verkställas i Sverige.
	Som nämns i avsnitt 9.1 ska beslutet om frysning verkställas på samma
	sätt som ett inhemskt beslut om frysning som meddelats av en myndighet
	i den verkställande staten (artikel 7.1). Regelverket för verkställighet av
	ett svenskt beslut som fattats i syfte att säkra ett kommande förverkande
	skiljer sig åt beroende på om beslutet syftar till att säkra ett sak- eller
68	värdeförverkande. Kvarstad i brottmål är den åtgärd som i svensk rätt

används för att säkra ett visst värde inför ett kommande förverkande Prop. 2019/20:198 (26 kap. rättegångsbalken). Om syftet är att säkra förverkande av ett visst

föremål är det i stället bestämmelserna om beslag som blir tillämpliga (främst 27 kap. rättegångsbalken). Är det fråga om att säkra egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som kan antas vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av vissa former av särskilt allvarlig brottslighet kan det i stället bli aktuellt att tillämpa reglerna om penningbeslag (se lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och lagen om straff för penningtvättsbrott).

Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att åklagaren, för att klargöra vilka svenska bestämmelser som ska tillämpas vid verkställigheten enligt artikel 7.1, i sitt beslut om erkännande och verkstäl- lighet bör ange om det utländska frysningsbeslutet ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Bedömningen av vilket regelverk som ska tillämpas bör göras utifrån det utländska beslutets innebörd och syfte. Detta krav på innehållet i åklagarens beslut bör framgå av den nya lagen. Genom att det slås fast enligt vilka bestäm- melser beslutet om frysning ska verkställas, blir det i verkställighetshänse- ende att jämställa med ett svenskt beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad. Motsvarande ordning gäller enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut (3 kap. 6 §) och lagen om en europeisk utredningsorder (3 kap. 19 § andra stycket).

För att underlätta verkställigheten anser regeringen att beslutet om erkännande och verkställighet även bör innehålla en uppgift om vilket belopp eller vilken egendom som ska frysas. Detta krav bör framgå av den nya lagen.

Enligt artikel 10 i EU-förordningen kan verkställigheten av ett beslut om frysning skjutas upp i vissa fall. Om åklagaren beslutar om sådant uppskov i samband med beslutet om erkännande och verkställighet, bör det framgå av sistnämnda beslut. Även detta krav bör framgå av den nya lagen.

Vissa förfarandefrågor

I EU-förordningen finns vissa regler om tidsfrister för att fatta beslut i fråga om erkännande och verkställighet (artikel 9) och om krav på att den verkställande myndigheten i vissa situationer ska informera och samråda med den utfärdande myndigheten (t.ex. artiklarna 8, 10 och 25). Förutom dessa bestämmelser innehåller EU-förordningen i princip inte några regler om den verkställande myndighetens handläggning av frågan om ett beslut om frysning ska erkännas och verkställas eller inte. Det får i stället vara upp till varje medlemsstat att besluta om (se artikel 23.1).

Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att de regler som finns i bl.a. rättegångsbalken, förundersökningskungörelsen och för- valtningslagen om åklagarens handläggning av ärenden inte är tillämpliga vid åklagarnas handläggning av nu aktuella ärenden. Om det bedöms fin- nas behov av särskilda förfaranderegler bör dessa således föras in i den nya lagen.

Regeringen har vid genomförandet av liknande EU-rättsakter på om- rådet bedömt att behovet av förfaranderegler för åklagarens handläggning är begränsat (se t.ex. prop. 2014/15:116 s. 70 angående rådets rambeslut

2009/829/RIF om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater

Prop. 2019/20:198 av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgär- der som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande). Skälet till det har framför allt varit att åklagaren inte ska göra någon materiell prövning av de omständigheter eller överväganden som ligger bakom det utländska be- slutet och att prövningen således är av formellt slag och endast innefattar en kontroll av att förutsättningar för erkännande och verkställighet före- ligger. Samma skäl gör sig gällande i fråga om behovet av förfaranderegler i nu aktuella ärenden. Utgångspunkten bör därmed vara densamma som vid genomförandet av de tidigare EU-rättsakterna, dvs. att behovet är be- gränsat.

I förordningen finns bestämmelser om ett antal olika beslut, utöver beslutet i fråga om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1, som åklagaren kan behöva fatta under handläggningen av ett ärende, t.ex. beslut att återställa fryst egendom till ett brottsoffer eller att avbryta, skjuta upp eller ställa in verkställigheten. I avsnitt 9.7 föreslås att rättegångs- balkens regler om domstols handläggning i brottmål ska tillämpas när domstol fattar beslut i ärenden enligt EU-förordningen, vilket bl.a. innebär att reglerna i 30 kap. rättegångsbalken om motivering av beslut gäller för domstolen. Någon motsvarande regel för en åklagares beslut finns inte. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det är rimligt att uppställa ett krav på att åklagarens beslut i fråga om erkännande och verkställighet ska motiveras. Detsamma gäller angående beslut i vilka åklagaren prövat frågan om avbrytande av verkställigheten enligt arti- kel 8.4 i EU-förordningen eller om återställande av fryst egendom till brottsoffer enligt artikel 29.2.

Av artikel 10.2 i EU-förordningen följer att åklagaren är skyldig att skriftligen rapportera till den utfärdande myndigheten om ett meddelat beslut om uppskov med verkställigheten. Vid en sådan rapportering ska även grunderna för uppskovet anges. Det är mot den bakgrunden lämpligt att också ställa upp ett krav på att åklagarens beslut att skjuta upp verk- ställigheten ska motiveras. Även ett beslut om att ställa in verkställigheten eller om att, i andra fall än som avses i artikel 8.4, avbryta verkställigheten bör innehålla skälen för beslutet. Dessa krav på motivering bör anges i den nya lagen. Regeringen anser dock att det saknas anledning att, som föreslås i promemorian, ställa upp krav på att beslut att inte skjuta upp, ställa in eller i andra fall än enligt artikel 8.4 avbryta verkställigheten ska motiveras. En justering i förhållande till förslaget i promemorian bör därför göras i detta avseende.

9.4Förfarandet vid verkställigheten

9.4.1Allmänna utgångspunkter

Regeringens bedömning: Det behöver inte införas några kompletter- ande lagbestämmelser till artikel 32 i EU-förordningen.

Det finns i stor utsträckning regler i svensk rätt som är direkt tillämp- liga när ett utländskt beslut om frysning ska verkställas i Sverige. I vissa avseenden finns det dock behov av att införa kompletterande bestäm- melser.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i

frågan.

Skälen för regeringens bedömning: När ett utländskt beslut om frysning har erkänts ska det enligt artikel 7.1 i EU-förordningen verk- ställas på samma som sätt som ett svenskt beslut om frysning, såvida det inte finns grund för uppskov enligt artikel 10. Av artikel 23.1 framgår vidare att verkställigheten ska regleras av rätten i den verkställande staten och att dess myndigheter har ensam behörighet att besluta om förfarandet för verkställigheten och om alla åtgärder i samband därmed.

I avsnitt 9.3 föreslås att åklagaren i beslutet om erkännande och verk- ställighet ska ange om beslutet om frysning ska verkställas med tillämp- ning av bestämmelserna om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brott- mål. Det innebär att ett utländskt beslut om frysning, vilket kommit att jämställas med ett beslut om beslag eller penningbeslag, ska verkställas med tillämpning av bestämmelserna om verkställighet av beslag i 27 kap. rättegångsbalken och, i förekommande fall, 9 § andra stycket lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller 13 § andra stycket lagen om straff för penningtvättsbrott. Av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken följer bl.a. att egendomen ska tas i förvar (10 §), att den från vilken beslaget har gjorts ska underrättas om åtgärden (11 §) och att det ska föras protokoll över beslaget (13 §). Om beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål, kommer frysningsbeslutet att jämställas med ett beslut om kvarstad som har beslutats av en svensk domstol. Det innebär att utsökningsbalken blir till- ämplig i samma utsträckning som om det hade varit ett svenskt beslut om kvarstad som skulle verkställas och att det är Kronofogdemyndigheten som verkställer beslutet (se 26 kap. 8 § rättegångsbalken).

Iartikel 32 i EU-förordningen anges att den verkställande myndigheten, så snart ett beslut om frysning har verkställts, ska underrätta kända berörda personer om verkställigheten. Underrättelse ska ske i enlighet med för- faranden i den verkställande statens rätt. Regler om underrättelse till berörda personer om beslut om beslag och om verkställighet av beslut om kvarstad finns i 27 kap. 11 § rättegångsbalken och i utsökningsförord- ningen (se 15 kap. 3 § och t.ex. 6 kap. 9 § första stycket första och tredje meningarna och andra stycket). Underrättelseskyldigheten fullgörs i regel av Polismyndigheten respektive Kronofogdemyndigheten. Som konsta- teras i promemorian är det således i svenska förfaranden inte den verkställande myndigheten, i den mening som avses i artikel 2.9 i EU- förordningen, som fullgör underrättelseskyldigheten. Regeringen delar dock den bedömning som görs i promemorian att den omständigheten inte medför behov av att införa kompletterande regler till artikel 32. Att underrättelseskyldigheten, i enlighet med nationell rätt, kan fullgöras av den myndighet som de facto verkställer beslutet om frysning får anses vara förenligt med förordningens syfte och samtidigt utgöra den mest rimliga tolkningen av bestämmelserna i fråga.

I stor utsträckning finns det alltså regler i svensk rätt som är direkt tillämpliga när ett utländskt beslut om frysning ska verkställas här enligt EU-förordningen. I vissa avseenden finns det dock behov av kompletter- ande bestämmelser. Nedan redogörs närmare för det behovet och för de nya bestämmelser som regeringen föreslår.

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198 9.4.2		Särskilda regler om när beslutet om frysning ska
		verkställas som ett beslut om beslag

	Regeringens förslag: När ett beslut om frysning ska verkställas som
	ett beslut om beslag får husrannsakan, kroppsvisitation eller kropps-
	besiktning göras med tillämpning av reglerna i 28 kap. rätte-
	gångsbalken.
	Om beslutet om frysning avser en försändelse som väntas komma in
	till ett befordringsföretag, får åklagaren begära att rätten beslutar om att
	försändelsen, när den kommer in, ska hållas kvar i avvaktan på att verk-
	ställighet sker. I brådskande fall ska ett sådant beslut kunna fattas av en
	åklagare. Vid denna typ av beslut ska i huvudsak samma förfarande till-
	ämpas som när motsvarande beslut meddelas med stöd av rättegångs-
	balken. Behörig domstol ska vara den tingsrätt inom vars domkrets åt-
	gärden ska vidtas.
	Husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och kvarhållande
	av en försändelse ska få användas även om den gärning som beslutet
	om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för
	gärningen kan dömas till fängelse i den utfärdande staten.

	Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. I
	promemorian används uttrycket den andra medlemsstaten i stället för den
	utfärdande staten.
	Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Sveriges
	advokatsamfund ställer sig principiellt tveksamt till förslaget att begränsa
	kravet på dubbel straffbarhet för att bl.a. husrannsakan ska kunna göras
	men anser, vid en samlad bedömning, att förslaget i konsekvens med
	föreslagna 1 kap. 3 § kan lämnas utan erinran.
	Skälen för regeringens förslag
	Användande av tvångsåtgärder
	Som anges i avsnitt 7.1 får beslag beslutas i en svensk förundersökning
	endast avseende egendom som finns tillgänglig, med undantag för beslut
	om beslag enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut. För att söka
	efter föremål som kan tas i beslag får vissa tvångsmedel användas. De
	tvångsåtgärder som främst kan bli aktuella att använda är husrannsakan,
	kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Först när man hittat föremålet
	fattas beslut om beslag.
	I ett ärende om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning
	finns det redan ett beslut motsvarande beslag när verkställighet ska ske.
	För att åklagaren ska kunna verkställa det utländska beslutet om frysning
	krävs i regel att föremålet eftersöks. För sådant eftersökande kan det
	många gånger komma att krävas att åklagaren har tillgång till olika tvångs-
	medel. Vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysnings-
	beslut konstaterade regeringen att principen om ömsesidigt erkännande,
	som ligger till grund för erkännandet av ett frysningsbeslut, kan
	omintetgöras om den verkställande myndigheten inte har en faktisk
	möjlighet att verkställa beslutet eller om kraven för att vidta andra
	tvångsåtgärder är så högt ställda att de i praktiken omöjliggör verkställig-
72	het (prop. 2004/05:115 s. 67 f.). Mot denna bakgrund infördes en möjlig-

het att göra husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning enligt Prop. 2019/20:198 reglerna i 28 kap. rättegångsbalken i de fall ett beslut om frysning ska

verkställas med tillämpning av reglerna om beslag (3 kap. 10 § första stycket lagen om verkställighet av frysningsbeslut).

Regeringen anser att det saknas skäl att i detta avseende göra någon annan bedömning än den som gjordes när det rambeslutet genomfördes. Det bör således, som föreslås i promemorian, införas kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om att husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får göras när ett utländskt beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag. I likhet med vad som gäller enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut bör dessa tvångsåtgärder kunna användas under de förutsättningar och på sådant sätt som anges i 28 kap. rättegångsbalken. Det innebär bl.a. att en sådan åtgärd får användas endast om det är proportionerligt i det enskilda fallet. Se vidare nedan angående frågan om krav på dubbel straffbarhet.

Enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken får domstol, på begäran av åklagare eller förundersökningsledare, besluta att en försändelse som får tas i beslag och som väntas komma in till ett befordringsföretag ska hållas kvar till dess att frågan om beslag har avgjorts. I ärenden om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning är den frågan emellertid redan avgjord genom det utländska beslutet om frysning. Det skulle dock kunna uppkomma behov av att en försändelse som omfattas av ett beslut om frysning och som förväntas komma in till ett befordringsföretag hålls kvar. En sådan åtgärd skulle alltså inte vidtas i avvaktan på en prövning av frågan om beslag, utan i avvaktan på att beslutet om frysning verkställs genom att föremålet tas om hand. Kompletterande regler om att denna typ av åtgärd ska kunna vidtas bör därför införas i den nya lagen. Bestämmel- serna i 27 kap. 9 § rättegångsbalken bör i allt väsentligt tillämpas för ett sådant kvarhållande. Motsvarande reglering finns i lagen om verkställighet av frysningsbeslut (3 kap. 10 § andra stycket). Behörig domstol att pröva åklagarens begäran bör vara den tingsrätt inom vars domkrets åtgärden ska äga rum. Liksom i rättegångsbalken bör det även möjliggöras för att ett sådant beslut om kvarhållande i brådskande fall ska kunna fattas av åklagaren (jfr 27 kap. 9 a §). Åklagaren ska då utan dröjsmål skriftligen anmäla beslutet till rätten, som skyndsamt ska pröva ärendet. Om ett för- ordnande om att hålla kvar en försändelse har upphört att gälla innan rätten har prövat ärendet, ska åklagaren anmäla åtgärden till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

Åtgärderna ska kunna vidtas trots att det inte är fråga om dubbel straff- barhet

I syfte att kunna verkställa det utländska beslutet om frysning kommer åklagaren alltså att kunna använda sig av ett antal olika tvångsåtgärder. Åtgärderna bör få användas under de förutsättningar som anges för respektive åtgärd i rättegångsbalken.

Vid tillämpning av lagen om verkställighet av frysningsbeslut får tvångsåtgärderna kroppsbesiktning och kroppsvisitation användas endast om den gärning som beslutet om frysning avser också utgör ett brott enligt svensk rätt. För att kunna göra husrannsakan och besluta om kvarhållande

av en försändelse uppställs däremot inte något sådant krav (3 kap. 10 §

Prop. 2019/20:198 tredje stycket). En förutsättning är dock att det för gärningen kan dömas till fängelse i den andra medlemsstaten.

Regeringen delar bedömningen som görs i promemorian att det i fråga om husrannsakan och kvarhållande av försändelse som föreslås kunna ske vid verkställighet av beslut om frysning enligt EU-förordningen saknas anledning att nu göra en annan bedömning avseende dubbel straffbarhet. Något krav på dubbel straffbarhet bör således inte ställas upp för att sådana åtgärder ska kunna vidtas. Däremot bör det, liksom enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut, uppställas krav på att det för gärningen i fråga ska kunna dömas till fängelse i den utfärdande staten.

Vad gäller kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns det dock anled- ning att överväga en annan ordning än den som valdes vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut. Regeringen föreslår i denna proposition att åklagaren vid tillämpningen av EU-förordningen ska ha möjlighet att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning om det inte föreligger dubbel straffbarhet och det inte är fråga om ett s.k. listbrott (se avsnitt 6.5). Någon sådan möjlighet finns inte enligt den lag som genomför rambeslutet. De situationer när det skulle kunna bli aktuellt att vidta de aktuella tvångsåtgärderna, trots att det inte föreligger dubbel straffbarhet, kan därför tänkas bli färre vid en tillämpning av EU- förordningen. För att uppnå syftet med förordningen bör tillgången till de tvångsåtgärder som krävs för att verkställa det erkända beslutet i så stor utsträckning som möjligt korrespondera med utrymmet att erkänna beslutet om frysning. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att åklagaren, om denne i ett enskilt fall anser att förutsätt- ningarna för att erkänna och verkställa ett beslut om frysning är uppfyllda trots att det inte föreligger dubbel straffbarhet, så långt som möjligt bör ges tillgång till effektiva tvångsåtgärder för att faktiskt kunna verkställa beslutet. I detta sammanhang kan också framhållas att regeringen vid genomförandet av direktivet om en europeisk utredningsorder, som också grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande, gjorde bedömningen att det inte skulle uppställas något absolut krav på dubbel straffbarhet för att verkställa en annan medlemsstats beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning (3 kap. 7 § 1 lagen om en europeisk utredningsorder).

Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte heller avseende kroppsvisitation eller kroppsbesiktning bör krävas att den gärning som be- slutet om frysning avser ska motsvara ett brott enligt svensk lag för att åtgärderna ska kunna vidtas vid verkställigheten av beslutet. Däremot bör det uppställas ett krav på att det för gärningen i fråga kan dömas till fängelse i den utfärdande staten.

Av lagen bör det således framgå att samtliga de aktuella tvångsåtgärd- erna får vidtas även om den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för gärningen i fråga kan dömas till fängelse i den utfärdande staten.

	9.4.3	Särskilda regler om när beslutet om frysning ska
		verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål

	Regeringens förslag: När ett beslut om frysning ska verkställas som
74	ett beslut om kvarstad i brottmål, får åklagaren ta egendom i förvar till
74

dess beslutet om frysning har verkställts, under förutsättning att det är förenligt med proportionalitetsprincipen. Husrannsakan, kroppsvisita- tion eller kroppsbesiktning ska då få göras enligt reglerna i 28 kap. rättegångsbalken.

Dessa åtgärder ska få vidtas även om den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det kan dömas till fängelse för gärningen i den utfärdande staten.

Har egendom tagits i förvar ska förfarandereglerna i 26 kap. 3 a och

3 b §§ rättegångsbalken tillämpas.

Bestämmelserna om förvar i lagen om verkställighet av frysnings- beslut ska ändras så att de stämmer överens med vad som gäller i fråga om förvar enligt 26 och 28 kap. rättegångsbalken.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. I promemorian används uttrycket den andra medlemsstaten i stället för den utfärdande staten. Vidare föreslås i promemorian en annan formulering av bestämmelserna om förvar i lagen om verkställighet av frysningsbeslut.

Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Sveriges advokatsamfund ställer sig principiellt tveksamt till förslaget att begränsa kravet på dubbel straffbarhet för att bl.a. husrannsakan ska kunna göras men anser, vid en samlad bedömning, att förslaget i konsekvens med före- slagna 1 kap. 3 § kan lämnas utan erinran.

Skälen för regeringens förslag

Användande av tvångsåtgärder

Ett svenskt beslut om kvarstad i brottmål verkställs av Kronofo- gdemyndigheten med tillämpning av bestämmelser i utsökningsbalken. Som anges i avsnitt 9.4.1 kommer detsamma att gälla när ett utländskt be- slut om frysning, med tillämpning av EU-förordningen, ska verkställas här som ett beslut om kvarstad i brottmål. I 26 kap. 3 § rättegångsbalken finns bestämmelser om åklagarens möjlighet att ta egendom i förvar i avvaktan på domstolens beslut om kvarstad. I ett ärende om erkännande och verk- ställighet av ett beslut om frysning enligt EU-förordningen kommer det beslut som motsvarar kvarstad redan att vara fattat när åklagaren i Sverige inleder sin handläggning. Rättegångsbalkens bestämmelser om förvar i avvaktan på ett beslut om kvarstad blir därför inte direkt tillämpliga vid verkställigheten av det utländska beslutet. Som konstateras i promemorian kan det dock tänkas uppstå behov av att ta egendom i förvar i avvaktan på att beslutet om frysning verkställs av Kronofogdemyndigheten. Samma bedömning gjordes vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut (prop. 2004/05:115 s. 71). I lagen om verkställighet av frysningsbeslut infördes därför en möjlighet för åklagaren att besluta om förvar i de aktuella situationerna (3 kap. 11 §).

En motsvarande möjlighet bör införas i den nya lagen. Bestämmelserna bör, i likhet med vad som föreslås i promemorian, utformas med utgångs- punkt i rättegångsbalkens regler om förvar. Det bör således uppställas ett krav på proportionalitet (26 kap. 3 § tredje stycket). Vidare bör reglerna i 26 kap. 3 a och 3 b §§ om bl.a. den verkan som följer av ett beslut om förvar och förfarandet vid förvar göras tillämpliga. Åklagaren, eller den myndighet som bistår denne, bör också, i likhet med vad som gäller enligt

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198 28 kap. rättegångsbalken, kunna vidta åtgärderna husrannsakan, kropps- visitation eller kroppsbesiktning i syfte att söka efter föremål som kan tas i förvar. För att vidta sådana åtgärder och för att ta egendom i förvar bör, i fråga om dubbel straffbarhet, samma ordning gälla som när ett beslut om frysning verkställs som ett beslut om beslag (se avsnitt 9.4.2). Åtgärderna bör alltså kunna vidtas trots att den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för den aktuella gärningen kan dömas till fängelse i den utfärdande staten.

Som konstateras i promemorian finns det behov av vissa kompletterande regler om underrättelseskyldighet mellan åklagaren och Kronofogde- myndigheten. Sådana regler kan införas i förordning.

Ändringar i lagen om verkställighet av frysningsbeslut

Sedan rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut genomfördes har ett flertal ändringar gjorts i rättegångsbalkens regler om förvar (se prop. 2007/08:68). Dessa ändringar har dock inte föranlett några uppdateringar i lagen om verkställighet av frysningsbeslut. Även om den lagen kommer att ha ett ytterst begränsat tillämpningsområde efter att EU-förordningen börjar tillämpas, bör dess regler om förvar i 3 kap. 11 § ändras så att de överensstämmer med förvarsbestämmelserna i 26 och 28 kap. rättegångs- balken och i den nya lag som ska komplettera EU-förordningen. Det bör således av lagen framgå att inte bara lös egendom kan tas i förvar, att krav på proportionalitet gäller och att husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning kan användas enligt 28 kap. rättegångsbalken för att söka efter egendom som kan tas i förvar. Vidare bör framgå att bestämmelserna i 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken ska tillämpas om egendom tas i förvar.

I fråga om dubbel straffbarhet bör samma ordning gälla som när hus- rannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning vidtas i samband med att ett frysningsbeslut verkställs som ett beslut om beslag enligt den aktuella lagen. Det innebär att krav på dubbel straffbarhet uppställs endast avseende åtgärderna kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Enligt gällan- de ordning uppställs inte något krav på dubbel straffbarhet för att egendom ska kunna tas i förvar enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut. Regeringen ser inte anledning att göra några ändringar i det avseendet. Ett förtydligande om detta bör dock föras in i den aktuella paragrafen.

	9.4.4	Biträde av andra myndigheter

	Regeringens förslag: Åklagaren ska kunna anlita biträde av Polismyn-
	digheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen när ett
	beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag eller pen-
	ningbeslag och vid förvarstagande av egendom.

	Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna godtar eller in-
	vänder inte mot förslaget. Tullverket ställer sig positivt till att bistå åklag-
	aren vid verkställigheten av ett beslut om frysning. Kustbevakningen efter-
	frågar klargöranden angående myndighetens befogenheter vid biträdet och
76	förhållandet till bestämmelserna i kustbevakningslagen (2019:32). Vidare

framhåller Kustbevakningen att myndigheten utgår ifrån att åklagaren Prop. 2019/20:198 kommer att begära biträde av Kustbevakningen endast i de fall det finns

en anknytning till myndighetens geografiska ansvarsområde enligt kust- bevakningslagen, dvs. i områden där Kustbevakningen har i uppdrag att närvara med fartyg och andra resurser.

Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om verkställighet av frys- ningsbeslut ska Polismyndigheten, Tullverket eller Kustbevakningen bi- träda åklagaren när ett frysningsbeslut ska verkställas enligt reglerna om verkställighet av beslut om beslag och när egendom ska tas i förvar (3 kap.

12 §). Åklagaren bör ha motsvarande möjlighet att anlita biträde av dessa myndigheter vid verkställighet av ett beslut om frysning enligt EU-förord- ningen. Regeringen delar således den bedömning som görs i promemorian att det bör införas regler i den nya lagen angående åklagarens möjlighet i detta avseende.

Sedan 2015 är Säkerhetspolisen en egen myndighet. Eftersom det inte kan uteslutas att åklagaren kan behöva anlita biträde av Säkerhetspolisen, bör även den möjligheten införas i den nya lagen.

Kustbevakningen efterfrågar vissa klargöranden i fråga om vilka åtgär- der en kustbevakningstjänsteman har rätt att vidta och vilken lagstiftning som ska tillämpas. I detta sammanhang kan inledningsvis framhållas att de regler som regeringen nu föreslår i fråga om åklagarens möjlighet att begära biträde av andra myndigheter inte innebär några nyheter i förhål- lande till vad som i dag gäller enligt lagen om verkställighet av frys- ningsbeslut. Grunden för Kustbevakningens rätt att agera i dessa situa- tioner, t.ex. genom att göra en husrannsakan, kommer att finnas i den nya lagen (detsamma gäller för Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tull- verket). Det är alltså inte kustbevakningslagens bestämmelser som blir til- lämpliga i detta avseende (jfr 4 kap. 1–6 §§ kustbevakningslagen). Om åklagaren begär biträde av Kustbevakningen med att t.ex. göra en husrann- sakan för att söka efter ett föremål som omfattas av ett beslut om frysning, kommer åtgärden att vidtas med stöd av bestämmelserna om husrannsakan i den nya lagen och i enlighet med reglerna i 28 kap. rättegångsbalken. Även om grunden för Kustbevakningens rätt att agera inte regleras i kust- bevakningslagen kommer de generella bestämmelserna i 2 kap. i den lagen att vara tillämpliga i relevanta delar när en kustbevakningstjänsteman biträder åklagaren med stöd av den nya lagen. Som exempel kan nämnas bestämmelserna om proportionalitet i 1 § och våldsanvändning i 4 §.

Som påpekas av Kustbevakningen kommer en begäran om biträde av myndigheten att aktualiseras endast om det är fråga om att verkställa ett beslut om frysning i ett område där Kustbevakningen har i uppdrag att närvara med fartyg och andra resurser. I andra områden är det framför allt Polismyndigheten som är bäst lämpad att bistå åklagaren.

I promemorian konstateras att det finns behov av kompletterande regler om viss underrättelse- och samrådsskyldighet mellan åklagare och den myndighet som biträder åklagaren. Om sådana skyldigheter kan regleras i förordning.

Prop. 2019/20:198	9.5	När verkställigheten avbryts eller ställs in

	Regeringens förslag: Om verkställigheten av ett beslut om frysning
	avbryts eller ställs in med stöd av artikel 8.4, 12.2, 13.3 eller 27.3 i EU-
	förordningen, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra
	att gälla. Samma förfarande ska då tillämpas som när motsvarande åt-
	gärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i
	brottmål.
	Detsamma ska gälla när verkställigheten avbryts med stöd av arti-
	kel 12.1 därför att beslutet om frysning inte längre är verkställbart eller
	erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande vägras.

	Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt ett antal artiklar i EU-
	förordningen kan den verkställande myndigheten i vissa specifika fall
	ställa in eller avbryta verkställigheten av ett beslut om frysning.
	Enligt artikel 8.4 i EU-förordningen får verkställigheten av ett beslut om
	frysning avbrytas om det framkommer att någon av grunderna för att vägra
	erkännande eller verkställighet är tillämplig. Det får förutsättas att en
	prövning av om verkställigheten ska avbrytas på denna grund kan ske
	antingen på begäran av den som drabbats av verkställigheten eller ex
	officio av åklagaren när det under pågående verkställighet framkommer
	nya uppgifter.
	Åklagaren kan också med stöd av artikel 27.3 i EU-förordningen ställa
	in verkställigheten på grund av att den utfärdande myndigheten har åter-
	kallat beslutet om frysning. Vidare kan verkställigheten avbrytas med stöd
	av artikel 12. Det kan bli aktuellt dels när ett beslut om frysning inte längre
	är verkställbart eller erkännande och verkställighet av ett beslut om
	förverkande avseende egendomen i fråga vägras (artikel 12.1), dels när
	skyldigheten att verkställa ett beslut om frysning upphör eftersom den
	utfärdande myndigheten inte besvarat en begäran om att begränsa tiden för
	verkställigheten (artikel 12.2). Slutligen kan verkställigheten ställas in
	enligt artikel 13.3 om det visar sig vara omöjligt att, helt eller delvis,
	verkställa beslutet om frysning.
	Vad som händer i den verkställande staten efter att verkställigheten har
	avbrutits eller ställts in regleras inte i EU-förordningen. Vissa kompletter-
	ande regler bör därför införas i den nya lagen i detta avseende. Om åklag-
	aren beslutar att avbryta verkställigheten, bör beslutet om erkännande och
	verkställighet upphöra att gälla. Vidare bör de verkställighetsåtgärder som
	har vidtagits gå åter, eftersom grunden för att vidta åtgärderna har upphört.
	Den aktuella situationen motsvarar den som uppstår när ett beslut om
	beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål har hävts i en svensk för-
	undersökning eller rättegång. Regler om vilket förfarande som då ska
	tillämpas finns i bl.a. 27 kap. 8 a och 8 b §§ rättegångsbalken samt 3 kap.
	22 § utsökningsbalken.
	När ett beslut om frysning som översänts till Sverige med stöd av EU-
	förordningen verkställs här enligt reglerna om beslag, penningbeslag eller
	kvarstad i brottmål och verkställigheten avbryts eller ställs in bör, i likhet
	med vad som föreslås i promemorian, samma förfarande tillämpas som när
78	sådana åtgärder hävts i en svensk förundersökning eller rättegång i brott-

mål. Det bör framgå av den nya lagen. På så sätt blir reglerna i bl.a. 27 kap. Prop. 2019/20:198 8 a och 8 b §§ rättegångsbalken samt 3 kap. 22 § utsökningsbalken

tillämpliga.

