Det är inte helt enkelt att ta sig in på arbetsmarknaden idag och då blir inte tillvaron lättare när det är brist på hyresrätter och priserna på bostadsrätter är höga. Därför tittar även ekonomiskt svaga ungdomar på möjligheten att äga sin egen bostad. I slutet av livet är det många som ska kunna vara nöjda över att ha investerat i en fastighet redan när de först tog sig ut i arbetslivet. Problemet är just att unga inte är etablerade på arbetsmarknaden. Inkomsterna är inte sällan osäkra samtidigt som det egna kapitalet i början av naturliga skäl är litet eller obefintligt. Kort sagt finns bostadsbehovet men inte den ekonomiska förmågan och man förväntas finna sin första egna lägenhet i det befintliga bostadsbeståndet. I detta fall krävs en rörlighet i bostadsbeståndet och att ägarna till nybyggda lägenheter redan är etablerade på bostadsmarknaden.
Även för de billigare bostäderna på marknaden kan kravet på kontantinsats stoppa flera unga från att investera i en egen bostad. I Norge har man löst det genom att unga får separata fördelaktiga villkor för bostadslån vilket stimulerar ett ökat bostadsbyggande. Dessa lån som sker genom den s.k. bosparandemodellen Boligspar for Unga kan vara en förebild, och en liknande modell för att underlätta ett allvarligt problem med bostadsbrist kan behövas i Sverige. Efter särskilda utvärderingar kan flera unga få en unik möjlighet att starta tidigt med ett eget hem samtidigt som man uppmuntrar unga att äga sitt eget boende. Regeringen bör tillkännages riksdagens vilja att införa detta.
Något som blommat upp i södra Europa och USA är den s.k. småhusrörelsen eller Tiny house movement. Det handlar om mycket små och kompakta men billiga bostäder som är planerade för studenter och personer med svag ekonomi. Ett problem idag är att dessa bostäder riskerar att gå emot regler för minimiytor och av den anledningen börjar byggnormerna ändras eller få undantag. Även i Sverige kan det på sina håll finnas ett behov av dessa och projekt har skapats för att arbeta vidare med modellen. Regeringen bör därför se över möjligheten att hitta nya former för småhusbyggande, inte minst i urbana miljöer, för att eventuellt möjliggöra småhusbyggande.
På de flesta av Sveriges högskoleorter, inte minst i storstäderna, är det brist på studentbostäder, vilket riskerar att slå mot såväl tillväxten som utbildningsväsendet. Det handlar om ett växande problem i form av utbredd osäkerhet, långa köer, trångboddhet, långpendling och i många fall en växande svart marknad med diverse kontrakt. I Stockholmsområdet ligger den genomsnittliga kötiden för studentbostäder på över två år, vilket i många fall är efter halva studietiden. När en bostad väl blivit ledig får studenten betala orimligt höga hyror. Det är inte rimligt med dessa förhållanden för våra studenter. Det finns 350 000 studenter i Sverige men enbart 80 000 studentbostäder och nyproduktionen ligger på endast 100–200 per år. Situationen i Stockholm är extra besvärande, där det enbart finns cirka 12 000 studentbostäder fördelade på drygt 80 000 studerande. Studentbostäder borde vara klassade som elevhem, vilket skulle befria dem från fastighetsavgiften samt skapa stimulans för nybyggnation. Regeringen bör således också beskatta studentkorridorer som helhet snarare än enskilda studentrum i en korridor.
|
Markus Wiechel (SD) |
Mikael Strandman (SD) |