I januari 2019 uppnåddes en sakpolitisk överenskommelse mellan Liberalerna och Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna, som inrymmer ett budgetsamarbete samt ett samarbete om de politiska frågor som framgår av överenskommelsens 73 punkter. Inom läkemedelsområdet finns ett flertal liberala förbättringar som inte ingår i överenskommelsen. Vi motionerar om dessa här.
Läkemedelsutvecklingen innebär stora framsteg i möjligheten att behandla hälsoproblem och sjukdomar men kan också medföra risker för patienterna. Varje år inträffar omkring 100 000 vårdskador. Felaktig läkemedelsanvändning är en av de vanligaste anledningarna till att patienter skadas i vården. År 2011 enades dåvarande regering och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) med olika läkemedelsaktörer om en nationell läkemedelsstrategi (NLS), för att garantera bästa och säkrast möjliga läkemedelsbehandling. Efter regeringsskiftet fortsatte detta arbete. Målen är uppdelade i tre: Effektiv och säker läkemedelsanvändning, Tillgängliga läkemedel och jämlik användning samt Samhällsekonomiskt/miljömässigt hållbar läkemedelsanvändning. Centrum för bättre läkemedelsanvändning (CBL-kansliet) ansvarar för samordning och uppföljning på mål- och aktivitetsnivå i samverkan med aktörer inom NLS och även för att kommunicera resultat till profession, allmänhet och andra berörda inom området.
I denna motion tar vi upp ytterligare förslag till åtgärder som vi ser som angelägna för att invånare ska få en effektiv och trygg läkemedelsbehandling utifrån ett personcentrerat synsätt och på jämlika villkor.
Svensk läkemedelsutveckling ska värnas och stärkas, inte minst inom infektionsområdet och för en rad sällsynta diagnoser där vi ännu inte har funnit bot eller god behandling. Detta innebär att förutsättningarna för kliniska prövningar behöver stärkas. I dag är sådana prövningar alldeles för få i Sverige, vilket innebär färre nya läkemedel, färre företag etablerade i Sverige och inte minst att läkemedel inte når svenska patienter lika snabbt. Om vi menar allvar med att sträva mot världens bästa sjukvård måste de kliniska prövningarna bli fler i vårt land, både rent nationella sådana och multicenterstudier. Processen för att hitta patienter som är villiga att delta i en prövning måste bli enklare och snabbare, t.ex. genom att patienter ges möjlighet att anmäla potentiellt intresse av att delta i framtida kliniska prövningar både vid läkarbesök och via deras journaler på nätet.
Den som har nytta av ett läkemedel ska få detta även efter att en studie har avslutats, vilket kan innebära höga kostnader för enskilda kliniker och regioner. För kliniska prövningar av särläkemedel krävs därför ett nationellt ansvar, så att fler patienter kan inkluderas i avgörande kliniska studier och framför allt så att oro för kraftiga regionala kostnadsökningar för fortsatt behandling inte leder till att kliniker avstår från att delta i prövningar av särläkemedel. I Läkemedelsutredningen tas inte ställning till kostnadsfinansiering av subventionerade särläkemedel efter kliniska prövningar, men utredningen konstaterar att det ”under alla omständigheter [måste] bli tydligare för alla inblandade hur en eventuell situation där läkemedlet inte subventioneras ska lösas. Vi anser mot bakgrund av att det finns olika tolkningar av det internationella regelverket och risken att försvåra möjligheterna att bedriva kliniska prövningar att vi i nuläget inte bör föreslå om och hur det skulle regleras.” Vi anser mot bakgrund av detta att frågan bör utredas.
Svenska kvalitetsregister innehåller information som är avgörande inte bara för patienterna, utan också för medicinsk forskning och utveckling. Registren hjälper oss att förstå hur läkemedel fungerar i praktiken, så att rätt behandling kan sättas in i ett tidigt skede och därmed förlänga människors liv. Det måste säkras att de svenska kvalitetsregistren uppgraderas, görs användarvänliga och även i högre grad tillvaratas. I ett kortare perspektiv behöver deras struktur göras mer enhetlig för att underlätta koppling av information och därmed användning i forskningssammanhang. Det är viktigt att resurser avdelas för användning av registren för uppföljning och forskning. Framgångsrika exempel är nationella prostatacancerregistret och diabetesregistret där läkare, apotekare, sjuksköterskor och patienter i dag kan ta fram skräddarsydd information.