I EU-förordningen anges att det är den verkställande myndigheten som fattar beslut om att avbryta eller ställa in verkställigheten. Det innebär att den situationen kan uppstå att åklagaren beslutar att avbryta eller ställa in verkställigheten efter att en domstol har fastställt beslutet om erkännande och verkställighet. Regeringen delar den bedömning som görs i prome- morian, och som inte heller ifrågasätts av någon remissinstans, att en sådan ordning inte kan anses stå i strid med instansordningens princip.

Kompletterande bestämmelser om underrättelser om beslut som innebär att verkställigheten avbryts kan tas in i förordning.

9.6	Återställande av egendom till ett brottsoffer

Regeringens förslag: Om åklagaren beslutar att återställa fryst egen-
dom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2 i EU-förordningen, ska en
underrättelse om beslutet genast skickas till den som verkställigheten
av beslutet om frysning har skett hos.
Egendomen ska få återställas först tre veckor efter det att en sådan
underrättelse har översänts. Om den som verkställigheten av beslutet
har skett hos medger det, får dock egendomen återställas omedelbart.
Detsamma ska gälla om en domstol fastställer åklagarens beslut att åter-
ställa egendom.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Ekobrotts-
myndigheten framhåller dock att de svenska processrättsliga reglerna om
beslag, förvar och kvarstad är komplicerade, vilket påverkar målsägandens
rätt att få tillbaka egendom som frånhänts honom eller henne genom brott.
Även Åklagarmyndigheten tar upp de svårigheter som finns för en måls-
ägande att få tillbaka sin egendom i vissa fall. Myndigheten påtalar att
gällande regler innebär en risk att åklagare inte fullt ut kan fullgöra de
förpliktelser som åligger Sverige enligt EU-förordningen. Det är enligt de
båda åklagarmyndigheterna önskvärt att den nationella lagstiftningen av-
seende beslag, förvar och kvarstad snarast ses över, så att reglerna om
återställande av egendom till brottsoffer får praktiskt genomslag och åkla-
gare har möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder för att säkra egendom.
Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 4.2.7 innehåller
EU-förordningen vissa bestämmelser om återställande av fryst egendom
till brottsoffer (artikel 29). Någon motsvarande reglering finns inte i ram-
beslutet om verkställighet av frysningsbeslut. Av bestämmelserna i EU-
förordningen följer att den verkställande myndigheten, dvs. åklagaren, är
skyldig att säkerställa att fryst egendom återställs till ett brottsoffer i
enlighet med beslut som fattats av den utfärdande myndigheten i den andra
medlemsstaten. Skyldigheten gäller dock bara under de särskilda förutsätt-
ningar som anges i artikel 29.2. Dessa är att brottsoffrets äganderätt till
egendomen inte är bestridd, att egendomen inte krävs som bevis i straff-
rättsliga förfaranden i den verkställande staten och att rättigheterna för
berörda personer inte påverkas negativt. Om ett beslut om återställande av		79

Prop. 2019/20:198 egendom översänds till Sverige, behöver åklagaren således pröva om för- utsättningarna i artikel 29.2 är uppfyllda. Finner åklagaren att så är fallet, ska egendomen så snart som möjligt återställas till brottsoffret i enlighet med svenska processrättsliga regler. EU-förordningens reglering i detta avseende bör därför kompletteras med de processrättsliga regler som ska tillämpas.

I 27 kap. 4 a § rättegångsbalken finns regler om att ett beslagtaget före- mål kan utlämnas till en målsägande, eller någon som trätt i dennes ställe, om det är uppenbart att denne har bättre rätt till föremålet än den hos vilken beslaget gjorts. Om det beslutas att föremålet ska utlämnas till målsäg- anden, ska den som beslaget har gjorts hos underrättas om detta. Föremålet får därefter utlämnas först tre veckor efter det att underrättelsen gjordes. Omedelbart utlämnande får dock ske om den som beslaget gjorts hos samtycker till det eller om domstol fastställer åklagarens beslut (27 kap.

8§ andra stycket rättegångsbalken).

Situationen som regleras i artikel 29.2 liknar den som regleras i 27 kap.

4 a § rättegångsbalken. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att förfarandet vid återställande enligt nämnda artikel så långt som möjligt bör överensstämma med det som tillämpas vid utläm- nande av beslagtagna föremål enligt rättegångsbalken.

I likhet med vad som föreslås i promemorian bör det således införas bestämmelser i den nya lagen om att en underrättelse om beslutet att åter- ställa fryst egendom genast ska skickas till den som verkställigheten har skett hos. Vidare bör ett förfarande motsvarande det som följer av 27 kap.

8§ andra stycket rättegångsbalken tillämpas när ett återställande till brotts- offret ska ske. Även det bör framgå av den nya lagen. I avsnitt 9.7 föreslår regeringen vidare att det införs en möjlighet för den som drabbats av be- slutet om frysning att begära prövning i domstol av åklagarens beslut.

Ett återställande av egendom i dessa situationer kommer alltså att ske med stöd av artikel 29.2 i EU-förordningen samt de kompletterande reg- lerna i den nya lagen, och inte genom en direkt tillämpning av bestämmel- serna i 27 kap. rättegångsbalken.

Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten lyfter fram att det finns vissa otydligheter i nationell rätt i fråga om ett brottsoffers möjlighet att i vissa fall få tillbaka egendom som frånhänts honom eller henne genom brott (myndigheterna hänvisar t.ex. till Justitiekanslerns beslut den

26november 2019, dnr 2250-19-2.4.1). Regeringen är medveten om de svårigheter som myndigheterna pekar på och avser att överväga lösningar på dessa i annat sammanhang. I de nu aktuella ärendena ska åklagarens prövning emellertid göras utifrån de kriterier som anges i artikel 29.2 i EU- förordningen och således inte enbart med tillämpning av regler i svensk lag. Det innebär att åklagaren normalt bör kunna fullgöra sina förpliktelser enligt artikel 29 utan att de problem som åklagarmyndigheterna pekar på kan uppstå i inhemska ärenden framträder på samma sätt.

9.7Prövning i domstol

Regeringens förslag: När ett beslut om frysning har verkställts, ska den som har drabbats av åtgärden kunna begära prövning i domstol av

åklagarens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen. Den som drabbats av åtgärden ska också kunna begära en domstolsprövning av åklagarens beslut att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 och att återställa fryst egendom enligt artikel 29.2. Begäran om en sådan prövning ska göras skriftligen hos åklagaren, som ska överlämna ärendet till rätten.

Rätten ska så snart det kan ske hålla en förhandling i ärendet, om det inte är uppenbart att en förhandling skulle sakna betydelse för prövning- en. Vid en förhandling ska bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångs- balken gälla i tillämpliga delar. Om ärendet rör en prövning av åklaga- rens beslut att återställa egendom till ett brottsoffer, ska brottsoffret underrättas om förhandlingen.

Har åklagaren verkställt ett beslut om frysning med stöd av 27 kap.

2 § andra stycket 2–8 rättegångsbalken om beslag av ett skriftligt med- delande, ska åklagaren utan dröjsmål anmäla verkställigheten till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet. I anmälan ska skälen för verkställigheten anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet.

Behörig domstol ska i samtliga fall vara den tingsrätt inom vars dom- krets beslutet om frysning har verkställts. Vid rättens handläggning ska bestämmelserna i rättegångsbalken om domstols handläggning i brott- mål tillämpas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås inga bestämmelser i lag om att en begäran om domstolsprövning ska göras skriftligen hos åklagaren och att åklagaren ska överlämna ärendet till rätten.

Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.

Skälen för regeringens förslag

Rätten till domstolsprövning av åklagarens beslut

Av artikel 33.1 i EU-förordningen följer att medlemsstaterna har en skyl- dighet att se till att berörda personer har rätt till effektiva rättsmedel i den verkställande staten mot ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7. Rätten till rättsmedel ska kunna åberopas vid domstol i den verk- ställande staten i enlighet med den verkställande statens rätt. Den prövning rätten ska göra avser förutsättningarna för att erkänna och verkställa det utländska beslutet. Någon prövning av de materiella grunderna för beslutet om frysning får inte göras (artikel 33.2). Att den enskilde även ska ha rätt till effektiva rättsmedel mot beslutet om frysning i den utfärdande staten följer av artikel 8 i 2014 års förverkandedirektiv (se artikel 33.4 i EU- förordningen).

Sverige har således en skyldighet att se till att berörda personer har tillgång till effektiva rättsmedel mot åklagarens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7. Ett sådant beslut bör därför kunna under- ställas en prövning i domstol.

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198	I promemorian behandlas frågan om åklagarens beslut om erkännande
	och verkställighet enligt EU-förordningen alltid ska underställas rättens
	prövning – i likhet med vad som gäller enligt bl.a. lagen om verkställighet
	av frysningsbeslut (3 kap. 16 §, se vidare prop. 2004/05:115 s. 73 f.) – eller
	om en sådan prövning endast ska ske på begäran av den som drabbats av
	åtgärden. Enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut gäller enligt
	nämnda paragraf en skyldighet för åklagaren att sedan beslutet om frys-
	ning verkställts skyndsamt underställa verkställbarhetsförklaringen rättens
	prövning. Motsvarande gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp
	(4 kap. 16 § andra stycket). En bakgrund till dessa regler om obligatorisk
	domstolsprövning är att den frysta egendomen enligt de aktuella lagarna
	kan komma att överlämnas till den andra staten och att en rättslig prövning,
	för att den inte ska bli meningslös, behöver ske innan överlämnandet. Vid
	genomförandet av direktivet om en europeisk utredningsorder valdes i
	stället en ordning som innebär att när en europeisk utredningsorder avse-
	ende beslag har verkställts, får den som drabbats av åtgärden utan in-
	skränkning i tiden begära rättens prövning av åklagarens verkställbarhets-
	förklaring (3 kap. 32 § första stycket lagen om en europeisk utrednings-
	order, se vidare prop. 2016/17:218 s. 194 f.). Det motsvarar den ordning
	som gäller enligt rättegångsbalken när ett beslut om beslag (eller penning-
	beslag) har verkställts (27 kap. 6 §).
	Till skillnad från vad som gäller enligt rambeslutet om verkställighet av
	frysningsbeslut och lagen om internationell rättslig hjälp kommer den
	frysta egendomen vid tillämpning av EU-förordningen alltid att finnas
	kvar i Sverige under hela verkställigheten (utom vid återställande till
	brottsoffer enligt artikel 29, se förslag nedan angående möjligheten till
	domstolsprövning i sådana fall). EU-förordningen uppställer inte heller
	något krav på obligatorisk domstolsprövning. Regeringen delar därför den
	bedömning som görs i promemorian att det är lämpligt att låta den ordning
	som gäller enligt 27 kap. 6 § rättegångsbalken och, i fråga om s.k. bevis-
	beslag, enligt lagen om en europeisk utredningsorder gälla också vid verk-
	ställighet av beslut om frysning i förverkandesyfte. Det innebär att när det
	utländska beslutet om frysning har verkställts, har den som drabbats av
	åtgärden rätt att begära prövning i domstol av beslutet om erkännande och
	verkställighet.
	Att EU-förordningen även omfattar beslut som syftar till att säkra ett
	värdeförverkande och att ett beslut om frysning således kan komma att
	verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål föranleder inte någon
	annan bedömning. Den omständigheten att ett beslut om kvarstad enligt
	svensk rätt beslutas av domstol bör således enligt regeringens mening inte
	innebära att åklagarens beslut om erkännande och verkställighet enligt
	EU-förordningen alltid måste underställas domstolsprövning. Det bör
	därför i den nya lagen föreskrivas en rätt för den drabbade att utan in-
	skränkning i tiden kunna begära prövning i domstol av åklagarens beslut
	om erkännande och verkställighet.
	I promemorian föreslås att det ska införas ett krav på obligatorisk
	domstolsprövning av åklagarens beslut om erkännande och verkställighet
	när beslutet om frysning har verkställts med stöd av 27 kap. 2 § andra
	stycket 2–8 rättegångsbalken, dvs. som ett beslag av ett skriftligt meddel-
	ande mellan den misstänkte och till denne vissa närstående personer eller
82	mellan sådana närstående inbördes. Mot bakgrund av att en sådan regle-

ring överensstämmer med vad som gäller enligt lagen om en europeisk utredningsorder och det är rimligt att samma ordning gäller oavsett om syftet med beslaget är att säkra bevisning eller ett framtida förverkande, instämmer regeringen i förslaget i promemorian. Det får emellertid förut- sättas att situationen sällan kommer att uppstå vid en tillämpning av EU- förordningen eftersom frysning av sådana skriftliga meddelanden som avses i 27 kap. 2 § andra stycket normalt torde ske endast i syfte att säkra bevisning och således inte i syfte att säkerställa ett framtida förverkande. Skulle situationen uppstå, bör motsvarande förfarande tillämpas som när åklagaren beslutat om beslaget i en svensk förundersökning. Det innebär att åklagaren utan dröjsmål ska anmäla verkställigheten till rätten för pröv- ning av beslutet om erkännande och verkställighet, att skälen för verkställ- igheten ska anges i anmälan och att rätten skyndsamt ska pröva ärendet.

Sedan åklagare, och i förekommande fall domstol, funnit att förutsätt- ningarna för att erkänna och verkställa det utländska beslutet om frysning är uppfyllda har svenska myndigheter begränsade möjligheter att påverka verkställighetens varaktighet. Som utgångspunkt ska verkställigheten av ett beslut om frysning bestå så länge den utfärdande staten anser att det krävs för att ett förverkande ska kunna ske (artikel 12 i EU-förordningen). Det innebär t.ex. att rätten, när den fastställer åklagarens beslut om erkän- nande och verkställighet, inte kan sätta ut en tidsfrist för hur länge verk- ställigheten ska bestå (jfr 27 kap. 7 och 8 §§ rättegångsbalken och 3 kap. 17 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut). Rättens beslut kommer således att vara slutligt och innebära att domstolen skiljer ärendet ifrån sig.

Med hänsyn till att verkställigheten kan komma att löpa på utan en i Sverige bestämd tidsfrist, bör det finnas utrymme för den som drabbats av åtgärden och som gör gällande att förutsättningarna för erkännande och verkställighet inte längre föreligger att få en ny prövning i domstol. Under pågående verkställighet kommer det att finnas möjlighet för den enskilde att hos åklagaren begära att verkställigheten ska avbrytas med stöd av artikel 8.4 i EU-förordningen (se avsnitt 9.5). Om åklagaren beslutar att avslå en sådan begäran, bör den drabbade kunna begära prövning i domstol även av det beslutet, på motsvarande sätt som föreslås angående åklag- arens beslut om erkännande och verkställighet. Därigenom tillförsäkras den enskilde en rätt till en domstolsprövning också i de fall nya omstän- digheter framkommit sedan verkställigheten påbörjats. Även denna rätt till domstolsprövning bör framgå av den nya lagen. Det kan tilläggas att en prövning i domstol av ett beslut att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 inte förutsätter att en domstolsprövning av åklagarens beslut om erkännande och verkställighet har skett.

Som redogörs för i avsnitt 4.2.7 innehåller EU-förordningen bestämmel- ser om att den verkställande myndigheten under vissa förutsättningar är skyldig att återställa fryst egendom till ett brottsoffer (artikel 29). I fråga om ett sådant återställande ska de processrättsliga reglerna i den verk- ställande staten tillämpas (artikel 29.2). Åklagaren ska i ett sådant ärende göra en prövning av om förutsättningarna för att återställa egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen är uppfyllda (se vidare avsnitt 9.6). Som anges i nämnda avsnitt bör de kompletterande reglerna till artikeln i fråga så långt som möjligt likna de som gäller när åklagaren beslutar om att lämna ut ett beslagtaget föremål enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken. Ett sådant beslut ska på begäran av den som drabbats av beslaget prövas i

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198 domstol (27 kap. 6 § andra stycket). Mot denna bakgrund och med hänsyn till att den drabbade bör ha en möjlighet att begära domstolsprövning av ett beslut som kan komma att innebära att den frysta egendomen över- lämnas till en annan stat, bör den ordning som gäller enligt rättegångs- balken gälla även i nu aktuella fall. Av EU-förordningen följer visserligen inte någon skyldighet att föreskriva en rätt till domstolsprövning av åklagarens beslut att återställa egendom enligt artikel 29.2. Regeringen bedömer dock att nu föreslagen ordning är förenlig med EU-förordningen eftersom det är de processrättsliga reglerna i den verkställande staten som ska tillämpas.

För tydlighetens skull bör det också, enligt regeringens mening, införas en bestämmelse i den nya lagen om att en begäran om domstolsprövning från den som drabbats av åtgärden ska göras skriftligen hos åklagaren, som sedan ska överlämna ärendet till rätten.

Regler om vilken myndighet som enligt artikel 33.3 i EU-förordningen ska underrätta den utfärdande staten om rättsmedel som åberopats i Sverige mot beslutet om erkännande och verkställighet kan införas i förordning.

Förfarandet vid domstolens prövning

I den nya lagen bör det anges vilken processordning som ska gälla vid prövningen av åklagarens beslut. Även om rättens prövning inte rör de materiella grunderna för beslutet om frysning eller återställande av egen- dom till ett brottsoffer, finns det stora likheter mellan den prövning som rätten ska göra i nu aktuella ärenden och den som sker i ett ärende om t.ex. beslag eller kvarstad. Regeringen delar därför bedömningen som görs i promemorian att det är lämpligt att låta rättegångsbalkens bestämmelser om domstols handläggning i brottmål bli tillämpliga vid rättens prövning. Samma ordning gäller enligt 3 kap. 16 § andra stycket lagen om verkställ- ighet av frysningsbeslut och 5 kap. 2 § första stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Behörig domstol bör i likhet med vad som gäller enligt bl.a. lagen om verkställighet av frysningsbeslut vara den tingsrätt inom vars område beslutet om frysning har verkställts.

Så snart en begäran om domstolsprövning har kommit in till tingsrätten bör en förhandling i frågan hållas. Det bör dock finnas utrymme för rätten att pröva frågan på handlingarna, om det är uppenbart att en förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Vid förhandlingen bör bestämmel- serna i 24 kap. 17 § rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar (se motsvar- ande regel i 3 kap. 16 § andra stycket lagen om verkställighet av frysnings- beslut). Om ärendet rör en prövning av åklagarens beslut att återställa egendom till ett brottsoffer, bör brottsoffret underrättas om förhandlingen.

Om rätten vid sin prövning finner att det utifrån reglerna i EU-för- ordningen saknas förutsättningar att erkänna och verkställa det utländska beslutet om frysning och således undanröjer åklagarens beslut om erkännande och verkställighet, bör samma förfarande tillämpas som när motsvarande åtgärd hävs under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Det innebär att verkställighetsåtgärder som har vidtagits ska återgå och att bl.a. reglerna i 27 kap. 8 a och 8 b §§ rättegångsbalken (när frysningsbeslutet har verkställts som ett beslut om beslag) samt 3 kap. 22 §

utsökningsbalken (när beslutet har verkställts som ett beslut om kvarstad i Prop. 2019/20:198 brottmål) ska tillämpas (se vidare avsnitt 9.5).

10Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande

10.1Inledning

I avsnitt 6.6.2 föreslår regeringen att Kronofogdemyndigheten ska vara verkställande myndighet när ett beslut om förverkande översänds till Sverige med stöd av EU-förordningen. Om en annan medlemsstat sänder över ett beslut om förverkande till Sverige för verkställighet här, ska Kronofogdemyndigheten erkänna beslutet och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som om det varit ett svenskt beslut om förverkande (artikel 18.1 i EU-förordningen). Det gäller såvida inte någon av vägransgrunderna i artikel 19 är tillämplig eller skäl för uppskov enligt artikel 21 föreligger. Verkställighet ska ske enligt svensk rätt och svenska myndigheter är ensamt behöriga att besluta om förfarandena för verk- ställighet av beslutet och om alla åtgärder i samband därmed (artikel 23.1).

I lagen om verkställighet av beslut om förverkande anges att ett erkänt beslut om förverkande ska verkställas enligt de bestämmelser som gäller för verkställighet i Sverige av beslut om förverkande, om annat inte följer av den lagen (3 kap. 1 §). Någon motsvarande bestämmelse behöver inte införas i den nya lagen eftersom det framgår direkt av EU-förordningen att besluten i fråga ska verkställas enligt svensk rätt och som ett motsvarande svenskt beslut om förverkande. EU-förordningen innehåller dock vissa särskilda regler om förfarandet i den verkställande staten, vilka måste beaktas. Dessa handlar t.ex. om uppskov med verkställigheten (artikel 21) och om förfogande över förverkad egendom (artikel 30).

De följande avsnitten innehåller regeringens överväganden angående behovet av kompletterande bestämmelser till EU-förordningen i de fall ett beslut om förverkande översänds till Sverige för erkännande och verk- ställighet här.

10.2Intyget om förverkande

Regeringens förslag: Ett intyg om förverkande som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 14.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om förverkande som intyget avser.

Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.

Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 14.2 ges varje med- lemsstat möjlighet att, på motsvarande sätt som gäller vid översändande

av ett beslut om frysning, lämna en förklaring om att ett intyg om förver-

Prop. 2019/20:198 kande som översänds till staten i fråga ska åtföljas av beslutet om för- verkande. I avsnitt 9.2 föreslås att Sverige ska lämna en sådan förklaring i fråga om beslut om frysning. Som anförs i promemorian saknas anledning att göra någon annan bedömning angående beslut om förverkande. När ett intyg om förverkande översänds till Sverige enligt förordningen bör det således åtföljas av det beslut om förverkande som intyget avser.

Även i fråga om vilka språk intyget ska vara skrivet på delar regeringen promemorians bedömning att samma ordning bör gälla som när ett intyg om frysning sänds över till Sverige (se avsnitt 9.2). Intyget bör således vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska.

Dessa krav bör framgå av den nya lagen.

10.3Överenskommelse om förverkande av värdet av specifik egendom

Regeringens bedömning: Det behöver inte införas någon bestämmelse i lag om begränsning av Kronofogdemyndighetens möjlighet att ingå en överenskommelse med den utfärdande myndigheten enligt arti- kel 18.2 i EU-förordningen.

Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. I promemorian föreslås att det i lag ska införas en bestämmelse om begränsning av Kronofogdemyndighetens möjlighet att ingå en överens- kommelse enligt artikel 18.2 i EU-förordningen.

Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag: Om det utländska beslutet om för- verkande avser specifik egendom, är det den egendomen som ska omfattas av verkställigheten i Sverige. Artikel 18.2 i EU-förordningen erbjuder dock en möjlighet för den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten att träffa överenskommelse om att ett beslut om förverkande avseende viss egendom i stället kan verkställas genom förverkande av ett penningbelopp som motsvarar värdet på den egendom som skulle för- verkas. En förutsättning för en överenskommelse av det slaget är att en sådan möjlighet föreskrivs i den utfärdande statens rätt. Motsvarande reg- lering finns i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande, där det dock krävs att den möjligheten är föreskriven i båda staternas lag- stiftning (se artikel 7.2 i det rambeslutet).

Vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande infördes en bestämmelse som gör det möjligt för Kronofogde- myndigheten att ingå sådana överenskommelser i ärenden som handläggs enligt rambeslutet (3 kap. 2 § andra stycket lagen om verkställighet av beslut om förverkande). Enligt den bestämmelsen får verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande som avser viss egendom ske genom betalning eller verkställighet avseende egendomens värde, om det är lämpligt och den andra staten samtycker till det. Sådan verkställighet är dock aldrig möjlig om beslutet om förverkande avser hjälpmedel vid brott.

Att Kronofogdemyndigheten i nu aktuella ärenden får ingå överens- Prop. 2019/20:198 kommelser av detta slag följer direkt av EU-förordningen. Några komplet-

terande regler till förordningen i det avseendet är därför inte aktuella.

I promemorian föreslås att det i den nya lagen ska införas en bestäm- melse om att Kronofogdemyndigheten får ingå en överenskommelse med den utfärdande myndigheten enligt artikel 18.2 endast om det är lämpligt i det enskilda fallet. Regeringen anser dock att en eventuell begränsning av Kronofogdemyndighetens utrymme att ingå en sådan överenskommelse inte behöver regleras i lag. Frågan kommer i stället att övervägas närmare i samband med utarbetandet av förordningsbestämmelser.

10.4Kronofogdemyndighetens prövning och beslut

Regeringens förslag: Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen ska innehålla uppgift om det be- lopp eller den egendom som verkställigheten ska avse.

Av beslutet ska det i förekommande fall även framgå om en överens- kommelse enligt artikel 18.2 i EU-förordningen har ingåtts med den utfärdande myndigheten och om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 21.1.

Ett beslut om erkännande och verkställighet ska gälla omedelbart. Beslutet ska delges den som det gäller mot. Om Kronofogdemyndig- heten beslutar om uppskov med verkställigheten enligt artikel 21.1 a i EU-förordningen, ska delgivning inte behöva ske så länge skälen för uppskovet består.

Regeringens bedömning: Kronofogdemyndigheten bör inte ges några särskilda befogenheter att besluta om frysning av egendom som ska förverkas enligt det utländska beslutet om förverkande.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen eller bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning
Beslut om erkännande och verkställighet
Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-för-
ordningen meddelas av Kronofogdemyndigheten. Beslutet ersätter inte det
utländska beslutet om förverkande utan innebär att Kronofogdemyndig-
heten, i förordningens mening, erkänner beslutet om förverkande och ger
klartecken till att det får verkställas i Sverige som ett motsvarande svenskt
beslut om förverkande.
Kronofogdemyndigheten behöver vid sin prövning av frågan om erkän-
nande och verkställighet ta ställning till ett antal olika frågor, framför allt
om någon av vägransgrunderna i artikel 19 är tillämplig och om det före-
ligger skäl att besluta om uppskov enligt artikel 21. Som anges i avsnitt 9.3
bör det inte införas några kompletterande regler till EU-förordningens be-
stämmelser om vägransgrunder. Vägransgrunderna i artikel 19 överens-
stämmer, i likhet med dem i artikel 8, till stor del med de vägransgrunder	87

Prop. 2019/20:198 som finns i andra EU-rättsakter på området (t.ex. rambesluten om verk- ställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande och direk- tivet om en europeisk utredningsorder). Som konstateras i promemorian torde därför viss vägledning för hur de ska tillämpas kunna hämtas i de bedömningar som regeringen gjorde vid genomförandet av de rättsakterna (se t.ex. prop. 2010/11:43 s. 74 f. och 2016/17:218 s. 136 f.). Även skäl 31–35 i EU-förordningen kan ge sådan vägledning.

Andra frågor som behöver beaktas och som regleras i EU-förordningen är bl.a. om det är aktuellt att ingå en överenskommelse enligt artikel 18.2 och eventuella behov av prioritering på grund av konkurrerande beslut (artikel 26).

EU-förordningen innehåller inga särskilda regler om hur ett beslut om erkännande och verkställighet ska utformas. Regeringen delar den bedöm- ning som görs i promemorian att det, för att underlätta verkställigheten i Sverige, bör införas kompletterande regler i den nya lagen om att beslutet ska innehålla vissa särskilt angivna uppgifter. En sådan uppgift är vilket belopp eller vilken egendom som ska förverkas. Om det är fråga om förverkande av ett penningbelopp följer av artikel 18.3 andra meningen i EU-förordningen en möjlighet att räkna om beloppet till svensk valuta.

I de fall en överenskommelse enligt artikel 18.2 i EU-förordningen har ingåtts innan beslutet om erkännande och verkställighet meddelas eller om uppskov av verkställigheten enligt artikel 21.1 fattas i samband med be- slutet om erkännande och verkställighet, bör även det framgå av beslutet.

Dessa krav på innehållet i beslutet om erkännande och verkställighet bör framgå av den nya lagen. När ett intyg om förverkande, som översänds enligt artikel 14 i EU-förordningen, avser egendom som sedan tidigare är fryst i Sverige, bör Kronofogdemyndigheten underrätta ansvarig åklagare om översändandet. Kronofogdemyndigheten bör även underrätta åklaga- ren om beslut i fråga om erkännande och verkställighet som meddelas avseende egendomen. Om sådan underrättelseskyldighet kan regleras i förordning. I 11 kap. 5 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri- hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område finns en be- stämmelse som innebär att Kronofogdemyndigheten vid handläggningen av sådana ärenden ska ge Justitiekanslern tillfälle att yttra sig.

Förfarandefrågor

Som konstateras i avsnitt 9.3 innehåller EU-förordningen i princip inte några regler om den verkställande myndighetens handläggning av frågan om huruvida det utländska beslutet ska erkännas och verkställas eller inte. I likhet med vad som gäller angående beslut om frysning finns det vissa regler om tidsfrister för att fatta beslut i fråga om erkännande och verk- ställighet (artikel 20.1) och om krav på att den verkställande myndigheten i vissa situationer ska informera och samråda med den utfärdande myn- digheten (se t.ex. artiklarna 19, 21 och 25). I övrigt är det upp till varje medlemsstat att avgöra hur förfarandet ska regleras (se artikel 23.1).

Vid Kronofogdemyndighetens handläggning av frågan om erkännande och verkställighet kommer förvaltningslagen att vara tillämplig (1 § för- valtningslagen). Det innebär bl.a. att den lagens allmänna krav på hand- läggningen av ärenden gäller och att Kronofogdemyndigheten ska moti- vera sina beslut. Om EU-förordningen eller de regler som kompletterar

förordningen innehåller bestämmelser som avviker från förvaltningslagen, Prop. 2019/20:198 ska dock dessa tillämpas i stället (se 4 § förvaltningslagen). Exempel på

avvikande regler i EU-förordningen är ovan nämnda bestämmelser om tidsfrister samt om krav på underrättelser och samråd inför beslut.

Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det också finns anledning att i den nya lagen införa vissa kompletterande regler om förfarandet som avviker från förvaltningslagen. En sådan är att Krono- fogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet bör gälla omedelbart utan den intresseavvägning som ska göras enligt 35 § förvaltningslagen. EU-förordningen förutsätter också att dessa beslut kan verkställas omedelbart (se artiklarna 20.3 och 33.1). Det innebär att verk- ställigheten av beslutet om förverkande kan påbörjas direkt. Motsvarande gäller enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 8 § första stycket). Enligt artikel 33.1 i EU-förordningen får åberopandet av ett rättsmedel ha suspensiv verkan när rätten i den verkställande staten föreskriver det. I avsnitt 10.6 föreslås att en prövning i domstol av Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet ska ske med tillämpning av lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärende- lagen). När ett sådant beslut överklagas kommer det därmed att följa en möjlighet för domstolen att besluta om inhibition, dvs. att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas (26 § andra stycket ärendelagen). I artikel 21.1 d i EU-förordningen föreskrivs också att den verkställande myndigheten får skjuta upp verkställigheten av ett beslut om förverkande när ett rättsmedel enligt artikel 33.1 har åberopats.

