Idrottsrörelsen i Sverige är vår största förening som når ut till över 1 miljon barn och ungdomar. Med dagens digitala utveckling som gör oss allt mer stillasittande är det fantastiskt att idrottsföreningarna klarar av att nå ut till nästan vartenda barn i vårt samhälle så att de kan röra sig och ha en aktiv fritid.
Flera rapporter visar på att vi blir allt mer stillasittande och överviktiga. Samtidigt görs flera projekt, både kort- och långsiktiga, som ska få fler att röra på sig. Oavsett rörelseaktivitet visar forskning att ett aktivt liv ger oss bättre skolresultat och ett bättre välbefinnande. Bunkeflomodellen är ett tydligt exempel på att daglig aktivitet och idrott ger stora resultat i skolresultaten; eleverna höjde sin kunskap. Med tanke på de senaste årens PISA-undersökningar, nationella prov och högskoleprov borde varje skola inspireras av Bunkeflomodellen.
Riksidrottsförbundet har på eget initiativ arbetat fram en ny reformagenda kallad ”Strategi 2025”. Tanken är att man ska kunna idrotta hela livet. Riksidrottsförbundet har länge sett en tendens till att ungdomar slutar idrotta i yngre tonåren, för att sedan börja idrotta i vuxen ålder. Strategi 2025 ska få idrottsföreningar att erbjuda idrott till alla oavsett ålder, med eller utan tävlingsinslag. Det är en bra målsättning.
Den rödgröna regeringen har under flera år gett riktade anslag till uppsökande arbete inom utsatta områden i försök att få fler barn, och flickor, att idrotta. Tanken är god – genom idrott kan integrationen påskyndas. Detta är en satsning som borde ha gjorts i hela landet och inte gjort skillnad på folks ursprung eller kön. Att idrotta handlar om att ha roligt, hitta nya vänner, utveckla en ny talang och framförallt känna sig sedd. Då ska det inte spela någon roll var i landet man bor, vilket kön man har eller i vilken stadsdel man lever. Man ska idrotta för att man tycker det är kul.
Resultaten har däremot varit imponerande och det är glädjande att idrotten har fått fler ungdomar att röra på sig och ha en aktiv fritid. Nu måste fokus läggas på att fler ska ha någonstans att idrotta, med tanke på det akuta behovet av idrottsanläggningar.
”Nattfotboll” i Södertälje är ett inspirerande projekt där lokala boende samlade ihop ungdomar och spelade fotboll på kvällstid i skolans gymnastiksal.
Man satte tydliga regler på vad som accepteras och inte. Bröt man mot en regel (exempelvis vandaliserade) fick man höra det. Genom samtal och förståelse kunde man uppfostra de ungdomar som annars hade startat bråk eller fortsatt med vandalisering. Genom förståelse av att ens handling får konsekvenser, inte bara för en själv, utan också för ens omgivning, minskade stöket och bråket i utanförskapsområdena.
Det område som projektet startade i var ett av polisens utsatta områden. Idag är det inte det; om det har något med nattfotbollen och göra ska vara osagt. Att det har blivit lugnare i området eftersom det nu finns en aktivitet att gå till, där ungdomarna känner sig behövda och sedda, är inget som ska underskattas. Projektet utvecklas och ska öppna upp i fler stadsdelar i Sverige. Det visar på hur starkt idrotten påverkar oss som människor, värdet i våra liv och vad det ger tillbaka till vårt samhälle. Låt civilsamhället tillsammans med idrottsrörelsen odla liknande projekt. Det ger mest samhällsnytta för oss alla.
Sveriges regering borde ta fram en nationell strategi kring hur vi kan anordna mästerskap i alla divisioner i Sverige. De flesta av våra större städer har idag fina arenor som skulle kunna användas vid fler tillfällen. Som exempel kan vissa städer fokusera på att ansöka om mästerskap för barn/ungdomar medan andra städer kan/bör fokusera på vuxenmästerskap. På så vis kan flera mästerskap samtidigt spelas i Sverige och vi konkurrerar på högre nivå. Gothia Cup, världens största ungdomscup inom fotboll, är ett sådant exempel som har blivit synonymt med Göteborg. Låt oss möjliggöra liknande träffar/tävlingar för fler i vårt avlånga land. Men för att möjliggöra detta måste man påbörja en dialog med Sveriges regioner och kommuner.
