För Sverigedemokraterna är den kommunala självstyrelsen en central och viktig princip. Genom Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, EU, har kommunernas självstyre dessvärre urholkats.
Detta sker genom tvingande lagstiftning som varken kommunernas, regionernas eller riksdagens politiker kan påverka. Enda utvägen är en omförhandling av medlemskapet, alternativt utträde ur unionen. Tydliga exempel på EU:s överstatlighet finns exempelvis i kommunallagens regler om vem och vilka som är valbara till kommunen och vilka som har rösträtt.
Genom Lissabonfördraget är Sveriges kommuner och regioner tvingade att upplåta rösträtt, såväl som rätt att ställa upp i val, åt personer som saknar och aldrig har innehaft något svenskt medborgarskap. Sverigedemokraternas uppfattning är att både rösträtten samt rätten att ställa upp i val ska vara förbehållna personer med svenskt medborgarskap.
När det gäller principen om den kommunala självstyrelsen i övrigt bör kommunerna återfå makt som tidigare tagits ifrån dem. Exempelvis bör den så kallade anvisningslagen, som påtvingade kommunerna ett orimligt flyktingmottagande, avskaffas. Det bör enligt vår mening stå varje kommun fritt att avgöra hur stor kapacitet att ta emot nyanlända kommunen har. Genom lagstiftning, som tvingar kommuner att ta emot ett stort antal flyktingar eller ensakommande, binder staten kommunerna vid långsiktiga ekonomiska och sociala åtaganden som på sikt medför stora kommunala kostnader.
På grund av vad som ovan anförts bör regeringen inleda en process med att omförhandla de svenska villkoren för Sveriges medlemskap i EU. Regeringen bör även återkomma till riksdagen med konkreta förslag på hur den kommunala självstyrelsen och svensk lag kan stärkas i de avseenden som nämnts ovan.
För Sverigedemokraterna är det grundläggande att de gemensamma kommunala och regionala resurserna i första hand ska gå till kärnverksamheterna. Kommunens invånare, tillika skattebetalare, ska aldrig förvandlas till ofrivilliga riskkapitalister genom att politiker investerar pengar i osäkra ekonomiska projekt som sedan riskerar att bli förlustaffärer. Under senare år finns det många exempel på kommuner som investerat pengar i exempelvis vindkraftsparker, biogasanläggningar och andra typer av verksamhet som ur ett ekonomiskt perspektiv är alltför riskfyllda.
För de kommuner eller regioner som önskar göra investeringar i verksamheter eller kommunala bolag, som ligger utanför kärnverksamheterna, bör utgångspunkten vara att det inte ska bli någon ekonomisk förlust för kommunen eller regionens invånare. En riskanalys bör vid varje sådant projekt utföras, och hinder bör föreligga i sådant fall att en sådan analys är alltför riskfylld.
Vissa kommuner har genom att låta oppositionen i kommunfullmäktige utse lekmannarevisorer bidragit till bättre ekonomisk öppenhet och transparens. På så sätt undviker man risken att majoriteten utser granskande revisorer från de egna politiska leden, som således riskerar bli mer förlåtande i sin granskning. En annan möjlighet är att lagfästa oppositionens rätt att tillsätta majoriteten av revisionen. Vilken ordning som är lämpligast bör utredas, men utgångspunkten ska vara att säkerställa och stärka oppositionens granskande roll. Det blir då en garanti för att de partier som inte sitter i det politiska styret ges ökad insyn i den löpande ekonomin, utöver de professionella revisorerna.
Nuvarande regler medför begränsade möjligheter för partierna att efter ett val hantera avhopp av politiska kandidater från de partier som valt dem. Detta är en ordning som riskerar att leda till lägre väljarrepresentativitet och potentiellt tomma stolar.
Sverigedemokraterna vill med anledning av detta knyta mandaten tydligare till de politiska partierna. Politiska vildar ska därför, under förutsättning att de inte är invalda genom personval, kunna bli av med sitt uppdrag i fullmäktige såväl som nämnder, styrelser, bolag och stiftelser. De ska inte heller kunna sitta mandatperioden ut med arvode. Personer som blivit tillsatta som råd, eller givits uppdrag i nämnder, styrelser och bolag, i praktiken av sin fullmäktigegrupp, ska också kunna avsättas om vederbörande inte längre åtnjuter förtroende från en majoritet i partigruppen.
I såväl den tidigare som den nu gällande kommunallagen finns bestämmelser som reglerar antalet ledamöter och ersättare i fullmäktige. Reglerna anger det minsta tillåtna antalet och medför således en allt för begränsad flexibilitet i dessa avseenden. Dessa regler bör ses över med utgångspunkten att öka såväl små som stora kommuners och regioners handlingsutrymme i detta avseende, samtidigt som en god medborglig förankring garanteras.
