Vi ser positivt på landsbygdens möjligheter, samtidigt som vi inte kan blunda för stora utmaningar, inte minst vad gäller avfolkning och ofrivillig urbanisering. Omkring en tredjedel av Sveriges befolkning bor på landsbygden. Dessa möjliggör en stark handelsbalans genom sitt värv inom till exempel skogs-, gruv- och metallindustrin. För befolkningen på landsbygden skulle ökad turism ha en positiv inverkan på såväl sysselsättning som förutsättningarna att fortsätta att kunna bo och verka i sitt närområde. Detta skulle också motverka ett ensidigt och sårbart näringsliv genom att tillskapa arbeten inom en mer differentierad arbetsmarknad. Sysselsättningstillväxten inom turism uppgick till närmare 20 procent mellan 2010 och 2016, samtidigt som den generella sysselsättningen endast växte med 8,7 procent. God infrastruktur vad gäller såväl fysiska transporter som snabb och stabil internetuppkoppling är viktiga förutsättningar för regional tillväxt.
Vi anser att staten bör ha en aktiv roll vad gäller förutsättningar för regional tillväxt. Det kan finnas ett ömsesidigt positivt samspel mellan det offentliga och det privata där utmaningen inte ligger i att fördela en kaka utan i att få den att växa. Vi anser även att skapandet av en uthållig och bärkraftig tillväxt fordrar teknologiska landvinningar.
En viktig förutsättning för att både företag och medborgare ska ha möjlighet att verka i hela Sverige är tillgången till såväl privat som offentlig service. I Sveriges mest glesbefolkade delar saknas möjlighet och kundunderlag att ha både ett postkontor, ett apotek och en matbutik. Ännu större samordning av offentliga och privata tjänster än den vi ser idag kan därmed vara en väg att gå. En lokal matbutiks överlevnad kan vara direkt avgörande för att kunna tillhandahålla offentlig service såsom medicin- och postpaketutlämning. Vi menar att en sådan samordning även gynnar möjligheten att bedriva privat service. Vår målsättning är att skapa förutsättningar för en kraftig men hållbar tillväxt för företag och medborgare som väljer att bo och verka i landets glesbefolkade regioner på liknande villkor som i landets övriga, mer tätbefolkade regioner.
Att utjämna kostnader för transporter är avgörande i ett land som Sverige som präglas av stora avstånd. En väl utbyggd och fungerande infrastruktur för kommunikation utgör grunden för att skapa förutsättningar för tillväxt i hela landet. Vi ser härvid ett ökat behov av såväl vidmakthållande som utveckling av statens transportinfrastruktur.
Sveriges spårbundna godstransporter är av en föråldrad standard och därför långsammare än vad som skulle vara möjligt med en modern järnvägsinfrastruktur. Flaskhalsar uppstår i transportkedjorna när spårkapaciteten delas mellan snabba persontåg och långsamma godståg, vilket har en hämmande inverkan på näringslivet som är beroende av snabba och effektiva transporter.
Tillförlitliga och kostnadseffektiva och transporter är nödvändiga för att stärka företagens konkurrenskraft och tillväxt i hela landet. Utan fungerande transporter kan företag inte leverera varor till sina kunder och leverantörer. Därför utgör regeringens signaler om införande av kilometerskatt, kraftigt försämrade reseavdrag och införande av flygskatt exempel på glesbygdsfientliga förslag som om de realiseras kommer att slå hårt mot boende och företag i glesbygd.
De föreslagna skatterna beskattar avstånd oaktat tekniska landvinningar, inte faktiska utsläpp, varför incitament att sänka de miljöpåverkande utsläppen helt saknas. I ett till ytan stort land med stora avstånd och gles järnvägsinfrastruktur utgör vägtransporter med personbil, buss och lastbil alltjämt de enda realistiska transportmedlen varför dessa skatter upplevs som syftande till att begränsa glesbygdsbors frihet och möjlighet till ett aktivt liv.
