År 1915 inleddes seyfo, ett av historiens värsta folkmord, på armenier, assyrier/syrianer, greker, yazidier och andra minoriteter i Osmanska riket. Hundratusentals människor miste sina liv, och miljontals oskyldiga civila blev tvångsdeporterade från sina hem. Under dessa år begicks oerhört allvarliga krigsbrott mot mänskligheten, vilka kom att bli en inspirationskälla för Adolf Hitler som hänvisade till detta då han planerade att utrota Europas judar. Även i våra dagar har vi sett hur dessa minoriteter, tillsammans med shiamuslimer, varit de främsta offren under Islamiska statens brutala härjningar i stora delar av världen.
Seyfos offer har ännu inte fått upprättelse och den fruktansvärda tragedin erkänns inte ens av alla. Så sent som i april 2019 valde Turkiets president Erdoğan att försvara deportationerna under Osmanska riket med ett Twitterinlägg: ”Flyttningen av de armeniska gängen och deras anhängare, som slog det muslimska folket, inklusive kvinnor och barn, i östra Anatolien, var den mest rimliga åtgärden som skulle kunna vidtas under en sådan period.”
104 år efter starten för folkmordet förnekas seyfo fortfarande av Turkiets makthavare, och landets främsta företrädare ser delar av övergreppen, som man de facto erkänner, som fullt rimliga. Turkiet har därefter fortsatt att utan repressalier begå brott mot mänskligheten, samtidigt som omvärlden i många fall passivt sett på, vilket vi tyvärr också ser genom omfattande exempel i såväl Turkiet som grannländerna Syrien och Irak.
Seyfo erkändes av riksdagen redan 2010, vilket till viss del blev något av en upprättelse för alla de människor som idag bor i Sverige och som mist anhöriga under folkmordet. Det minsta Sverige kan göra för dessa människor är att lyfta upp den 24 april som en nationell minnesdag för seyfos offer, vilket också bör ske.
|
Markus Wiechel (SD) |
|