Forskning med utgångspunkt från avidentifierade hälsodata måste stimuleras och såväl etiska överväganden som tekniska förberedelser krävs för att möta en utveckling som fullt ut tillvaratar möjligheterna med datadriven innovation och big data analytics – alltid med den enskilda människans möjligheter i fokus.
Landstingen, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) och läkemedelsföretagen samverkar för att uppnå ett jämlikt införande av nya läkemedel över hela landet. Vårdanalys studie av verksamheten (Ordning i leden?, rapport 2017:5) visar i korthet att en mer jämlik introduktion av nya läkemedel inte har uppnåtts. Inte minst finns problem vid sällsynta diagnoser där de nya läkemedlen är mycket dyra. Det har hänt att vissa patienter med sällsynta diagnoser har nekats tillgång till ett nytt, av läkemedelskontrollen godkänt läkemedel, medan patienter i en intilliggande region har kunnat få det. Detta är inte medicinsk-etiskt försvarbart och strider mot målet en jämlik sjukvård. Det kräver snabba åtgärder för att säkerställa att läkemedel som är godkända för svåra eller sällsynta sjukdomstillstånd utan dröjsmål kommer patienterna till godo.
Det finns uppenbara brister såväl i processens transparens och förutsägbarhet som i ansvarsfördelningen mellan de involverade aktörerna. Detta är inte acceptabelt och måste skyndsamt åtgärdas. Även utrangering av äldre läkemedel måste ske på ett strukturerat och metodiskt sätt.
Många av de läkemedel som förskrivs till årsrika patienter, inte minst till multisjuka, är inte utprövade vare sig på åldersgruppen eller i kombination med andra läkemedel. Samtidigt finns övertygande rapporter om omfattande läkemedelsorsakad sjuklighet hos äldre. Socialstyrelsen har lämnat kloka förslag om hur läkemedelsproblem kan upptäckas och identifieras i vården. Vi har även tidigare krävt både en utvärdering och mer forskning om läkemedlens nytta för denna patientgrupp men fått en avslagsmotivering som syftar på annan forskning är den kunskap som vi efterlyser. Högst prioriterade för utvärdering bör vara vanligt förekommande läkemedel som kan förorsaka allvarliga komplikationer.
Gång efter annan har bl.a. Socialstyrelsen lyft fram den bristfälliga utbildning i geriatrik och läkemedelsbehandling som läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal har. Här måste ansvariga för grund- och fortbildningarna i de olika professionerna se till att berörd personal har den kunskap som krävs för att ge en effektiv och säker läkemedelsbehandling, inte minst till de äldsta och sköraste patienterna. Ett EU-projekt, Cost, som kartlagt ålderismens konsekvenser (2018) har inom området hälso- och sjukvård betecknat felaktig läkemedelsbehandling av årsrika patienter på grund av okunskap och tidsbrist som åldersdiskriminering. Kunskap om detta finns i nationella riktlinjer, men riktlinjerna följs i för liten utsträckning. Följsamheten till nationella riktlinjer behöver öka avsevärt – vi redogör närmare för detta i vår sjukvårdsmotion.
Sedan 40 år har först Apoteket AB och sedan omregleringen av apoteken Läkemedelsverket haft ansvar för att ge ut Läkemedelsboken, LB, som beskriver hur olika sjukdomstillstånd kan behandlas, däribland med läkemedel. Boken har blivit något av en bibel för främst läkare, sjuksköterskor och farmaceuter men används också av andra som pensionärsorganisationerna i deras utbildning av årsrika personer om läkemedel. Den är kurslitteratur i utbildningen av olika personalgrupper inom hälso- och sjukvården samt omsorgerna. Det är viktigt att säkerställa att denna producentoberoende kunskapskälla får finnas kvar.