För många som bor på landsbygden innebär ett reseavdrag som inte motsvarar resekostnaden att det redan idag är mycket kostsamt att pendla till och från sitt arbete. En försämring av reseavdraget skulle kunna få som konsekvens att det blir så kostsamt att arbetspendla att människor tvingas att avsluta sin anställning eller flytta.
För företag i glesbygd som redan idag upplever svårigheter med kompetensförsörjning och rekrytering kan denna problematik komma att allvarligt förvärras, och lägger man till de ökade kostnaderna för transporter genom ett införande av en kilometerskatt kan företagsnedläggningar mycket väl bli en konsekvens.
Flygskatten har redan fått negativa effekter för flyget, och flyglinjer har lagts ner. Kostnaderna för företag som anlitar exempelvis konsulter eller skickar anställda på utbildningar på annan ort ökar kraftigt när resetiderna i vissa fall flerdubblats.
Vi menar att reseavdrag och skatter på resande och transporter skall vara utformade så att människor och företag skall kunna bo och verka i Sveriges landsbygder och att incitament för nyttjande av renare och mindre miljöskadliga tekniker inte får saknas.
Transportbidraget är ett regionalpolitiskt stöd som ska kompensera för kostnadsnackdelar till följd av långa transportavstånd samt stimulera till höjd förädlingsgrad inom stödområdets näringsliv. Stödområdet omfattar Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län.
Detta stöd har under vissa år haft ett större anslag än vad som har behövts för att täcka de ansökningar som har inkommit. Det finns dock, enligt Tillväxtverkets handläggare, olika delförklaringar till att allt färre söker detta bidrag. Det beror till exempel på att företag flyttar eller lägger ner och det finns också företag som inte är medvetna om att de kan ansöka om stöd. I den mån företag inom stödområdet flyttar söderut inom Sverige är det en tydlig indikation på att transportbidraget inte fullt ut fyller sitt syfte och kan betraktas som för lågt.
Vår uppfattning är att det finns behov av att Tillväxtverket ökar spridningen av informationen om möjligheterna att få bidraget till näringslivet inom de berörda stödområdena.
En grundpelare i vår regionalpolitik är att delvis utlokalisera statliga arbetstillfällen från större städer till landsbygden, att nyetablera myndigheter och verk på landsbygden samt att förhindra fortsatt flytt av statliga jobb från landsbygd till storstäder. Med dagens tekniska utveckling finns det goda möjligheter att förlägga statliga arbetstillfällen utanför storstäderna, och det finns därför få godtagbara skäl att generellt centralisera statliga jobb till storstadsregionerna. Denna omlokalisering är emellertid ett långsiktigt mål. Om den sker i för snabb takt riskerar den att medföra ekonomiska, sociala, logistiska och organisatoriska problem. Utlokaliseringar ska alltså ske med försiktighet som ett komplement till de nyetableringar som i huvudsak ska ske på landsbygden.
Omlokaliseringar ger positiva effekter för de berörda kommunernas skatteunderlag, vilket innebär bättre välfärd i form av skola och omsorg. Detta i sig ökar i förlängningen attraktionskraften att bo på dessa orter.
En förutsättning för en levande landsbygd är god tillgång till offentlig service. Under lång tid har en nedåtgående spiral inneburit att offentlig service dragits undan från landsbygden till följd av ett minskat befolkningsunderlag, vilket i sin tur bidragit till att försämra befolkningsutvecklingen än mer. För att kompensera för detta har myndigheter och kommuner satsat allt mer på att erbjuda information och service över internet och telefon, vilket för många är ett fullgott alternativ. Samtidigt finns det alltjämt hushåll i Sveriges glesbygd som fortfarande saknar tillgång till snabb och stabil internetuppkoppling trots att arbetet med att bygga ut näten varit omfattande.
Vi vill stärka medborgarservicen genom ökad samverkan för att bibehålla samt utveckla den offentliga servicen. Fysiska möten kan ibland av praktiska skäl inte åstadkommas, men med hjälp av dator, telefon eller videosamtal är det möjligt att verka för personliga möten på distans inom ramen för samverkanskontoren. Detta kan ge alla medborgare en likvärdig tillgång till service.
