För många av oss finns få saker som slår att som publik få uppleva en riktigt bra fotbollsmatch. Det är en stark kulturupplevelse som kan ge gemenskap, inspirera till eget idrottande och vara ett härligt avslut på arbetsdagen eller veckan.
Som supporter hoppas man att fler får uppleva det.
Därför är det också viktigt att alla tryggt ska kunna gå själva och ta med sina barn på fotboll. Det arbete som många klubbar och supporterföreningar gjort under många år i samarbete med övriga delar av samhället för att komma till rätta med våld, sexism, homofobi och rasism är viktigt och måste fortsätta.
Just därför är det också viktigt att myndigheter agerar på ett sätt som får med sig supportrar och föreningar i det arbetet. Vi är många länder som har och har haft erfarenheter av hur destruktiva normer, t ex om maskulinitet och våld, skapat en miljö som förstör fotbollsupplevelsen. Därför finns också mycket forskning att luta sig mot när myndigheter ska agera för trygghet på och vid sidan av läktarna. Vi har också mycket egen erfarenhet, och Sverige har internationellt stått som ett exempel för hur polis, klubbar och supportrar kunnat samverka för att förbättra säkerheten runt stora evenemang. Nyckeln har varit en kombination av dialog och tydlighet, och att förtroende har byggts utifrån en grundläggande uppfattning om att alla inblandade vill samma sak: att många människor tryggt ska få njuta av fotboll.
Det här förtroendet har nu i stor utsträckning raserats. Polisens nya arbetssätt i samband med stora fotbollsevenemang bryter med år av dialog och samarbete. Stora grupper av supportrar och hela klubbar vänder sig mot polisens arbete, och respekten för regler och myndigheten som sådan eroderar.
Det är för allt färre bland fotbollens supportrar längre självklart att polisen ser som sitt mål att tillsammans med arrangörer säkra trygga fotbollsupplevelser för många. Tvärtom uppfattas polisen ha satt upp ett nytt mål, där det överordnat tryggheten och upplevelsen blivit att inga ordningsstörningar alls ska inträffa i ett sammanhang där ofta tiotusentals människor samlas.
Polisens villkorstillämpning innebär i praktiken att de villkor myndigheten sätter upp för stora evenemang försvårar, eller förbjuder uttryck för, god supporterkultur. Det handlar bland annat om regler som slår mot tifon, ett arbete som samlar många ofta unga supportrar i kreativa och konstruktiva kärlekshandlingar för sitt lag. Det kan också handla om att regler sätts upp som begränsar hur många supportrar som får se och uppleva en match på plats vid ett tillfälle mycket mer än arenans begränsning, vilket självklart skapar upplevelsen att polisen ser supportrarna i sig, alla supportrar, som problemet i stället för att rikta sitt arbete mot de i sammanhanget få personer som använder matcher för ordningsstörningar.
För var och en av de regler polisen sätter upp framförs skäl, men förtroendet för de skälen blir låga om den grundläggande strategin eroderat förtroendet för polisen som helhet. Risken är stor att konsekvensen blir att fler supportrar vänder sig mot både polis och klubbarnas säkerhetsarrangemang och att detta i sin tur skapar otryggare matcher.
Det här är en fråga om idrott och idrottskultur. Om att åter säkra ett gemensamt förtroendefullt samarbete mellan staten, idrotten och civilsamhället för att alla ska kunna gå tryggt på fotbollsmatcher med en levande supporterkultur.
Men det är också en demokratifråga. Staten, och ytterst riksdagen, måste tillse att polisen agerar så att förtroendet för regler i allmänhet och våldsmonopolet i synnerhet säkras och växer. Inte minst bland unga. Därför finns det anledning för riksdagen att kräva av regeringen att se över polisens arbete med säkra och trygga fotbollsevenemang.
|
Gustav Fridolin (MP) |
|
|
Emma Hult (MP) |
Lorentz Tovatt (MP) |