Socialstyrelsen har lämnat kloka förslag om hur läkemedelsproblem kan upptäckas och identifieras i vården. Också Läkemedelsverket ger ut riktlinjer om effektiv och säker läkemedelsbehandling. Tyvärr får informationen inte full genomslagskraft och här måste åtgärder vidtas för att säkra att informationen kommer till förskrivarnas användning. Detta är viktigt med tanke på att förskrivarna måste ha den kunskap som behövs för att kunna värdera den information om läkemedel som de får genom olika intressegrupper och via nätet.
Uppföljning av läkemedelsbehandling bör ske regelmässigt. Förskrivande läkare måste följa upp nytta och risker för de egna patienterna, vilket förutsätter kontinuitet och tid. Läkarna bör även få möjlighet att i receptregister följa sina egna förskrivningar i jämförelse med genomsnittsförskrivningarna i samma specialitet, s.k. terapeutisk självrannsakan. Uppgiften får inte bli en tidstjuv, utan överföring bör automatiseras och uppgifterna integreras med journalsystemen.
Läkemedelsgenomgångar för sköra patienter med många läkemedel ökar kvaliteten och säkerheten. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2017:37) för användning av läkemedelsgenomgångar inom all öppen och sluten vård, inklusive hemsjukvård och särskilda boenden, innehåller tyvärr inte konkreta beskrivningar av hur genomgångar praktiskt kan genomföras. Vi anser därför att det behövs en sammanställning av olika sätt att genomföra dessa. Som exempel kan nämnas att Östergötlands kommunala äldreapotekare i samverkan med vårdcentraler har gjort genomgångar som resulterat i utsättning av läkemedel och optimering av läkemedelsbehandling inte minst vid KOL, astma, hjärtsvikt och hypertoni.
Läkemedelsinformation till en patient från en läkare, sjuksköterska eller farmaceut kan på grund av tidsbrist, informationsmiljö och oro vara bristfällig. De tre stora pensionärsorganisationerna SPF Seniorerna, PRO och SKPF erbjuder i dag, med offentligt stöd, sina medlemmar föreläsningar, studiecirklar och annan information om läkemedel. Medlemmar får också en lista med frågor att ställa i samband med läkemedelsförskrivning. Erfarenheterna av denna form av patientutbildning är så goda att samarbetet mellan regioner och pensionärsorganisationerna bör stärkas. Även patientorganisationerna bör bli en viktig del av detta arbete, inte minst inom psykiatri.
För att hålla nere samhällskostnaderna för läkemedel infördes 2002 generisk utbytbarhet av förskrivna läkemedel till det som har det lägsta priset. Läkemedelsverket beslutar om vilka läkemedel som är utbytbara med varandra. Efter denna förändring har ett system med Månadens vara införts, där TLV varje månad utser det utbytbara läkemedlet med lägst pris till periodens vara. Månadens vara säljs under sitt handelsnamn, vilket innebär att patienter kan ordineras samma substans men med olika handelsnamn och utseende på beredningen och förpackningen, beroende på vilket som är billigast vid förskrivningstillfället. Detta medför en uppenbar risk för felmedicinering, inte minst genom att en patient tar två likadana läkemedel med olika utseende i tron att de är olika preparat.
För tryggare läkemedelsanvändning anser vi att en generikareform bör övervägas. Läkemedelsverket definierar generisk förskrivning som att förskrivaren anger substansnamn i stället för handelsnamn i sina recept. Verket anger att kunskapen är otillräcklig om huruvida patientsäkerheten skulle öka av en sådan ordning. Ds 2016:44 Nationell läkemedelslista anger i stället att generisk förskrivning sannolikt skulle bidra till att öka patientsäkerheten. Läkarförbundet är positivt – för patientsäkerheten, men också av administrativa skäl. Mot bakgrund av den uppenbara förväxlingsrisken med dagens läkemedelsförpackningar anser vi att det är befogat att inte stanna vid receptens utformning, utan därtill överväga ett krav på att läkemedelstillverkaren anger substansnamnet på sina produkter tydligare och i betydligt större text än i dag.
Vad gäller månadens vara är vår uppfattning att tiden med samma produkt bör förlängas eller att ett takpris bör införas för ersättningen till apoteken.
Ytterligare trygghet för patienter kan uppnås genom att Läkemedelsverkets föreskrifter ändras så att egenfinansierad dosdispensering blir möjlig för de invånare som önskar detta.