Vi blir alltmer beroende av en snabb och stabil internetuppkoppling, såväl i arbete där alltmer automatiseras med datorers hjälp som i vår fritid där både underhållning och omvärldsrapportering fortsätter att flytta över till internetbaserade medier. Detta gör internettillgänglighet ytterst till en demokratifråga. Ett Sverige där alla medborgare inte har samma chans att delta i samhällsdebatten eller tillgång till information riskerar att på sikt ytterligare polariseras mellan landsbygd och stad.
Infrastruktur handlar inte endast om transportmöjligheter utan omfattar även teknisk infrastruktur för kommunikation såsom bredband. Behovet av tillgång till god infrastruktur för kommunikation blir idag allt viktigare både för näringslivet och för den enskilda medborgaren. Samtidigt är glesbygden kraftigt överrepresenterad bland de kvarvarande knappt 10 procenten som ännu inte kan erbjudas tillgång till snabbt internet, vilket vi finner bekymmersamt. Vår uppfattning är att det som framkom i Landsbygdskommitténs slutbetänkande om att 100 procent av befolkningen ska ha tillgång till snabbt internet år 2025 skall utgöra en målsättning för att möjliggöra för Sveriges landsbygder att leva och utvecklas.
Teknikutvecklingen har gått starkt framåt sedan mobiltelefonins stora genombrott bland privatanvändarna på 1990-talet. Idag är inte mobiltelefonen längre bara ett redskap med vilket vi ringer och skickar textmeddelanden. Sedan ”smartphonen” lanserades har mobiltelefoner kommit att i många avseenden ersätta hemdatorerna. Våra smartphones följer oss ut på fjället, skogen och i skärgården. Med en smartphone och mobilt bank-id kan man idag uträtta exempelvis bankärenden, boka fordonsbesiktning och se sina senaste provsvar på vårdcentralen. Den mobila plattformen har därmed kommit att bli minst lika viktig som den stationära. Vi menar därför att det är av stor vikt att statliga myndigheter tillser att de är tillgängliga på olika digitala plattformar för att passa så många användare som möjligt. Detta oavsett var i landet användaren befinner sig och vilket tekniskt verktyg denne använder för att få internetåtkomst.
Dagligvarubutiker i landets glesbefolkade delar fyller en viktig funktion. I en tid då dagligvaruhandeln i allt högre grad sker i stormarknader utarmas möjligheten för lanthandlarna att kunna konkurrera med såväl pris som utbud. Till detta kommer de stora distributionskedjornas minskande intresse av att leverera sina varor till kunder som beställer små kvantiteter och är avlägset lokaliserade. Ett liknande förhållande råder då det gäller landets bensinbolag, där de stora aktörerna uppvisar ett allt mer svalt intresse för de minsta och avlägset belägna mackarna. Möjligheten att kunna erbjuda flera typer av samhällsservice är därför viktig för handlarna, både som ett led i att kunna locka fler kunder och för att verksamheten ska bli mindre ekonomiskt sårbar. Lanthandeln är därför inte sällan också mack – eller vice versa – och fungerar dessutom ofta som busshållplats, ombud för Apoteket, Postnord, Bussgods, Schenker, Svenska spel, Systembolaget m.fl. De utgör viktiga nav i de bygder i vilka de är verksamma, och den potentiella skada förlusten av dessa ombudstjänster skulle innebära för lokalbefolkningen om lanthandeln som tillhandahåller dem tvingas lägga ned, kan inte försummas. Vi menar att det är viktigt att säkerställa att serviceutbudet på landsbygden inte försämras och att de statliga bolagen som verkar i glesbygd genom ombud har en viktig roll i detta. Vi menar att regeringen bör uppdra åt de statliga bolagen, exempelvis Apoteket AB, Postnord AB, Svenska spel och Systembolaget att se över sin modell för hur ombuden i glesbygd ersätts och återkomma med ett förslag på höjd ersättning för de lokala ombuden.
