Idrottsrörelsen är en naturlig del av samhällsplaneringen. Samhällsutvecklingen gör det svårare för idrottsrörelsen att få tillgång till de idrottsanläggningar som efterfrågas. I de växande storstäderna prioriteras ofta idrottsanläggningar bort i planeringen när städerna förtätas eller nya bostadsområden byggs. Det är allvarligt att bara en av fyra kommuner i landet har utvecklingsplaner för idrottsanläggningar. Anläggningsfrågan och planeringen av dito blir alltmer väsentligt då regeringen tydligt markerar behovet av att finna fler former för att främja folkhälsan. Under senare år har idrottsrörelsen i allt större grad agerat för att lyfta fram anläggningsfrågan som en av de viktigaste frågorna för en framgångsrik och modern idrotts- och folkhälsoutveckling i Sverige. Ojämlikheten och tillgången till anläggningar skiljer sig markant från kommun till kommun. En landsbygdsort har kanske bra tillgång till fungerande idrottsanläggningar och tider, medan t ex Stockholm har en stor utmaning i att möta en kraftigt växande befolknings behov och önskemål om fungerande och funktionella idrottshallar, spontanidrottsplatser och planer. Regeringen bör därför i samverkan med SKL och Riksidrottsförbundet arbeta fram en nationell strategi för funktionella, upprustade och rättvist/jämställt fördelade idrottsanläggningar i Sverige. Permanenta idrottsanläggningar kan kopplas på skolutbyggnader och spontanidrottsplatser kan fogas in i nya bostadsområden och som ett första steg i detta bör plan- och bygglagen ändras genom att ordet idrott skrivs in i 2 kap. 7 § 4, enligt följande:
Vid planläggning enligt denna lag ska hänsyn tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finns:
|
Pyry Niemi (S) |
Anna Wallentheim (S) |