Läkemedelsförsäkringen, LFF, skapades 1978 genom en frivillig överenskommelse mellan läkemedelsföretag i Sverige för att patienter ska kunna få ekonomisk ersättning för skador sannolikt orsakade av deras läkemedelsanvändning. Försäkringen innebär att patienten enkelt och snabbt kan få sin sak prövad jämfört med ett system där frågan prövas i domstol där de juridiska kraven är mycket strängare.
Nästan alla läkemedel som säljs i Sverige (99 %) omfattas av LFF. Skador har dock rapporterats av de betydande antal förpackningar oförsäkrade läkemedel som årligen säljs. Mest problematiskt är när ett oförsäkrat läkemedel blir utvalt till periodens vara. Av konkurrensrättsliga skäl kan TLV inte kräva att ett läkemedel ska ha läkemedelsförsäkring för att få bli periodens vara. Regeringen har länge haft denna fråga på sitt bord men ännu inte löst den. En möjlighet är att regeringen på EU-nivå arbetar för en snar förändring av produktansvarsdirektivet (85/374/EEG av den 25 juli 1985). Det är hög tid att patienter tryggas genom att samtliga läkemedel på marknaden täcks av läkemedelsförsäkringen.
För femtio år sedan uppmärksammade Socialstyrelsen att lugnande medel och sömnmedel som bensodiazepiner kan orsaka beroende. I dag definieras det som ett folkhälsoproblem, och det är ett dödligt sådant. Den statliga utredningen Bättre insatser vid missbruk och beroende (SOU 2011:35) påvisade att 65 000 personer mellan 16 och 64 år hade en läkemedelsanvändning med skadligt bruk och beroende. Tyvärr inkluderades inte människor över 65 år, som är den grupp som har högst användning av medlen. Vi saknar i dag aktuell kunskap om utbredningen av läkemedelsberoende. En ny studie bör genomföras t.ex. i Folkhälsomyndighetens eller Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) regi, och då utan övre åldersgräns.
Missbruksutredningen konstaterade att läkares grundutbildning ger begränsad kunskap om beroendesjukdomar. Inslagen om beroende och farmakologi och förebyggande behöver utökas i utbildningsprogrammens obligatoriska delar.
Ansvaret för behandling av läkemedelsberoende ligger på landstingen. Vi instämmer med Missbruksutredningen att detta bör tydliggöras i lagstiftningen.
Socialstyrelsen tog för ett par år sedan fram behandlingsriktlinjer för beroende av lugnande medel. Det vetenskapliga underlaget är dock magert, så mer forskning behövs. Samtidigt är behandlingsutbudet vid läkemedelsberoende begränsat. Vi anser i likhet med Missbruksutredningen att varje region borde ha ett vårdprogram för läkemedelsberoende. När en patient riskerar att bli läkemedelsberoende bör primärvården ha rutiner och möjlighet att konsultera specialiserad vård.
I hela Europa ökar den olagliga hanteringen och försäljningen av läkemedel. All personal i sjukvården behöver insikt om att patienten kan komma att använda eller kan ha använt olagliga läkemedel, i första hand inköpta via internet. Läkemedlen kan vara overksamma men också kontaminerade med skadliga substanser eller innehålla andra substanser än dem som försäljaren har uppgivit. Sjukvården måste därför aktivt fråga om detta och vara uppmärksam på att patientens symtom kan bero på användning av sådana preparat. Läkemedelsverket och Socialstyrelsen bör få ett ansvar för att regelbundet sprida sådan information till vårdgivare, profession och allmänhet. För att spåra var läkemedel har tillverkats bör förpackningar förses med spårbar kod.
Ansvarsfull läkemedelspolitik kräver miljöhänsyn från start till mål. Läkemedel som gör oss friskare får inte göra andra sjuka. Läkemedlens värde för sjuka människor ska väga tyngst, men vi behöver ta större hänsyn till miljöpåverkan vid tillverkning och användning. Läkemedelsfabriker i bland annat Asien läcker ut stora mängder substanser till jordbruk och dricksvatten. Hormonstörande ämnen påverkar vattenlevande organismers fortplantning, halterna diklofenak är på sina håll så höga att gamar riskerar utrotning och enbart antibiotikautsläppen kan medföra mikrobiell resistens i en omfattning som leder till global katastrof. Ändå sätts lägsta pris framför planetens framtid vid import. Detta är oacceptabelt – ett rikt land som vårt kan inte med gott samvete ge vård som skadar någon annanstans på jorden.
