I dag ställs krav på att den som arbetar inom äldreomsorg ska ha goda kunskaper i svenska språket. I praktiken betyder detta emellertid inte att de äldre med lätthet kan förstå den anställde då till exempel uttal och prosodi tar mycket lång tid att lära sig. Många kategorier av personal som arbetar inom vård och som inte kan uttala språket på ett tillräckligt förståeligt sätt gör det svårt speciellt för äldre och i synnerhet för dementa.
För att få lov att arbeta inom äldreomsorgen bör även fullgod kännedom om de svenska kulturella traditionerna och normerna vara ett krav. Hur ska till exempel personer som inte har levt i Sverige förstå hur vi umgås med djur, natur och andra människor om det skiljer sig från den norm och det som de har med sig av kulturell förståelse från sitt hemland?
Många äldre inom äldreomsorgen tycker dessutom inte att det känns bra att bli t.ex. duschade av en man som kommer från en kultur där kvinnor inte är jämställda.
I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom står:
Ett personcentrerat förhållningssätt innebär också att vården och omsorgen särskilt beaktar behov som är relaterade till att personer har annan kulturell eller språklig bakgrund. Att ta kulturell hänsyn handlar exempelvis om att ge personen med demenssjukdom möjlighet till att utöva sin religion, få kulturellt anpassad mat, bevara sina kulturella traditioner och sedvänjor och få tillgång till personal som talar samma språk som personen med demenssjukdom.[1]
Jag menar att samma krav ska ställas på personalen inom äldreomsorgen oavsett den äldres födelseland. Detta är särskilt viktigt om den äldre lider av demenssjukdom.
|
Anne Oskarsson (SD) |
|
[1] https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/nationella-riktlinjer/2017-12-2.pdf.