Av artikel 32.1 i EU-förordningen följer en skyldighet att underrätta berörda personer om beslutet om erkännande och verkställighet. Under- rättelse ska ske i enlighet med förfaranden i svensk rätt. Förvaltningslagen innehåller regler om underrättelse av beslut (33 och 34 §§). Av dessa bestämmelser följer bl.a. att myndigheten bestämmer hur underrättelsen ska ske och att delgivning får användas. För ett beslut om erkännande och verkställighet som har meddelats med stöd av artikel 18.1 bör dock huvud- regeln vara att den som beslutet gäller mot ska delges beslutet. Regeringen delar således promemorians bedömning att särskilda bestämmelser, av vilka det framgår att beslutet ska delges, bör införas i den nya lagen. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten enligt artikel 21.1 a i EU-förordningen på grund av att verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning, bör dock myndigheten kunna avvakta med delgivning av beslutet så länge skälen för uppskovet består. Motsvarande reglering om delgivning finns i lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 8 § tredje stycket).

I avsnitt 10.6 föreslås även att det ska införas särskilda regler om över- klagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

Vid den efterföljande verkställigheten är de regler i utsökningsbalken som tillämpas vid verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande tillämpliga, om inte annat är särskilt föreskrivet i EU-förordningen.

Kronofogdemyndigheten bör inte ges befogenhet att besluta om frysning av egendom som ska förverkas

I artikel 18.5 i EU-förordningen anges att den verkställande myndigheten

på eget initiativ, i enlighet med den verkställande statens rätt, får besluta

Prop. 2019/20:198 att frysa egendom som ska förverkas enligt det utländska beslutet. Några sådana möjligheter att använda straffprocessuella tvångsmedel har Krono- fogdemyndigheten inte enligt svensk rätt. I samband med genomförandet av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande, som innehåller en liknande bestämmelse, bedömde regeringen att en sådan möjlighet inte heller skulle införas. Regeringen ansåg att risken att den dömde försöker undgå verkställighet inte är större i de situationer som regleras i rambe- slutet jämfört med när Kronofogdemyndigheten verkställer ett svenskt för- verkandebeslut utan att åklagare säkrat egendomen genom beslag eller kvarstad (se prop. 2010/11:43 s. 109). Vidare konstaterade regeringen att den utfärdande statens myndigheter har möjlighet att utverka beslut om straffprocessuella tvångsmedel för att säkra egendomen i fråga. Rege- ringen anser, i likhet med vad som anges i promemorian, att det saknas anledning att göra en annan bedömning nu. Några regler om befogenheter för Kronofogdemyndigheten att frysa egendom som ska förverkas enligt det utländska beslutet bör därför inte införas.

10.5Efterföljande beslut om att inte verkställa beslutet om förverkande

Regeringens förslag: Ett beslut om erkännande och verkställighet ska upphöra att gälla om Kronofogdemyndigheten, sedan beslutet har meddelats, beslutar att inte verkställa beslutet om förverkande med stöd av artikel 19, 22.3 eller 27.3 i EU-förordningen. Verkställighetsåtgärder som har gjorts ska då återgå så långt det är möjligt.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.

Skälen för regeringens förslag: Sedan ett beslut om erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande har fattats kan ny information framkomma som leder till att en vägransgrund enligt artikel 19 får åberopas. Så skulle t.ex. kunna vara fallet om det visar sig att det finns en tidigare dom avseende samma gärning som beslutet om förverkande grundar sig på. Kronofogdemyndigheten får då besluta att inte verkställa beslutet om förverkande (artikel 19.1). Om Kronofogdemyndigheten fattar ett sådant beslut, bör beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla (se avsnitt 9.5 angående motsvarande situation i fråga om beslut om frysning). Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att detsamma bör gälla om Kronofogdemyndigheten ställer in verkställig- heten till följd av att den utfärdande myndigheten återkallar beslutet om förverkande (artikel 27.3) eller beslutar att inte verkställa beslutet om förverkande därför att verkställighet inte är möjlig (artikel 22.3). Detta bör framgå av den nya lagen.

Vidare bör det i lagen införas en bestämmelse om att verkställighets- åtgärder som redan har gjorts ska återgå i de nu aktuella situationerna. En sådan ordning överensstämmer med vad som gäller enligt lagen om verk- ställighet av beslut om förverkande (3 kap. 15 § tredje stycket) och utsök- ningsbalken (3 kap. 22 §) när en verkställbarhetsförklaring respektive en exekutionstitel upphävs.

Regeringen instämmer också i den bedömning som görs i promemorian Prop. 2019/20:198 att i de fall beslutet att vägra eller ställa in verkställigheten endast avser en

del av vad som förklarats verkställbart i Sverige, bör endast den delen av beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Vidare bör endast verkställighetsåtgärder som vidtagits i den delen återgå.

Av EU-förordningen framgår att beslut enligt ovan nämnda artiklar att inte verkställa ett beslut om förverkande meddelas av den verkställande myndigheten, dvs. Kronofogdemyndigheten. När ett sådant beslut med- delas är det fråga om att nya omständigheter framkommit, som gör att t.ex. en vägransgrund blir tillämplig. Det kan därför bli aktuellt att avbryta verk- ställigheten även efter att en domstol har fastställt Kronofogde- myndighetens beslut om erkännande och verkställighet. I avsnitt 9.5 gör regeringen bedömningen att en sådan ordning, i fråga om en åklagares beslut om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning, inte kan anses stå i strid med instansordningens princip. Det saknas anledning att göra en annan bedömning i fråga om Kronofogdemyndighetens behörig- het. Det innebär bl.a. att Kronofogdemyndigheten kan besluta att vägra verkställighet enligt artikel 19 även när det, efter att myndighetens beslut om erkännande och verkställighet fastställts av domstol, framkommer att en vägransgrund är tillämplig.

10.6	Överklagande

Regeringens förslag: Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande
och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen ska kunna över-
klagas till tingsrätten. Andra beslut som fattas av Kronofogdemyndig-
heten med stöd av EU-förordningen eller den nya lagen ska inte få över-
klagas.
Behörig tingsrätt ska vara den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsök-
ningsbalken ska pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens
beslut.
Vid handläggningen i domstol ska lagen om domstolsärenden till-
ämpas. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställig-
het, ska de verkställighetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är
möjligt.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I
promemorian föreslås en upplysningsbestämmelse om reglerna om
överklagande i 18 kap. utsökningsbalken.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag
Rätten att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och
verkställighet
Enligt artikel 33.1 i EU-förordningen har medlemsstaterna en skyldighet
att se till att berörda personer har rätt till effektiva rättsmedel i den verk-
ställande staten mot ett beslut om erkännande och verkställighet enligt arti-
kel 18 (begreppet berörda personer definieras i artikel 2.10). Rätten till
rättsmedel ska kunna åberopas vid domstol i den verkställande staten i		91

Prop. 2019/20:198 enlighet med den verkställande statens rätt. De materiella grunderna för det utländska beslutet om förverkande får dock inte prövas av domstolen i den verkställande staten (artikel 33.2). Att den enskilde ska ha rätt till effektiva rättsmedel mot beslutet om förverkande i den utfärdande med- lemsstaten följer av artikel 8 i 2014 års förverkandedirektiv (se artikel 33.4 i EU-förordningen).

Av artikel 33.1 följer således en skyldighet för Sverige att se till att berörda personer har tillgång till effektiva rättsmedel mot Kronofogde- myndighetens beslut om att ett utländskt beslut om förverkande ska er- kännas och verkställas här. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att sådana beslut bör kunna överklagas till domstol. Som anges i avsnitt 10.4 kommer förvaltningslagen att vara tillämplig vid Krono- fogdemyndighetens prövning av frågan om erkännande och verkställighet. Om inte annat är särskilt föreskrivet, kommer således den lagens överkla- gandebestämmelser att bli tillämpliga. Av dessa framgår bl.a. att en myn- dighets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt (40 och 41 §§) och att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot (42 §). I förvaltningslagen finns vidare bestäm- melser om hur beslut överklagas och om beslutsmyndighetens handlägg- ning av ett överklagande (43–46 §§). I likhet med vad som föreslås i promemorian anser regeringen att det finns skäl att göra vissa avsteg från denna reglering. Nedan redogörs för regeringens överväganden i detta avseende.

Endast beslut om erkännande och verkställighet ska kunna överklagas

Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet bör alltså kunna överklagas till domstol. I handläggningen av ett ärende enligt EU-förordningen kan Kronofogdemyndigheten även komma att fatta an- dra beslut, t.ex. att vägra erkännande (artikel 19), att meddela uppskov med verkställigheten (artikel 21) eller att vägra verkställighet på grund av att det visar sig vara omöjligt att genomföra den (artikel 22).

I promemorian görs bedömningen att det saknas skäl att införa en möj- lighet att överklaga dessa beslut. Någon sådan skyldighet följer inte heller av EU-förordningen. Regeringen delar den bedömning som görs i prome- morian och som inte heller ifrågasätts av någon av remissinstanserna. Av lagen bör därför framgå att andra beslut, utöver beslutet om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1, som Kronofogdemyndigheten med- delar enligt EU-förordningen eller den nya lagen inte kan överklagas. En annan sak är att det i 18 kap. utsökningsbalken finns regler om överklag- ande av Kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder som beslutas enligt utsökningsbalken. I promemorian föreslås att det i den nya lagen införs en upplysning om dessa regler. Regeringen anser dock att en sådan upplysningsbestämmelse inte är nödvändig.

Enligt artikel 33.3 i EU-förordningen ska en underrättelse översändas till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten när beslutet om erkännande och verkställighet har överklagats. Kronofogdemyndigheten bör ansvara för att en sådan underrättelse översänds. Om det kan regleras i förordning.

Beslut ska överklagas till allmän domstol

Som anges ovan följer av 40 § förvaltningslagen att ett myndighetsbeslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Om inte annat regleras ska således Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställig- het överklagas till förvaltningsrätten. Regeringen delar bedömningen som görs i promemorian att en lämpligare ordning är att besluten överklagas till allmän domstol på motsvarande sätt som i dag enligt lagen om verk- ställighet av beslut om förverkande (3 kap. 14 § första stycket). En bestäm- melse med den innebörden bör tas in i den nya lagen. Som nämns ovan finns i förvaltningslagen närmare regler om förfarandet när ett beslut över- klagas, t.ex. att ett överklagande ska ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Några ytterligare regler om detta behöver därför inte införas.

Det krävs dock en särskild reglering i den nya lagen om vilken tingsrätt som ska vara behörig när de aktuella besluten överklagas. I promemorian föreslås att forumreglerna i 18 kap. 1 § utsökningsbalken och 17 kap. 1 § utsökningsförordningen ska tillämpas. Av dessa följer att domstolens behörighet bestäms utifrån var personen i fråga har sin hemvist eller den juridiska personen har sitt säte. För det fall hemvist eller säte i Sverige saknas, blir Nacka tingsrätt behörig domstol. Förslaget innebär att den domstol som är behörig att pröva beslutet om erkännande och verkställig- het också är den som är behörig att pröva ett överklagande av Kronofogde- myndighetens verkställighetsåtgärder. Regeringen instämmer i prome- morians bedömning att det är en lämplig ordning. Förslaget motsvarar också den ordning som gäller i dag enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 14 § första stycket).

Domstolens prövning

Det domstolen har att ta ställning till när Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet överklagas, är om förutsättningarna i EU-förordningen för att erkänna och verkställa beslutet om förverkande är uppfyllda. Det är alltså inte fråga om att ersätta det utländska beslutet om förverkande med ett motsvarande svenskt beslut. Om domstolen kommer fram till att förutsättningar för att erkänna och verkställa beslutet saknas, och således upphäver Kronofogdemyndighetens beslut, bör de verkställig- hetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är möjligt. Detta bör framgå av den nya lagen.

I fråga om vilken processordning som domstolen ska tillämpa vid handläggningen av ett överklagande enligt den nya lagen delar regeringen promemorians bedömning att den ordning som följer av ärendelagen får anses vara den mest lämpliga. Ärendelagen erbjuder ett snabbt och enkelt förfarande som lämpar sig väl för den typ av prövning som rätten ska göra, och ger samtidigt ett tillräckligt bra skydd för den enskilde. Det är också den lösning som valdes vid genomförandet av rambeslutet om verk- ställighet av beslut om förverkande (se prop. 2010/11:43 s. 104). Genom att ärendelagen blir tillämplig kommer Kronofogdemyndigheten att vara part i domstolen. I ärendelagen finns vidare bestämmelser om bl.a. möj- ligheten att hålla sammanträde och rätten till överklagande av tingsrättens beslut.

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198 10.7

Förfogande över förverkad egendom

Regeringens förslag: Egendom som har erhållits vid verkställigheten av ett beslut om förverkande och som kan befaras komma till brottslig användning eller som annars är olämplig för försäljning ska inte få säljas enligt artikel 30.6 a i EU-förordningen. Vidare ska egendom som utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt kulturmiljölagen har avslagits eller vid en prövning skulle ha av- slagits inte få återställas till ett brottsoffer i en annan stat eller överföras till den utfärdande staten enligt artikel 30.2 eller 30.6 b i EU-förord- ningen.

Beslut enligt artikel 30.6 i EU-förordningen om förfogande över den förverkade egendomen ska fattas av Kronofogdemyndigheten.

Regeringens bedömning: Det behöver inte införas några särskilda bestämmelser i lag om vilken myndighet som är behörig att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7. Vidare bör det inte i lagen om verkställighet av beslut om förverkande göras några ändringar i reglerna om regeringens behörighet att besluta om en annan fördelning av influtna medel än den som följer av lagens huvudregel.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I pro- memorian föreslås att det i lag ska anges att Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7 i EU- förordningen. Vidare föreslås att det i lagen om verkställighet av beslut om förverkande ska införas en möjlighet för regeringen att utse en myn- dighet som behörig att efter överenskommelse med den andra medlems- staten besluta om en annan fördelning av influtna medel än den som följer av lagens huvudregel. I promemorian föreslås också att förbudet mot att återlämna vissa särskilt angivna kulturföremål ska formuleras som ett förbud att överlämna föremålet till en annan stat.

Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians förslag. Riksantikvarieämbetet ställer sig särskilt positivt till förslaget att utnyttja möjligheten att begränsa återlämnande av vissa kulturföremål, men anser att den föreslagna bestämmelsen om att sådana föremål inte får överlämnas till en annan stat bör förtydligas så att det klart framgår att även återställande till ett brottsoffer omfattas av förbudet.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

När ett beslut om förverkande har verkställts ska Kronofogdemyndigheten underrätta den utfärdande myndigheten om resultatet av verkställigheten (artikel 18.6 och skäl 42). Som utgångspunkt gäller också att svenska bestämmelser om förvaltning av förverkad egendom ska tillämpas (arti- kel 28.1). EU-förordningen innehåller dock ett antal bestämmelser som närmare reglerar hur den verkställande staten ska förfoga över förverkad egendom eller ett penningbelopp som erhållits efter försäljning av sådan egendom (artikel 30). Dessa bestämmelser har företräde framför andra svenska regler om förfogande över förverkad egendom.

Behov av kompletterande regler i svensk rätt

Artikel 30.1–30.5 i EU-förordningen innehåller regler om att egendom eller penningbelopp under vissa förutsättningar ska återställas eller över- föras till ett brottsoffer (se närmare redogörelse för dessa regler i avsnitt 4.2.7). Vissa kompletterande bestämmelser om begränsningar i fråga om överlämnande av vissa kulturföremål bör införas i den nya lagen, se vidare nedan. I promemorian görs bedömningen att de aktuella reglerna i övrigt inte kräver några kompletteringar i svensk rätt. Regeringen delar den bedömningen, som inte heller ifrågasätts av någon av remissinstanserna.

Annan egendom än pengar som har erhållits till följd av verkställigheten av beslutet om förverkande, och som inte ska återställas eller överföras till ett brottsoffer, ska förfogas över enligt bestämmelserna i artikel 30.6. Egendomen får enligt punkterna a och b säljas eller, under förutsättning att den utfärdande myndigheten samtycker till det, överföras till den utfärdande staten. Om egendomen säljs, ska influtna medel fördelas enligt bestämmelserna i artikel 30.7. Är det inte är möjligt att vidta någon av de åtgärder som anges i punkterna a och b, får egendomen i stället enligt punkt c förfogas över på något annat sätt i enlighet med lagstiftningen i den verkställande staten. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att vissa kompletterande bestämmelser bör införas i den nya lagen som pekar ut specifika situationer då det inte ska vara möjligt att sälja egendomen eller att överföra den till den utfärdande staten.

Regeringen anser att det, i likhet med vad som föreslås i promemorian, bör införas en bestämmelse i den nya lagen om att egendomen inte får säljas om den kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning. Motsvarande ordning gäller avseende egendom som tillfallit staten genom verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande (5 § lagen om förfarande med förverkad egendom och hitte- gods m.m.) och vid tillämpning av lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 17 § andra stycket).

Enligt artikel 28.4 i EU-förordningen är den verkställande staten inte skyldig att sälja eller återlämna ett föremål som omfattas av ett beslut om förverkande, om föremålet utgör ett kulturföremål enligt artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU. Denna möjlighet att inte återlämna ett kulturföremål som är av stor betydelse för kulturarvet i Sverige bör utnyttjas. Det bör därför, som föreslås i promemorian, införas en kompletterande regel till artikel 30.6 b som begränsar utrymmet att överföra kulturföremål till den utfärdande staten. Vidare bör artikel 30.2, vilken handlar om återställande av förverkad egendom till ett brottsoffer, kompletteras med en motsvarande begränsning.

I promemorian föreslås att dessa begränsningar ska formuleras som ett förbud mot att till en annan stat överlämna sådana kulturföremål för vilka en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits. Motsvarande regle- ring finns i lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 17 § fjärde stycket, se vidare prop. 2016/17:116 s. 135 f.). Riksantikvarieäm- betet delar den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian, men framhåller att promemorians förslag till lagtext bör förtydligas så att det klart framgår att förbudet omfattar både återställande till brottsoffer enligt artikel 30.2 och överförande till den utfärdande staten enligt artikel 30.6 b.

Prop. 2019/20:198

Prop. 2019/20:198 Regeringen instämmer i denna synpunkt och anser därför att båda dessa situationer bör anges uttryckligen i lagtexten.

För att Kronofogdemyndigheten i de situationer då en tillämpning av bestämmelserna i fråga aktualiseras ska kunna ta ställning till om ett kul- turföremål kan återställas eller överlämnas, bör myndigheten samråda med och vid behov inhämta yttrande från Riksantikvarieämbetet. Regler om en sådan samrådsskyldighet kan införas i förordning.

När varken försäljning eller överförande är möjlig, får egendomen förfogas över på något annat sätt enligt svensk rätt (artikel 30.6 c). Det innebär att samma regler ska tillämpas som när egendom tillfallit staten genom verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande, såvida annat inte anges i EU-förordningen. Av dessa regler följer bl.a. att sådan egen- dom som är olämplig för försäljning ska oskadliggöras och att egendom som inte kan säljas får förstöras (5 och 6 §§ lagen om förfarande med för- verkad egendom och hittegods m.m.).

Behörig myndighet att besluta om förfogande över förverkad egendom

IEU-förordningen anges inte vilken myndighet i den verkställande staten som ska fatta de beslut om förfogande av egendom som regleras i arti- kel 30.6. Förordningen bör därför kompletteras med en regel om behörig myndighet. Som konstateras i promemorian meddelar Kronofogdemyn- digheten motsvarande beslut enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande. Regeringen anser, i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att det saknas anledning att nu utse någon annan behörig myndighet. Av den nya lagen bör därför framgå att det är Kronofogde- myndigheten som fattar beslut enligt artikel 30.6 om förfogande över egendom som erhållits vid verkställigheten i Sverige.

Artikel 30.7 innehåller regler om fördelning av influtna medel. För det fall sådana medel inte ska överföras till ett brottsoffer, ska de tillfalla den verkställande staten om beloppet är lika med eller understiger 10 000 euro. Om beloppet däremot överstiger 10 000 euro, ska det i stället fördelas lika mellan de två inblandade staterna. EU-förordningen ger även medlems- staterna utrymme att i enskilda fall komma överens om en annan fördel- ning. I promemorian föreslås att Kronofogdemyndigheten ska vara be- hörig myndighet att ingå sådana överenskommelser och att det ska framgå av den nya lagen. I likhet med vad som anges i avsnitt 8.2 anser regeringen att det inte är nödvändigt att i lag reglera frågan om behörig myndighet i detta avseende, utan att den frågan i stället får övervägas närmare i samband med utarbetandet av förordningsbestämmelser.

I promemorian föreslås en ändring i lagen om verkställighet av beslut om förverkande som innebär att regeringen ska kunna utse en behörig myndighet att, efter överenskommelse med den utfärdande staten, besluta om en annan fördelning av influtna medel än den som följer av lagens hu- vudregel. Enligt nuvarande ordning är det bara regeringen som har sådan befogenhet. Den lagbestämmelse som förslaget avser har hittills aldrig till- ämpats. Bestämmelsens tillämpningsområde kommer dessutom att be- gränsas avsevärt när EU-förordningen börjar att gälla. Mot den bakgrun- den anser regeringen att det inte är befogat att göra den lagändring som föreslås i promemorian. Nuvarande ordning bör i stället fortsätta att gälla.

11	Övriga frågor	Prop. 2019/20:198

11.1Sekretess och dataskydd

Regeringens bedömning: Offentlighets- och sekretesslagens bestäm- melser tillgodoser de krav som i EU-förordningen ställs på att Sverige i ett ärende om erkännande och verkställighet av ett utländskt beslut om frysning ska kunna garantera sekretessen för ett sådant beslut. Offent- lighets- och sekretesslagen tillgodoser även de behov av sekretess som kan förekomma när Sverige är utfärdande stat av ett beslut om frysning.

Den befintliga reglering som finns på personuppgiftsområdet är till- räcklig för den personuppgiftsbehandling som kommer att ske vid tillämpningen av EU-förordningen. Någon ytterligare reglering för denna behandling behöver således inte införas.

Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regering- ens. Promemorian innehåller ingen särskild bedömning i fråga om dataskydd.

Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot bedömningen. Datainspektionen påtalar vikten av att berörda myndigheter vidtar lämp- liga tekniska och organisatoriska åtgärder i samband med att uppgifter överförs mellan utfärdande stat och verkställande stat, i syfte att minska risken för otillbörliga integritetsintrång.

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 11 i EU-förordningen finns bestämmelser om konfidentialitet. I punkt 1 anges att den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten vid verkställigheten av ett beslut om frysning ska beakta den konfidentialitet som gäller för utred- ningen i vars sammanhang beslutet om frysning utfärdades. Vidare ska, enligt punkt 2, den verkställande myndigheten, i enlighet med nationell lagstiftning, garantera konfidentialitet för ett beslut om frysning, utom i den utsträckning som behövs för att verkställa beslutet. Om den verkstäl- lande myndigheten inte kan iaktta skyldigheterna angående konfidentiali- tet, ska den utfärdande myndigheten, enligt punkt 4, omedelbart under- rättas om det.

I18 kap. 17 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns bes- tämmelser om sekretess i verksamhet som avser rättsligt samarbete på be- gäran av en annan stat, för uppgift som hänför sig till bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens begäran att uppgiften inte skulle röjas. Dessa bestämmelser medför ett starkt skydd för uppgifter som lämnas från en annan stat. Regeringen delar den bedöm- ning som görs i promemorian att de kommer att vara tillämpliga när Sverige är verkställande stat av ett beslut om frysning och att de tillgodoser kraven som följer av artikel 11.1 och 11.2. När Sverige är utfärdande stat av ett beslut om frysning kommer bestämmelserna i 18 kap. 1 § offent- lighets- och sekretesslagen om förundersökningssekretess att vara tillämp- liga. Det finns även andra bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som kan bli tillämpliga i de aktuella ärendena, t.ex. bestämmelserna om utrikessekretess i 15 kap. 1 §, om sekretess i det internationella samarbetet

Prop. 2019/20:198 i 15 kap. 1 a § och om sekretess till skydd för enskild i verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott i 35 kap.

Sammanfattningsvis innebär detta att de krav på sekretess som följer av artikel 11 tillgodoses genom befintlig lagstiftning och att några komplet- terande regler inte behöver införas i detta avseende.

En närliggande fråga är den om integritetsskydd. I ärenden om erkänn- ande och verkställighet av beslut om frysning respektive förverkande kom- mer personuppgifter att behandlas, bl.a. genom överföring mellan med- lemsstater. För svenska myndigheters behandling av personuppgifter finns i dag ett omfattande regelverk. Brottsdatalagen (2018:1177) gäller när vissa myndigheter behandlar personuppgifter i syfte att förebygga, för- hindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Den gäller också vid behandling av per- sonuppgifter som vissa myndigheter utför i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I de flesta övriga fall gäller EU:s dataskyddsför- ordning (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behand- ling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG [allmän dataskyddsförordning]). Både brottsdatalagen och dataskyddsförordningen kompletteras av andra författningar.

Den behandling av personuppgifter som krävs vid tillämpningen av EU- förordningen kommer att ha rättslig grund i den befintliga dataskydds- regleringen. Detta mot bakgrund av att personuppgiftsbehandlingen kom- mer att vara nödvändig för att berörda myndigheter ska kunna utföra de uppgifter som åligger dem. Genom den befintliga dataskyddsregleringen kommer det också att finnas ett starkt skydd för den enskildes grundlägg- ande rättigheter och friheter i samband med personuppgiftsbehandlingen. Såsom Datainspektionen påtalar är de ansvariga myndigheterna bl.a. skyl- diga att vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder i samband med överföring och annan behandling av personuppgifter. En sådan åtgärd skulle t.ex. kunna vara kryptering vid ett elektroniskt överförande. Frågan om översändande av intyget om frysning eller förverkande behandlas också i skäl 24 i EU-förordningen där bl.a. säkrad e-post och det euro- peiska rättsliga nätverkets säkra telekommunikationssystem nämns.

Sammanfattningsvis utgör den befintliga regleringen som finns på per- sonuppgiftsområdet tillräcklig reglering för den personuppgiftsbehandling som kommer att ske vid tillämpningen av EU-förordningen. Någon ytter- ligare reglering för denna behandling behöver således inte införas.

11.2Kostnader

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i artikel 31 i EU-förord- ningen om kostnader i samband med tillämpning av förordningen med- för inte behov av några kompletterande lagregler.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i

frågan.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 31.1 i EU-förord- Prop. 2019/20:198 ningen ska varje medlemsstat bära sina egna kostnader i samband med

tillämpningen av förordningen. Artikel 31.2 innehåller dock regler om att den verkställande myndigheten får lägga fram ett förslag för den utfärd- ande myndigheten om att kostnaderna ska delas om det, antingen före eller efter verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverk- ande, framkommer att verkställigheten skulle medföra stora eller excep- tionella kostnader. Efter att ett sådant förslag framställts ska myndighet- erna samråda med varandra. Samråden, eller åtminstone resultatet av dem, ska dokumenteras på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning. I skäl 49 i förordningen anges att medlemsstaterna inte bör kunna avkräva varandra ersättning för kostnader som uppstått vid tillämp- ningen, men att den utfärdande myndigheten bör beakta eventuella förslag från den verkställande staten om att dela stora eller exceptionella kostnader som kan ha uppstått t.ex. när egendomen varit fryst under avsevärd tid.

I promemorian föreslås inga kompletterande regler till dessa bestäm- melser. Regeringen delar bedömningen i promemorian att artikel 31 inte medför behov av några kompletterande lagregler. Regeringen kommer dock att i samband med utarbetandet av förordningsbestämmelser över- väga om det behöver införas några särskilda regler i förordningen till den nya lagen.

11.3	Regressrätt

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon kompletterande
reglering i fråga om regress för utbetalat skadestånd.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 34.1 i EU-
förordningen kan den verkställande staten kräva ersättning av den utfärd-
ande staten för de belopp som betalats ut till en berörd person till följd av
skador i samband med verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett
beslut om förverkande (regressrätt). Detta gäller inte om den utfärdande
staten kan visa att skadan uteslutande beror på den verkställande statens
agerande. I ett sådant fall ska staterna komma överens om ersättnings-
beloppet. Bestämmelserna i artikel 34.1 påverkar inte tillämpningen av
nationell lagstiftning avseende fysiska och juridiska personers anspråk på
skadeersättning (artikel 34.2). En fysisk eller juridisk persons rätt till ska-
destånd på grund av skada som uppstått vid verkställigheten av ett beslut
om frysning eller ett beslut om förverkande regleras alltså i nationell rätt.
Liknande bestämmelser om regressrätt finns i ett flertal andra EU-rätts-
akter och konventioner angående straffrättsligt samarbete som Sverige an-
slutit sig till, t.ex. artikel 12 i rambeslutet om verkställighet av frysnings-
beslut och artikel 18 i direktivet om en europeisk utredningsorder. Vid ge-
nomförandet av dessa instrument bedömde regeringen att bestämmelserna
inte medförde behov av lagstiftningsåtgärder (se t.ex. prop. 2004/05:115
s. 78 och 2016/17:218 s. 222). Det saknas anledning att nu göra en annan
bedömning. Några kompletterande bestämmelser till artikel 34 bör därför
inte införas.		99

Prop. 2019/20:198 12	Ikraftträdande- och
	övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna ska träda i kraft den 19 december 2020.

Regeringens bedömning: Det finns inte behov av att införa några särskilda övergångsbestämmelser utöver dem som finns i artikel 40 i EU-förordningen.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 41 i EU- förordningen ska förordningen tillämpas från och med den 19 december 2020. De föreslagna lagbestämmelserna bör träda i kraft samma dag.

Artikel 40 i EU-förordningen innehåller övergångsbestämmelser. I artikel 40.1 anges att förordningen ska tillämpas på intyg om frysning och intyg om förverkande som har översänts den 19 december 2020 eller senare. Intyg om frysning och intyg om förverkande som har översänts före den 19 december 2020 ska däremot, enligt artikel 40.2, fortsätta att hanteras enligt respektive rambeslut till och med den slutliga verkställig- heten av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande. Det finns inte behov av att utöver dessa regler införa några särskilda övergångs- bestämmelser.

