Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa en nationellt beslutad lista över terrororganisationer och tillkännager detta för regeringen.
Efter 11 september-attackerna 2001 inrättade EU en särskild terroristlista vilket också kom att innebära en implementering av FN-resolution 1373 som också var en direkt följd av terrorattentaten den 11 september. Rådets förordning (EG) nr 2580/2001 föreskriver frysning av alla penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser som tillhör de personer som berörs och inga penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser får ställas till deras förfogande, varken direkt eller indirekt. Resolutionen utfärdades av FN:s säkerhetsråd under kapitel VII i FN-stadgan, vilket också innebär att den, som också är en sanktionslista, är bindande för samtliga av FN:s medlemsländer.
I korthet innebar det att den eller de som förs upp på listan ska få det svårare att bedriva terrorism, och medlemsländerna ska kunna bistå varandra för att ”ge varandra största möjliga bistånd när det gäller att förhindra och bekämpa terroristhandlingar” samt ”fullt ut utnyttja sina befintliga befogenheter” för detta syfte.
I artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp anges betydelsen av en terroristhandling: ”En avsiktlig handling som på grund av sin art eller sitt sammanhang allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation och som definieras som ett brott enligt nationell lagstiftning.” Dessa inbegriper bland annat:
För att dessa handlingar ska kunna anses som terroristhandlingar måste de utföras med målet att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, otillbörligen tvinga ett offentligt organ eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling, eller allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation.
Det är naturligtvis bra att det finns internationella institutioner som lyfter upp problemet med terrorism och som aktivt verkar för att begränsa och förhindra denna företeelse. Det är också betydligt mer effektivt när flera länder arbetar tillsammans, men det innebär också att processen med att få in en terrorklassning på en sådan lista är svårare. Av den anledningen finns det en rad länder som har egna nationella listor, vilket underlättar arbetet avsevärt, främst genom minskad byråkrati. Sverige bör inte ligga efter, varför regeringen bör verka för att inrätta en svensk nationellt beslutad lista över terroristorganisationer.
|
Markus Wiechel (SD) |
|