Drogproblematiken i Sverige är allvarlig, och det är lätt att bli mörkrädd då enskilda människors liv kan raseras totalt på grund av ett plötsligt drogberoende. För enskilda individer är livet i missbruk katastrofalt, och flera missbrukare tvingas betala för sina misstag med sitt liv. För deras anhöriga är det lika hemskt och för samhället en enorm kostnad. Det finns helt klart ingenting som kan försvara passivitet bland politiker när det kommer till att förhindra att fler hamnar i drogmissbruk eller stötta de som kämpar emot ett missbruk.
Ordspråket desperata tider kräver desperata handlingar kan komma väl till pass när det kommer till exempelvis missbruk. Ofta handlar det nämligen om människor som tappat kontrollen över sina liv, och därför ljuger för både sig själva och allmänheten. Det handlar om människor som trots egen vilja att sluta med sitt missbruk inte klarar av det, och sedan om människor som lever i förnekelse eller skam då de drabbats av något de inte riktigt klarar av att hantera. Oavsett hur det känns för en människa så behöver mer göras för att denna problematik inte ska bli ännu värre. Polisens befogenheter för att förhindra och upptäcka missbruk tidigt måste öka. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att ta fram förslag på hur polisens möjlighet att göra razzior hos missbrukare kan öka.
Nya droger dyker hela tiden upp i samhället, och drogproblematiken blir i många fall allt mer komplicerad. Vi har sett hur nätdroger kommit som en blixt från klar himmel och i samband med att spice kriminaliserades öppnade sig marknaden helt plötsligt för ännu farligare droger, vilket innebär att kriminaliseringen inte enbart var av godo. Genom en kommitté med vetenskapsmän skulle en rejäl översyn av den nuvarande narkotikapolitiken kunna främja hur lagstiftning framöver kan vara uppbyggt utan att kriminalisering av vissa preparat banar väg för ännu farligare droger. Det är av stor vikt att personer med god kunskap kring dagens problem sätter sig ned och går igenom de nuvarande utmaningarna så att också nuvarande arbetsmetoder och lagstiftning hänger med i utvecklingen. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
Brottsprovokation ingår i begreppet okonventionella spaningsmetoder och med detta avses ett agerande från polisens sida som syftar till att framkalla ett brott. Motståndet mot denna arbetsmetod finns främst på grund av principen att polisen inte får provocera eller i annat fall försöka förmå någon att inleda en brottslig handling. Det är i grund och botten en sund inställning, men att hårdra denna princip försvårar dessvärre polisens uppdrag att skydda våra medborgare. Om polisen väljer att förhålla sig till vissa regler kan denna typ av metod bli mycket värdefull i kampen mot langare och det skulle kunna hjälpa ett flertal människor som fastnat i missbruk. I de fall polisen misstänker att det kan förekomma försäljning av tunga droger bör de, genom godkännande av åklagare, tillåtas använda sig av brottsprovokation så länge det inte innebär att den misstänkte inte skulle ha begått brottet annars. Polisen bör likaså noggrant dokumentera och kunna redogöra för hur åtgärden har genomförts. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att ta fram ett förslag som syftar till att kontrollerad brottsprovokation kan tillåtas för bekämpning av försäljning av illegala droger och drogmissbruk.
|
Markus Wiechel (SD) |
|
|
Jennie Åfeldt (SD) |
Mikael Strandman (SD) |
|
Sara Gille (SD) |
|