	13	Konsekvenser av förslagen

	Regeringens bedömning: Förslagen kan komma att innebära vissa
	merkostnader för berörda myndigheter, framför allt i form av utbild-
	ningsinsatser. Dessa kostnader kan finansieras inom ramen för befint-
	liga anslag.
	Förslagen skapar bättre förutsättningar att komma åt kriminellas
	brottsvinster och att bekämpa den grova brottsligheten. De kan också
	antas medföra positiva effekter för det brottsförebyggande arbetet.
	Förslagen är förenliga med Europeiska unionens stadga om de
	grundläggande rättigheterna och förväntas inte få betydelse för miljön
	eller för jämställdheten.

	Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar eller invänder
	inte mot bedömningen. Åklagarmyndigheten anser att det saknas anled-
	ning att anta att den nya lagen i sig kommer att leda till en ökad arbetsbörda
	för åklagarna, men bedömer att tillämpningen av bestämmelserna om åter-
	ställande av fryst egendom till brottsoffer enligt artikel 29 i EU-förord-
	ningen kommer att göra det. Brottsförebyggande rådet, Ekobrottsmyndig-
100	heten och Åklagarmyndigheten bedömer att förslagen kommer att kräva

utbildningsinsatser hos tillämparna. Åklagarmyndigheten framhåller vid- are att förslagen kommer att ge upphov till ett direkt behov av anpassning av åklagarnas it-stöd.

Skälen för regeringens bedömning: Syftet med EU-förordningen är att effektivisera och förbättra det rättsliga samarbetet inom EU angående ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Genom att skapa en effektiv ordning för detta samarbete skapas bättre förutsättningar att bl.a. komma åt kriminellas brottsvinster och att be- kämpa den grova brottsligheten, vilken inte sällan är gränsöverskridande. Bättre förutsättningar att komma åt brottsvinster skulle även kunna ha positiva effekter på det brottsförebyggande arbetet. Om fler utländska beslut om förverkande verkställs i Sverige kommer det också att ha en positiv budgetpåverkan eftersom en stor andel av de medel som drivs in i Sverige kommer att tillfalla staten.

Sedan 2015 har endast enstaka utländska beslut om frysning respektive förverkande översänds till Sverige varje år för erkännande och verkställig- het här. Detsamma gäller i fråga om svenska beslut om frysning och för- verkande som har skickats till andra medlemsstater för erkännande och verkställighet där. Även om det nya regelverket är tänkt att medföra ett ökat antal ärenden om erkännande och verkställighet av beslut om frysning respektive förverkande, delar regeringen den bedömning som görs i pro- memorian att det inte torde bli fråga om någon mer omfattande ökning av antalet inkommande och utgående ärenden till och från svenska myndigheter.

Ett av syftena med EU-förordningen är att myndigheternas hantering av ärendena i fråga ska förenklas i jämförelse med dagens ordning. I prome- morian görs bedömningen att den nya regleringen endast i mycket liten utsträckning medför att domstolarna, åklagarna och Kronofogdemyndig- heten åläggs nya uppgifter och att det i stället främst är fråga om att byta regelverk för samarbetet i fråga. Regeringen delar i huvudsak den bedöm- ningen. Samtidigt är regelverket kring ömsesidigt erkännande av beslut om frysning relativt komplicerat, vilket även påpekas av Åklagarmyndig- heten. Detsamma gäller regelverket kring ömsesidigt erkännande av beslut om förverkande. En bidragande orsak till komplexiteten är att olika rätts- akter ska tillämpas beroende på dels åtgärdens syfte, dels vilket land beslutet översänds till eller mottas ifrån. Regeringen delar därför åklagar- myndigheternas och Brottsförebyggande rådets bedömning att det kom- mer att krävas vissa utbildningsinsatser hos berörda myndigheter för att säkerställa en korrekt, enhetlig och effektiv tillämpning av regelverket. Som påtalas av Åklagarmyndigheten kan också en anpassning av åklag- arnas it-stöd bli nödvändig. Enligt regeringens bedömning ska sådana insatser kunna hanteras inom befintliga budgetramar. Åklagarmyndig- heterna har inte heller gjort gällande annat.

Som Åklagarmyndigheten framhåller innebär EU-förordningens regler- ing om återställande av fryst egendom till ett brottsoffer att åklagarna åläggs en ny typ av uppgift. Med hänsyn till det mycket begränsade antal ärenden som hittills hanterats enligt lagen om verkställighet av frysnings- beslut och att någon större ökning av antalet ärenden inte förutses bedömer regeringen att den ökade arbetsbörda som dessa regler skulle kunna medföra är ytterst begränsad.

Prop. 2019/20:198

101

Prop. 2019/20:198 Vad gäller domstolarnas arbetsbörda kan framhållas att regeringen nu föreslår att den obligatoriska domstolsprövning som i dag sker i samband med att ett utländskt beslut om frysning verkställs i Sverige enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut inte ska ske vid tillämpning av EU- förordningen. Ett beslut om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning ska alltså, till skillnad från vad som hittills gällt, prövas i domstol endast om den som drabbats av åtgärden begär en sådan prövning.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att de merkostnader som kan uppstå för berörda myndigheter med anledning av EU-förordningen och kompletterande förslag i denna proposition, framför allt i form av utbildningsinsatser, inte är mer omfattande än att de kan finansieras inom ramen för befintliga anslag.

EU vilar på respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jäm- likhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inbegripet rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Som ett led i detta ska EU och medlemsstaterna respektera Europeiska unionens stadga om de grund- läggande rättigheterna vid tillämpningen av unionsrätten. EU-förord- ningen är förenlig med de grundläggande rättigheter och principer som er- känns i stadgan (se skäl 17 i EU-förordningen). Regeringen bedömer att även de bestämmelser som föreslås komplettera EU-förordningen står i överensstämmelse med stadgan.

Förslagen bedöms inte ha någon påverkan på jämställdheten eller miljön.

14Författningskommentar

14.1Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, i denna lag kallad EU-förordningen.

	Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
	I paragrafen anges att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till
	EU-förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och
	beslut om förverkande (EU-förordningen). Detta innebär att lagen inte kan
	tillämpas fristående, utan endast tillsammans med EU-förordningen. EU-
	förordningen är direkt tillämplig i de medlemsstater som omfattas av för-
	ordningen, dvs. samtliga medlemsstater förutom Danmark och Irland.
	Hänvisningarna till EU-förordningen i lagen är dynamiska, dvs. avser för-
102	ordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen. Prop. 2019/20:198

Paragrafen innehåller en upplysning om att de termer och uttryck som används i lagen ska förstås på samma sätt som i EU-förordningen. Över- vägandena finns i avsnitt 6.4.

Av paragrafen följer bl.a. att definitionerna i artikel 2 i EU-förordningen även gäller vid tillämpningen av lagen. EU-förordningens definitioner av beslut om frysning och beslut om förverkande har stora likheter med de definitioner som finns i rådets rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevis- material och 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande. Förarbetsuttalandena som gjordes i samband med genomförandet av de rambesluten kan därför ge viss vägledning i fråga om hur begreppen ska tolkas (se t.ex. prop. 2004/05:115 s. 30 f. och 2010/11:43 s. 43 f.). Det är dock EU-domstolen som är den yttersta uttolkaren av de termer och uttryck som används i EU- förordningen.

Paragrafen möjliggör för de verkställande myndigheterna i Sverige att tillämpa vägransgrunden avseende dubbel straffbarhet i artiklarna 8.1 e och 19.1 f i EU-förordningen. Verkställande myndigheter är åklagare och Kronofogdemyndigheten, se 4 kap. 2 § och 5 kap. 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

2 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om frysning

Utfärdande myndighet

1 § Åklagare är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om frysning genom beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål sänds över till en annan medlems- stat enligt EU-förordningen.

I paragrafen, som i allt väsentligt har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anvisas utfärdande myndighet i Sverige avseende beslut om frysning. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1.

Genom paragrafen utses åklagare att vara utfärdande myndighet enligt artikel 2.8 a i EU-förordningen när ett svenskt beslut om frysning sänds över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där. Åklagarens behörighet omfattar beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål, dvs. även beslut om frysning som har meddelats av en domstol. Förutom att utfärda intyget om frysning och översända det till den andra medlemsstaten (artikel 4), ska den utfärdande myndigheten bl.a. samråda med den verkställande myndigheten i olika frågor (se t.ex. artik- larna 8.2, 9.5 och 25) samt ta emot och lämna underrättelser från och till den myndigheten (se t.ex. artiklarna 9.4 och 12.1).

103

Prop. 2019/20:198

104

Beslut i Sverige om beslag och penningbeslag enligt denna lag

2 § En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är tillgängligt vid beslutet, om föremålet

1.skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott, och

2.kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU- förordningen.

Det som sägs om föremål i första stycket gäller också om skriftlig handling. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna.

Paragrafen innehåller regler som ger en åklagare möjlighet att besluta om beslag trots att beslagsföremålet ännu inte är tillgängligt. Beslutet om beslag ska kunna sändas över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där i enlighet med EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.

I första stycket anges vissa förutsättningar för att beslag ska kunna be- slutas med stöd av paragrafen. Till skillnad från vad som gäller vid beslut om beslag enligt rättegångsbalken uppställs inte något krav på att före- målet i fråga ska vara tillgängligt vid beslutet. Enligt första punkten krävs att föremålet i fråga skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott. Innebörden av detta krav är densamma som när beslag beslutas med stöd av bestämmelserna i 27 kap. 1 § rättegångsbalken. Vidare förutsätts, enligt andra punkten, att beslagsföremålet kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Det innebär att åklagaren måste ha någon indikation på att föremålet finns i den stat som beslutet kommer att skickas till. I artiklarna 4–6 i EU-förordningen anges vad åklagaren har att beakta inför att beslutet översänds till en annan medlemsstat.

Enligt andra stycket ska en skriftlig handling, vid tillämpning av första stycket, jämställas med ett föremål. Det motsvarar vad som gäller enligt

27kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Vidare framgår att även de sär- skilda förutsättningarna för beslag som finns i 27 kap. 2 och 3 §§ rätte- gångsbalken måste vara uppfyllda om beslaget rör sådan egendom som avses i de bestämmelserna. Det innebär bl.a. att vissa skriftliga handlingar inte får tas i beslag, att utrymmet att beslagta ett skriftligt meddelande mellan den misstänkte och vissa till honom eller henne närstående personer är begränsat och att en försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver.

I 4 § första stycket anges ytterligare förutsättningar för att meddela ett beslut om beslag enligt den här paragrafen. Att beslutet inte får verkställas i Sverige framgår av 4 § andra stycket.

3 § En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, eller av ett motsvarande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen

1.skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott, och

2.kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU- förordningen.

Paragrafen innehåller regler som ger en åklagare möjlighet att besluta om	Prop. 2019/20:198
penningbeslag trots att egendomen i fråga ännu inte är tillgänglig. Beslutet
om penningbeslag ska kunna sändas över till en annan medlemsstat för
erkännande och verkställighet där i enlighet med EU-förordningen.
Övervägandena finns i avsnitt 7.1.
De grundläggande förutsättningarna för att fatta ett beslut om pen-
ningbeslag enligt den här paragrafen är desamma som enligt lagen
(2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i
vissa fall eller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott. Det
innebär alltså att det ska vara fråga om viss egendom som skäligen kan
antas vara föremål för brott enligt någon av dessa lagar, eller ett mot-
svarande värde. Därutöver krävs, enligt första och andra punkten, att egen-
domen skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott och att den kan
antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-
förordningen. Det sistnämnda innebär att åklagaren måste ha någon in-
dikation på att egendomen finns i den stat som beslutet kommer att skickas
till. Till skillnad från vad som gäller vid ett beslut om penningbeslag enligt
lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall
och lagen om straff för penningtvättsbrott uppställs inte något krav på att
egendomen ska vara tillgänglig vid beslutet. I artiklarna 4–6 i EU-förord-
ningen finns bestämmelser om vad åklagaren har att beakta inför att be-
slutet översänds till en annan medlemsstat.
I 4 § första stycket anges ytterligare förutsättningar för att meddela ett
beslut om penningbeslag enligt den här paragrafen. Att beslutet inte får
verkställas i Sverige framgår av 4 § andra stycket.
4 § Beslag enligt 2 eller 3 § får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger
det intrång eller de men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för
något annat motstående intresse.
Beslag enligt 2 eller 3 § får inte verkställas i Sverige.
I paragrafen finns bl.a. en bestämmelse om krav på proportionalitet. Över-
vägandena finns i avsnitt 7.1.
Av första stycket följer att proportionalitetsprincipen ska beaktas när
åklagaren beslutar om beslag eller penningbeslag enligt lagen. Mot-
svarande bestämmelse finns i 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken,
8 § andra stycket lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig
brottslighet i vissa fall och 12 § andra stycket lagen om straff för penning-
tvättsbrott.
Ett beslut om beslag eller penningbeslag som har fattats med stöd av
lagen får, enligt andra stycket, inte verkställas i Sverige. Verkställighet av
ett beslag enligt 2 eller 3 § får således ske endast i en annan medlemsstat.
Verkställighet genom alternativa åtgärder
5 § Åklagaren får inte lämna samtycke till att ett beslut om frysning som har sänts
över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt arti-
kel 23.3 i EU-förordningen.
Av paragrafen följer att åklagaren inte får samtycka till att det svenska
beslutet om frysning verkställs genom någon annan åtgärd än den som
anges i beslutet (artikel 23.3 i EU-förordningen). Att sådant samtycke inte	105

Prop. 2019/20:198 lämnas anges lämpligen i det intyg om frysning som sänds över till den andra medlemsstaten (Bilaga I till EU-förordningen, avsnitt J). Överväg- andena finns i avsnitt 7.2.

Det efterföljande förfarandet

6 § När ett beslag enligt 2 eller 3 § har verkställts i den verkställande staten, tillämpas följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken:

–2 § fjärde stycket om åklagarens skyldighet att anmäla verkställt beslag av ett skriftligt meddelande,

–4 a § om utlämnande av föremål till målsägande eller någon annan som trätt i dennes ställe,

–6 § om rättens prövning,

–7 § om tid för åtals väckande,

–8 § första, andra och fjärde styckena om hävande av beslag,

–11 § om underrättelseskyldighet, och

–13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget.

När brottmålet avgörs, ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om beslaget eller penningbeslaget fortfarande ska bestå.

	Paragrafen innehåller bestämmelser om det förfarande som ska tillämpas
	när ett beslut om beslag eller penningbeslag har verkställts i den
	verkställande staten. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
	I första stycket anges vilka bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken som
	ska tillämpas när ett beslut om beslag enligt 2 § eller ett beslut om
	penningbeslag enligt 3 § har verkställts i den andra medlemsstaten. Den
	verkställande myndigheten ska, enligt artikel 7.2 i EU-förordningen,
	rapportera till den utfärdande myndigheten om att verkställighet har skett.
	Om åklagaren har fattat ett beslut om beslag i ett sådant fall som avses i
	27 kap. 2 § andra stycket 2–8 rättegångsbalken, ska åklagaren enligt fjärde
	stycket samma paragraf göra en anmälan till rätten när beslutet har
	verkställts. Rätten ska då skyndsamt pröva om det finns skäl för åtgärden.
	I övriga fall sker ingen obligatorisk domstolsprövning. Den som drab-
	bats av beslaget har i stället rätt att begära rättens prövning av beslutet
	(27 kap. 6 § första stycket). En sådan prövning kan göras så snart beslaget
	har verkställts i den andra staten. Om rätten fastställer beslaget, ska den
	sätta ut en tid inom vilken åtal ska väckas, om åtal inte redan har väckts
	(27 kap. 7 §). Denna tid kan förlängas efter en begäran från åklagaren.
	Tiden får inte sättas längre än vad som är nödvändigt.
	Genom hänvisningen till 27 kap. 4 a § möjliggörs för åklagaren att enligt
	de förutsättningar som anges i den paragrafen fatta ett beslut om att lämna
	ut beslagsföremålet till målsäganden. Beslutet kan sedan sändas över till
	den verkställande myndigheten med stöd av artikel 29 i EU-förordningen.
	En sådan situation skulle kunna uppstå om åklagaren, när någon måls-
	ägande inte varit känd, fattat ett beslut om beslag i syfte att förverka egen-
	dom och det senare visar sig finnas en målsägande som gör anspråk på
	föremålet. Att den som drabbats av beslaget kan begära rättens prövning
	av ett beslut om utlämnande enligt 27 kap. 4 a § framgår av hänvisningen
	till 27 kap. 6 § andra stycket.
	Även bestämmelserna om hävande av beslag i 27 kap. 8 § första, andra
	och fjärde styckena är tillämpliga. Av dessa bestämmelser följer bl.a. att
106	beslaget eller penningbeslaget ska hävas om det inte längre finns skäl för

åtgärden. Så skulle kunna vara fallet om erkännandet av ett beslut om frys- Prop. 2019/20:198 ning i den andra medlemsstaten har undanröjts efter ett överklagande.

Hänvisningarna till 27 kap. 11 och 13 §§ innebär bl.a. att underrättelse om beslaget ska ske och att beslaget ska protokollföras. Skyldigheten att föra protokoll över beslaget innebär att åklagaren, utifrån den redogörelse som den verkställande myndigheten har lämnat, ska beskriva det beslagtagna godset i protokollet.

I samband med att brottmålet avgörs ska rätten, enligt andra stycket, ta ställning till om beslaget eller penningbeslaget ska bestå.

I paragrafen införs en möjlighet för rätten att förordna att ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål ska gälla en viss tid efter det att en dom har fått laga kraft. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Ett beslut om att förlänga giltigheten av ett beslut om beslag, penning- beslag eller kvarstad förutsätter ett yrkande från åklagaren. Rätten får således inte på eget initiativ besluta att tvångsåtgärden ska bestå efter laga kraft. Den tid under vilken beslutet om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål ska bestå ska, med beaktande av generella krav på proportionalitet, bestämmas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Den yttersta gränsen för beslutets varaktighet är när det svenska beslutet om förverkande har verkställts i den verkställande staten.

3 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om förverkande

Utfärdande myndighet

1 § Kronofogdemyndigheten är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen.

I paragrafen anvisas den utfärdande myndigheten i Sverige avseende be- slut om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2.

Genom paragrafen utses Kronofogdemyndigheten att vara utfärdande myndighet enligt artikel 2.8 b i EU-förordningen när ett svenskt beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat för erkännande och verk- ställighet där. Förutom att utfärda intyget om förverkande och översända det till den andra medlemsstaten (artikel 14), ska den utfärdande myn- digheten bl.a. samråda med den verkställande myndigheten i olika frågor (se t.ex. artiklarna 19.2 och 25) samt ta emot och lämna underrättelser från och till den myndigheten (se t.ex. artiklarna 16.3, 20.4 och 22.1).

Verkställighet genom alternativa åtgärder

2 § Kronofogdemyndigheten får inte lämna samtycke till att ett beslut om förverkande som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen.

107

Prop. 2019/20:198 Av paragrafen följer att Kronofogdemyndigheten inte får samtycka till att det svenska beslutet om förverkande verkställs genom någon annan åtgärd än den som anges i beslutet (artikel 23.3 i EU-förordningen). Att sådant samtycke inte lämnas anges lämpligen i det intyg om förverkande som sänds över till den andra medlemsstaten (Bilaga II till EU-förordningen, avsnitt I). Övervägandena finns i avsnitt 8.1.

108

4 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om frysning

Intyg

1 § Ett intyg om frysning som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 4.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om frysning som intyget avser.

Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska.

Av paragrafen följer att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om frysning ska översända även beslutet om frysning. Vidare följer att intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska för att accepteras i Sverige. Beslutet om frysning behöver däremot inte vara skrivet på eller översatt till något av dessa språk. Vid brister i dessa av- seenden kan vägransgrunden i artikel 8.1 c i EU-förordningen aktualiseras. Enligt artikel 8.2 ska dock den verkställande myndigheten, innan ett beslut att vägra erkännande och verkställighet meddelas, samråda med den ut- färdande myndigheten och, om det är lämpligt, anmoda den att till- handahålla alla nödvändiga uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.

Verkställande myndighet

2 § Åklagare är verkställande myndighet när ett utländskt beslut om frysning sänds över till Sverige enligt EU-förordningen.

I paragrafen anvisas den verkställande myndigheten avseende beslut om frysning. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1.

Genom paragrafen utses åklagare att vara verkställande myndighet när ett utländskt beslut om frysning sänds över till Sverige för erkännande och verkställighet här. Den verkställande myndigheten är behörig myndighet att erkänna beslutet om frysning och att säkerställa att det verkställs i enlighet med EU-förordningen och de förfaranden som enligt nationell rätt är tillämpliga på frysning av egendom (artikel 2.9). Myndigheten ska där- utöver bl.a. samråda med den utfärdande myndigheten i olika frågor (se t.ex. artiklarna 8.2, 9.5 och 25) samt ta emot och lämna underrättelser av olika slag (se t.ex. artiklarna 8.3, 9.4 och 12.1).

Beslut om erkännande och verkställighet

Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 10.1 i EU- förordningen.

Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser om vad ett beslut om Prop. 2019/20:198 erkännande och verkställighet ska innehålla. Övervägandena finns i av-

snitt 9.3.

Ett beslut om frysning som har sänts över till Sverige enligt artikel 4 i EU-förordningen ska erkännas och verkställas här såvida inte någon av vägransgrunderna i artikel 8.1 eller grunderna för uppskov i artikel 10.1 är tillämplig. Åklagarens beslut att erkänna och verkställa beslutet om frysning benämns i förordningen som ett beslut om erkännande och verkställighet (se t.ex. artiklarna 9.1, 9.4 och 33.1).

Av första stycket följer att åklagaren i beslutet om erkännande och verk- ställighet ska ange det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse och om beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Den åtgärd ska väljas som bäst kan antas leda till att det utländska beslutet verkställs på ett ändamålsenligt sätt i Sverige. Paragrafen hindrar inte att åklagaren, om det skulle krävas, anger att beslutet om frysning ska verkställas t.ex. delvis som ett beslag och delvis som ett beslut om kvarstad i brottmål.

När det utländska beslutet ska verkställas som ett beslag blir bestäm- melserna i 27 kap. 10–13 §§ rättegångsbalken tillämpliga. Det innebär t.ex. att föremålet som regel ska tas i förvar. Enligt 5 § första stycket i detta kapitel får vissa typer av tvångsmedel användas, om det krävs för att verkställigheten ska kunna genomföras. I 8 § regleras åklagarens möjlig- het att under verkställigheten anlita biträde av bl.a. Polismyndigheten. Ska beslutet verkställas som ett penningbeslag blir, förutom angivna bestämmelser i rättegångsbalken, även reglerna i 9 § andra stycket lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller 13 § andra stycket lagen om straff för penningtvättsbrott tillämpliga.

Om verkställighet i stället ska ske med tillämpning av bestämmelserna om kvarstad ska utsökningsbalkens regler om verkställighet av ett kvar- stadsbeslut i brottmål tillämpas, vilket bl.a. innebär att det är Kronofogde- myndigheten som verkställer beslutet (se 26 kap. 8 § rättegångsbalken och

16 kap. 13–15 §§ utsökningsbalken med hänvisningar). Vidare blir bes- tämmelserna i utsökningsbalken om överklagande av Kronofogdemyndig- hetens verkställighetsåtgärder tillämpliga. Enligt 6 § i detta kapitel får åklagaren besluta att egendom ska tas i förvar till dess att beslutet om frysning har verkställts.

Verkställighetens varaktighet och möjligheterna att avbryta eller ställa in densamma regleras i EU-förordningen (se t.ex. artiklarna 8.4, 12 och 27).

Beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål gäller omedel- bart. Eftersom det utländska beslutet om frysning ska verkställas som ett motsvarande svenskt beslut innebär det att verkställigheten kan påbörjas så snart ett beslut om erkännande och verkställighet har meddelats enligt artikel 7.1 i EU-förordningen. Om ett beslut om uppskov med verkställig- heten enligt artikel 10 meddelas i samband med beslutet om erkännande och verkställighet ska det, enligt andra stycket, anges i beslutet.

Motivering av beslut

4 § Åklagarens beslut i fråga om erkännande och verkställighet, om avbrytande av verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen och om återställande av

109

Prop. 2019/20:198 fryst egendom till ett brottsoffer ska innehålla skälen för beslutet. Detsamma gäller åklagarens beslut att skjuta upp, ställa in eller i andra fall avbryta verkställigheten.

Paragrafen innehåller regler om åklagarens skyldighet att motivera vissa beslut. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

När åklagaren fattar beslut i fråga om erkännande och verkställighet, avbrytande av verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen och återställande av fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2 ska skälen för beslutet anges. Det innebär att såväl ett beslut om att det utländska beslutet om frysning ska erkännas och verkställas här som ett beslut att vägra erkännande och verkställighet ska motiveras. Motsvarande gäller för samtliga beslut i vilka åklagaren har prövat frågan om att avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 eller återställa fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2. Även ett beslut att skjuta upp, ställa in eller avbryta verkställigheten enligt artiklarna 10.1, 12, 13.3 eller 27.3 ska motiveras.

Förfarandet vid verkställigheten

5 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag får husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning göras med tillämpning av reglerna i 28 kap. rättegångsbalken.

Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen i den utfärdande staten att inhämta rättens beslut enligt andra stycket, får ett sådant beslut meddelas av åklagaren. Bestämmelserna i 27 kap. 9 a § första stycket andra meningen samt andra och tredje styckena rätte-

	gångsbalken ska då tillämpas.
	I paragrafen regleras möjligheten att använda vissa tvångsmedel när ett
	beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag. Över-
	vägandena finns i avsnitt 9.4.2.
	Enligt första stycket får husrannsakan, kroppsvisitation eller kropps-
	besiktning användas under de förutsättningar som ställs upp för respektive
	åtgärd i 28 kap. rättegångsbalken. Det betyder bl.a. att skälen för åtgärden
	måste uppväga det intrång eller men i övrigt som den kan innebära. Regler
	om dubbel straffbarhet finns i 7 § i detta kapitel.
	Om beslutet om frysning avser en försändelse som väntas komma in till
	ett befordringsföretag får åklagaren enligt andra stycket begära att rätten
	beslutar att försändelsen, när den kommer in till ett sådant företag, ska
	hållas kvar till dess att verkställighet har skett. Hänvisningen till 27 kap.
	9 § andra stycket och tredje stycket första meningen rättegångsbalken
	innebär bl.a. att ett sådant beslut ska avse viss tid. Behörig domstol att
	pröva åklagarens begäran är den tingsrätt inom vars domkrets kvar-
	hållandet ska ske.
	Enligt tredje stycket får åklagaren i vissa fall fatta ett intermistiskt beslut
	om kvarhållande av en sådan försändelse som avses i andra stycket. För
110	att åklagaren ska få fatta ett sådant beslut krävs att ändamålet med åtgärden
110

skulle riskera att gå förlorad om rättens tillstånd behövde inväntas. Hän- visningen till vissa bestämmelser i 27 kap. 9 a § rättegångsbalken innebär bl.a. att åklagaren utan dröjsmål ska anmäla ett sådant beslut till rätten, vilken i sin tur skyndsamt ska pröva ärendet och att åklagaren ska anmäla åtgärden till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden om ett förordnande om att hålla kvar en försändelse har upphört att gälla innan rätten prövat ärendet.

6 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål får åklagaren, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, ta egendom i förvar till dess beslutet om frysning har verkställts. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får då göras enligt reglerna i 28 kap. samma balk.

Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas.

I paragrafen regleras åklagarens möjlighet att ta egendom i förvar när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.3.

Bestämmelsen tar främst sikte på de fall när Kronofogdemyndigheten inte har möjlighet att omedelbart verkställa beslutet om frysning, och det finns en risk att egendomen hinner försvinna innan verkställighet sker. Det är då, enligt första stycket, möjligt för åklagaren att ta egendomen i förvar i avvaktan på att Kronofogdemyndigheten ska verkställa beslutet om frys- ning. En förutsättning är dock att åtgärden är proportionerlig (26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken). Av 8 § i detta kapitel följer att åklagaren kan anlita biträde av bl.a. Polismyndigheten i ett sådant fall. Vid verkställ- igheten har åklagaren, eller den myndighet som denne anlitar biträde av, möjlighet att använda tvångsåtgärderna husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, om de förutsättningar som gäller för respektive åt- gärd enligt 28 kap. rättegångsbalken är uppfyllda. Regler om dubbel straff- barhet finns i 7 § i detta kapitel.

Hänvisningen till 26 kap. 3 a § rättegångsbalken i andra stycket innebär bl.a. att ett föremål som har tagits i förvar under vissa förutsättningar kan lämnas kvar i innehavarens besittning, att en gäldenär – i de fall beslutet avser en fordran eller någon annan rättighet – ska meddelas ett förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Kronofogdemyndigheten och att den som äger egendom som tagits i förvar inte får överlåta egendomen. Av hänvisningen till 26 kap. 3 b § i samma balk följer bl.a. att det ska föras protokoll över förvaret och att den vars egendom tas i förvar ska under- rättas om åtgärden, om han eller hon inte var närvarande vid den.

I paragrafen regleras möjligheten att vid verkställigheten av ett beslut om frysning använda de tvångsåtgärder som anges i 5 och 6 §§ trots att det inte föreligger dubbel straffbarhet. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.2 och 9.4.3.

Av 1 kap. 3 § och artikel 8.1 d och e i EU-förordningen följer att er- kännande och verkställighet av ett beslut om frysning i vissa fall får vägras om den gärning som beslutet avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Ett beslut om frysning kan dock komma att erkännas trots att det inte

Prop. 2019/20:198

111

Prop. 2019/20:198 föreligger dubbel straffbarhet. Det kan ske t.ex. när åklagaren anser att vägransgrunden i artikel 8.1 d inte bör tillämpas eller när det är fråga om ett sådant brott som räknas upp i artikel 3.1 (s.k. listbrott). Genom före- varande paragraf ges åklagaren, eller den myndighet som denne anlitar biträde av, möjlighet att använda de tvångsåtgärder som anges i 5 och 6 §§ när ett beslut om frysning har erkänts trots att det inte föreligger dubbel straffbarhet. En förutsättning för detta är dock att det för gärningen kan dömas till fängelse i den utfärdande staten.

8 § Åklagaren får anlita biträde av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tull- verket eller Kustbevakningen när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag eller penningbeslag och när egendom ska tas i förvar enligt 6 §.

Paragrafen reglerar åklagarens möjlighet att anlita biträde av andra myndigheter vid verkställigheten av ett beslut om frysning. Övervägan- dena finns i avsnitt 9.4.4.

Att anlita biträde av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen vid verkställigheten av ett beslut om frysning kan t.ex. bli aktuellt när en husrannsakan behöver göras för att verkställa ett beslut om frysning enligt bestämmelserna om beslag eller när egendom behöver tas i förvar i avvaktan på att Kronofogdemyndigheten ska verkställa ett beslut om frysning enligt bestämmelserna om kvarstad.

