Den svenska militära alliansfriheten har tjänat landet väl sedan den rådande utrikespolitiska linjen infördes 1814. Det är viktigt att bidra till avspänning i det militärt strategiska område där Sverige befinner sig. Det är därför Sverige inte ingår i en militär allians som kan rubba balansen i vårt närområde. Sverigedemokraterna är dock positiva till försvarssamarbeten och ser gärna att Sverige har ett fungerande samarbete med Nato men Sverige bör fortsatt stå utanför medlemskapet i Nato och andra stormakters militärallianser. Det finns däremot skäl att försäkra sig om att kunna arbeta förebyggande för att minska risken för militär aggression mot svenskt territorium syftande till att menligt påverka landets nationella frihet eller det svenska folkets självbestämmanderätt. Ett sätt att arbeta förebyggande vore att ingå ett defensivt försvarsförbund med Finland. Sverige och Finland möter samma säkerhetspolitiska utmaningar med hänsyn till ländernas gemensamma geografiska läge.
Sverige och Finland har därutöver starka kulturella och politiska band och en lång gemensam historia. Genom ett försvarsförbund höjs tröskeleffekten och nya strategiska djup skapas, vilket stärker ländernas försvarsförmåga. Ett försvarsförbund med Finland ska inte ha som uttalat syfte ett försvar mot en utpekad part, utan syftar till att befria de båda länderna från eventuella yttre politiska och militära påtryckningar.
Möjligheter finns dessutom att fördjupa försvarssamarbetet med övriga nordiska länder inom ramen för Nordefco och detta oavsett om Sverige och Finland utgör ett försvarsförbund och Norge, Danmark och Island ingår i en annan försvarsallians. Detta fördjupade försvarssamarbete kan ses som ett naturligt fortsatt steg eftersom Sverige gemensamt med övriga nordiska länder etablerade en solidaritetsförklaring år 2011. Vad gäller samarbete kring materiel, övningar och underrättelseutbyten med olika länder bör detta fortsätta. Likaså bör redan inledda militära samarbeten fortsätta.
Sedan FN:s tillkomst har Sverige deltagit i många av organisationens fredsbevarande insatser, allt som allt uppgående till 120 internationella uppdrag i 60 länder. Under senare år har dock Sverige nästan helt valt bort att delta i FN-ledda fredsbevarande insatser, och i stället givit företräde åt EU- eller Natoledda insatser. FN har synbarligen valts bort som konflikthanterare av diverse svenska regeringar, vilket är beklagligt. Sverigedemokraterna ser FN som det primära samarbetsorganet för att hantera konflikter och värna fred och säkerhet. En grundläggande förutsättning för internationella insatser ska vara ett tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd.
Sverige bör efter förmåga, när vi finner starka motiv därtill, aktivt delta i insatser inom ramen för FN och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), samt verka för att stärka dessa organisationers kapacitet. Det är också av vikt att insatserna har tydliga mål och en genomtänkt strategi för att insatsen ska kunna bidra till fred och stabilitet. Fredsbevarande och fredsskapande operationer kan vara viktiga för att begränsa pågående konflikter och mildra mänskligt lidande. Internationella insatser får dock inte leda till att vårt eget lands fortbestånd sätts på spel. Sverige bör därför i nuläget fokusera på återuppbyggnaden av totalförsvaret framför deltagande i mer omfattande internationella insatser. Sverigedemokraterna stödjer dock fortsatt svenskt deltagande i Operation Atalanta.
När totalförsvaret stärkts till en acceptabel nivå, ser Sverigedemokraterna positivt på svenskt deltagande i större internationella insatser så länge insatsen vilar på ett FN‑mandat.
För att Sverige fortsatt ska kunna stå utanför stormaktsallianser och garantera en stabil och god tillgång på försvarsmateriel måste Sverige förfoga över en försvarsindustri som på egen hand kan ge ett tillräckligt bidrag till utvecklingen av ny materiel, framförallt genom export. Sådan export måste självfallet regleras. Exportkontrollrådet och Inspektionen för strategiska produkter, ISP, verkar i enlighet med existerande regelverk, som upprättats i bred politisk enighet på såväl nationell som internationell nivå.