Vi menar också att den höjning av stödet för kommersiell service som riksdagen tidigare beslutat om skall utvärderas och följas upp för att säkerställa att den har avsedd effekt och att nivåerna är tillräckliga för att nå de önskade målen även om förutsättningarna ändras genom exempelvis att statliga bolag säljs ut eller en ökad del av Apotekets tjänster flyttas till e-handel av läkemedel som kräver paketutlämning.
I Sverige etableras allt fler mikrobryggerier, whiskydestillerier, vinodlingar och liknande. Många gånger etableras dessa i glesbygd där de bidrar till att tillskapa arbetstillfällen och en levande landsbygd. Intresset för dessa är bland dryckesintresserade stort och inte sällan går det att besöka dessa producenter för att se hur tillverkningen går till. Ett problem för dessa företag är emellertid att de inte tillåts att sälja de egna produkterna på den egna anläggningen, vilket avsevärt minskar deras attraktionskraft som besöksmål –inte minst bland utländska besökare med mindre förståelse för det svenska alkoholmonopolet än vi har. Vi menar att de svenska producenterna av alkoholhaltiga drycker ska ges samma möjligheter till försäljning av de egna produkterna vid produktionsstället som finns i övriga EU. Det är något som har förutsättningar att generera fler arbetstillfällen inom såväl besöksnäringen som inom bryggeri-, destilleri och vingårdsnäringen.
Vi menar också att det inte föreligger något hinder att genomföra detta utan att avskaffa Systembolagets detaljhandelsmonopol, vilket vårt grannland Finland är ett exempel på. Vi ställer oss alltjämt bakom Systembolagets detaljhandelsmonopol, med undantag för s.k. gårdsförsäljning, och då riksdagen redan har tillkännagivit för regeringen att den skall verka för en ny alkohollagstiftning där gårdsförsäljning tillåts emotser vi att detta möjliggörs i Sverige utan vidare dröjsmål.
Medan det i landets mest urbana miljöer är tätt vid stränderna är situationen den omvända i vår glesbygd. Trots detta är det många gånger svårt eller omöjligt att få bygga strandnära med hänvisning till strandskyddet. I många kommuner finns det ett uttalat stöd för ett regelverk som ökar möjligheterna till att bygga strandnära. Vi menar att det finns goda förutsättningar att öka attraktiviteten att bo i våra glesbygdskommuner och stimulera till inflyttning om lättnader görs i nuvarande regelverk. Det är något som potentiellt skulle kunna underlätta för avflyttningskommuner med vikande skatteunderlag att bibehålla eller öka sin befolkning och därmed kunna upprätthålla sin kommunala service.
De är inte många men de reser runt mellan landets olika marknader. Vissa marknader får hela städer att blomma upp en gång om året. Jokkmokks marknad, Pajala marknad, Kiviks marknad med flera. Marknaderna har ett historiskt arv och utgör en mötesplats, och på vissa håll äger de rum på en tidpunkt på året då utflyttade kommer hem och träffar nära och kära. Det som däremot har blivit ett problem sedan år 2014 är att knallarna är ålagda att ha kvittoskrivande kassasystem. De måste fungera oavsett om de har tillgång till el eller inte och oavsett om mobilnätet blir överbelastat eller inte. Det fungerar inte alltid, och dessutom skall de tåla fukt och kyla, vilket de inte heller gör. Ingen tillverkare har heller system som lever upp till de svenska kraven, och den svenska marknaden är för liten för att de skall vara intresserade av att ta fram system anpassade för Sverige eftersom vi är ensamma om våra krav. Utomlands tillämpas istället mer schablonmässiga förenklade beskattningar av knallar.
Regeringen bör därför ta initiativ till en utvärdering av kravet om kassaregister och kvittoskrivande kassasystem för torg- och marknadshandeln med syfte att göra det möjligt för marknadsknallar att kunna bedriva verksamhet även utan tillgång till el och under svåra väderförhållanden.
|
Eric Palmqvist (SD) |
|
|
Mattias Bäckström Johansson (SD) |
Tobias Andersson (SD) |
|
Josef Fransson (SD) |
|