Parasport har ett stort engagemang i vårt land och många utövare. Och det växer och blir fler! Allt fler föreningar erbjuder parasport, men än så länge finns det inte i alla kommuner. Vi önskar att riksidrotten stöttar och hjälper föreningar i de kommuner och/eller län som idag inte erbjuder parasport, att komma igång och erbjuda parasport i hela landet. För allas rätt att idrotta.
Sverige står som första nordiska land värd för ett världsspel när Special Olympics World Winter Games arrangeras i Åre och Östersund. På samma vis som en nationell strategi och en större uppmärksamhet kring paralympics bör belysas, bör liknande satsningar göras för att uppmärksamma Special Olympics. Framförallt också med tanke på spelen i Åre och Östersund år 2021. Special Olympics riktar sig till personer med en intellektuell funktionsnedsättning. Personer med intellektuell funktionsnedsättning har ofta svårt att hitta en meningsfull fritid. De drabbas lätt av isolering, inaktivitet och mental ohälsa. Fördomar från omvärlden hindrar också den här gruppen från att delta på ett naturligt sätt i samhället.
Ett led i vår ambition att främja folkhälsan i alla samhällsgrupper är att vi genom det statliga stödet till idrotten vill stimulera idrottsrörelsen att göra en nationell bedömning av ekonomiska och verksamhetsmässiga behov för att upprätta ett nationellt parasportotek. Vi är öppna för att framöver skjuta till resurser som parasporten efterfrågar för att på nationell nivå möjliggöra ett sportotek med den idrottsutrustning som inte sällan kan vara kostsam för den enskilde med funktionsnedsättning, men som från nationell nivå skulle kunna erbjudas att prova för allas tillgång till sport.
Ett svenskt OS eller inte – det har varit årets stora diskussion. Italien vann sista omröstningen med OS 2026 som vinst.
Sverige bör tillsammans med våra nordiska länder framöver gemensamt ansöka om stora mästerskap, om sådana dyker upp. Det vore det rimligaste med tanke på vad ett större mästerskap kostar, hänsyn till miljön där vi i Norden ligger i framkant och att våra länder kompletterar varandra.
För att ytterligare stärka den svenska idrottens internationella konkurrenskraft och ge oss nya framgångsrika idrottsstjärnor och förebilder som kan locka fler barn och ungdomar till idrottsrörelsen lanserades år 2009 den så kallade elitsatsningen. Enligt studier vid Centrum för idrottsforskning innebar satsningen ett viktigt resurstillskott för idrottsrörelsens många landslagstrupper. Satsningen kom i särskilt hög utsträckning parasportare till del och dessutom förbättrades samordningen av det samlade stödet till parasport och svensk elitidrott. Tyvärr beslutade den förra regeringen att avsluta satsningen år 2012. Detta var ett felaktigt beslut och riksdagen bör tillkännage för regeringen att stödet till elitsatsningen bör förnyas.
Att säkra barns och ungdomars tillgång till idrott och fysisk aktivitet är en angelägen uppgift. Lika viktigt är det dock att göra detsamma för våra äldre medborgare. Idrott och friskvård kan motverka många ålderssjukdomar, bidra till att förhindra fallolyckor men också bidra till att bryta den ensamhet och sociala isolering som många äldre tyvärr lider av. Satsningar på idrott för äldre är dock inte bara bra för den enskilde. De gynnar hela samhället. Studier från bland annat det danska socialdepartementet har visat att satsningar på äldreidrott är en samhällsekonomisk vinst genom att det medför minskade vårdbehov. Liknande studier har även gjorts i Sverige. Tyvärr är de regionala skillnaderna när det gäller äldres tillgång till idrott och fysisk aktivitet fortfarande väldigt stora. Pensionärernas riksorganisation (PRO) uppger till exempel att man i nästan hälften av landets kommuner inte får något stöd alls för sin motionsverksamhet för äldre och att bristen på aktivitetslokaler är stor. Vi föreslår därför att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ytterligare åtgärder bör vidtas i syfte att säkerställa äldres tillgång till idrott och fysisk aktivitet över hela landet.