Avbruten eller inställd verkställighet

I paragrafen regleras följderna av ett beslut att avbryta eller ställa in verk- ställigheten av ett beslut om frysning. Övervägandena finns i avsnitt 9.5.

Iartiklarna 8.4, 12.2, 13.3 och 27.3 i EU-förordningen finns bestämmel- ser om när den verkställande myndigheten kan avbryta eller ställa in verk- ställigheten av ett beslut om frysning. Av första stycket följer att när så sker, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Hänvisningen till det förfarande som tillämpas när motsvarande åtgärd hävts i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål innebär att verkställighetsåtgärder som har vidtagits ska återgå och att bl.a. reglerna i 27 kap. 8 a och 8 b §§ rättegångsbalken (när frysningsbeslutet har verk- ställts som ett beslut om beslag) samt 3 kap. 22 § utsökningsbalken (när beslutet har verkställts som ett beslut om kvarstad i brottmål) ska tilläm- pas. En fråga om att avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 kan uppstå antingen på åklagarens eget initiativ därför att han eller hon får vetskap om nya omständigheter eller på begäran av den som drabbats av åtgärden.

Även i artikel 12.1 finns vissa regler om verkställighetens upphörande. Enligt andra stycket ska beslutet om erkännande och verkställighet upp- höra att gälla också i de fall verkställigheten avbryts med stöd av arti-

112

kel 12.1 på grund av att erkännande och verkställighet av ett beslut om Prop. 2019/20:198 förverkande avseende egendomen i fråga har vägrats eller att den utfärd-

ande myndigheten lämnat information om att beslutet inte längre är verk- ställbart. Samma förfarande ska därefter tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål, se ovan.

Återställande av fryst egendom enligt artikel 29 i EU-förordningen

I paragrafen regleras förfarandet vid återställande av egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29 i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 9.6.

Om åklagaren vid sin prövning enligt artikel 29.2 har beslutat att fryst egendom ska återställas till brottsoffret, ska åklagaren, enligt första stycket, skicka en underrättelse om beslutet till den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos.

Av andra stycket följer att egendomen får återställas tidigast tre veckor efter att en underrättelse enligt första stycket har skickats. På så sätt får den som verkställigheten har skett hos möjlighet att begära domstolspröv- ning av åklagarens beslut (se 11 § första stycket 3). Om den som verkstäl- ligheten har skett hos medger att egendomen återställs eller om en domstol fastställer åklagarens beslut, får dock återställande ske omedelbart.

Prövning i domstol

11 § När ett beslut om frysning har verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära prövning i domstol av åklagarens beslut om

1.erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen,

2.att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen, och

3.att återställa fryst egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen.

Begäran om en sådan prövning ska göras skriftligen hos åklagaren, som ska överlämna ärendet till rätten.

Paragrafen reglerar vilka av åklagarens beslut enligt EU-förordningen som
kan underställas domstolsprövning. Övervägandena finns i avsnitt 9.7.
I första stycket räknas de beslut upp som den drabbade, när ett beslut om
frysning har verkställts, får begära domstolsprövning av.
Enligt första punkten får den drabbade begära att rätten prövar åklaga-
rens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1. Vid sin
prövning ska rätten ta ställning till om det utifrån reglerna i EU-
förordningen finns förutsättningar att erkänna och verkställa beslutet om
frysning. Rätten får däremot inte pröva de materiella förutsättningarna för
det utländska beslutet om frysning (se artikel 33.2 i EU-förordningen).
Om det under verkställigheten framkommer nya omständigheter som
gör att någon av vägransgrunderna i artikel 8.1 är tillämplig, får åklagaren	113

Prop. 2019/20:198 med stöd av artikel 8.4 avbryta verkställigheten. Frågan om att på denna grund avbryta verkställigheten kan uppkomma antingen på åklagarens eget initiativ eller på begäran av den som drabbats av åtgärden. Av andra punkten följer en rätt för den drabbade att få en prövning i domstol även av åklagares beslut om att, efter en sådan begäran, inte avbryta verk- ställigheten.

Verkställighetens varaktighet regleras i EU-förordningen (se bl.a. arti- kel 12). Om rätten fastställer åklagarens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 eller om att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4, ska det således inte uppställas någon tidsfrist för hur länge verkställigheten ska bestå (jfr 3 kap. 17 § första stycket lagen [2005:500] om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut och 27 kap. 7 § rättegångsbalken). Rättens beslut kommer således att vara slutligt och innebära att domstolen skiljer ärendet ifrån sig. I 14 § finns bestämmelser om vad som händer om rätten upphäver beslutet om erkännande och verkställighet.

Rätten att begära domstolsprövning av åklagarens beslut att återställa fryst egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen följer av tredje punkten. Rätten ska vid en sådan prövning ta ställning till om förut- sättningarna i artikel 29.2 för återställande av fryst egendom är uppfyllda. Om rätten finner att det saknas förutsättningar att återställa den frysta egendomen ska verkställigheten fortsätta.

Enligt andra stycket ska en begäran om domstolsprövning vara skriftlig och lämnas till åklagaren. Åklagaren ska därefter överlämna ärendet till rätten.

I 13 § finns bestämmelser om obligatorisk domstolsprövning i vissa fall.

Vid en förhandling gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångsbalken i tillämpliga delar. I de fall som avses i 11 § första stycket 3 ska den som åklagaren har beslutat att återställa egendomen till underrättas om förhandlingen.

Paragrafen innehåller regler om förhandling i domstolen. Övervägandena finns i avsnitt 9.7.

Så snart det kan ske efter att en begäran enligt 11 § har kommit in till rätten ska, enligt första stycket, en förhandling hållas i ärendet. Förhand- ling behöver dock inte hållas om det är uppenbart att en sådan skulle sakna betydelse för rättens prövning. Ett exempel på när det kan komma i fråga att avgöra ett ärende utan förhandling är när den som har drabbats av åtgärden har begärt rättens prövning av åklagarens beslut att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 och några nya omständigheter inte fram- kommit sedan en tidigare domstolsprövning.

Av andra stycket följer att bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångs- balken i tillämpliga delar ska gälla vid förhandlingen. Om ärendet rör prövning av åklagarens beslut att enligt artikel 29.2 i EU-förordningen återställa egendom till ett brottsoffer, ska brottsoffret underrättas om för- handlingen.

114

13 § Om ett beslut om frysning har verkställts med stöd av 27 kap. 2 § andra Prop. 2019/20:198 stycket 2–8 rättegångsbalken, ska åklagaren utan dröjsmål anmäla verkställigheten

till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet. I anmälan ska skälen för verkställigheten anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet.

I paragrafen regleras åklagarens skyldighet att i vissa fall anmäla verkstäl- ligheten av ett beslut om frysning till rätten. Övervägandena finns i av- snitt 9.7.

Om beslutet om frysning avser ett skriftligt meddelande mellan en misstänkt och någon som är denne närstående eller mellan sådana närstå- ende inbördes aktualiseras bestämmelserna i 27 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken vid verkställigheten. Har verkställighet skett med stöd av punkt 2–8, ska åklagaren utan dröjsmål anmäla verkställigheten till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet. Sedan åklaga- rens anmälan gjorts ska rätten skyndsamt pröva om det utifrån reglerna i EU-förordningen finns förutsättningar att erkänna och verkställa beslutet om frysning.

14 § Behörig domstol enligt 11 och 13 §§ är den tingsrätt inom vars domkrets beslutet om frysning har verkställts.

Vid rättens handläggning tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om dom- stols handläggning i brottmål.

Paragrafen innehåller bestämmelser om behörig domstol, om vilka förfar- anderegler som blir tillämpliga vid rättens handläggning och om vad som händer om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 9.7.

Av första stycket framgår att det är den tingsrätt inom vars domkrets beslutet om frysning har verkställts som är behörig att överpröva åklagar- ens beslut.

Ärendet ska, enligt andra stycket, handläggas enligt bestämmelserna i rättegångsbalken om domstols handläggning i brottmål. Det innebär att bestämmelserna om bl.a. rättens sammansättning (1 kap. 3 §), jäv (4 kap.) och skyldigheten att motivera beslut (30 kap.) blir tillämpliga. Av detta följer även att tingsrättens slutliga beslut i ärendet får överklagas enligt 49 kap. 3 §.

Om rätten vid sin prövning av ett ärende enligt 11 § första stycket 1 eller

2 eller 13 § finner att det utifrån bestämmelserna i EU-förordningen saknas förutsättningar att erkänna och verkställa beslutet om frysning och således upphäver beslutet om erkännande och verkställighet, ska, enligt tredje stycket, samma förfarande tillämpas som när motsvarande åtgärd hävts i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål, se vidare i kommen- taren till 9 § första stycket om återställande av vidtagna verkställighets- åtgärder.

115

Prop. 2019/20:198 5 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande

Intyg

1 § Ett intyg om förverkande som sänds över till Sverige i enlighet med arti- kel 14.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om förverkande som intyget avser.

Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska.

Av paragrafen följer att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om förverkande ska översända även beslutet om förverkande. Vi- dare följer att intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska för att accepteras i Sverige. Beslutet om förverkande behöver däremot inte vara skrivet på eller översatt till något av dessa språk. Vid brister i dessa avseenden kan vägransgrunden i artikel 19.1 c i EU-förord- ningen aktualiseras. Enligt artikel 19.2 ska dock den verkställande myn- digheten, innan ett beslut att vägra erkännande och verkställighet med- delas, samråda med den utfärdande myndigheten och, om det är lämpligt, anmoda den att tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.

Verkställande myndighet

2 § Kronofogdemyndigheten är verkställande myndighet när ett utländskt beslut om förverkande sänds över till Sverige enligt EU-förordningen.

I paragrafen anvisas den verkställande myndigheten avseende beslut om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2.

Genom paragrafen utses Kronofogdemyndigheten att vara verkställande myndighet när ett utländskt beslut om förverkande sänds över till Sverige för erkännande och verkställighet här. Den verkställande myndigheten är behörig myndighet att erkänna beslutet om förverkande och att säkerställa att det verkställs i enlighet med EU-förordningen och de förfaranden som enligt nationell rätt är tillämpliga på förverkande av egendom (artikel 2.9). Den verkställande myndigheten ska därutöver bl.a. samråda med den utfärdande myndigheten i olika frågor (se t.ex. artiklarna 19.2 och 25) samt ta emot och lämna underrättelser av olika slag (se t.ex. artiklarna 16.3, 20.4 och 22.1).

Beslut om erkännande och verkställighet

3 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU- förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkstäl- ligheten ska avse.

Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om en överenskommelse enligt artikel 18.2 i EU-förordningen har ingåtts, med angivande av beloppet, och om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 21.1 i EU-förordningen.

Ett beslut om erkännande och verkställighet ska delges den som beslutet gäller mot. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten enligt artikel 21.1 a i EU-förordningen, behöver delgivning inte ske så länge skälen för uppskovet består.

Beslutet om erkännande och verkställighet gäller omedelbart.

116

I paragrafen finns närmare bestämmelser om det beslut om erkännande och verkställighet som ska meddelas enligt artikel 18.1 i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.

Ett beslut om förverkande som har sänts över till Sverige enligt arti- kel 14 i EU-förordningen ska erkännas och verkställas här såvida inte någon av vägransgrunderna i artikel 19.1 eller grunderna för uppskov i artikel 21.1 är tillämplig. Kronofogdemyndighetens beslut att erkänna och verkställa beslutet om förverkande benämns i förordningen som ett beslut om erkännande och verkställighet (se t.ex. artiklarna 20.1, 20.2 och 33.1).

Av första stycket följer att det av beslutet om erkännande och verk- ställighet ska framgå vilket belopp eller vilken egendom som verkställig- heten ska avse. Beloppet som anges i beslutet om erkännande och verk- ställighet kommer i regel att vara detsamma som det som framgår av det översända intyget. Att beloppet kan räknas om till svensk valuta följer av artikel 18.3 i EU-förordningen. Skulle förändringar som föranleder behov av justeringar ske, t.ex. att en del av beloppet verkställts i en annan stat, ska den utfärdande myndigheten omedelbart underrätta Kronofogdemyn- digheten om det (artikel 16.3 b och c samt artikel 18.4).

Vid Kronofogdemyndighetens handläggning av frågan om erkännande och verkställighet är förvaltningslagens (2017:900) bestämmelser tillämp- liga, om inte annat följer av EU-förordningen eller de bestämmelser som kompletterar den. Det innebär t.ex. att 31 och 32 §§ i den lagen om doku- mentation och motivering av beslut gäller.

Av andra stycket följer att om en överenskommelse enligt artikel 18.2 har ingåtts, ska det framgå av beslutet om erkännande och verkställighet. Även det belopp som överenskommits ska då anges. Om Kronofogdemyn- digheten i samband med att frågan om erkännande och verkställighet prövas fattar beslut om att skjuta upp verkställigheten enligt artikel 21.1, ska också det framgå av beslutet om erkännande och verkställighet.

I tredje stycket anges att ett beslut om erkännande och verkställighet ska delges. Vid delgivning gäller delgivningslagen (2010:1932). Om Krono- fogdemyndigheten har beslutat att skjuta upp verkställigheten enligt arti- kel 21.1 a i EU-förordningen för att undvika att skada en pågående brotts- utredning, behöver delgivning inte ske förrän grunden för uppskovet har upphört.

Av fjärde stycket följer att ett beslut om erkännande och verkställighet gäller så snart det har meddelats. Om inte beslut om uppskov har med- delats enligt artikel 21, kan exekutiva åtgärder således inledas utan hinder av att beslutet har överklagats enligt 5 §.

Efterföljande beslut om att inte verkställa beslutet om förverkande

4 § Ett beslut om erkännande och verkställighet ska upphöra att gälla om Kronofogdemyndigheten, sedan beslutet har meddelats, beslutar att inte verkställa beslutet om förverkande med stöd av artikel 19, 22.3 eller 27.3 i EU-förordningen. Verkställighetsåtgärder som har gjorts ska då återgå så långt det är möjligt.

Paragrafen innehåller regler om vad som gäller när Kronofogdemyndig- heten, efter att ett beslut om erkännande och verkställighet har meddelats, beslutar att ställa in verkställigheten. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.

Sedan ett beslut om erkännande och verkställighet har fattats kan nya omständigheter framkomma eller förhållandena på annat sätt förändras, med följden att verkställigheten inte ska fortsätta. Så kan vara fallet om

Prop. 2019/20:198

117

Prop. 2019/20:198 det framkommer att det enligt artikel 19 i EU-förordningen föreligger skäl att vägra verkställighet, om den utfärdande myndigheten återkallar be- slutet om förverkande enligt artikel 27 eller om det på grund av omstän- digheter som anges i artikel 22 visar sig vara omöjligt att verkställa be- slutet. När Kronofogdemyndigheten i ett sådant fall beslutar att inte verk- ställa beslutet om förverkande, ska beslutet om erkännande och verkstäl- lighet upphöra att gälla. Om verkställighetsåtgärder har hunnit vidtas ska dessa återgå så långt det är möjligt. I detta avseende gäller samma för- farande som när en exekutionstitel upphävs, se 3 kap. 22 § utsöknings- balken. Om ett beslut om erkännande och verkställighet upphävs endast till viss del, får verkställighetens återgång anpassas därefter.

Överklagande

5 § Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen får överklagas till tingsrätten. Andra beslut som fattas av Kronofogdemyndigheten med stöd av EU-förordningen eller den här lagen får inte överklagas.

Behörig tingsrätt är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken ska pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

Vid handläggningen i domstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska de

verkställighetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är möjligt.

I paragrafen finns bestämmelser om möjligheterna att överklaga Krono- fogdemyndighetens beslut och om handläggningen i domstol. Övervägan- dena finns i avsnitt 10.6.

Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet en- ligt artikel 18.1 i EU-förordningen får, enligt första stycket första mening- en, överklagas till tingsrätten. Detta är alltså en särreglering i förhållande till 40 § förvaltningslagen enligt vilken myndighetsbeslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Kronofogdemyndighetens övriga beslut enligt EU-förordningen eller den här lagen får inte överklagas. Exempel på sådana beslut är myndighetens beslut att vägra erkännande och verkstäl- lighet enligt artikel 19, att meddela uppskov med verkställigheten enligt artikel 21 och att ställa in verkställigheten sedan den utfärdande myn- digheten återkallat beslutet om förverkande enligt artikel 27.

I övrigt gäller förvaltningslagens bestämmelser om överklagande. Det innebär bl.a. följande. Ett överklagande ska vara skriftligt och ges in till Kronofogdemyndigheten, som ska pröva om det har kommit in i rätt tid (43 och 45 §§). Ett överklagande ska ha kommit in till Kronofogdemyn- digheten inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet (44 §). Om överklagandet har kommit in för sent ska Kronofogdemyndig- heten avvisa det (45 §). Om överklagandet inte avvisas ska Kronofogde- myndigheten skicka överklagandet, beslutet om erkännande och verkstäl- lighet samt övriga handlingar i målet till tingsrätten (46 §).

Beslut som Kronofogdemyndigheten fattar under verkställigheten med stöd av utsökningsbalken kan dock överklagas enligt 18 kap. i den balken.

Av andra stycket följer att behörig tingsrätt är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken ska pröva ett överklagande av Kronofogde- myndighetens beslut. Vilken domstol som är behörig i det enskilda fallet

framgår av 17 kap. 1 § utsökningsförordningen.

118

Enligt tredje stycket gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden vid Prop. 2019/20:198 domstolens handläggning av ett överklagande. Det innebär bl.a. att Krono- fogdemyndigheten blir motpart i domstolen (11 §), att ett ärende som ut-

gångspunkt inte får avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en uppgift som tillförts ärendet (22 §) och att tingsrättens beslut kan över- klagas till hovrätten (39 §).

I fjärde stycket anges att verkställighetsåtgärder som har gjorts ska återgå så långt det är möjligt, om rätten upphäver Kronofogde- myndighetens beslut om erkännande och verkställighet. I detta avseende gäller samma förfarande som när en exekutionstitel upphävs, se 3 kap.

22 § utsökningsbalken. Om ett beslut om erkännande och verkställighet upphävs endast till viss del, får verkställighetens återgång anpassas därefter.

Förfogande över förverkad egendom

6 § Egendom som erhållits vid verkställigheten och som kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning får inte säljas enligt artikel 30.6 a i EU-förordningen.

Om egendom som erhållits vid verkställigheten utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits, får egendomen inte återställas till ett brottsoffer i en annan stat eller överföras till den utfärdande staten enligt artikel 30.2 eller 30.6 b i EU-förordningen.

Iparagrafen finns kompletterande bestämmelser till artikel 30 i EU-förord- ningen om att förverkad egendom i vissa fall inte får säljas eller överföras till en annan stat. Övervägandena finns i avsnitt 10.7.

Av första stycket följer att en försäljning enligt artikel 30.6 a av egendom som erhållits till följd av verkställigheten av beslutet om förverkande inte får ske när egendomen kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning. Exempel på sådana situationer är när egendomen avser piratkopior eller varumärkesförfalskade produkter. Det kan också röra egendom som typiskt sett utgör ett brottsverktyg.

Enligt artikel 28.4 i EU-förordningen behöver den verkställande staten varken sälja eller överlämna egendom som utgör ett kulturföremål enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012. Bestämmelser som syftar till att skydda kulturföremål som är av så stor betydelse för kulturarvet i Sverige att de inte får lämna landet finns i 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950). I andra stycket anges att kultur- föremål för vilka en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. i den lagen har avslagits eller som vid en prövning skulle ha avslagits och därför inte får lämna landet, inte får återställas till ett brottsoffer i en annan stat enligt artikel 30.2 i EU-förordningen eller överföras till den utfärdande staten enligt artikel 30.6 b i förordningen.

Eftersom Kronofogdemyndigheten inte har tillgång till information om vilka utförseltillståndsansökningar som har avslagits och inte heller har förutsättningar att bedöma om en ansökan om utförseltillstånd för ett sådant föremål vid en prövning skulle ha avslagits, kommer myndigheten

att, i likhet med vad som i dag gäller vid tillämpning av 3 kap. 17 § fjärde	119

Prop. 2019/20:198 stycket lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen, vara hänvisad till att samråda med Riksantikvarieämbetet.

Om det inte är möjligt att enligt artikel 30.6 a eller b i EU-förordningen sälja eller överföra den egendom som erhållits till följd av verkställigheten, får Kronofogdemyndigheten i stället falla tillbaka på svensk lagstiftning (artikel 30.6 c). Det innebär bl.a. att lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. blir tillämplig. Enligt 5 § i den lag- en ska egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning oskadliggöras. Egendom som inte kan säljas får, enligt 6 § samma lag, förstöras.

7 § Beslut enligt artikel 30.6 i EU-förordningen om förfogande över egendom som erhållits vid verkställigheten fattas av Kronofogdemyndigheten.

I paragrafen föreskrivs att det är Kronofogdemyndigheten som fattar beslut enligt artikel 30.6 i EU-förordningen. Det innebär bl.a. att det är den myndigheten som beslutar huruvida egendomen ska säljas, överlämnas till den utfärdande staten eller förfogas över på något annat sätt enligt svensk rätt. Övervägandena finns i avsnitt 10.7.

14.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

1 § En dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas i Sverige.

Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad eller beslag av egendom tillhörande någon som är misstänkt för brott.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i

1.lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande

ivissa fall,

2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 nov- ember 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om för- verkande, och

3.lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

	I paragrafen finns bestämmelser om att en dom som meddelats i en annan
	nordisk stat avseende bl.a. böter och förverkande får verkställas i Sverige.
	Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
	I andra stycket tas begreppet skingringsförbud bort eftersom begreppet
120	inte längre används i svensk rätt.
120

I fjärde stycket tas en upplysning in om att det i EU-förordningen och i Prop. 2019/20:198 den lag som kompletterar förordningen finns bestämmelser om verkstäl-

lighet av beslut om förverkande. Vidare ändras rubriken på den lag som det hänvisas till i första punkten.

Paragrafen ändras även språkligt.

14.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

1 § Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myn- dighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag.

I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Euro- peiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i

1.lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande

ivissa fall,

2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 nov- ember 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om för- verkande, och

3.lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

I paragrafen finns bestämmelser om att regeringen får förordna om verkställighet i Sverige av bl.a. utländska beslut om förverkande och om att verkställigheten av svenska sådana beslut får anförtros en utländsk myndighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

I fjärde stycket tas en upplysning in om att det i EU-förordningen och i den lag som kompletterar förordningen finns bestämmelser om verk- ställighet av beslut om förverkande. Vidare ändras rubriken på den lag som det hänvisas till i första punkten.

Paragrafen ändras även språkligt.

121

Prop. 2019/20:198 14.4	Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:500)
	om erkännande och verkställighet inom
	Europeiska unionen av frysningsbeslut

122

1 kap.

1 a § Denna lag gäller inte om någon av följande författningar är tillämplig:

–lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder,

–Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 novem- ber 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverk- ande, eller

–lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att lagen inte gäller i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

I förhållande till de medlemsstater som är bundna av EU-förordningen ska, i fråga om beslut om frysning som syftar till att säkra ett framtida förverkande, förordningen och de kompletterande bestämmelser till för- ordningen som förslås i svensk rätt tillämpas i stället för den här lagen (se artikel 39 i EU-förordningen). EU-förordningen är bindande för samtliga medlemsstater förutom Danmark och Irland. Regler om erkännande och verkställighet av s.k. bevisbeslag regleras i lagen om en europeisk utredningsorder.

2 kap.

5 § I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., i lagen (1972:260) om internationellt sam- arbete rörande verkställighet av brottmålsdom och i lagen (2011:423) om erkän- nande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av förverkandebeslut, som avser egendom som omfattas av ett frysningsbeslut som har översänts enligt 2 §.

I paragrafen, som innehåller en upplysning om i vilka lagar det finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av vissa för- verkandebeslut, ändras rubriken på en av de lagar som det hänvisas till. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

3 kap.

11 § När ett frysningsbeslut ska verkställas enligt 6 § 2 får åklagaren, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, ta egendom i förvar till dess frysningsbeslutet har verkställts. Husrannsakan, kropps- visitation eller kroppsbesiktning får då göras enligt reglerna i 28 kap. samma balk.

Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas. Egendom får tas i förvar enligt första stycket även om den gärning som frysningsbeslutet avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Detsamma gäller i fråga om att göra husrannsakan, om det för gärningen kan dömas till fängelse i

den andra medlemsstaten.

Paragrafen innehåller bestämmelser som kan tillämpas när ett frysnings- beslut ska verkställas med tillämpning av bestämmelserna om kvarstad i brottmål. Ändringarna i paragrafen är föranledda av ändringar som gjorts

angående förvar i 26 och 28 kap. rättegångsbalken. Övervägandena finns Prop. 2019/20:198 i avsnitt 9.4.3.

Bestämmelserna i första stycket ändras så att det framgår att det, i likhet med vad som gäller enligt 26 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken, inte bara är lös egendom som får tas i förvar och att ett krav på proportionalitet gäller. Vidare införs en ny bestämmelse som innebär att åklagaren, eller den myndighet som åklagaren anlitar biträde av, har motsvarande möjlig- het som i en svensk förundersökning att använda sig av vissa tvångsmedel för att söka efter föremål som kan tas i förvar.

Andra stycket, som är nytt, innehåller en hänvisning till 26 kap. 3 a § rättegångsbalken, vilket bl.a. innebär att det föremål som har tagits i förvar kan lämnas kvar i innehavarens besittning. Detta förutsätter dock att det kan ske utan att föremålet går förlorat. Om beslutet avser en fordran eller någon annan rättighet ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas för- bud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Kronofogdemyn- digheten. Hänvisningen till 26 kap. 3 b § i samma balk innebär att det ska föras protokoll över förvaret. Om den vars egendom tas i förvar inte är närvarande vid åtgärden, ska denne underrättas utan dröjsmål.

Av tredje stycket, som är nytt, följer att egendom kan tas i förvar och husrannsakan användas utan hinder av att det inte föreligger dubbel straff- barhet. I fråga om förvar är detta bara ett förtydligande i förhållande till vad som hittills gällt. Ett krav för att husrannsakan ska få göras är att det i den andra staten kan följa fängelse för den gärning som frysningsbeslutet avser. För att vidta åtgärderna kroppsvisitation eller kroppsbesiktning krävs dock att det föreligger dubbel straffbarhet. En motsvarande reglering i fråga om beslag finns i 10 § tredje stycket.

19 § En verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt denna lag handläggs och prövas enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Något beslut om beslag eller kvarstad ska inte meddelas i ett sådant ärende.

En ansökan eller ett beslut om förverkande enligt första stycket får skickas till den åklagare som har handlagt ärendet enligt denna lag. Åklagaren ska

1.vidarebefordra beslutet om förverkande till Kronofogdemyndigheten, om beslutet har sänts över av en myndighet i en annan medlemsstat enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,

2.vidarebefordra ansökan till Kronofogdemyndigheten, om ansökan har gjorts av en myndighet i Danmark eller Finland enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., och

3.vidarebefordra ansökan till Justitiedepartementet, om ansökan har gjorts enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Om rätten i ett ärende enligt andra stycket 3 beslutar att egendom ska förklaras förverkad, ska rätten samtidigt pröva om verkställigheten av frysningsbeslutet ska bestå till dess att beslutet om förverkande vinner laga kraft.

Paragrafen innehåller bl.a. upplysningar om enligt vilka lagar beslut om
förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt lagen
handläggs och prövas och till vilken myndighet åklagaren ska vidare-	123
	123

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/1

(Lagstiftningsakter)

FÖRORDNINGAR

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2018/1805

av den 14 november 2018

om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 82.1 a,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (1), och

av följande skäl:

(1)Unionen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

(2)Det straffrättsliga samarbetet inom unionen bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, som sedan Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 allmänt anses vara en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet inom unionen.

(3)Frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott är ett av de mest effektiva sätten att bekämpa brottslighet. Unionen är fast besluten att säkerställa att identifiering, förverkande och återanvändning av tillgångar

som härrör från brott effektiviseras i enlighet med Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd (2).

(4)Eftersom brott ofta är av gränsöverskridande art är ett effektivt gränsöverskridande samarbete avgörande för att kunna frysa och förverka hjälpmedel vid och vinning av brott.

(5)Unionens nuvarande rättsliga ram i fråga om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande består av rådets rambeslut 2003/577/RIF (3) och 2006/783/RIF (4).

(6)Kommissionens genomföranderapporter om rambesluten 2003/577/RIF och 2006/783/RIF visar att den befintliga ordningen för ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande inte är helt effektiv. Dessa rambeslut har inte genomförts och tillämpats enhetligt i medlemsstaterna, vilket har lett till otillräckligt ömsesidigt erkännande och suboptimalt gränsöverskridande samarbete.

(1) Europaparlamentets ståndpunkt av den 4 oktober 2018 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 november 2018.

(2) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.

(3) Rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (EUT L 196, 2.8.2003, s. 45).

(4) Rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 24.11.2006, s. 59).

L 303/2	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

(7)Unionens rättsliga ram för ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande har inte följt med den senaste tidens utveckling av lagstiftningen på unionsnivå och nationell nivå. Särskilt föreskriver Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU (1) minimiregler för frysning och förverkande av egendom. Dessa minimiregler avser förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott, inbegripet i de fall där en misstänkt eller tilltalad person mot vilken straffrättsliga förfaranden redan har inletts i fråga om ett brott är sjuk eller har avvikit; utvidgat förverkande; och förverkande hos tredje man. Dessa minimiregler avser också frysning av egendom för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. De typer av beslut om frysning och beslut om förverkande som omfattas av det direktivet bör också ingå i den rättsliga ramen för ömsesidigt erkännande.

(8)När direktiv 2014/42/EU antogs konstaterade Europaparlamentet och rådet i ett uttalande att ett effektivt system för frysning och förverkande i unionen naturligt hänger samman med ett välfungerande ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Med beaktande av behovet av att införa ett övergripande system för frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i unionen uppmanade Europapar lamentet och rådet kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(9)I sitt meddelande av den 28 april 2015 Europeiska säkerhetsagendan, ansåg kommissionen att straffrättsligt samarbete är beroende av effektiva gränsöverskridande instrument och att det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden är en viktig komponent i säkerhetsramen. Kommissionen erinrade också om behovet av att förbättra det ömsesidiga erkännandet av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(10)I sitt meddelande av den 2 februari 2016 om en åtgärdsplan för förstärkning av kampen mot finansiering av terrorism, betonade kommissionen behovet av att se till att brottslingar som finansierar terrorism får sina tillgångar förverkade. Kommissionen uppgav att för att slå ut de former av organiserad brottslighet som finansierar terrorism måste brottslingarna förlora vinningen av brotten. Därför uppgav kommissionen att det är nödvändigt att säkerställa att alla typer av beslut om frysning och beslut om förverkande verkställs i så hög grad som möjligt i hela unionen genom principen om ömsesidigt erkännande.