En viktig princip är att de politiska partier som blivit invalda i fullmäktige måste få så god insyn och kunna vara så delaktiga i det politiska arbetet som möjligt. I praktiken handlar det utöver partistöd och politiska tjänster också om att kunna deltaga i nämndernas och styrelsens arbete. Tyvärr finns det exempel på kommuner som efter att valresultatet är klarlagt minskat antalet platser i såväl nämnder som styrelser enbart för att hålla vissa partier borta från insyn. Ett sådant agerande är i grunden odemokratiskt och orättvist. De politiska partierna behöver ha spelreglerna klara för sig innan ett val. Genom kommunallagen finns det fortsatt risk för att en majoritet, genom ändringar av antalet platser i nämnder och styrelse efter ett val, minimerar inflytandet från ett eller några partier. Det bör även i detta avseende finnas någon form av minoritetsskydd för att säkerställa en så god insyn som möjligt, även för de partier som hamnar utanför valteknisk samverkan.
Ett verktyg som kan användas av en opposition som anser att ett ärende borde utredas ytterligare är återremiss. Ett vanligt förekommande problem vid återremiss har varit att ärendet skickas tillbaka till fullmäktige utan att några ytterligare konkreta beredningsåtgärder vidtas, vilket knappast varit syftet. Som regel följer tydliga uppmaningar eller instruktioner med en återremiss, om vilka ytterligare utredningsåtgärder oppositionen vill ska vidtas. Enligt förarbetena till nuvarande kommunallag förtydligades att ”Återremiss innebär att ärendet kompletteras med ytterligare beslutsunderlag innan beslutet kan fattas. Ärendet skickas då tillbaka till beredande organ, som kan vara en nämnd, en fullmäktigeberedning, eller styrelsen.”
Ett exempel på vanligt förekommande krav från oppositionen är att ett ärende saknar konsekvensanalys. Det bör således införas ett starkare minoritetsskydd, exempelvis genom att införa någon form av minimiregler för hur de instruktioner som ges vid en återremiss skall åtlydas innan ärendet får skickas tillbaka till fullmäktige för avgörande. Samtidigt får inte regelverket bli för strikt och långtgående, då det riskerar leda till oproportionerligt ökad arbetsbelastning och byråkrati för kommuner och regioner.
Gällande interpellationsinstrumentet ska det betraktas som ett verktyg för minoriteten att kunna ställa frågor och söka svar av den styrande politiska ledningen. Därför bör det säkerställas att det finns ett mycket starkt minoritetsskydd gällande interpellationer. En möjlighet kan vara att det bör krävas att fem sjättedelar av fullmäktige röstar emot att en interpellation ska få ställas för att så ska bli fallet.
Kraven för att få till stånd en kommunal folkomröstning är för högt ställda. Det är, enligt vår mening, rimligt att sänka gränsen för hur stor andel av en kommun eller en regions invånare som behöver underteckna för att få till stånd ett folkinitiativ. Det vore samtidigt rimligt att utreda andra möjligheter än de som föreskrivs idag och som i praktiken innebär att namninsamlingen måste ske manuellt på papper. Exempelvis skulle kommunerna kunna upplåta en teknisk plattform för att möjliggöra digitala namninsamlingar där legitimering med hjälp av bank-id är möjlig.
Kommunallagen föreskriver att fullmäktige ska få en möjlighet att bestämma att styrelsen ska kunna fatta beslut om särskilt angivna förhållanden som rör andra nämnders verksamhet. I likhet med vad ett flertal remissinstanser har anfört, bör en sådan förändring av tidigare regler anses medfört ett otydligt ansvarsutkrävande. Det bör också framhållas att nämnderna i flertalet fall besitter bättre kunskap inom sina respektive ansvarsområden än styrelsen, som har ett mer övergripande ansvar. Således riskerar dessa förslag att leda till att beslut fattas på illa underbyggd grund. Sverigedemokraterna anser därför att denna ändring bör reverseras.
Många av de beslut som idag fattas i en kommun sker på delegation. Med ett delegationsbeslut bör det, enligt vår mening, alltid följa en plikt för återrapportering till nämndens ledamöter samt regler som säkerställer förbättrad tydlighet. Det finns flera skäl till detta. Ett sådant skäl är att flera kommuner valt att delegera politiskt känsliga beslut om exempelvis HVB-hem och dylikt till ordförande, presidium eller tjänstemän samtidigt som man varit väldigt sparsam med att redogöra för ärendets hantering i nämnden. Detta agerande riskerar att en ledamot av en kommunal nämnd blir ovetande om beslut som har fattats och när vederbörande ifrågasätter hur och med vilket stöd beslutet fattats över nämndens huvud hänvisas ofta till något relativt otydligt delegationsbeslut som vid en snabb genomläsning kunde tolkas som harmlöst.
|
Matheus Enholm (SD) |
|
|
Fredrik Lindahl (SD) |
Mikael Strandman (SD) |
|
Per Söderlund (SD) |
Patrick Reslow (SD) |