Liberalerna föreslår miljöhänsyn både i tillverkning, för förpackningar och vid upphandling, användning och utsläpp av läkemedel. Vi vill intensifiera det internationella arbetet för att EU:s regelverk för humanläkemedel ska möjliggöra miljöhänsyn vid tillståndsgivning. Inför kommande års revision av EU-lagstiftningen bör Sverige driva på för skärpta krav, såväl vid godkännande som vid upphandling och användning. Toxiska veterinärmedicinska läkemedel som kan lagras i vävnader bör kunna nekas godkännande.
Svenska Miljöinstitutets arbete kring kriterier för bedömning av miljöpåverkan på produktionsplatsen och vid formulering skulle kunna användas för miljöhänsyn i generiskt utbyte i enlighet med förslag från Läkemedels- och apoteksutredningen (SOU 2013:23). Upphandling med miljöhänsyn skulle belöna seriösa företag som investerar i miljöförbättringar. Staten kan även följa upp med revisioner där tillverkningen sker.
Läkemedelsverket föreslog redan 2012 att miljöhänsyn ska vägas in vid bedömning av om läkemedel ska bli receptfria. Liberalerna vill skynda på detta arbete och även överväga möjligheten att infoga miljöpåverkande läkemedel i ett farmaceutsortiment av läkemedel som får förskrivas först efter samtal och rådgivning.
Den största miljörisken i läkemedelskedjan är slutligen när läkemedelsrester spolas ned i våra avlopp och sprids i grundvattnet eller i Östersjön. Detta kräver satsningar på kommunal avloppsrening, uppmuntran till rening av sjukhusavlopp och möjligen även tillfällig intensivrening hos patienter under läkemedelsbehandling.
Fram till 2009, då apoteksmonopolet avreglerades, hade Apoteket AB ansvar för de nationella beredskapslagren. Då kunde sjukvården vid brist på ett läkemedel ”låna” detta ur beredskapslagret för att sedan återställa det när det åter blev tillgång till medlet. Sedan beredskapslagren försvann har det inte minst under senare år av olika orsaker uppstått brist på ett växande antal läkemedel. Det är inte bara i Sverige vi har problem med brist på läkemedel. Den europeiska läkemedelskontrollen, EMA, har problemet på sin agenda och arbetar med hur man ska kunna åtgärda det. I Sverige har Läkemedelsverket givit ut råd om hur läkare, farmaceuter och patienter bör göra när ett läkemedel inte finns tillgängligt. Regeringen har också lagt uppdrag till Läkemedelsverket om att vidareutveckla arbetet med restnoteringar. Dessutom har forskare vid Lunds Universitet på uppdrag av Socialstyrelsen och i samarbete med en lång rad aktörer tagit fram ett kunskapsunderlag med förslag för hur Sverige kan säkra sin läkemedelsförsörjning, både i vardagen och i händelse av kris, krisberedskap och krig, under minst tre månader. I kunskapsunderlaget föreslås en snabbutredning för att skapa en ny särskild myndighet som får det ansvar som Apoteket AB hade. Myndigheten, kallad Läkemedelsförsörjningsmyndigheten, föreslås vara självständig men ha Läkemedelsverket som värdmyndighet och ha tillsyn över andra aktörer som regioner, läkemedelsföretag och Folkhälsomyndigheten som ska ha ansvar för att lagra vissa livsavgörande läkemedel. Vi anser att det är angeläget att gå vidare med förslagen från projektet i Lund som bygger på den läkemedelsförsörjningsmodell som finns i Finland.
|
Lina Nordquist (L) |
|
|
Johan Pehrson (L) |
Maria Nilsson (L) |
|
Gulan Avci (L) |
Christer Nylander (L) |
|
Mats Persson (L) |
Allan Widman (L) |