(11)För att säkerställa det effektiva ömsesidiga erkännandet av beslut om frysning och beslut om förverkande bör reglerna om erkännande och verkställighet av dessa beslut fastställas genom en rättsligt bindande och direkt tillämplig unionsakt.

(12)Det är viktigt att underlätta ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande genom att fastställa regler som ålägger en medlemsstat att utan vidare formaliteter erkänna beslut om frysning och beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstat i samband med ett förfarande i straffrättsliga frågor och att verkställa dessa beslut på sitt territorium.

(13)Denna förordning bör tillämpas på alla beslut om frysning och alla beslut om förverkande som utfärdats inom

ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor. Förfaranden i straffrättsliga frågor är ett självständigt begrepp i unionsrätten som har tolkats av Europeiska unionens domstol utan hinder av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Termen omfattar därför alla slag av beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdas efter förfaranden på grund av ett brott, inte bara beslut som omfattas av direktiv 2014/42/EU. Den omfattar även andra slag av beslut som utfärdats utan slutlig fällande dom. Även om sådana beslut inte förekommer i rättssystemet i en medlemsstat, bör den berörda medlemsstaten kunna erkänna och verkställa ett sådant beslut som har utfärdats av en annan medlemsstat. Förfaranden i straffrättsliga frågor kan även innefatta brottsutredningar som utförs av polisen och andra brottsbekämpande myndigheter. Beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats inom ramen för förfaranden i civilrättsliga eller administrativa frågor bör undantas från den här förordningens tillämpningsområde.

(14)Denna förordning bör omfatta beslut om frysning och beslut om förverkande som avser de brott som omfattas av direktiv 2014/42/EU samt beslut om frysning och beslut om förverkande som avser andra brott. Brotten som omfattas av denna förordning bör därför inte begränsas till särskilt allvarliga brott med ett gränsöverskridande inslag, eftersom artikel 82 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) inte kräver en sådan begränsning för åtgärder som fastställer regler och förfaranden för att säkerställa ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 29.4.2014, s. 39).

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/3

(15)Samarbete mellan medlemsstaterna som grundas på principen om ömsesidigt erkännande och omedelbar verkställighet av rättsliga avgöranden förutsätter förtroende för att de beslut som ska erkännas och verkställas alltid kommer att fattas i överensstämmelse med principerna om laglighet, subsidiaritet och proportionalitet. Sådant samarbete förutsätter också att rättigheterna för personer som berörs av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör bevaras. Sådana berörda personer, som kan vara fysiska eller juridiska personer, bör inbegripa personer som är föremål för ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande eller personer som äger den egendom som det beslutet avser samt tredje man vars rättigheter avseende den egendomen påverkas negativt av det beslutet, inbegripet tredje man i god tro. Huruvida ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande har direkt negativ påverkan på en sådan tredje man bör avgöras i enlighet med den verkställande statens rätt.

(16)Denna förordning ändrar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de rättsliga principerna i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).

(17)Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). Detta inkluderar principen att all diskriminering på grund av bland annat kön, ras eller etniskt ursprung, religion, sexuell läggning, nationalitet, språk, politisk uppfattning eller funktionshinder ska vara förbjuden. Denna förordning bör tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer.

(18)De processuella rättigheter som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU (1), 2012/13/EU (2), 2013/48/EU (3), (EU) 2016/343 (4), (EU) 2016/800 (5) och (EU) 2016/1919 (6) bör, inom dessa direktivs tillämpningsområde, tillämpas på straffrättsliga förfaranden som omfattas av denna förordning med avseende på de medlemsstater som är bundna av dessa direktiv. Under alla förhållanden bör skyddsåtgärderna enligt stadgan tillämpas på samtliga förfaranden som omfattas av denna förordning. I synnerhet bör de väsentliga skyddsåtgärder avseende straffrättsliga förfaranden som anges i stadgan tillämpas på förfaranden i straffrättsliga frågor som inte är straffrättsliga förfaranden men som omfattas av denna förordning.

(19)Samtidigt som reglerna för översändande samt erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande bör säkerställa att processen för att återvinna tillgångar som härrör från brott är effektiv, bör de grundläggande rättigheterna respekteras.

(20)Vid bedömningen av huruvida dubbel straffbarhet föreligger bör den behöriga myndigheten i den verkställande staten pröva huruvida de omständigheter som utgör brottet i fråga, såsom de anges i intyget om frysning eller intyget om förverkande från den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, i sig även skulle vara straffbara i den verkställande staten, om de hade ägt rum i denna stat vid tidpunkten för beslutet om erkännande av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande.

(21)Den utfärdande myndigheten bör säkerställa att nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna följs när den utfärdar ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande. Enligt denna förordning bör beslut om frysning eller beslut om förverkande utfärdas och översändas till en verkställande myndighet i en annan medlemsstat endast när det skulle ha kunnat utfärdas och användas i ett uteslutande inhemskt ärende. Den utfärdande myndigheten bör ansvara för att bedöma sådana besluts nödvändighet och proportionalitet i varje enskilt fall, eftersom erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande inte bör vägras på andra grunder än de som anges i denna förordning.

(22)I vissa fall får ett beslut om frysning utfärdas av en myndighet, som är utsedd av den utfärdande staten, som har behörighet att i straffrättsliga frågor utfärda eller verkställa beslutet om frysning i enlighet med nationell rätt, och som inte är domare, domstol eller allmän åklagare. I sådana fall bör beslutet om frysning godkännas av en domare, domstol eller allmän åklagare innan det översänds till den verkställande myndigheten.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1).

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 1.6.2012, s. 1).

(3) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 6.11.2013, s. 1).

(4) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 11.3.2016, s. 1).

(5) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 21.5.2016, s. 1).

(6) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 4.11.2016, s. 1).

L 303/4	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

(23)Medlemsstaterna bör kunna lämna en förklaring i vilken det anges att den utfärdande myndigheten, när den översänder ett intyg om frysning eller ett intyg om förverkande till medlemsstaten för erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, bör översända beslutet om frysning eller beslutet om förverkande i original eller en bestyrkt kopia av detta tillsammans med intyget om frysning eller intyget om förverkande. Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen när de avger eller drar tillbaka en sådan förklaring. Kommissionen bör göra sådan information tillgänglig för samtliga medlemsstater och för det europeiska rättsliga nätverket, som anges i rådets beslut 2008/976/RIF (1). Det europeiska rättsliga nätverket bör göra den informationen tillgänglig på den webbplats som avses i det beslutet.

(24)Den utfärdande myndigheten bör översända ett intyg om frysning eller ett intyg om förverkande, i tillämpliga fall tillsammans med beslutet om frysning eller beslutet om förverkande, antingen direkt till den verkställande myndigheten eller till den centrala myndigheten i den verkställande staten, i tillämpliga fall, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning och som gör det möjligt för den verkställande myndigheten att fastställa äktheten av intyget eller beslutet, såsom rekommenderat brev eller säkrad e-post. Den utfärdande myndigheten bör få använda sig av alla ändamålsenliga kanaler eller överföringssätt, inbegripet det europeiska rättsliga nätverkets säkra telekommunikationssystem, Eurojust eller andra kanaler som används av rättsliga myndigheter.

(25)När den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person mot vilken ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som avser penningbelopp utfärdades har egendom eller inkomster i en medlemsstat, bör den översända intyget om frysning eller intyget om förverkande som gäller beslutet till den medlemsstaten. På grundval av detta kan intyget till exempel översändas till den medlemsstat där den fysiska person som beslutet avser är bosatt eller, när den personen inte har någon fast adress, stadigvarande vistas. När beslutet är utfärdat med avseende på en juridisk person kan intyget översändas till den medlemsstat i vilken den juridiska personen har sin hemvist.

(26)För det administrativa översändandet och mottagandet av intyg rörande beslut om frysning och beslut om förverkande bör medlemsstaterna kunna utse en eller flera centrala myndigheter, när deras interna rättssystems struktur gör detta nödvändigt. Dessa centrala myndigheter kan även tillhandahålla administrativt stöd, ha en samordningsroll och bistå vid insamling av statistik och på så sätt underlätta och främja ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(27)Om ett intyg om förverkande som rör ett beslut om förverkande avseende penningbelopp översänds till fler än en verkställande stat bör den utfärdande staten sträva efter att undvika en situation genom vilken mer egendom

än nödvändigt förverkas och det sammanlagda beloppet som erhållits genom verkställigheten av beslutet överstiger det maximala beloppet som anges i beslutet. Därför bör den utfärdande myndigheten bland annat i intyget om förverkande ange tillgångarnas värde, när detta är känt, i varje verkställande stat, så att de verkställande myndigheterna kan ta hänsyn till detta, upprätthålla nödvändig kontakt och dialog med de verkställande myndigheterna om den egendom som ska förverkas, och omedelbart underrätta den eller de berörda verkställande myndigheterna om den anser att det finns risk för förverkande utöver det maximala beloppet. Om så är lämpligt kan Eurojust inom sitt behörighetsområde utöva en samordnande roll för att undvika oskäligt förverkande.

(28)Medlemsstaterna bör uppmuntras att lämna en förklaring i vilken det anges att de, i egenskap av verkställande stater, kommer att godta intyg om frysning, intyg om förverkande, eller bådadera, på ett eller flera av unionens officiella språk som inte är ett officiellt språk i respektive medlemsstat.

(29)Den verkställande myndigheten bör erkänna beslut om frysning och beslut om förverkande och bör vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa dem. Beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande bör fattas, och frysningen eller förverkandet bör genomföras lika skyndsamt och med samma prioritet som liknande inhemska ärenden. Tidsfristerna, som bör beräknas i enlighet med rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 (2), bör fastställas för att säkerställa att beslutet om erkännande av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande kan bli föremål för beslut och verkställighet skyndsamt och effektivt. Vad gäller beslut om frysning bör den verkställande myndigheten inleda de konkreta åtgärder som krävs för att verkställa sådana beslut senast 48 timmar efter det att ett beslut om erkännande och verkställighet därav har fattats.

(30)Den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten bör vid verkställigheten av ett beslut om frysning på vederbörligt sätt beakta den konfidentialitet som gäller för utredningen. Den verkställande myndigheten bör särskilt garantera konfidentialitet för beslutet om frysning och dess innehåll. Detta påverkar inte skyldigheten att underrätta berörda personer om verkställigheten av ett beslut om frysning i enlighet med denna förordning.

(1) Rådets beslut 2008/976/RIF av den 16 december 2008 om det europeiska rättsliga nätverket (EUT L 348, 24.12.2008, s. 130).

(2) Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister (EGT L 124, 8.6.1971, s. 1).

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/5

(31)Erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör inte vägras på andra grunder är de som anges i denna förordning. Denna förordning bör tillåta de verkställande myndigheterna att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande med stöd av principen om ne bis in idem, på grunder som rör berörda personers rättigheter eller på grunder som rör rätten att närvara vid förhandlingen.

(32)Denna förordning bör tillåta verkställande myndigheter att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande när personen som beslutet om förverkande avser inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till det beslut om förverkande som är kopplat till en slutlig fällande dom. Denna bör endast vara en grund för att vägra erkännande eller verkställighet när det gäller förhandlingar som resulterar i beslut om förverkande med koppling till en slutlig fällande dom och inte när det gäller förfaranden som resulterar i beslut om förverkande utan föregående fällande dom. För att en sådan grund ska kunna tillämpas bör emellertid en eller flera förhandlingar hållas. Grunden bör inte vara tillgänglig om relevanta nationella processrättsliga regler inte föreskriver förhandling. Sådana nationella processrättsliga regler bör vara förenliga med stadgan och med Europakonventionen, i synnerhet rörande rätten till en rättvis rättegång. Detta är exempelvis fallet om förfarandet genomförs på förenklat sätt efter ett helt eller delvis skriftligt förfarande eller ett förfarande utan förhandling.

(33)Det bör vara möjligt endast under exceptionella omständigheter att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, om ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle hindra den verkställande staten från att tillämpa sina konstitutionella regler om tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier.

(34)Skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen är grundat på ömsesidigt förtroende och presumtionen om andra medlemsstaters efterlevnad av unionsrätten och, i synnerhet, av de grundläggande rättigheterna. I undantagsfall, när det på grundval av precisa och objektiva uppgifter finns grundad anledning att anta att verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som

anges i stadgan, bör det emellertid vara möjligt för den verkställande myndigheten att besluta att inte erkänna och verkställa det berörda beslutet. De grundläggande rättigheter som bör vara relevanta i detta avseende är i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar. Äganderätten bör i princip inte vara relevant, eftersom frysning och förverkande av tillgångar nödvändigtvis innebär ett intrång i en persons äganderätt och eftersom de nödvändiga skyddsåtgärderna i detta avseende redan har fastställts i unionsrätten, inbegripet i denna förordning.

(35)Innan den verkställande myndigheten beslutar att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande på basis av en grund för att vägra erkännande eller verkställighet bör den samråda med den utfärdande myndigheten för att erhålla alla nödvändiga kompletterande uppgifter.

(36)Vid prövning av en begäran från den verkställande myndigheten om att begränsa den tidsperiod under vilken egendomen ska vara fryst bör den utfärdande myndigheten beakta alla omständigheterna i ärendet, i synnerhet huruvida fortsatt verkställighet av beslutet om frysning skulle kunna orsaka oberättigad skada i den verkställande staten. Den verkställande myndigheten uppmanas att samråda i ärendet med den utfärdande myndigheten innan en formell begäran framställs.

(37)Den utfärdande myndigheten bör underrätta den verkställande myndigheten ifall en myndighet i den utfärdande staten tar emot ett penningbelopp som har betalats med avseende på beslutet om förverkande, varvid gäller att den verkställande staten bör underrättas endast ifall det betalda beloppet med avseende på beslutet påverkar det utestående beloppet som ska förverkas enligt beslutet.

(38)Det bör vara möjligt för den verkställande myndigheten att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, i synnerhet när dess verkställighet kan skada en pågående brottsutredning. Så snart grunderna för uppskovet inte längre föreligger bör den verkställande myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet.

(39)Den verkställande myndigheten bör, efter att ha verkställt ett beslut om frysning och efter att ha fattat beslutet om att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande, i den mån det är möjligt underrätta berörda personer som den känner till om verkställigheten eller beslutet. I det syftet bör den verkställande myndigheten göra varje rimlig ansträngning för att identifiera de berörda personerna, kontrollera hur de kan nås och underrätta dem om verkställigheten av beslutet om frysning eller om beslutet att erkänna och verkställa beslutet om förverkande. Vid fullgörandet av den skyldigheten kan den verkställande myndigheten begära bistånd från den utfärdande myndigheten, till exempel när de berörda personerna förefaller uppehålla sig i den utfärdande staten. Den

L 303/6	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

verkställande myndighetens skyldighet enligt denna förordning att lämna information till berörda personer bör inte påverka den utfärdande myndighetens skyldighet att lämna information till personer enligt den utfärdande statens rätt, till exempel om utfärdandet av ett beslut om frysning eller om vilka rättsmedel som är tillgängliga enligt den utfärdande statens rätt.

(40)Den utfärdande myndigheten bör utan dröjsmål underrättas ifall det är omöjligt att verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande. Sådan omöjlighet kan uppstå på grund av att egendomen redan har förverkats, har försvunnit, har förstörts eller inte kan återfinnas på den plats som den utfärdande myndigheten har angett eller på grund av att platsen för egendomen inte har angetts tillräckligt exakt, trots samråd mellan den verkställande myndigheten och den utfärdande myndigheten. Under sådana omständigheter bör den verkställande myndigheten inte längre vara skyldig att verkställa beslutet. Om den verkställande myndigheten senare erhåller information som gör det möjligt för den att lokalisera egendomen, bör den emellertid ha möjlighet att verkställa beslutet utan att ett nytt intyg måste översändas, i enlighet med denna förordning.

(41)Om den verkställande statens rätt gör det juridiskt omöjligt att verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör den verkställande myndigheten kontakta den utfärdande myndigheten för att diskutera situationen och finna en lösning. En sådan lösning kan vara att den utfärdande myndigheten återkallar det berörda beslutet.

(42)Så snart ett beslut om förverkande har verkställts bör den verkställande myndigheten underrätta den utfärdande myndigheten om resultatet av verkställigheten. Där det är praktiskt möjligt bör den verkställande myndigheten vid den tidpunkten även underrätta den utfärdande myndigheten om den egendom eller det penningbelopp som har förverkats, och om andra uppgifter som den anser vara relevanta.

(43)Verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande bör regleras av rätten i den verkställande staten, och myndigheterna i den staten bör ha ensam behörighet att besluta om verkställighetsför farandena. Om så är lämpligt bör den utfärdande och verkställande myndigheten kunna uppmana Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverket att inom sina behörighetsområden tillhandahålla biträde med verkställigheten av beslut om frysning och beslut om förverkande.

(44)En korrekt tillämpning av denna förordning förutsätter nära kontakter mellan de berörda behöriga nationella myndigheterna, särskilt vid samtidig verkställighet av ett beslut om förverkande i fler än en medlemsstat. De behöriga nationella myndigheterna bör därför samråda med varandra närhelst det är nödvändigt, direkt eller när så är lämpligt via Eurojust eller det europeiska rättsliga nätverket.

(45) Brottsoffers rätt till ersättning och återställande bör inte påverkas negativt i gränsöverskridande ärenden. I reglerna för förfogande över fryst eller förverkad egendom bör ersättning och återställande av egendom till brottsoffer prioriteras. Begreppet brottsoffer bör tolkas i enlighet med den utfärdande statens rätt, där det också bör kunna föreskrivas att en juridisk person kan ses som brottsoffer vid tillämpningen av denna förordning. Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av regler om ersättning och återställande av egendom till brottsoffer i nationella förfaranden.

(46)När den verkställande myndigheten underrättas om ett beslut om återställande av fryst egendom till brottsoffret som utfärdats av den utfärdande myndigheten eller av en annan behörig myndighet i den utfärdande staten bör den verkställande myndigheten vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att den berörda egendomen fryses och snarast möjligt återställs till brottsoffret. Den verkställande myndigheten bör kunna överföra egendomen antingen till den utfärdande staten, så att denna skulle kunna återställa egendomen till brottsoffret, eller direkt till brottsoffret förutsatt att den utfärdande staten har gett sitt samtycke. Skyldigheten att återställa fryst egendom till brottsoffret bör vara föremål för följande villkor: brottsoffrets äganderätt till egendomen bör inte vara omtvistad

– vilket innebär att det godtas att brottsoffret är egendomens rättmätiga ägare och att det inte förekommer några seriösa anspråk som ifrågasätter denna äganderätt, egendomen bör inte behövas som bevis i straffrättsliga förfaranden i den verkställande staten och rättigheterna för berörda personer, i synnerhet rättigheterna för tredje man i god tro, bör inte påverkas negativt. Den verkställande myndigheten bör återställa fryst egendom till brottsoffret endast när dessa villkor har uppfyllts. Om den verkställande myndigheten anser att dessa villkor inte är uppfyllda bör den samråda med den utfärdande myndigheten, till exempel för att begära ytterligare information eller diskutera situationen, i syfte att finna en lösning. Om ingen lösning går att finna bör den verkställande myndigheten kunna besluta att inte återställa den frysta egendomen till brottsoffret.

(47)Varje medlemsstat bör överväga att inrätta ett nationellt centralkontor med ansvar för förvaltning av fryst egendom som eventuellt ska förverkas senare samt för förvaltning av förverkad egendom. Fryst egendom och förverkad egendom kan företrädesvis användas för brottsbekämpning och projekt som syftar till att förebygga organiserad brottslighet och för andra projekt av allmänt intresse och för sociala ändamål.

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/7

(48)Varje medlemsstat bör överväga att inrätta en nationell fond för att garantera lämplig ersättning till brottsoffer, t. ex. familjer till poliser och offentligt anställda som omkommit i tjänsten eller som fått bestående invaliditet till följd av sin tjänsteutövning. Medlemsstaterna kan öronmärka en del av de förverkade tillgångarna för detta syfte.

(49)Medlemsstaterna bör inte kunna avkräva varandra ersättning för kostnader i samband med tillämpningen av denna förordning. Om det har uppkommit stora eller exceptionella kostnader för den verkställande staten, till exempel till följd av att egendomen har varit fryst under avsevärd tid, bör den utfärdande myndigheten dock beakta eventuella förslag från den verkställande myndigheten om att dela kostnaderna.

(50)I syfte att kunna lösa problem som uppstår i framtiden avseende innehållet i de intyg som anges i bilagorna till denna förordning så snabbt som möjligt bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF- fördraget delegeras till kommissionen när det gäller ändringar av dessa intyg. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (1). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europapar lamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(51)Eftersom målet för denna förordning, nämligen ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(52)Bestämmelserna i rambeslut 2003/577/RIF har med avseende på frysning av bevismaterial redan ersatts med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU (2) för medlemsstater som är bundna av det direktivet. Bestämmelserna i rambeslut 2003/577/RIF som rör frysning av egendom bör ersättas av denna förordning mellan de medlemsstater som är bundna av den. Rambeslut 2006/783/RIF bör även ersättas av denna förordning mellan de medlemsstater som är bundna av den. De bestämmelser i rambeslut 2003/577/RIF som gäller frysning av egendom, samt bestämmelserna i rambeslut 2006/783/RIF, bör därför fortsätta att tillämpas inte bara mellan de medlemsstater som inte är bundna av denna förordning utan också mellan varje medlemsstat som inte är bunden av denna förordning och varje medlemsstat som är bunden av denna förordning.

(53)Den rättsliga formen för denna akt bör inte utgöra prejudikat för framtida unionsrättsakter på området för ömsesidigt erkännande av domar och straffrättsliga avgöranden. Valet av rättslig form för framtida unionsrättsakter bör noga bedömas från fall till fall med beaktande av, bland andra faktorer, rättsaktens effektivitet och proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna.

(54)Medlemsstaterna bör, i enlighet med rådets beslut 2007/845/RIF (3), säkerställa att deras kontor för återvinning av tillgångar samarbetar med varandra för att underlätta spårning och identifiering av vinning av brott och annan egendom som härrör från brott som kan bli föremål för ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande.

(55)I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har Förenade kungariket meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(56)I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Irland inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(57)I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF- fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

(1) EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1).

(3) Rådets beslut 2007/845/RIF av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott (EUT L 332, 18.12.2007, s. 103).

L 303/8	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE, DEFINITIONER OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Artikel 1

Syfte

1.Denna förordning innehåller de regler enligt vilka en medlemsstat på sitt territorium erkänner och verkställer beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats av en annan medlemsstat inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor.

2.Denna förordning ska inte medföra någon ändring av skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna stadfästa i artikel 6 i EU-fördraget.

3.När den utfärdande myndigheten utfärdar ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande ska den säkerställa att nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna iakttas.

4.Denna förordning ska inte tillämpas på beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats inom ramen för förfaranden i civilrättsliga eller administrativa frågor.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

1.beslut om frysning: ett avgörande som har utfärdats eller godkänts av en utfärdande myndighet för att förhindra att egendom förstörs, omvandlas, flyttas, överförs eller avyttras i syfte att förverka den egendomen.

2.beslut om förverkande: ett slutligt straff eller en sådan slutlig åtgärd som har beslutats av en domstol efter förfaranden på grund av ett brott, som innebär slutligt berövande av egendom från en fysisk eller juridisk person.

3.egendom: varje form av egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom, som den utfärdande myndigheten anser

a)utgöra vinning av ett brott, eller dess motsvarighet, oavsett om detta avser hela eller endast en del av värdet av denna vinning,

b)utgöra hjälpmedel vid ett sådant brott, eller värdet av sådana hjälpmedel,

c)kan bli föremål för förverkande med tillämpning i den utfärdande staten genom någon av de förverkandebefo genheter som föreskrivs i direktiv 2014/42/EU, eller

d)kan bli föremål för förverkande enligt någon annan bestämmelse om befogenheter till förverkande, inbegripet förverkande utan slutlig fällande dom enligt den utfärdande statens rätt efter ett förfarande på grund av ett brott.

4.vinning: varje ekonomisk fördel som direkt eller indirekt härrör från ett brott, bestående av alla former av egendom och innefattande all efterföljande återinvestering eller omvandling av direkt vinning och eventuella värdefulla fördelar.

5.hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå ett brott.

6.utfärdande stat: den medlemsstat där ett beslut om frysning eller förverkande har utfärdats.

7.verkställande stat: den medlemsstat till vilken ett beslut om frysning eller beslut om förverkande överförs för erkännande och verkställighet.

8.utfärdande myndighet:

a)i fråga om ett beslut om frysning:

i)en domare, domstol eller allmän åklagare som är behörig i det berörda fallet, eller

28.11.2018		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/9

ii)	en annan behörig myndighet som av den utfärdande staten utsetts till sådan och som har behörighet att
	i straffrättsliga frågor besluta		om frysning av egendom eller om verkställighet av ett beslut om	frysning

i enlighet med nationell rätt. Dessutom ska beslutet om frysning innan det översänds till den verkställande myndigheten godkännas av en domare, domstol eller allmän åklagare i den utfärdande staten efter prövning av dess överensstämmelse med villkoren för utfärdande av ett sådant beslut enligt denna förordning. Om beslutet har godkänts av en domare, domstol eller allmän åklagare, får den andra behöriga myndigheten också betraktas som en utfärdande myndighet med avseende på översändandet av beslutet,

b) i fråga om ett beslut om förverkande, en myndighet som av den utfärdande staten utsetts till sådan och som har behörighet att i straffrättsliga frågor verkställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en domstol i enlighet med nationell rätt.

9.verkställande myndighet: en myndighet som har behörighet att erkänna ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande och säkerställa att det verkställs i enlighet med denna förordning och med de förfaranden som enligt nationell rätt är tillämpliga på frysning och förverkande av egendom. När sådana förfaranden kräver att en domstol registrerar beslutet och ger tillstånd till dess verkställighet, innefattar den verkställande myndigheten den myndighet som har behörighet att begära sådan registrering och sådant tillstånd.

10.berörd person: en fysisk eller juridisk person som är föremål för ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande eller en fysisk eller juridisk person som äger den egendom som beslutet avser samt tredje man vars rättigheter angående den egendom beslutet avser blir direkt negativt påverkade av det beslutet, enligt den verkställande statens rätt.

Artikel 3

Brott

1.Beslut om frysning eller beslut om förverkande ska verkställas utan kontroll av dubbel straffbarhet om de gärningar som föranleder sådana beslut i den utfärdande staten är belagda med ett högsta frihetsstraff på minst tre år och utgör ett eller flera av följande brott enligt den utfärdande statens rätt:

1.Deltagande i en kriminell organisation.

2.Terrorism.

3.Människohandel.

4.Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.

5.Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.

6.Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.

7.Korruption.

8.Bedrägeri, inbegripet bedrägeri och andra brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 (1).

9.Penningtvätt.

10.Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron.

11.It-brottslighet.

12.Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.

13.Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse.

14.Mord eller grov misshandel.

15.Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.

16.Människorov, olaga frihetsberövande eller tagande av gisslan.

17.Rasism och främlingsfientlighet.

18.Organiserad stöld eller väpnat rån.

19.Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 28.7.2017, s. 29).

L 303/10	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

20.Svindleri.

21.Beskyddarverksamhet och utpressning.

22.Förfalskning och piratkopiering.

23.Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.

24.Förfalskning av betalningsmedel.

25.Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser.

26.Olaglig handel med nukleära eller radioaktiva ämnen.

27.Handel med stulna fordon.

28.Våldtäkt.

29.Mordbrand.

30.Brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens behörighet.

31.Kapning av flygplan eller fartyg.

32.Sabotage.

2.För andra brott än de som avses i punkt 1 får den verkställande staten låta erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande vara villkorat av om de gärningar som föranleder beslutet om frysning eller beslutet om förverkande utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering enligt den utfärdande statens rätt.

KAPITEL II

ÖVERSÄNDANDE, ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV BESLUT OM FRYSNING

Artikel 4

Översändande av beslut om frysning

1.Ett beslut om frysning ska översändas genom ett intyg om frysning. Den utfärdande myndigheten ska översända intyget om frysning som föreskrivs i artikel 6 direkt till den verkställande myndigheten eller, i tillämpliga fall, till den centrala myndighet som avses i artikel 24.2, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning och som gör det möjligt för den verkställande staten att fastställa äktheten av intyget om frysning.

2.Medlemsstaterna får lämna en förklaring i vilken det anges att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om frysning ska översända beslutet om frysning i original eller en bestyrkt kopia av detta när ett intyg om frysning översänds till en medlemsstat för erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning. Endast intyget om frysning behöver dock översättas, i enlighet med artikel 6.2.

3.Medlemsstaterna får lämna den förklaring som avses i punkt 2 före den dag då denna förordning börjar tillämpas eller vid en senare tidpunkt Medlemsstaterna får när som helst dra tillbaka en sådan förklaring. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen när de lämnar eller drar tillbaka en sådan förklaring. Kommissionen ska göra sådan information tillgänglig för samtliga medlemsstater och för det europeiska rättsliga nätverket.

4.Om ett beslut om frysning avser ett penningbelopp, när den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person som beslutet om frysning avser har egendom eller inkomster i en medlemsstat, ska den utfärdande myndigheten översända intyget om frysning till den medlemsstaten.

5.Om ett beslut om frysning avser specifik egendom, när den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att sådan egendom är belägen i en medlemsstat, ska den utfärdande myndigheten översända intyget om frysning till den medlemsstaten.

6.Intyget om frysning ska

a)åtföljas av ett intyg om förverkande som översänts i enlighet med artikel 14, eller

b)innehålla en instruktion om att egendomen ska förbli fryst i den verkställande staten i avvaktan på översändandet och verkställigheten av beslutet om förverkande i enlighet med artikel 14, i vilket fall den utfärdande myndigheten i intyget om frysning ska ange beräknad dag för detta översändande.

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/11

7.Den utfärdande myndigheten ska underrätta den verkställande myndigheten ifall den har vetskap om några berörda personer. Den utfärdande myndigheten ska också tillhandahålla, på begäran, den verkställande myndigheten all eventuell information av relevans för eventuella anspråk som sådana berörda personer kan ha med avseende på egendomen, däribland all information för identifiering av dessa personer.

8.Om det, trots den information som har gjorts tillgänglig i enlighet med artikel 24.3, inte är känt för den utfärdande myndigheten vilken myndighet som är behörig verkställande myndighet ska den utfärdande myndigheten göra de efterforskningar som krävs, inklusive via det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter, för att bestämma vilken myndighet som är behörig i fråga om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning.