Principerna för vapenexport ska baseras på en avvägning mellan Sveriges försvarsindustriella och säkerhetspolitiska intressen och hänsynstaganden till svenska utrikespolitiska mål, situationen för mänskliga rättigheter i mottagarlandet och risken för anfallskrig eller att vapen används mot den egna befolkningen. Sverigedemokraterna stödjer dessa principer. Det är välkommet att man framöver även vill ta hänsyn till graden av demokrati i mottagarlandet, under förutsättning att möjlighet finns till nyanserade bedömningar i enlighet med gällande regelverk.
Sverige framstår i internationell jämförelse som väl kapabelt i detta avseende, vilket är något som främjar vårt rykte och som vi kan förbättra ytterligare. Vidare finns EU:s gemensamma ställningstagande om principerna för vapenexport samt de åtta kriterier som ska beaktas innan beslut om krigsmaterielexport fattas. Dessa kriterier ska följas. Sveriges handlingsfrihet eller möjlighet att bedriva en inhemsk dynamisk försvarsindustri får emellertid aldrig inskränkas. Därför måste Sveriges och de övriga medlemsstaternas möjlighet att tillämpa artikel 346 i EU:s funktionsfördrag om skyddandet av inhemska försvarsindustrier respekteras.
På senare år har den internationella terrorismen utvecklats till ett högst påtagligt och allvarligt fenomen. Sverige bör i sin utrikespolitik ta tydligare avstånd från, och göra allt för att undvika, att direkt eller indirekt bidra till terroristers verksamhet. Det måste alltid vara ett överordnat mål att skydda och försvara dem som kan riskera att falla offer för terrorism och extremism.
I ett läge där flera terroristattacker har genomförts på olika håll i Europa, och där allt fler individer väljer att stödja terrorism genom aktiviteter i eller utanför Europa, krävs internationell samverkan för att effektivt bemöta detta hot. Detta är viktigt ur flera perspektiv – dels för att inte ytterligare destabilisera regioner som är särskilt hårt drabbade, såsom Syrien och Irak, dels för att lindra det mänskliga lidandet där och dels för att värna säkerheten i Europa och förhindra ytterligare radikalisering och risk för nya terrorbrott.
Sverigedemokraterna välkomnar de initiativ som tagits av bland annat EU och Europarådet för att motverka rekryteringen av så kallade ”foreign fighters” men anser dem ändå klart otillräckliga. Med tanke på att den fria rörligheten inom EU också försvårar möjligheten att stoppa terrorister så vill vi framhålla vikten av såväl politisk som polisiär samverkan mellan länder. Det bör ske ett återupprättande av effektiva, permanenta inre gränskontroller. Det är även viktigt att varje land tar sitt eget ansvar och genomför nödvändiga lagändringar för att stoppa terrorism och terrorresor.
Sverigedemokraterna välkomnar att FN genom olika instrument engagerar sig i kampen mot terrorismen. Exempelvis konventionen om motverkande av bombattacker från 1997 och resolutionen om stävjande av terrorresor från 2014 är viktiga dokument som alla stater bör ratificera och följa.
Sverigedemokraterna ser tyvärr med oro på att det i dagsläget kan ifrågasättas huruvida Sveriges lagstiftning lever upp till vad det internationella samfundet efterfrågar och därför kommer vi att arbeta för en modern och effektiv antiterrorpolicy i linje med FN:s resolutioner och internationella avtal.
Enligt svenska lagar och föreskrifter har Försvarsmakten idag efter förfrågan från ordningsmakten rätt att understödja ordningsmakten vid till exempel ett omfattande och/eller närstående terrorangrepp. Då vi redan idag har flera hundra svenska medborgare som tidigare anslutit sig till Islamiska staten, IS, bedömer vi risken för att Sverige kommer att utsättas för ytterligare terrorattacker som stor.
Attentaten runt om i Europa visar vad IS är kapabla till. Betänk då vad flera hundra militärt kompetenta och stridserfarna islamister kan åstadkomma i en samordnad större attack. På grund av detta måste Försvarsmakten kunna leverera stöd till ordningsmakten om så skulle inträffa. Vi har två myndigheter som ansvarar för att upprätthålla statens våldsmonopol och båda ska kunna användas för att försäkra medborgarnas rätt till liv och hälsa.
Försvarsmakten och ordningsmakten ska därför ges i uppdrag att genomföra det som krävs i form av samövning och samordning för att Försvarsmakten ska kunna leverera snabbt och effektivt stöd till ordningsmakten vid ett storskaligt terrorangrepp.
