EBO-lagen har sedan den infördes fått till följd att segregationen accelererat i Sverige, tvärt emot vad som anfördes vid dess införande. Assimilering och integration av asylsökande till det svenska samhället och till arbetsmarknaden har försvårats. I stället för att leda till egenförsörjning och inkludering har resultatet blivit att många invandrade sökt sig till kommuner och bostadsområden där andra invandrade landsmän och släktingar redan bosatt sig. Gruppen som sökt asyl i Sverige på senare år har generellt en låg egenförsörjningsgrad och utbildningsnivå samt svaga kopplingar till det svenska samhället och språket.
I betänkandet Ett ordnat mottagande – gemensamt ansvar för snabb etablering eller återvändande (SOU 2018:22) slås fast att det stora utnyttjandet av eget boende för asylsökande förvisso kan ha vissa positiva effekter men att det förstärker en ojämn fördelning mellan kommuner och inte sällan bidrar till en socialt icke önskvärd situation. Utredarna trycker även på vikten av att koncentrera resurser tidigt i processen, för att förkorta väntetider och använda väntetiden aktivt och effektivt.
Sverigedemokraternas uppfattning är att eftersom migrationspolitiken utformas och regleras på statlig nivå bör dess effekter ses som ett statligt åtagande, och därför bör även staten i förlängningen vara huvudman för såväl boendesituation som kostnader som kan härledas till invandring. På sikt måste målsättningen vara att asylprocessen ska ta veckor snarare än år, att detta i första hand ska hinnas med redan på transitcentren, samt att det sedan ska finnas olika typer av statliga boenden med olika säkerhet och standard. Fram till att detta system är på plats måste kommunernas självbestämmande respekteras, och avtal med Migrationsverket om mottagande av asylsökande ska endast tecknas frivilligt i den omfattning kommunen själv anser lämplig och önskvärd. Detta utvecklas i våra andra motioner.
Regeringens förslag innebär att en utlänning som bosätter sig enligt lagen om mottagande av asylsökande inte ska ha rätt till dagersättning eller särskilt bidrag om han eller hon på egen hand ordnar bostad och bostaden ligger i en del av en kommun som vid inflyttningen och under den tid utlänningen bor i den anses ha sociala och ekonomiska utmaningar enligt vad regeringen föreskriver. Propositionen innebär alltså en inskränkning i den s.k. EBO-bestämmelsen, som ger asylsökande möjlighet att ordna ett eget boende i stället för att bosätta sig på en erbjuden plats på förläggning eller enligt ett anvisningsbeslut i en kommun.
Så som förslaget är utformat är det dock regeringen, och inte kommunerna, som har att föreskriva vilka bostadsområden som ska vara undantagna EBO-bestämmelsen. Detta är problematiskt eftersom kommunerna sannolikt själva har bättre kunskap om sociala, geografiska och ekonomiska förutsättningar.
Sverigedemokraterna har sedan länge drivit frågan om att avskaffa EBO-lagen helt, eller åtminstone ge kommuner vetorätt mot att omfattas av den. Förutom att detta i viss mån kan bidra till en vänd utveckling är det enligt oss en viktig principiell hållning att den som avvisar ett erbjudande om bostad inte i ett senare skede ska kunna begära ersättning för att klara sitt uppehälle. Vår uppfattning är alltjämt att regeringen bör återkomma med förslag i denna riktning, i stället för att koncentrera undantag till centralt bestämda kommuner.
Givet den utveckling som skett sedan EBO-lagstiftningens införande är det dock rimligt att anta att utvecklingen inte längre kan vändas endast med förändrade ekonomiska incitament. Det finns också en uppenbar risk att drabbade kommuner i praktiken behöver ta socialt ansvar för asylsökande som trots nekade bidrag från Migrationsverket väljer att bosätta sig i ett eget boende. Sverigedemokraterna menar att det bör utredas vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att minska nyttjandet av eget boende under asyltiden.
|
Paula Bieler (SD) |
|
|
Jonas Andersson i Skellefteå (SD) |
Jennie Åfeldt (SD) |