Svenska skattebetalare har ett av världens högsta skattetryck; faktiskt går strax över hälften av en snittlöntagares bruttolön till skatt. Men enkätundersökningar visar att en klar majoritet av svenskarna tror att vi betalar ungefär en tredjedel av vår lön i skatt. Detta betyder att medvetenheten om de höga skatterna är begränsad, vilket också riskerar att medföra att det politiska samtalet förvanskas.
Väljarna bör känna till hur mycket av deras pengar som går till skatt för att vi ska kunna ha en saklig debatt och kunna utkräva ansvar av politiker på olika nivåer. Med större kunskap om det faktiska skattetrycket kan väljarna också kräva mer i utbyte av sina skattepengar än vad som sker i dag. I dag finns en risk att väljarna underskattar sitt eget bidrag till skattesystemet och då också överskattar hur mycket man kan förväntas få tillbaka i form av exempelvis vård, utbildning och äldreomsorg. En större insikt i hur mycket skatt man betalar skulle leda till att fler väljare också kritiskt frågar sig vad deras pengar går till och hur de används.
Det finns tyvärr alltför många exempel på hur kommuner runt om i landet bygger fotbollsarenor, badhus och kongresscenter för att sätta sina kommuner på kartan. Offentliga upphandlingar görs på fel sätt, och kommuner har skateboardsamordnare, arrangerar cirkus eller bygger skidtunnel. Det är inte ett rimligt sätt att använda medborgarnas pengar. Skattepengar ska först och främst användas till välfärdens kärna som utbildning, vård och äldreomsorg. Incitament bör införas så att kommuner i första hand lägger fokus på kvaliteten i välfärden, innan äventyrsland och dylikt eller kamelturism ens kommer på tal. Exempelvis skulle man kunna premiera kommuner som arbetar produktivt med att minska skatteslöseriet.
En annan aspekt i sammanhanget är att både politiker och tjänstemän svänger sig med uttalanden om gratis bussresor eller avgiftsfri vård. Det är att lura väljarna, för det är just väljarnas pengar i form av skatt som går till att subventionera, det vill säga bekosta med skattemedel, exempelvis vårdavgifter eller kollektivtrafik. Detta är således varken gratis eller avgiftsfritt – det behövs mer tydlighet och ärlighet i debatten.
Antalet myndigheter har visserligen minskat de senaste omkring 10 åren, men de senaste åren har antalet årsarbetskrafter vid myndigheter vuxit enligt Statskontoret. Det finns självfallet kategorier, polisanställda till exempel, som behöver öka. Men det finns också flertalet myndigheter som kan läggas ned, effektiviseras eller slås ihop med andra. Även i sammanhanget myndigheter behöver skatteslöseri beivras. Det duger inte att ha myndigheter som inte kan följa upp vad biståndspengar eller lån går till, gör undermåliga upphandlingar eller skaffar obrukbara it-system. Regeringen har låtit omlokalisera flera myndigheter, men det faktum att en del av dessa ens existerade var nog det mest slående. I den årliga SOM-undersökningen för 2017 finns exempel på flera myndigheter som knappt var tredje väljare hade hört talas om. Till detta kan läggas att regeringen beslutat om att inrätta en ny myndighet för arbetsmiljökunskap, detta trots att Arbetsmiljöverket redan har detta i sitt uppdrag. I sammanhanget myndigheter finns alltså potential till minskat skatteslöseri.
Det finns alltså gott om offentliga aktörer där arbetet med att minska skatteslöseriet och öka effektiviteten måste bli verklighet.
|
Sten Bergheden (M) |
Lars-Arne Staxäng (M) |