9.Om den myndighet i den verkställande staten som tar emot ett intyg om frysning inte är behörig att erkänna beslutet om frysning eller vidta de åtgärder som krävs för att verkställa det ska den myndigheten omedelbart översända intyget om frysning till den behöriga verkställande myndigheten i sin medlemsstat och underrätta den utfärdande myndigheten om detta.

Artikel 5

Översändande av ett beslut om frysning till en eller flera verkställande stater

1.Ett intyg om frysning får endast översändas enligt artikel 4 till en verkställande stat åt gången, såvida inte punkterna 2 eller 3 i den här artikeln är tillämpliga.

2.När ett beslut om frysning avser specifik egendom får intyget om frysning översändas till fler än en verkställande stat samtidigt när

a)den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att olika delar av den egendom som omfattas av beslutet om frysning är belägna i olika verkställande stater, eller

b)frysningen av en specifik egendom som omfattas av beslutet om frysning skulle kräva åtgärder i fler än en verkställande stat.

3.När ett beslut om frysning avser ett penningbelopp får intyget om frysning översändas till fler än en verkställande stat samtidigt om den utfärdande myndigheten anser att det finns ett specifikt behov av detta, särskilt om det uppskattade värdet på den egendom som får frysas i den utfärdande staten och i en verkställande stat förmodligen inte räcker för att frysa hela det belopp som omfattas av beslutet om frysning.

Artikel 6

Standardintyg om frysning

1.För att översända ett beslut om frysning ska den utfärdande myndigheten fylla i det intyg om frysning som fastställs i bilaga I, underteckna det och intyga att dess innehåll är riktigt och korrekt.

2.Den utfärdande myndigheten ska tillhandahålla den verkställande myndigheten en översättning av intyget om frysning på ett officiellt språk i den verkställande staten eller på ett annat språk som den verkställande staten kommer att godta i enlighet med punkt 3.

3.Varje medlemsstat får när som helst genom en förklaring som ges in till kommissionen ange att den kommer att godta översättningar av intyg om frysning på ett eller flera av unionens officiella språk som inte är på det officiella språket eller de officiella språken i den medlemsstaten. Kommissionen ska göra förklaringarna tillgängliga för alla medlemsstater och det europeiska rättsliga nätverket.

Artikel 7

Erkännande och verkställighet av beslut om frysning

1.Den verkställande myndigheten ska erkänna ett beslut om frysning översänt i enlighet med artikel 4 och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som för ett inhemskt beslut om frysning som utfärdats av en myndighet i den verkställande staten, såvida inte den verkställande myndigheten åberopar någon av de grunder för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 8 eller någon av de grunder för uppskov som anges i artikel 10.

2.Den verkställande myndigheten ska rapportera till den utfärdande myndigheten om verkställigheten av beslutet om frysning, inklusive en beskrivning av den frysta egendomen och, där en sådan är tillgänglig, tillhandahålla en uppskattning av dess värde. Denna rapportering ska ske på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, utan onödigt dröjsmål efter att den verkställande myndigheten har underrättats om att beslutet om frysning har verkställts.

L 303/12	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

Artikel 8

Grunder för att vägra erkännande och verkställighet av beslut om frysning

1.Den verkställande myndigheten får besluta att inte erkänna eller verkställa beslut om frysning endast när a) verkställighet av beslutet om frysning skulle strida mot principen om ne bis in idem,

b)det enligt den verkställande statens rätt föreligger privilegier eller immunitet som skulle förhindra frysningen av den berörda egendomen eller det finns regler om fastställande eller begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier och som förhindrar verkställigheten av beslutet om frysning,

c)intyget om frysning är ofullständigt eller uppenbart felaktigt och inte har fyllts i efter samråd som avses i punkt 2,

d)beslutet om frysning avser ett brott som helt eller delvis har begåtts utanför den utfärdande statens territorium och helt eller delvis inom den verkställande statens territorium och den gärning för vilken beslutet om frysning utfärdats inte utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt,

e)i något av de fall som omfattas av artikel 3.2 den gärning som i samband med att beslutet om frysning utfärdades inte utgör något brott enligt den verkställande statens rätt; i fall som inbegriper skatter eller avgifter, eller tull- och valutatransaktionsbestämmelser, får dock erkännande eller verkställighet av beslutet om frysning inte vägras på grund av att den verkställande statens rätt inte föreskriver samma slags skatter eller avgifter eller att den inte föreskriver samma slags regler om skatter och avgifter eller samma slags tull- och valutatransaktionsbestämmelser som den utfärdande statens rätt,

f)det i undantagsfall, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, finns grundad anledning att anta att verkställighet av beslutet om frysning, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan, i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis rättegång eller rätten till försvar.

2.I samtliga fall som avses i punkt 1 ska den verkställande myndigheten, innan den beslutar att helt eller delvis inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning, på lämpligt sätt samråda med den utfärdande myndigheten och om lämpligt anmoda den utfärdande myndigheten att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter.

3.Varje beslut om att vägra erkännande eller verkställighet av beslutet om frysning ska fattas utan dröjsmål och omedelbart meddelas den utfärdande myndigheten på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning.

4.Om den verkställande myndigheten har erkänt ett beslut om frysning men vid verkställandet får vetskap om att någon av grunderna för att vägra erkännande eller verkställighet är tillämplig ska myndigheten omedelbart på lämpligt sätt kontakta den utfärdande myndigheten för diskussioner om vilka åtgärder som är lämpliga att vidta. På grundval av detta får den utfärdande myndigheten besluta att återkalla beslutet om frysning. Om ingen lösning har funnits efter sådana diskussioner får den verkställande myndigheten besluta att avbryta verkställandet av beslutet om frysning.

Artikel 9

Tidsfrister för erkännande och verkställighet av beslut om frysning

1.Den verkställande myndigheten ska fatta beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning och utan dröjsmål verkställa det beslutet lika skyndsamt och med samma prioritet som för liknande inhemska ärenden, efter det att den verkställande myndigheten har mottagit intyget om frysning.

2.Om den utfärdande myndigheten i intyget om frysning har angett att verkställigheten av beslutet om frysning ska vidtas en särskild dag ska den verkställande myndigheten i möjligaste mån ta hänsyn till detta. Om den utfärdande myndigheten har angett att samordning mellan de berörda medlemsstaterna behövs, ska den verkställande myndigheten och den utfärdande myndigheten samordna sinsemellan för att komma överens om datumet för verkställighet av beslutet om frysning. När ingen överenskommelse kan nås, ska den verkställande myndigheten besluta om datumet för verkställighet av beslutet om frysning, med största möjliga hänsyn till den utfärdande myndighetens intressen.

3.Om den utfärdande myndigheten i intyget om frysning har angett att omedelbar frysning är nödvändig eftersom det finns berättigade skäl att anta att egendomen i fråga omedelbart kommer att flyttas eller förstöras, eller på grund av eventuella behov i utredningen eller i förfarandet i den utfärdande staten, ska den verkställande myndigheten, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 5, senast 48 timmar efter det att den mottagit beslutet om frysning fatta beslut om erkännande av beslutet. Senast 48 timmar efter det att ett sådant beslut fattats ska den verkställande myndigheten vidta de konkreta åtgärder som krävs för att verkställa beslutet.

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/13

4.Den verkställande myndigheten ska, utan dröjsmål och på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, meddela den utfärdande myndigheten beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning.

5.Om det i ett enskilt fall inte är möjligt att iaktta tidsfristerna i punkt 3 ska den verkställande myndigheten på valfritt sätt omedelbart underrätta den utfärdande myndigheten, ange skälen till varför det inte var möjligt att iaktta dessa tidsfrister samt samråda med den utfärdande myndigheten om en lämplig tidsplan för erkännande eller verkställighet av beslutet om frysning.

6.Att tidsfristerna enligt punkt 3 löpt ut fritar inte den verkställande myndigheten från skyldigheten att, utan dröjsmål, fatta ett beslut om erkännande och verkställighet av beslutet om frysning och verkställa det beslutet.

Artikel 10

Uppskov av verkställigheten av beslut om frysning

1.Den verkställande myndigheten får skjuta upp verkställigheten av ett beslut om frysning som översänts i enlighet med artikel 4 när

a)verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning, i vilket fall verkställighet av beslutet om frysning får skjutas upp till den tidpunkt den verkställande myndigheten anser vara rimlig,

b)egendomen redan är föremål för ett tidigare beslut om frysning, i vilket fall verkställighet av beslutet om frysning får skjutas upp till dess att det tidigare beslutet har återkallats, eller

c)egendomen redan är föremål för ett tidigare beslut som utfärdats inom ramen för andra förfaranden i den verkställande staten, i vilket fall verkställighet av beslutet om frysning får skjutas upp till dess att det tidigare beslutet har återkallats; detta led ska dock tillämpas endast om detta tidigare beslut skulle ha företräde, enligt nationell rätt, framför senare nationella beslut om frysning i straffrättsliga frågor.

2.Den verkställande myndigheten ska, omedelbart och på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, rapportera till den utfärdande myndigheten om uppskovet av verkställigheten av beslutet om frysning, med angivande av grunderna för uppskovet och, när möjligt, uppskovets förväntade varaktighet.

3.Så snart grunderna för uppskovet inte längre föreligger ska den verkställande myndigheten omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet om frysning och underrätta den utfärdande myndigheten om detta på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning.

Artikel 11

Konfidentialitet

1.Den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten ska vid verkställigheten av ett beslut om frysning på vederbörligt sätt beakta den konfidentialitet som gäller för utredningen i vars sammanhang beslutet om frysning utfärdades.

2.Den verkställande myndigheten ska i enlighet med sin nationella rätt garantera konfidentialitet för beslutet om frysning och dess innehåll, utom i den utsträckning som behövs för att verkställa beslutet om frysning. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 i denna artikel, ska så snart beslutet om frysning har verkställts den verkställande myndigheten underrätta berörda personer om detta i enlighet med artikel 32.

3.För att skydda pågående utredningar får den utfärdande myndigheten begära att den verkställande myndigheten skjuter upp underrättandet av berörda personer om verkställigheten av beslutet om frysning enligt artikel 32. Så snart det inte längre är nödvändigt att skjuta upp underrättandet av berörda personer för att skydda pågående utredningar ska den utfärdande myndigheten underrätta den verkställande myndigheten om detta, så att den verkställande myndigheten kan underrätta berörda personer om verkställigheten av beslutet om frysning i enlighet med artikel 32.

4.Om den verkställande myndigheten inte kan iaktta konfidentialitetsskyldigheterna enligt denna artikel ska den omedelbart, om möjligt innan beslutet om frysning verkställs, underrätta den utfärdande myndigheten.

Artikel 12

Varaktighet för beslut om frysning

1.Den egendom som är föremål för ett beslut om frysning ska förbli fryst i den verkställande staten till dess att den behöriga myndigheten i den staten har lämnat ett definitivt svar på ett beslut om förverkande som översänts i enlighet med artikel 14 eller till dess att den utfärdande myndigheten har underrättat den verkställande myndigheten om varje beslut eller åtgärd som innebär att beslutet inte är verkställbart eller orsakar att det i enlighet med artikel 27.1 ska återkallas.

L 303/14	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

2.Den verkställande myndigheten får med beaktande av alla omständigheter i ärendet ställa en motiverad begäran till den utfärdande myndigheten om att begränsa den tidsperiod under vilken egendomen ska vara fryst. En sådan begäran, inbegripet all relevant information till stöd för begäran, ska översändas på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning och som gör det möjligt för den utfärdande myndigheten att fastställa begärans äkthet. Vid behandlingen av en sådan begäran ska den utfärdande myndigheten ta hänsyn till alla intressen, däribland den verkställande myndighetens. Den utfärdande myndigheten ska besvara begäran så snart som möjligt. Om den utfärdande myndigheten inte samtycker till begränsningen ska den underrätta den verkställande myndigheten om skälen till detta. I ett sådant fall ska egendomen förbli fryst i enlighet med punkt 1. Om den utfärdande myndigheten inte svarar inom sex veckor från mottagandet av begäran ska den verkställande myndigheten inte längre vara skyldig att verkställa beslutet om frysning.

Artikel 13

Omöjlighet att verkställa ett beslut om frysning

1.Om den verkställande myndigheten anser att det är omöjligt att verkställa ett beslut om frysning ska den utan dröjsmål underrätta den utfärdande myndigheten om detta.

2.Innan den verkställande myndigheten underrättar den utfärdande myndigheten i enlighet med punkt 1 ska den verkställande myndigheten, när det är lämpligt, samråda med den utfärdande myndigheten.

3.Vägran att verkställa ett beslut om frysning enligt denna artikel är endast berättigad när egendomen

a)redan har förverkats,

b)har försvunnit,

c)har förstörts,

d)inte kan återfinnas på den plats som anges i intyget om frysning, eller

e)inte kan återfinnas på grund av att platsen för egendomen inte har angetts tillräckligt exakt, trots de samråd som avses i punkt 2.

4.Vad gäller de situationer som avses i punkt 3 b, d och e får den verkställande myndigheten, när den senare erhåller information som gör det möjligt för den att lokalisera egendomen, verkställa beslutet om frysning utan att ett nytt intyg om frysning måste översändas, förutsatt att den verkställande myndigheten innan den verkställer beslutet om frysning har fått bekräftat av den utfärdande myndigheten att beslutet om frysning fortfarande är giltigt.

5.Utan hinder av punkt 3, när den utfärdande myndigheten har angett att egendom av motsvarande värde kan frysas, får det inte krävas att den verkställande myndigheten ska verkställa ett beslut om frysning när en av de omständigheter som anges i punkt 3 föreligger och det inte finns någon egendom av motsvarande värde som kan frysas.

KAPITEL III

ÖVERSÄNDANDE, ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV BESLUT OM FÖRVERKANDE

Artikel 14

Översändande av beslut om förverkande

1.Ett beslut om förverkande ska översändas genom ett intyg om förverkande. Den utfärdande myndigheten ska översända intyget om förverkande som föreskrivs i artikel 17 direkt till den verkställande myndigheten eller, i tillämpliga fall, till den centrala myndighet som avses i artikel 24.2, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning och som gör det möjligt för den verkställande myndigheten att fastställa äktheten av intyget om förverkande.

2.Medlemsstaterna får lämna en förklaring i vilken det anges att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om förverkande ska översända beslutet om förverkande i original eller en bestyrkt kopia av detta när ett intyg om förverkande översänds till en medlemsstat för erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande. Endast intyget om förverkande behöver dock översättas, i enlighet med artikel 17.2.

3.Medlemsstaterna får lämna den förklaring som avses i punkt 2 före den dag då denna förordning börjar tillämpas eller vid en senare tidpunkt. Medlemsstaterna får när som helst dra tillbaka en sådan förklaring. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen när de lämnar eller drar tillbaka en sådan förklaring. Kommissionen ska göra sådan information tillgänglig för samtliga medlemsstater och det europeiska rättsliga nätverket.

4.Om ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp, när den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person som beslutet om förverkande avser har egendom eller inkomster i en medlemsstat, ska den utfärdande myndigheten översända intyget om förverkande till den medlemsstaten.

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/15

5.Om ett beslut om förverkande avser specifik egendom, när den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att sådan egendom är belägen i en medlemsstat, ska den utfärdande myndigheten översända intyget om förverkande till den medlemsstaten.

6.Den utfärdande myndigheten ska underrätta den verkställande myndigheten ifall den har vetskap om några berörda personer. Den utfärdande myndigheten ska också tillhandahålla, på begäran, den verkställande myndigheten all eventuell information av relevans för eventuella anspråk som sådana berörda personer kan ha med avseende på egendomen, däribland all information för identifiering av dessa personer.

7.Om det, trots den information som har gjorts tillgänglig i enlighet med artikel 24.3, inte är känt för den utfärdande myndigheten vilken myndighet som är behörig verkställande myndighet ska den utfärdande myndigheten göra de efterforskningar som krävs, inklusive via det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter, för att bestämma vilken myndighet som är behörig i fråga om erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande.

8.Om den myndighet i den verkställande staten som tar emot ett intyg om förverkande inte är behörig att erkänna beslutet om förverkande eller vidta de åtgärder som krävs för att verkställa det ska den myndigheten omedelbart översända intyget om förverkande till den behöriga verkställande myndigheten i sin medlemsstat och underrätta den utfärdande myndigheten om detta.

Artikel 15

Översändande av ett beslut om förverkande till en eller flera verkställande stater

1.Ett intyg om förverkande får endast översändas, enligt artikel 14, till en verkställande stat åt gången, såvida inte punkterna 2 eller 3 i den här artikeln är tillämpliga.

2.När ett beslut om förverkande avser specifik egendom får intyget om förverkande översändas till fler än en verkställande stat samtidigt när

a)den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att olika delar av den egendom som omfattas av beslutet om förverkande är belägna i olika verkställande stater, eller

b)förverkandet av en specifik egendom som omfattas av beslutet om förverkande skulle kräva åtgärder i fler än en verkställande stat.

3.När ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp får intyget om förverkande översändas till fler än en verkställande stat samtidigt om den utfärdande myndigheten anser att det finns ett specifikt behov av detta, särskilt om

a)den berörda egendomen inte har frysts enligt denna förordning, eller

b)det uppskattade värdet på den egendom som får förverkas i den utfärdande staten och i en verkställande stat förmodligen inte räcker för att förverka hela det belopp som omfattas av beslutet om förverkande.

Artikel 16

Följder av översändande av beslut om förverkande

1.Översändandet av ett beslut om förverkande i enlighet med artiklarna 14 och 15 får inte begränsa den utfärdande statens rätt att verkställa beslutet.

2.Det totala belopp som erhållits vid verkställigheten av ett beslut om förverkande avseende ett penningbelopp får inte överstiga det maximala belopp som anges i det beslutet oavsett om det beslutet översänts till en eller flera verkställande stater.

3.Den utfärdande myndigheten ska omedelbart underrätta den verkställande myndigheten på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning om

a)den anser att det finns risk för förverkande utöver det maximala beloppet, särskilt på grundval av information som mottagits från den verkställande myndigheten enligt artikel 21.1 b,

b)beslutet om förverkande helt eller delvis har verkställts i den utfärdande staten eller i en annan verkställande stat, i vilket fall det ska anges det belopp beträffande vilket beslutet om förverkande ännu inte har verkställts, eller

c)en myndighet i den utfärdande staten, efter det att ett intyg om förverkande har översänts i enlighet med artikel 14, tar emot ett penningbelopp som har betalats med avseende på beslutet om förverkande.

Om första stycket led a är tillämpligt ska den utfärdande myndigheten så snart som möjligt underrätta den verkställande myndigheten när den berörda risken som avses i det ledet har upphört.

L 303/16	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

Artikel 17

Standardintyg om förverkande

1.För att översända ett beslut om förverkande ska den utfärdande myndigheten fylla i det intyg om förverkande som fastställs i bilaga II, underteckna det och intyga att dess innehåll är riktigt och korrekt.

2.Den utfärdande myndigheten ska tillhandahålla den verkställande myndigheten en översättning av intyget om förverkande på ett officiellt språk i den verkställande staten eller på ett annat språk som den verkställande staten kommer att godta i enlighet med punkt 3.

3.Varje medlemsstat får när som helst genom en förklaring som ges in till kommissionen ange att den kommer att godta översättningar av intyg om förverkande på ett eller flera av unionens officiella språk som inte är på det officiella språket eller de officiella språken i den medlemsstaten. Kommissionen ska göra förklaringarna tillgängliga för alla medlemsstater och det europeiska rättsliga nätverket.

Artikel 18

Erkännande och verkställighet av beslut om förverkande

1.Den verkställande myndigheten ska erkänna ett beslut om förverkande översänt i enlighet med artikel 14 och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som för ett inhemskt beslut om förverkande som utfärdats av en myndighet i den verkställande staten, såvida inte den verkställande myndigheten åberopar någon av de grunder för

att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 19 eller någon av de grunder för uppskov som anges i artikel 21.

2.När ett beslut om förverkande avser en specifik egendom får den utfärdande myndigheten och verkställande myndigheten, när det föreskrivs i den utfärdande statens rätt, träffa överenskommelse om att förverkandet i den verkställande staten kan utföras genom förverkande av ett penningbelopp som motsvarar värdet på den egendom som skulle förverkas.

3.När ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp, och den verkställande myndigheten inte erhåller betalning av den summan, ska den verkställande myndigheten verkställa beslutet om förverkande i enlighet med punkt 1 på all egendom som finns att tillgå för detta ändamål. När det är nödvändigt ska den verkställande myndigheten räkna om det penningbelopp som ska förverkas till den verkställande statens valuta enligt eurons dagskurs som offentliggörs i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning för den dag när beslutet om förverkande utfärdades.

4.Varje del av det penningbelopp som drivits in enligt beslutet om förverkande i en annan stat än den verkställande staten ska i sin helhet dras av från det belopp som ska förverkas i den verkställande staten.

5.När den utfärdande myndigheten har utfärdat ett beslut om förverkande men inte har utfärdat ett beslut om

frysning, får den verkställande myndigheten, som en del av de åtgärder som föreskrivs i punkt 1 på eget initiativ i enlighet med sin nationella rätt besluta att frysa den berörda egendomen, inför senare verkställighet av beslutet om förverkande. I ett sådant fall ska den verkställande myndigheten utan dröjsmål underrätta den utfärdande myndigheten, och när det är möjligt innan den berörda egendomen fryses.

6.Så snart beslutet om förverkande har verkställts ska den verkställande myndigheten underrätta, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, den utfärdande myndigheten om resultatet av verkställigheten.

Artikel 19

Grunder för att vägra erkännande och verkställighet av beslut om förverkande

1.Den verkställande myndigheten får besluta att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande endast när a) verkställighet av beslutet om förverkande skulle strida mot principen om ne bis in idem,

b)det enligt den verkställande statens rätt föreligger privilegier eller immunitet som skulle förhindra förverkande av den berörda egendomen eller det finns regler om fastställande eller begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier och som förhindrar verkställigheten av beslutet om förverkande,

c) intyget om förverkande är ofullständigt eller uppenbart felaktigt och inte har fyllts i efter samråd som avses i punkt 2,

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/17

d)beslutet om förverkande avser ett brott som helt eller delvis har begåtts utanför den utfärdande statens territorium och helt eller delvis inom den verkställande statens territorium och den gärning för vilken beslutet om förverkande utfärdats inte utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt,

e)rättigheterna för berörda personer skulle göra det omöjligt enligt den verkställande statens rätt att verkställa beslutet om förverkande, inbegripet när denna omöjlighet är en konsekvens av tillämpningen av rättsmedel i enlighet med artikel 33,

f)i något av de fall som avses i artikel 3.2, den gärning som i samband med att beslutet om förverkande utfärdades inte utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt; i fall som inbegriper skatter eller avgifter, eller tull- och valutatran saktionsbestämmelser, får dock erkännande av verkställighet av beslutet om förverkande inte vägras på den grunden att den verkställande statens rätt inte föreskriver samma slags skatter eller avgifter eller att den inte föreskriver samma slags regler om skatter och avgifter eller samma slags tull- och valutatransaktionsbestämmelser som den utfärdande statens rätt,

g)den person som beslutet om förverkande avser, enligt intyget om förverkande, inte var personligen närvarande vid

den förhandling som ledde till beslutet om förverkande som är kopplat till en slutlig fällande dom, om det inte i intyget om förverkande anges att personen, i enlighet med ytterligare processuella krav enligt den utfärdande statens rätt

i)kallades personligen i god tid och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet om förverkande, eller på annat sätt faktiskt mottog officiell underrättelse om tid och plats för den förhandlingen på ett sådant sätt att det otvetydigt kunde fastställas att personen hade vetskap om den planerade förhandlingen, och underrättades i god tid om att ett beslut om förverkande kunde meddelas även om personen inte var närvarande vid förhandlingen,

ii)med vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt en jurist som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara personen vid förhandlingen och faktiskt försvarades av den juristen vid förhandlingen, eller

iii)efter att ha delgivits beslutet om förverkande och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande, med rätt att delta och få sakfrågan prövad på nytt, inklusive en prövning av nytt bevismaterial, vilket skulle kunna leda till att det ursprungliga beslutet om förverkande upphävs, uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet om förverkande, eller inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom de tillämpliga tidsfristerna,

h)det i undantagsfall, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, finns grundad anledning att anta att verkställighet av beslutet om förverkande, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan, i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis rättegång eller rätten till försvar.

2.I samtliga fall som avses i punkt 1 ska den verkställande myndigheten, innan den beslutar att helt eller delvis inte erkänna eller verkställa ett beslut om förverkande, på lämpligt sätt samråda med den utfärdande myndigheten och om lämpligt anmoda den utfärdande myndigheten att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter.

3.Varje beslut om att inte erkänna eller verkställa beslutet om förverkande ska fattas utan dröjsmål och omedelbart meddelas den utfärdande myndigheten på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning.

Artikel 20

Tidsfrister för erkännande och verkställighet av beslut om förverkande

1.Den verkställande myndigheten ska fatta beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande utan dröjsmål och, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4, senast 45 dagar efter det att den verkställande myndigheten har mottagit intyget om förverkande.

2.Den verkställande myndigheten ska, utan dröjsmål och på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, meddela den utfärdande myndigheten beslutet om erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande.

3.Såvida det inte finns skäl för uppskov enligt artikel 21 ska den verkställande myndigheten vidta de konkreta åtgärder som är nödvändiga för att verkställa beslutet om förverkande utan dröjsmål och minst lika skyndsamt och med samma prioritet som ett liknande inhemskt ärende.

4.Om det, i ett enskilt fall, inte är möjligt att iaktta tidsfristen i punkt 1, ska den verkställande myndigheten utan dröjsmål på något sätt underrätta den utfärdande myndigheten, ange skälen till varför det inte var möjligt att iaktta dessa tidsfrister samt samråda med den utfärdande myndigheten om en lämplig tidsplan för erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande.

L 303/18	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

5.Att tidsfristen enligt punkt 1 löpt ut fritar inte den verkställande myndigheten från skyldigheten att, utan dröjsmål, fatta ett beslut om erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande och verkställa det beslutet.

Artikel 21

Uppskov av verkställigheten av beslut om förverkande

1.Den verkställande myndigheten får skjuta upp erkännandet eller verkställigheten av ett beslut om förverkande som översänts i enlighet med artikel 14 när

a)verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning, i vilket fall verkställighet av beslutet om förverkande får skjutas upp till den tidpunkt den verkställande myndigheten anser vara rimlig,

b)den verkställande myndigheten, vad gäller ett beslut om förverkande avseende ett penningbelopp, anser att det finns risk för att det belopp som erhållits av verkställigheten av det beslutet om förverkande skulle kunna avsevärt överstiga det belopp som anges i beslutet om förverkande på grund av samtidig verkställighet av beslutet om förverkande i fler än en medlemsstat,

c)egendomen redan är föremål för pågående förfaranden för förverkande i den verkställande staten, eller

d)ett rättsmedel som avses i artikel 33 har åberopats.

2.Trots vad som sägs i artikel 18.5 ska, under uppskovet av verkställigheten av ett beslut om förverkande, den behöriga myndigheten i den verkställande staten vidta alla åtgärder som den skulle vidta i ett liknande inhemskt ärende för att undvika att egendomen inte längre står till förfogande för verkställighet av beslutet om förverkande.

3.Den verkställande myndigheten ska, utan dröjsmål och på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, rapportera till den utfärdande myndigheten om uppskovet för verkställigheten av beslutet om förverkande, med angivande av grunderna för uppskovet och, när möjligt, uppskovets förväntade varaktighet.

4.Så snart grunderna för uppskovet inte längre föreligger ska den verkställande myndigheten utan dröjsmål vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet om förverkande och underrätta den utfärdande myndigheten om detta på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning.

Artikel 22

Omöjlighet att verkställa ett beslut om förverkande

1.Om den verkställande myndigheten anser att det är omöjligt att verkställa ett beslut om förverkande ska den utan dröjsmål underrätta den utfärdande myndigheten om detta.

2.Innan den verkställande myndigheten underrättar den utfärdande myndigheten i enlighet med punkt 1 ska den verkställande myndigheten om lämpligt samråda med den utfärdande myndigheten, även med beaktande av de möjligheter som föreskrivs i artikel 18.2 eller 18.3.

3.Vägran att verkställa ett beslut om förverkande enligt denna artikel är endast berättigad när egendomen

a)redan har förverkats,

b)har försvunnit,

c)har förstörts,

d)inte kan återfinnas på den plats som anges i intyget om förverkande, eller

e)inte kan återfinnas på grund av att platsen för egendomen inte har angetts tillräckligt exakt, trots de samråd som avses i punkt 2.

4.Vad gäller de situationer som avses i punkt 3 b, d och e får den verkställande myndigheten, när denna senare erhåller information som gör det möjligt för den att lokalisera egendomen, verkställa beslutet om förverkande utan att ett nytt intyg om förverkande måste översändas, förutsatt att den verkställande myndigheten innan den verkställer beslutet om förverkande har fått bekräftat av den utfärdande myndigheten att beslutet om förverkande fortfarande är giltigt.

5.Utan hinder av punkt 3, när den utfärdande myndigheten har angett att egendom av motsvarande värde kan förverkas, får det inte krävas att den verkställande myndigheten ska verkställa ett beslut om förverkande när en av de omständigheter som fastställs i punkt 3 föreligger, och det inte finns någon egendom av motsvarande värde som kan förverkas.

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/19

KAPITEL IV

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 23

Tillämplig lag för verkställighet

1.Verkställigheten av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande ska regleras av rätten i den verkställande staten, och dess myndigheter ska ha ensam behörighet att besluta om förfarandena för verkställighet av beslutet och om alla åtgärder i samband därmed.

2.Ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som avser en juridisk person ska verkställas även när den verkställande staten inte erkänner principen om juridiska personers straffrättsliga ansvar.

3.Utan hinder av artikel 18.2 och 18.3 får den verkställande staten inte utan den utfärdande statens samtycke föreskriva alternativa åtgärder till det beslut om frysning som översänts enligt artikel 4 eller det beslut om förverkande som översänts enligt artikel 14.

Artikel 24

Underrättelse om behöriga myndigheter

1.Senast den 19 december 2020 ska varje medlemsstat underrätta kommissionen om vilken eller vilka myndigheter enligt definitionerna i artikel 2.8 och 2.9 som enligt dess rätt är behöriga, när denna medlemsstat är respektive utfärdande stat eller verkställande stat.

2.När strukturen för en medlemsstats interna rättssystem gör detta nödvändigt får varje medlemsstat utse en eller flera centrala myndigheter som ska vara ansvariga för administrativt översändande och mottagande av intyg om frysning och intyg om förverkande och för att bistå medlemsstatens behöriga myndigheter. Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om alla sådana myndigheter som den utser på detta sätt.

3.Kommissionen ska göra den mottagna informationen enligt denna artikel tillgänglig för samtliga medlemsstater och för det europeiska rättsliga nätverket.

