Diskrimineringslagen syftar till att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Denna lagstiftning bör även omfatta politisk åskådning. Många svenska medborgare upplever att de inte vågar vara öppna med sin politiska ståndpunkt på grund av rädsla för repressalier. Det kan gälla inom jobb och arbetsliv, hos näringsidkare samt inom kommunal service, landstingsservice och statlig service samt andra myndigheter. Det finns även fackförbund som diskriminerar på grund av politisk åskådning. Resultatet kan bli missade jobbchanser, sämre eller helt utebliven service, men även inför arbetsrättens område, olikhet inför lagen. Även om politik generellt ska hållas utanför det arbete som ska utföras så medför denna rädsla att medborgare inte vågar vara medlemmar i olika politiska partier. Att kunna engagera sig politiskt är en grundläggande rättighet i en demokrati. Denna rättighet ska inte medföra att medborgarens nuvarande eller framtida arbetsgivare kan exkludera en lämplig kandidat med hänvisning till företagets ”värdegrund”. Svensk lagstiftning ska gälla.
Sverige har undertecknat den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
I konventionens artikel 14, Förbud mot diskriminering, står att läsa: ”Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.”
Utifrån detta bör politisk åskådning föras in bland de övriga diskrimineringsgrunderna.
|
Michael Rubbestad (SD) |
Sven-Olof Sällström (SD) |