Hedersvåld och förtryck är något som tyvärr allt oftare förekommer i Sverige. Sakta men säkert har vi under århundraden gått mot ett jämställt samhälle. Ett samhälle där alla, oavsett kön, har samma möjligheter till självförverkligande. Trots den juridiska jämställdheten så gör sig ibland verkligheten påmind, det förekommer att vissa personers möjlighet till att agera, leva eller älska vem de vill inskränks. Tyvärr ser vi även att detta händer allt oftare på senare tid, gammalt tänk om heder och kyskhet breder åter ut sig i Sverige. Förtrycket som vi nu kan se blomma upp är en konsekvens av en oansvarig migrationspolitik, det är förlegade normer och värderingar som är motsatsen till vad som är det svenska. Denna typ av moral inte hör hemma i Sverige, och vi kan aldrig acceptera att den biter sig fast i det svenska samhället.
Den nu föreslagna propositionen medför vissa framsteg i samhällets kamp mot dessa värderingar. Vår tidigare lagstiftning, och samtidens debatt, har inte tagit problemet på det allvar som denna typ av agerande kräver. Det krävs omfattande lagstiftande åtgärder, liksom att samhället bemöter detta förtryck genom sitt avståndstagande mot alla dess olika former. Trots de framsteg som propositionen föreslår finns stort utrymme för förbättring, i syfte att stödja de som utsätts och motverka framfarten av sådant agerande.
Regeringen föreslår i propositionen en ny straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv. En sådan åtgärd är välkommen med otillräcklig, då den dels enkom höjer straffmätningsvärdet inom straffskalan för det enskilda brottet, och dels eftersom den inte bemöter det ofta lågintensiva förtrycket. Det bör utredas hur en ny brottsrubricering som tar sikte på just det lågintensiva våldet och förtrycket kan genomföras. Detta skall omfatta en kriminalisering av gärningar som enskilt möjligtvis inte medför straffansvar, eller som i kombination inte bemöts med det straff som graden av klander motiverar. En utgångspunkt kan här vara lagstiftningen om kvinnofridskränkning, där de samlade brotten motiverar en straffskala som bättre sätter förtrycket i en kontext, och en därav anpassad straffskala. Fenomenet kan ej endast motverkas med straffrättsliga påbud, men de är en nödvändig del av samhällets bekämpande av detta. Detta har riksdagen tidigare tillkännagivit, och regeringen anför i propositionen att man anser återkomma i frågan. Det är dock angeläget att så sker snarast och det finns därför anledning att åter tillkännage detta för regeringen.
Kriminaliserandet av äktenskapstvång av olika typer, inklusive den nu föreslagna rubriceringen om barnäktenskapsbrott tar sikte på ingåendet av dessa. Det är nödvändiga reformer för barns rätt till sitt eget liv som genomförs, men en problematik uppstår i samband med förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning. De barn, i dag i vissa fall vuxna, som tidigare tvingats till detta, står utanför det skydd som det nu föreslagna medför. Det finns därför anledning att utreda hur även dessa kan åtnjuta det skydd som nu sent omsider kan komma på plats. En sådan lösning kan vara att stadga att denna typ av brott skall vara perdurerande, det vill säga brottsliga över tid, till dess att tvånget och äktenskapet upphör. Detta bör omfatta de synpunkter som vissa remissinstanser, däribland Tjejers rätt i samhället och Sveriges Kvinnolobby, framför. Tvånget att vara kvar i ett äktenskap är alltjämt ett problem som regeringen inte beaktat i tillräcklig grad, varför en utredning om ökad tillämplighet för dessa straffbud eller ytterligare sådana bör omfatta detta. Ytterligare en åtgärd kan vara att civilrättsligt upphäva alla äktenskap som är av det slag som propositionen och rubriceringarna omfattar. Utredningen bör även omfatta förslag som innebär en kriminalisering av att vara gift med en minderårig, oavsett hur äktenskapet eller de äktenskapsliknande förbindelserna kommit till. I Sverige skall barnäktenskap inte förekomma, oavsett om man kan visa på att sådana tillkommit genom det tvång som redan kriminaliserats. Det är angeläget att regeringen åter ser över lagstiftningen i linje med vad som nu anförts, och detta bör ges regeringen tillkänna.
Det straffvärde som föreslås föreskrivas för barnäktenskapsbrott är fängelse i högst fyra år. En sådan straffskala är omotiverat låg i linje med de gällande principerna om proportionalitet och ekvivalens. Regeringen anför att dessa principer vägledande, men regeringens subjektiva värdering av dessa gärningars straffvärde bör anses otillräcklig. Svensk straffrätt har under en längre tid betingats av enskilda revideringar av straffskalor, och en övergripande reform har länge saknats. Detta innebär att principerna om proportionalitet och ekvivalens till del sätts ur spel, då gärningar som har samband med varandra må lyda under dessa principer, men jämfört med andra brottstyper saknas detta. Det finns därför anledning att genomföra en övergripande utredning där samtliga straffrättsliga rubriceringars straffskalor revideras i enlighet med de nämnda principerna om proportionalitet och ekvivalens. Det finns även anledning att i det särskilda fallet revidera straffskalorna för de brott som specifikt berörs av propositionen, då de inte i tillräcklig grad motsvarar det klander som dessa gärningar medför. Detta gäller särskilt då den föreslagna straffskalan för barnäktenskapsbrott motsvarar äktenskapstvång, vilket bör anses orimligt då det skyddsvärda i rubriceringen särskilt berör barn. Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Adam Marttinen (SD) |
|
|
Katja Nyberg (SD) |
Bo Broman (SD) |
|
Ebba Hermansson (SD) |
|