Försvarsmaktens möjlighet att assistera ordningsmakten bör inte enbart gälla terrorism utan även annan subversiv kriminell aktivitet eller vid extraordinära situationer. Utöver juridiska förändringar ska tydliga riktlinjer ges till ordningsmakten och Försvarsmakten för vad som förväntas uppnås. De områden som definieras som särskilt utsatta områden ska, i ordets fullständiga mening, pacificeras av de båda myndigheternas gemensamma ansträngningar. Försvarsmakten äger förmåga att understödja polisen med hantering av kravaller, bevakning av objekt, eskort och skydd av brandkår, ambulans, bevakning av polispatrullers bilar och skydda andra offentliga aktörer som påverkas av de kriminella med mera.
Försvarsmaktens närvaro kommer dessutom minimera risken till eskalering från de kriminellas sida. Försvarsmakten har en helt annan skyddsnivå och dessutom ett betydligt högre våldskapital än vad de kriminella gängen har eller någonsin kan förvärva. Alla dessa insatser kommer avlasta den hårt ansträngda poliskåren. Utöver Försvarsmakten bör alla myndigheter som på något sätt kan understödja polisen i dess arbete att förhindra och försvåra för de kriminella involveras i dessa insatser.
Först när dessa särskilt utsatta områden pacificerats kan övriga offentliga och civilsamhälleliga aktörer med socialt ansvar fullt ut verka för att områdena långsiktigt förblir lugna.
En ny lag som ger regeringen, på förfrågan från ordningsmakten eller på eget initiativ, möjlighet att utlysa tillfälliga undantagstillstånd i tydligt geografiska avgränsade områden bör utredas och implementeras. Undantagstillstånd bör innefatta möjlighet till att tillfälligt begränsa medborgarnas rörelsefrihet inom det avgränsade geografiska området. Det bör tillfälligt utöka polisens befogenheter att göra tillslag mot enskilda personer, lokaler, bostäder med mera. Andra västländers lagstiftning bör användas som modell då många länder har lagstiftning som är beprövad.
Tydliga målsättningar till ordningsmakten om vad som förväntas uppnås i de särskilt utsatta områdena bör sättas upp och den subversiva kriminaliteten bör klassificeras som ett säkerhetspolitiskt inre hot.
Spridningen av informationsteknologi har varit en mycket viktig del i globaliseringen som knutit samman alla länder så att man idag har omedelbar tillgång till hela världen. Ny teknik har varit vital för ökad omvärldskunskap samt i spridandet av nya idéer. Informationsteknologin kan användas både för positiva och negativa ändamål.
Spioneri och regelrätta cyberattacker över nätet har blivit vardag idag. Stormakterna med Ryssland, USA och Kina i spetsen satsar stort på att bygga upp sina resurser för cyberkrigföring, spionage och övervakning.
Militär underrättelsetjänst, terrorister och organiserad brottslighet kommer att använda sig av informationsteknologi i allt högre utsträckning. Inte minst för att det är billigt och svårspårat samt att man når hela världen. Detta gör det allt viktigare att vidta adekvata åtgärder för att skydda och försvara vitala nationella intressen mot cyberhot. Detta blir särskilt viktigt när större delen av samhället är helt beroende av fungerande informationsteknologi. Särskilt viktigt är att skydda betalsystem, energiförsörjning och transporter. Sverige bör skaffa sig ett aktivt informationsteknologiskt försvar (aktiv cyberförmåga). I september 2019 gav regeringen Försvarets radioanstalt, Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Säkerhetspolisen i uppdrag att göra förberedelser för att kunna skapa ett nationellt cybersäkerhetscenter under 2020. Myndigheterna ska senast den 16 december 2019 gemensamt redovisa uppdraget. Sverigedemokraterna vill betona vikten av samordning. En samordnande myndighet måste ansvara för att den offentliga sektorn skyddas mot angrepp genom tillräckliga skydd och kompetens. Det räcker inte längre med endast samverkan.
Den kraftiga befolkningsökningen i kombination med en snabb ekonomisk utveckling i världen leder till en omfattande belastning på världens miljö och en kapplöpning efter naturresurser. Risken är stor att detta kan leda till fler konflikter om odlingsmark, sötvatten, energiresurser, mineraltillgångar och andra naturtillgångar. Kampen om resurserna riskerar också att leda till ansträngda relationer och i värsta fall väpnade konflikter mellan stormakterna.
