EU har som ambition att aktivt motarbeta korruption som på olika nivåer utgjort en betydande utmaning inom flera av medlemsstaternas politiska styrning. Denna hedervärda ambition kommer till uttryck både i fördragen och genom unionens myndigheter. Men trots dessa explicit uttalade ambitioner har EU inte gjort tillräckligt för att tackla problemet.
År 2010 bad rådet kommissionen om att inkomma med en övergripande anti-korruptionspolicy. Kommissionen har fortfarande inte inkommit med någon sådan policy. I stället publicerade kommissionen år 2014 en särskild rapport med syfte att undersöka hur allvarligt problemet var och vilka åtgärder medlemsstaterna vidtagit för att hantera problemet.
Rapporten beskriver situationen i flera medlemsstater som mycket allvarlig. Detta är oroväckande. I samband med publiceringen av rapporten meddelade kommissionen att man planerade att genomföra en uppföljning två år senare i syfte att mäta vilka resultat som uppnåtts.
I januari 2017 valde kommissionär Frans Timmermans att skrota den uppdaterade rapporten. Detta eftersom kommissionären nu ansåg att det inte behövdes någon uppdatering, trotts att det samtidigt till exempel pågick enorma gatuprotester mot just korruption i det socialdemokratiskt styrda Rumänien.
Enligt Transparency Internationals vedertagna korruptionsindex har EU-ländernas genomsnitt varit nära oförändrat sedan man började mäta år 2012. Under medelvärdet på 65 poäng av en 100-poängskala ligger så många som 16 av EU:s 28 medlemsländer. För ett land som Sverige, som är en av unionens största finansiärer, borde denna utveckling oroa och motivera kritik mot EU:s otillräckliga korruptionsåtgärder.
Sverigedemokraterna föreslår ett par konkreta åtgärder som EU skulle kunna vidta för att återfå trovärdigheten i arbetet mot korruption. Vi vill därför att regeringen i rådet driver frågan om att
|
Lars Andersson (SD) |
|
|
Björn Söder (SD) |
Markus Wiechel (SD) |
|
Ludvig Aspling (SD) |
Tobias Andersson (SD) |
|
Sara Gille (SD) |
|