Äldrelyftet som röstades igenom förra året i M/KD-budgeten var ett steg i rätt riktning. Regeringen lovade att behålla satsningen till nästa års budget men den röstades bort redan i vårbudgeten ett halvår senare. Vi är beredda att tillföra medel för att åter se att idrott för äldre blir verklighet.
År 2004 tillsattes en statlig utredning för att se över föreningars skatte- och avgiftssituation. Utredningen tillsattes eftersom skattereglerna ansågs ha blivit krångliga och svåra att följa. När utredningen, som kom att heta ”Nya skatteregler för idrotten”(SOU 2006:23), var färdig presenterades ett antal förslag på hur beskattningen kan anpassas för den moderna idrottsrörelsen. Trots konkreta förslag på hur idrottsföreningars skattesituation kan förenklas och förtydligas verkar den politiska viljan att ta tag i frågan saknas. Istället för att följa upp utredningen med en proposition tillsatte dåvarande regering en ny utredning (SOU 2009:65), denna gång för att utreda beskattningen för alla ideella föreningar. Inte heller denna utredning resulterade i någon proposition från regeringen. Riksidrottsförbundet uttrycker nu en oro över att Skatteverket börjat tillämpa regelverket så att bland annat professionell idrott inte räknas som allmännyttig verksamhet, och att föreningars intäkter från professionell verksamhet är obegränsat skattepliktiga. Utöver det så har Skatteverket ändrat sin praxis vad gäller beskattningen av föreningars secondhandförsäljning. Riksidrottsförbundet menar att Skatteverkets tolkning drabbar föreningars barn- och ungdomsverksamhet negativt. Sverigedemokraterna anser att det är hög tid att ta sig an frågan och regeringen bör presentera en proposition om idrottens skatteregler snarast.
De senaste decennierna har allt fler börjat träna och röra på sig, inte minst på gym. Under samma tidsperiod har det även konstaterats att allt fler använder sig av illegala prestationshöjande preparat, även kallad doping, för att snabbare få resultat av sin träning. Unga män har visat sig vara överrepresenterade i statistiken över personer som kan få tag på anabola steroider på sitt gym.
Doping och anabola steroider har fram tills nyligen endast framställts som ett problem inom elitidrotten. Så är dessvärre inte fallet. Idag fälls allt färre elitidrottare för doping, däremot ökar bruket bland amatöridrottare på gym.
Antidopingarbetet sker genom Riksidrottsförbundet. Det innebär att endast de som är kopplade till en idrottsförening kan testas för doping. De som gymmar eller utövar annan privat idrottsutövning hamnar däremot mellan stolarna och utanför det redan uppbyggda systemet för ”elitidrottare”.
Det är därför rimligt att regeringen utreder och tar fram ett system för att stävja förekomsten av doping inom all form av idrott, även för de som inte är utövare på elitnivå.
I förslaget ska det även finnas exempel på var enheten ska ligga, exempelvis tillsammans med Riksidrottsförbundet, genom sjukvården eller under en statlig myndighet.
Sverige befinner sig i en akut brist på idrottsanläggningar. Det som byggdes på 40–50-talet är i stort behov av renovering samtidigt som kommuner inte byggt nya arenor/idrottsplatser i samma takt som behovet ökat. Många barn och ungdomar hamnar av den anledningen i köer istället för att idrotta och röra på sig.
En nationell satsning behövs för att bygga och renovera bort de allra största behoven i fråga om anläggningsbristen. Sverige bör införa en anläggningsfond för innovativa lösningar på idrottsarenor, ytor och lokaler. Fonden bör efterlikna och hämta inspiration från den som uppfördes i Danmark vid namn LOA-fonden (lokal- och anläggningsfond). Där ansöker man om bidrag ur fonden vid ny-/tillbyggnation eller vid renovering av en idrottsanläggning. Med fondens bidrag kan man på ett innovativt sätt bygga om befintlig miljö till en mer modern och anpassad miljö att idrotta och röra sig i. I Danmark har det gett mycket goda resultat.
|
Angelika Bengtsson (SD) |
|
|
Aron Emilsson (SD) |
Jonas Andersson i Linköping (SD) |
|
Cassandra Sundin (SD) |
|