En viktig utveckling inför framtiden är också USA:s växande energioberoende. Shale-teknologin kommer sannolikt på sikt göra USA till nettoexportör av energi och bryta USA:s beroende av utländsk energi. Detta kan komma att radikalt minska USA:s intresse för Mellanöstern med dess oljetillgångar samt hålla handelsvägarna öppna från regionen.
Mycket tyder på att jordens klimat är på väg att bli varmare. Om detta stämmer, oberoende av orsak, så kommer detta få stora konsekvenser för Arktisregionen med nya transportleder och möjligheter till utvinning av naturresurser. Arktisområdet kommer då att bli en mycket viktigare strategisk region och betydelsen av Nordostpassagen kommer att öka. För att undvika framtida konflikter bör Arktiska rådet ta initiativ till upprättandet av ett traktat som reglerar frågan om Rysslands kontroll över Nordostpassagen. Avtalet skulle kunna innehålla en specificering av vilka områden Ryssland anser ”is-täckta”, hur ett sådant område definieras och vilka krav Ryssland i framtiden kommer att ställa för att fartyg ska få passera.
Sveriges storskaliga vattenkraft och kärnkraft är känslig för sabotage, något som gäller såväl i freds- som i krigstillstånd. De skyddade zonerna runt kraftverken bör göras större och bevakas bättre, byggnaderna bör förstärkas ytterligare och hemvärnet bör ges en mer aktiv roll i objektskyddet.
Det finns även ett behov av att upprätthålla lager av olja för att klara en kris med följande importbegränsningar. Det är inte tillräckligt att sådana lager placeras utomlands, vilket är fallet med Sveriges nuvarande tolkning av EU:s direktiv. Ett prioriterings- och ransoneringssystem för petroleumprodukter bör förberedas i lagen. Sveriges självförsörjningsgrad av livsmedel bör höjas för att göra oss tåligare för verkningarna av internationella kriser.
Befolkningsökningen i världen verkar avta i takt med att länder industrialiseras och uppnår en viss levnadsstandard. Kvinnor som läser högre utbildning får färre barn och vid högre ålder. Denna utveckling har varit tydlig i USA, Europa och Japan. På sikt kommer detta att leda till minskande befolkningar och höjd medelålder. I USA har denna utveckling än så länge hindrats av en omfattande invandring från främst Latinamerika. Nu har även Kina och resten av Ostasien börjat utvecklats på samma sätt.
Minskade barnkullar kommer att leda till färre personer i arbetskraften och en ökad försörjningsbörda på dessa. Detta kan kompenseras via längre tid i arbetslivet, ökad sysselsättningsgrad samt olika tekniska lösningar som robotisering och automatisering. I Sverige har en oansvarig migrationspolitik lett till att antalet personer i arbetsför ålder som inte arbetar har ökat dramatiskt. Det tär hårt på Sveriges resurser.
På försvarsområdet kommer sannolikt satsningar på teknologiska lösningar bli allt viktigare i takt med att ungdomskullarna minskar. Samtidigt kommer konkurrensen om dessa ungdomar sannolikt att leda till att någon form av värnpliktssystem fortsätter att vara det bästa sättet att garantera personalförsörjningen på försvarsområdet.
I Afrika, Mellanöstern och Sydasien är befolkningsökningen fortfarande hög. Om den ekonomiska utvecklingen i dessa regioner inte ligger på en så hög nivå att levnadsstandarden stiger riskerar det leda till svåra interna problem med omfattande konflikter som följd. Samtidigt kommer det sannolikt finnas ett stort migrationstryck från dessa regioner hur utvecklingen än blir. Med en dålig ekonomisk utveckling och konflikter kommer dock detta migrationstryck att öka radikalt, vilket nuvarande migrationsflöden är ett exempel på.
Befolkningsökningen i vissa delar av världen leder till ökade hot för globala pandemier. Modern sjukvård klarar av att läka allt fler sjukdomar och sjukdomstillstånd men är ingen garant för skydd mot nya smittsamma sjukdomar som kan uppenbara sig snabbt. Sveriges kapacitet för att omhänderta och bota sjuka bör öka, det kan exempelvis ske genom inrättandet av ett nytt pandemicentrum.
|
Björn Söder (SD) |
|
|
Markus Wiechel (SD) |
Ludvig Aspling (SD) |
|
Roger Richthoff (SD) |
Sven-Olof Sällström (SD) |
|
Caroline Nordengrip (SD) |
Adam Marttinen (SD) |
|
Katja Nyberg (SD) |
Henrik Vinge (SD) |