Artikel 25

Kommunikation

1.Den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten ska vid behov, med hjälp av lämpligt kommunikationssätt, utan dröjsmål samråda med varandra för att säkerställa en effektiv tillämpning av denna förordning.

2.All kommunikation, inbegripet sådan som avser att lösa svårigheter rörande översändandet eller autentiseringen av de handlingar som behövs för att verkställa beslutet om frysning eller beslutet om förverkande, ska ske direkt mellan den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten och, om en medlemsstat har utsett en central myndighet i enlighet med artikel 24.2, om lämpligt genom denna centrala myndighet.

Artikel 26

Flera beslut

1.Om den verkställande myndigheten mottar två eller flera beslut om frysning eller beslut om förverkande från olika medlemsstater som utfärdats avseende samma person och den personen inte har tillräcklig egendom i den verkställande staten för att alla beslut ska kunna verkställas, eller om den verkställande myndigheten mottar två eller flera beslut om frysning eller beslut om förverkande avseende samma specifika egendom, ska den verkställande myndigheten besluta vilket av besluten som ska verkställas i enlighet med rätten i den verkställande staten, utan att det påverkar möjligheten att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om förverkande i enlighet med artikel 21.

2.När den verkställande myndigheten fattar sitt beslut ska den prioritera brottsoffrens intressen när så är möjligt. Den ska också beakta alla andra relevanta omständigheter, inbegripet

a)huruvida tillgångarna redan är frysta,

b)datum för respektive beslut och tidpunkt då respektive beslut översändes,

L 303/20	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

c)det berörda brottets svårhetsgrad, och

d)den plats där brottet begicks.

Artikel 27

Inställande av verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande

1.När beslutet om frysning eller beslutet om förverkande inte längre kan verkställas eller inte längre är giltigt ska den utfärdande myndigheten återkalla beslutet om frysning eller beslutet om förverkande utan dröjsmål.

2.Den utfärdande myndigheten ska omedelbart underrätta den verkställande myndigheten, på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, om återkallandet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, samt om varje beslut eller åtgärd som leder till att ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande återkallas.

3.Den verkställande myndigheten ska inställa verkställigheten av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande, i den mån som verkställigheten ännu inte har slutförts, så snart den har underrättats av den utfärdande myndigheten i enlighet med punkt 2. Den verkställande myndigheten ska, utan onödigt dröjsmål och på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning, skicka en bekräftelse till den utfärdande staten av att verkställigheten ställts in.

Artikel 28

Förvaltning av och förfogande över fryst och förverkad egendom

1.Förvaltningen av fryst och förverkad egendom ska regleras av rätten i den verkställande staten.

2.Den verkställande staten ska förvalta den frysta eller förverkade egendomen i syfte att förhindra att den minskar i värde. För detta ändamål ska den verkställande staten, med beaktande av artikel 10 i direktiv 2014/42/EU, kunna sälja eller överföra fryst egendom.

3.Fryst egendom och penningbelopp som erhållits efter försäljning av sådan egendom i enlighet med punkt 2, ska, utan att detta påverkar möjligheten till återställande av egendom enligt artikel 29, förbli i den verkställande staten till dess att ett intyg om förverkande har översänts och beslutet om förverkande har verkställts.

4.Den verkställande staten ska inte vara skyldig att sälja eller återlämna specifika föremål som omfattas av ett beslut om förverkande, när dessa föremål utgörs av kulturföremål enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU (1). Denna förordning ska inte påverka skyldigheten att återlämna kulturföremål enligt det direktivet.

Artikel 29

Återställande av fryst egendom till brottsoffret

1.Om den utfärdande myndigheten eller en annan behörig myndighet i den utfärdande staten har utfärdat ett beslut i enlighet med dess nationella rätt om att återställa fryst egendom till brottsoffret ska den utfärdande myndigheten lämna information om det beslutet i intyget om frysning, eller lämna information om det beslutet till den verkställande myndigheten i ett senare skede.

2.När den verkställande myndigheten har informerats om ett beslut om återställande av fryst egendom till brottsoffret som avses i punkt 1 ska den verkställande myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att, när den berörda egendomen har blivit fryst, den återställs till brottsoffret så snart som möjligt i enlighet med de processrättsliga reglerna i den verkställande staten, vid behov via den utfärdande staten, förutsatt att

a)brottsoffrets äganderätt till egendomen inte är bestridd,

b)egendomen inte krävs som bevis i straffrättsliga förfaranden i den verkställande staten, och

c)rättigheterna för berörda personer inte påverkas negativt.

Den verkställande myndigheten ska informera den utfärdande myndigheten när egendom överförs direkt till brottsoffret.

3.Om den verkställande myndigheten inte anser att villkoren i punkt 2 är uppfyllda ska den utan dröjsmål på lämpligt sätt samråda med den utfärdande myndigheten i syfte att finna en lösning. Om ingen lösning går att finna får den verkställande myndigheten besluta att inte återställa den frysta egendomen till brottsoffret.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU av den 15 maj 2014 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EUT L 159, 28.5.2014, s. 1).

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/21

Artikel 30

Förfogande över förverkad egendom eller penningbelopp som erhållits efter försäljning av sådan

egendom

1.Om den utfärdande myndigheten eller en annan behörig myndighet i den utfärdande staten har utfärdat ett beslut i enlighet med sin nationella rätt, antingen om återställande av förverkad egendom till brottsoffret eller om ersättning till brottsoffret, ska den utfärdande myndigheten lämna information om det beslutet i intyget om förverkande, eller lämna information i ett senare skede om det beslutet till den verkställande myndigheten.

2.När den verkställande myndigheten har informerats om ett beslut om återställande av förverkad egendom till brottsoffret som avses i punkt 1 ska den verkställande myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att, när den berörda egendomen har blivit förverkad, den återställs så snart som möjligt till brottsoffret, vid behov via den utfärdande staten. Den verkställande myndigheten ska informera den utfärdande myndigheten när egendom överförs direkt till brottsoffret.

3.Om det inte är möjligt för den verkställande myndigheten att återställa egendomen till brottsoffret i enlighet med punkt 2, men penningbelopp har erhållits till följd av verkställigheten av ett beslut om förverkande vad gäller den egendomen, ska motsvarande belopp överföras för återställande till brottsoffret, vid behov via den utfärdande staten. Den verkställande myndigheten ska informera den utfärdande myndigheten när penningbelopp överförs direkt till brottsoffret. Eventuell återstående egendom ska förfogas över i enlighet med punkt 7.

4.När den verkställande myndigheten har informerats om ett beslut om ersättning till brottsoffret som avses i punkt 1, och penningbelopp har erhållits till följd av verkställigheten av ett beslut om förverkande, ska motsvarande belopp såvida det inte överstiger det belopp som anges i intyget överföras för ersättning till brottsoffret, vid behov via den utfärdande staten. Den verkställande myndigheten ska informera den utfärdande myndigheten ifall penningbelopp överförs direkt till brottsoffret. Eventuell återstående egendom ska förfogas över i enlighet med punkt 7.

5.När ett förfarande för återställande av egendom eller ersättning till brottsoffret pågår i den utfärdande staten ska den utfärdande myndigheten underrätta den verkställande myndigheten om detta. Den verkställande staten ska avstå från förfogandet över den förverkade egendomen till dess att den verkställande myndigheten har underrättats om beslutet om återställande av egendom eller ersättning till brottsoffret, även i de fall när beslutet om förverkande redan har verkställts.

6.Utan att det påverkar punkterna 1–5 ska annan egendom än penningbelopp som erhållits till följd av verkställig heten av beslutet om förverkande förfogas över i enlighet med följande regler:

a)Egendomen får säljas, varvid intäkterna från försäljningen ska förfogas över i enlighet med punkt 7.

b)Egendomen får överföras till den utfärdande staten, förutsatt att, när beslutet om förverkande omfattar ett penningbelopp, den utfärdande myndigheten har gett sitt samtycke till att egendomen överförs till den utfärdande staten.

c)Om det inte är möjligt att tillämpa led a eller b, får egendomen förfogas över på något annat sätt i enlighet med den verkställande statens rätt, med förbehåll för led d.

d)Egendomen får användas för allmännyttiga eller sociala ändamål i den verkställande staten i enlighet med dess rätt, med förbehåll för den utfärdande statens samtycke.

7.Såvida inte beslutet om förverkande åtföljs av ett beslut om återställande av egendomen till brottsoffret eller om ersättning till brottsoffret i enlighet med punkterna 1–5, eller såvida inte de berörda medlemsstaterna kommit överens om annat, ska den verkställande staten förfoga över de penningbelopp som erhållits till följd av verkställigheten av ett beslut om förverkande enligt följande:

a) Om det belopp som erhållits vid verkställigheten av beslutet om förverkande är lika med eller mindre än 10 000 EUR ska beloppet tillfalla den verkställande staten, eller

b)om det belopp som erhållits vid verkställigheten av beslutet om förverkande överstiger 10 000 EUR ska den verkställande staten överföra 50 % av beloppet till den utfärdande staten.

Artikel 31

Kostnader

1.Varje medlemsstat ska bära sina egna kostnader i samband med tillämpningen av denna förordning, utan att detta påverkar tillämpningen av bestämmelserna om förfogande över förverkad egendom i artikel 28.

2.Den verkställande myndigheten får lägga fram ett förslag för den utfärdande myndigheten om att kostnaderna ska delas om det, antingen före eller efter verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, framkommer att verkställigheten av beslutet skulle medföra stora eller exceptionella kostnader.

L 303/22	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

Sådana förslag ska åtföljas av en detaljerad redovisning av den verkställande myndighetens uppkomna kostnader. Efter ett sådant förslag, ska den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten samråda med varandra. När så är lämpligt får Eurojust underlätta samråden.

Samråden, eller åtminstone resultatet av dessa, ska dokumenteras på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning.

Artikel 32

Skyldighet att underrätta berörda personer

1.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 11 ska den verkställande myndigheten, efter att ha verkställt ett beslut om frysning eller efter att ha fattat beslutet om att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande, underrätta så långt det är möjligt, utan dröjsmål, kända berörda personer om verkställigheten och beslutet, i enlighet med förfaranden enligt dess nationella rätt.

2.I den information som ska lämnas i enlighet med punkt 1 ska det anges namnet på den utfärdande myndigheten och vilka rättsmedel som är tillgängliga enligt den verkställande statens rätt. I informationen ska det, åtminstone kortfattat, även anges vilka skäl som ligger till grund för beslutet.

3.Den verkställande myndigheten får när så är lämpligt be den utfärdande myndigheten att bistå vid utförandet av de uppgifter som avses i punkt 1.

Artikel 33

Rättsmedel i den verkställande staten mot erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning

eller beslut om förverkande

1.Berörda personer ska ha rätt till effektiva rättsmedel i den verkställande staten mot beslut om erkännande och verkställighet av beslut om frysning enligt artiklarna 7 och beslut om förverkande enligt artikel 18. Rätten till rättsmedel ska åberopas vid domstol i den verkställande staten i enlighet med den statens rätt. När det gäller beslut om förverkande får åberopandet av ett rättsmedel ha suspensiv verkan när rätten i den verkställande staten så föreskriver.

2.De materiella grunderna för utfärdandet av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande får inte prövas inför en domstol i den verkställande staten.

3.Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska underrättas om varje rättsmedel som åberopats i enlighet med punkt 1.

4.Denna artikel ska inte påverka tillämpningen i den utfärdande staten av skyddsåtgärder och rättsmedel i enlighet med artikel 8 i direktiv 2014/42/EU.

Artikel 34

Ersättning

1.Om den verkställande staten enligt sin rätt är ansvarig för skada för en berörd person på grund av verkställighet av ett beslut om frysning som översänts till denna enligt artikel 4 eller beslut om förverkande som översänts till denna enligt artikel 14, ska den utfärdande staten ersätta den verkställande staten för eventuella skadeståndsbelopp som betalats ut till den berörda personen. Om den utfärdande staten kan visa för den verkställande staten att skadan eller någon del av den uteslutande beror på den verkställande statens agerande, ska emellertid den utfärdande och den verkställande staten komma överens själva om ersättningsbeloppet.

2.Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av medlemsstaternas rätt om fysiska eller juridiska personers anspråk på skadeersättning.

KAPITEL V

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 35

Statistik

1.Medlemsstaterna ska regelbundet samla in uttömmande statistik från de relevanta myndigheterna. De ska bevara denna statistik samt översända denna till kommissionen varje år. Denna statistik ska utöver den information som avses i artikel 11.2 i direktiv 2014/42/EU inbegripa antalet beslut om frysning och beslut om förverkande som mottagits av en medlemsstat från andra medlemsstater som erkänts och verkställts, och vars erkännande och verkställighet vägrats.

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/23

2.Varje år ska medlemsstaterna även översända följande statistik till kommissionen, när den är tillgänglig på central nivå i den berörda medlemsstaten:

a)Antalet ärenden där ett brottsoffer har fått ersättning eller har beviljats återställande av egendom som erhållits genom verkställigheten av ett beslut om förverkande enligt denna förordning.

b)Den genomsnittliga perioden som krävts för verkställigheten av beslut om frysning och beslut om förverkande enligt denna förordning.

Artikel 36

Ändringar av intyget och av formuläret

Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 37 med avseende på ändringar av de intyg som fastställs i bilagorna I och II. Sådana ändringar ska vara förenliga med denna förordning och ska inte påverka den.

Artikel 37

Utövande av delegeringen

1.Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 36 ska ges till kommissionen tills vidare från och med den 19 december 2020.

3.Den delegering av befogenhet som avses i artikel 36 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4. Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

5.Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

6.En delegerad akt som antas enligt artikel 36 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från den dag då akten delgavs Europapar lamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 38

Rapportering och översyn

Senast den 20 december 2025, och därefter vart femte år, ska kommissionen lägga fram en rapport om tillämpningen av denna förordning för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, bland annat om

a)medlemsstaternas möjlighet att lämna och dra tillbaka förklaringar enligt artiklarna 4.2 och 14.2,

b)växelverkan mellan respekten för grundläggande rättigheter och det ömsesidiga erkännandet av beslut om frysning och beslut om förverkande,

c)tillämpningen av artiklarna 28, 29 och 30 när det gäller förvaltning av och förfogande över fryst och förverkad egendom, återställande av egendom till brottsoffer och ersättning till brottsoffer.

Artikel 39

Ersättande

Denna förordning ersätter bestämmelserna i rambeslut 2003/577/RIF vad gäller frysning av egendom mellan de medlemsstater som är bundna av denna förordning från och med den 19 december 2020.

28.11.2018		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/25

			BILAGA I
			INTYG OM FRYSNING

	AVSNITT A:
	Utfärdande stat: ......................................................................................................................................................
	Utfärdande myndighet: ............................................................................................................................................
	Godkännande myndighet (i tillämpliga fall): ..............................................................................................................
	Verkställande stat: ...................................................................................................................................................
	Verkställande myndighet (om känd): ........................................................................................................................

AVSNITT B: Brådska och/eller begärt datum för verkställande

1.Ange särskilt skäl för att ärendet är brådskande:

Det finns berättigade skäl att anta att egendomen i fråga inom kort kommer att flyttas eller förstöras nämli gen:

................................................................................................................................................................

Behov i utredningen eller förfarandet i den utfärdande staten:

................................................................................................................................................................

2.Datum för verkställighet:

Följande särskilda datum begärs: ..............................................................................................................

Samordning mellan berörda medlemsstater behövs

Skäl för denna begäran:

...............................................................................................................................................................................

AVSNITT C: Berörd(a) person(er)

Identiteten på den eller de personer som beslutet om frysning avser, eller på den eller de personer som äger den egen dom vilken omfattas av beslutet om frysning (om fler än en person berörs, lämna uppgifter om var och en av dessa):

1.Identifieringsuppgifter

i)För fysiska personer

Namn: ............................................................................................................................................................

Förnamn: .......................................................................................................................................................

Andra relevanta namn (i förekommande fall): ...................................................................................................

Alias (i förekommande fall): .............................................................................................................................

Kön: ...............................................................................................................................................................

Nationalitet: ....................................................................................................................................................

Identitetsnummer eller socialförsäkringsnummer, om sådant finns: ....................................................................

Typ av och nummer på identitetshandling(ar) (identitetskort eller pass), om sådan(a) finns:

.......................................................................................................................................................................

Födelsedatum: .................................................................................................................................................

Födelseort: .....................................................................................................................................................

Bostadsort och/eller känd adress (om adressen är okänd, senast kända adress):

.......................................................................................................................................................................

Det eller de språk som den berörda personen förstår: .......................................................................................

Ange den berörda personens ställning i förfarandena:

Person mot vilken beslutet om frysning är riktat

Person som äger den egendom vilken omfattas av beslutet om frysning

L 303/26	SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

ii)För juridiska personer

Namn: ............................................................................................................................................................

Rättslig form: .................................................................................................................................................

Namnförkortning, allmänt använt namn eller handelsnamn (i förekommande fall): .............................................

Registrerat säte: ..............................................................................................................................................

Registreringsnummer: .....................................................................................................................................

Adress: ...........................................................................................................................................................

Ställföreträdarens namn: ..................................................................................................................................

Ange den berörda personens ställning i förfarandena:

Person mot vilken beslutet om frysning är riktat

Person som äger den egendom vilken omfattas av beslutet om frysning

2.Ange på vilken plats beslutet om frysning ska verkställas, om platsen är en annan än adressen ovan:

.......................................................................................................................................................................

3.Tredje man vars rättigheter angående den egendom beslutet om frysning avser blir direkt negativt påverkade (identitet och skäl):

.......................................................................................................................................................................

4.Lägg till ytterligare information som kan bidra till att beslutet om frysning kan verkställas:

.......................................................................................................................................................................

AVSNITT D: Information om egendom som beslutet avser

1.Ange om beslutet avser

ett penningbelopp

specifik egendom (materiell eller immateriell, lös eller fast) egendom av motsvarande värde (vid värdebaserat förverkande)

2.Om beslutet avser ett penningbelopp eller egendom till ett värde motsvarande det penningbeloppet:

—Det belopp som ska verkställas i den verkställande staten, i siffror och ord (ange valuta):

................................................................................................................................................................

—Det totala belopp som omfattas av beslutet, i siffror och ord (ange valuta):

................................................................................................................................................................

Ytterligare information:

—Skäl för antagandet att den berörda personen har egendom/inkomst i den verkställande staten:

................................................................................................................................................................

—Beskrivning av den berörda personens egendom/inkomstkälla (om möjligt):

................................................................................................................................................................

—Exakt lokalisering av den berörda personens egendom/inkomstkälla (om okänd, senast kända lokalisering):

................................................................................................................................................................

—Uppgifter om den berörda personens bankkonto (om känt):

................................................................................................................................................................

3.Om beslutet avser specifik egendom eller egendom till ett värde som motsvarar sådan egendom: Skäl för att beslutet översänds till den verkställande staten:

Den specifika egendomen är lokaliserad i den verkställande staten.

Den specifika egendomen är registrerad i den verkställande staten.

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/27

Den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att hela eller delar av den specifika egendom som om fattas av beslutet är lokaliserad i den verkställande staten.

Ytterligare information:

—Skäl för antagandet att den specifika egendomen är lokaliserad i den verkställande staten:

................................................................................................................................................................

—Beskrivning av egendomen:

................................................................................................................................................................

—Lokalisering av egendomen (om okänd, senast kända lokalisering):

................................................................................................................................................................

—Annan relevant information (t.ex. utnämnande av en rättslig förvaltare):

................................................................................................................................................................

AVSNITT E: Skäl för utfärdandet av beslutet om frysning

1.Sammanfattning av omständigheterna

Ange skälen till att beslutet om frysning utfärdas, inbegripet:

—En sammanfattning av omständigheterna, inbegripet en beskrivning av brottet/brotten:

................................................................................................................................................................

—Vilket stadium utredningen har nått:

................................................................................................................................................................

—Skäl för frysning:

................................................................................................................................................................

—Annan relevant information:

................................................................................................................................................................

2.Beskaffenhet och brottsrubricering för det eller de brott avseende vilka beslutet om frysning utfärdades och till ämplig(a) lagbestämmelse(r):

.......................................................................................................................................................................

3.Är det brott avseende vilket beslutet om frysning utfärdas i den utfärdande staten belagt med ett högsta frihets straff på minst tre år och ingår det i den förteckning över brott som anges nedan? (Markera relevant ruta.) När beslutet om frysning avser flera brott, ange nummer i förteckningen över brott nedan (motsvarande de brott som beskrivs under punkterna 1 och 2 ovan).

Deltagande i en kriminell organisation

Terrorism

Människohandel

Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi

Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen

Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen

Korruption

Bedrägeri, inbegripet bedrägeri och andra brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen enligt defi nitionen i direktiv (EU) 2017/1371

Penningtvätt

Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron

It-brottslighet

L 303/28		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018


	Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter
	Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse
	Mord eller grov misshandel
	Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader
	Människorov, olaga frihetsberövande eller tagande av gisslan
	Rasism och främlingsfientlighet
	Organiserad stöld eller väpnat rån
	Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk
	Svindleri
	Beskyddarverksamhet och utpressning
	Förfalskning och piratkopiering
	Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar
	Förfalskning av betalningsmedel
	Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser
	Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen
	Handel med stulna fordon
	Våldtäkt
	Mordbrand
	Brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens behörighet
	Kapning av flygplan eller fartyg
	Sabotage

4.Annan relevant information (t.ex. kopplingen mellan egendomen och brottet):

.......................................................................................................................................................................

AVSNITT F: Konfidentialitet för beslutet och/eller begäran om särskilda formaliteter

Behov av att hålla informationen i beslutet konfidentiell efter verkställighet:

.......................................................................................................................................................................

Behov av särskilda formaliteter vid tidpunkten för verkställighet:

.......................................................................................................................................................................

AVSNITT G: Om intyget om frysning har översänts till fler än en verkställande stat, lämna följande information:

1.Ett intyg om frysning har översänts till en eller flera andra verkställande stater (stat och myndighet) enligt föl jande:

.......................................................................................................................................................................

2.Ett intyg om frysning har översänts till fler än en verkställande stat av följande skäl:

När beslutet om frysning rör specifik egendom:

Olika delar av den egendom som omfattas av beslutet antas vara belägna i olika verkställande stater

Frysningen av en specifik egendom kräver åtgärder i fler än en verkställande stat.

När beslutet om frysning avser ett penningbelopp:

Det uppskattade värdet på den egendom som får frysas i den utfärdande staten och i en verkställande stat räcker förmodligen inte för att frysa hela det belopp som omfattas av beslutet.

Andra specifika behov:

................................................................................................................................................................

28.11.2018	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/29

3.Värdet av tillgångarna, om känt, i varje verkställande stat:

.......................................................................................................................................................................

4.Om frysningen av den specifika egendomen kräver åtgärder i fler än en verkställande stat, en beskrivning av vilka åtgärder som ska vidtas i den verkställande staten:

.......................................................................................................................................................................

AVSNITT H: Kopplingen till tidigare beslut om frysning, och/eller annat beslut eller annan begäran eller andra beslut el ler begäranden

Vänligen ange om detta beslut om frysning har någon koppling till tidigare beslut eller begäran (t.ex. beslut om frys ning, europeisk utredningsorder, europeisk arresteringsorder eller ömsesidig rättslig hjälp). Lämna i tillämpliga fall föl jande information som är relevant för att identifiera det tidigare beslutet eller den tidigare begäran:

— Typ av beslut/begäran: .....................................................................................................................................

.......................................................................................................................................................................

—Datum för utfärdande:

.......................................................................................................................................................................

—Den myndighet till vilken beslutet/begäran översänts:

.......................................................................................................................................................................

—Referensnummer hos den utfärdande myndigheten:

.......................................................................................................................................................................

—Referensnummer hos verkställande myndighet/er:

.......................................................................................................................................................................

AVSNITT I: Förverkande

Ange om

detta intyg om frysning åtföljs av ett intyg om förverkande som utfärdats i den utfärdande staten (referensnum mer för intyget om förverkande):

.......................................................................................................................................................................

egendomen ska förbli fryst i den verkställande staten i avvaktan på översändandet och verkställigheten av beslutet om förverkande (beräknat datum för inlämnande av intyget om förverkande, om möjligt):

.......................................................................................................................................................................

AVSNITT J: Alternativa åtgärder

1.Ange om den utfärdande staten medger att den verkställande staten tillämpar alternativa åtgärder, om det inte är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa beslutet om frysning:

Nej

2.Om ja, ange vilka åtgärder som kan tillämpas:

.......................................................................................................................................................................

AVSNITT K: ÅTERSTÄLLANDE AV FRYST EGENDOM

1.Vänligen ange om ett beslut att återställa fryst egendom till brottsoffret har utfärdats:

Nej

Om ja, ange följande avseende beslutet att återställa fryst egendom till brottsoffret:

Myndighet som utfärdade beslutet (officiellt namn):

.......................................................................................................................................................................

Datum för beslut: ...........................................................................................................................................

L 303/30		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018


	Beslutets referensnummer (om sådant finns): ....................................................................................................
	Beskrivning av den egendom som ska återställas: ..............................................................................................
	Brottsoffrets namn: .........................................................................................................................................
	Brottsoffrets adress: .........................................................................................................................................
	Om brottsoffrets äganderätt till egendomen är bestridd, vänligen lämna närmare uppgifter (vilka personer som
	bestrider äganderätten, skäl etc.):
	.......................................................................................................................................................................
	.......................................................................................................................................................................
	Om berörda personers rättigheter kan påverkas negativt som ett resultat av återställandet, vänligen lämna när
	mare uppgifter (vilka personer som berörs, vilka rättigheter som kan påverkas negativt, skäl etc.):
	.......................................................................................................................................................................
	.......................................................................................................................................................................
2.	Pågår ett förfarande om återställande av fryst egendom till brottsoffret i den utfärdande staten?
	Nej
	Ja, utgången kommer att meddelas till den verkställande myndigheten
	Den utfärdande myndigheten ska underrättas i händelse av en direkt överföring till brottsoffret.

AVSNITT L: Rättsmedel

Myndighet i den utfärdande staten som kan tillhandahålla ytterligare information om förfaranden för användande av rättsmedel i den utfärdande staten och huruvida det finns tillgång till rättshjälp, tolkning och översättning:

Den utfärdande myndigheten (se avsnitt M)

Den godkännande myndigheten (se avsnitt N)

Annat:

.......................................................................................................................................................................

AVSNITT M: Uppgifter om den utfärdande myndigheten

Typ av utfärdande myndighet:

Domare, domstol, allmän åklagare

Annan behörig myndighet som utsetts av den utfärdande staten

Myndighetens namn: ...............................................................................................................................................

Kontaktpersonens namn: .........................................................................................................................................

Befattning (titel/grad): ..............................................................................................................................................

Ärendenummer: .....................................................................................................................................................

Adress: ...................................................................................................................................................................

Tfn nr (landsnummer) (riktnummer): .......................................................................................................................

Fax nr (landsnummer) (riktnummer): .......................................................................................................................

E-post: ...................................................................................................................................................................

Möjliga språk för kontakter med den utfärdande myndigheten: ..................................................................................

Kontaktuppgifter, om andra än ovan, till den eller de personer som kan kontaktas för kompletterande information el ler för de praktiska detaljerna avseende verkställigheten av beslutet:

Namn/titel/organisation: ..........................................................................................................................................

Adress: ...................................................................................................................................................................

E-post:/Tfn nr: ........................................................................................................................................................

Den utfärdande myndighetens och/eller dess företrädares underskrift, som intygar att innehållet i intyget om frysning

är riktigt och korrekt: .............................................................................................................................................

Namn: ....................................................................................................................................................................

28.11.2018			SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 303/31


	Befattning (titel/grad): ..............................................................................................................................................
	Datum: ...................................................................................................................................................................
	Officiell stämpel (om sådan finns): ...........................................................................................................................

	AVSNITT N: Uppgifter om den myndighet som godkände beslutet om frysning
	Ange vilken typ av myndighet som har godkänt beslutet om frysning, i tillämpliga fall:
		Domare eller domstol
		Allmän åklagare
	Den godkännande myndighetens namn:			...................................................................................................................
	Kontaktpersonens namn: .........................................................................................................................................
	Befattning (titel/grad): ..............................................................................................................................................
	Ärendenummer: .....................................................................................................................................................
	Adress: ...................................................................................................................................................................
	Tfn nr (landsnummer) (riktnummer): .......................................................................................................................
	Fax nr (landsnummer) (riktnummer): .......................................................................................................................
	E-post: ...................................................................................................................................................................
	Möjliga språk för kontakter med den godkännande myndigheten: ..............................................................................
	Ange den huvudsakliga kontaktpunkten för den verkställande myndigheten
		den utfärdande myndigheten
		den godkännande myndigheten

Underskrift av och uppgifter om den godkännande myndigheten och/eller dess representant:

...............................................................................................................................................................................

Namn: ....................................................................................................................................................................

Befattning (titel/grad): ..............................................................................................................................................

Datum: ...................................................................................................................................................................

Officiell stämpel (om sådan finns): ...........................................................................................................................

AVSNITT O: Central myndighet

Om en central myndighet har fått ansvar för administrativt översändande och mottagande av intyg om frysning i den utfärdande staten, ange:

Den centrala myndighetens namn: ...........................................................................................................................

Kontaktpersonens namn: .........................................................................................................................................

Befattning (titel/grad): ..............................................................................................................................................

Ärendenummer: .....................................................................................................................................................

Adress: ...................................................................................................................................................................

Tfn nr (landsnummer) (riktnummer): .......................................................................................................................

Fax nr (landsnummer) (riktnummer): .......................................................................................................................

E-post: ...................................................................................................................................................................

AVSNITT P: Bilagor

Ange alla bilagor till intyget: ...................................................................................................................................

L 303/32		SV	Europeiska unionens officiella tidning	28.11.2018

			BILAGA II
			INTYG OM FÖRVERKANDE

	AVSNITT A:
	Utfärdande stat: ......................................................................................................................................................
	Utfärdande myndighet: ............................................................................................................................................
	Verkställande stat: ...................................................................................................................................................
	Verkställande myndighet (om känd): ........................................................................................................................

AVSNITT B: Beslut om förverkande

1.Den domstol som utfärdade beslutet om förverkande (officiellt namn):

.......................................................................................................................................................................

2.Beslutets referensnummer (om sådant finns):

.......................................................................................................................................................................

3.Beslutet om förverkande utfärdades den (datum):

.......................................................................................................................................................................

4.Beslutet om förverkande blev slutligt den (datum):

.......................................................................................................................................................................

AVSNITT C: Berörd(a) person(er)

Identiteten på den eller de personer som beslutet om förverkande avser, eller på den eller de personer som äger den egendom vilken omfattas av beslutet om förverkande (om fler än en person berörs, lämna uppgifter om var och en av dessa):