Det går inte och är inte moraliskt önskvärt att i en alltmer globaliserad värld isolera Sverige från omvärlden. Gränsöverskridande handel, migration och kulturellt utbyte är en naturlig del av det moderna samhället och kan, om det sköts rätt, skapa en mer dynamisk och fredlig värld. Skött dåligt kan det dock få förödande konsekvenser med ökat utanförskap, kriminalitet och allvarliga samhällsmotsättningar som följd. Därför är det centralt att Sverige för en politik som uppmuntrar och underlättar migration som fungerar väl där nya invånare integreras i samhället, men är restriktiv kring de former av invandring som inte fungerar.
Den centrala vattendelaren i detta avseende är huruvida den som invandrar sköter sin egen försörjning eller inte. Det är inte den enda frågan av betydelse. Hur omfattande invandringen är och vilka värderingar den som invandrar bär med sig spelar också roll. Överlag går det att dra slutsatsen att arbetskraftsinvandring har varit till gagn för Sverige medan asyl- och anhöriginvandring utan försörjningskrav i för hög utsträckning medfört tydliga baksidor i form av utanförskap, kriminalitet och samhällsmotsättningar. En rationell och långsiktigt fungerande migrationspolitik måste därför ta som utgångspunkt att vara mer generös och öppen avseende det förstnämnda men återhållsam gällande det snare.
Sverige har under 2000-talet med marginal tagit emot flest asylsökande per capita i västvärlden. Även om en betydande del av samma invandring har fungerat väl kan vi också se omfattande samhällsproblem kopplat till detta. Mot denna bakgrund bör Sverige utreda att införa ett moratorium för asylinvandring under åtminstone de kommande 10 åren för att kunna få en chans att lösa våra befintliga integrationsproblem innan vi ytterligare adderar till problemen. För att hantera detta och alltjämt värna asylrätten bör man samtidigt utreda att tillämpa den ”australiensiska modellen”, det vill säga att Sverige mot ersättning sluter avtal med ett eller flera trygga länder utanför västvärlden som vi överlåter asylmottagandet till.
En stor andel av de som söker asyl i Sverige har historiskt fått avslag på sin ansökan. Detta är problematiskt av flera skäl. Med de stora flyktingströmmar vi ser idag är det svenska mottagandet ansträngt. Att under flera månader stå för uppehälle, bostad och välfärdstjänster för människor som kommer att få avslag på sin ansökan är inte rimligt. Det invaggar även samma asylsökande i falska förhoppningar om att få stanna här. För att få ett bättre fungerande återbördande av asylsökande som inte har rätt till asyl bör ett system med ”säkra länder” tillämpas i likhet med hur det fungerar i flera andra EU-länder. Det vill säga att i asylärenden där den sökande kommer från länder som bedöms vara säkra ska en snabb handläggning och direktavvisning kunna tillämpas.
När Sverige i framtiden har möjlighet, kapacitet och förmåga att ånyo ha ett asylmottagande bör detta ske via kvotflyktingsystemet för att vara långsiktigt hållbart. En av de mest märkliga och paradoxala orättvisorna i vårt samhällssystem är hur vi påstår oss stå för en humanitär asylpolitik samtidigt som vi på alla sätt försvårar för människor som flyr att komma till Sverige på lagliga vägar. Transportörsansvaret som innebär att flygbolag kan stämmas på stora summor om de släpper ombord människor som saknar visum och avsaknaden av humanitära visum gör att det enda sättet för en flykting att söka asyl här är att ta sig hit på olagliga vägar. Ofta i osäkra båtar över Medelhavet med livet som insats. De som får en chans att komma hit är ofta unga män som klarar den tuffa resan hit och de som har råd att betala flyktingsmugglare. Kvinnor och barn blir i stor utsträckning kvar i närområdet. Denna ordning är djupt olycklig och omoralisk.
Samtidigt skulle ett avvecklande av transportörsansvaret och införandet av humanitära visum skapa en ohållbar situation av närmast oreglerad invandring här i Sverige. Inriktningen bör istället vara att öka kvotflyktingmottagandet och samtidigt strama åt och göra det mindre attraktivt att ta sig hit med illegala medel. Signalen till världens flyktingar bör vara att vägen till Sverige går via flyktingläger i närområdena.
Den som kommer hit och hoppas bygga en ny och bättre framtid för sig och sin familj måste lära sig språket, arbeta och göra rätt för sig. Att komma till och bo i Sverige måste i högre utsträckning vara förenat med eget ansvar för den som kommer hit. Nästan all migration medför samhällsfriktion. Att som nyanländ integreras in i ett samhälle där man inte kan språket och kulturen är sällan oproblematiskt. Tar samhället inte detta på allvar och om klyftan mellan inrikes och utrikes födda växer, kommer vi stå inför allvarliga utmaningar.
Mot denna bakgrund är det rimligt att Sverige skärper försörjningskraven vid anhöriginvandring. Nuvarande ordning är problematisk ur särskilt två perspektiv. För det första institutionaliserar dagens regelverk utanförskap. Sverige har världens kanske högsta ersättningsnivåer i bidragssystemen för människor som inte kommit in på arbetsmarknaden. Detta gäller i synnerhet familjer. Det gör att incitamenten att komma i arbete kraftigt försvagas när egen försörjning inte är ett krav för att ta hit närstående. Att göra den många gånger tuffa ansträngningen att lära sig språket, att flytta dit jobben finns och inte fastna i utanförskapsområden som erbjuder en trygghet i samvaron med landsmän är inte enkelt. I de flesta länder är det dock en förutsättning för att låta familjen invandra. Det skapar tydligare drivkrafter för att komma i arbete och egenförsörjning.
För det andra skapar en oreglerad anhöriginvandring en humanitär orättvisa när den som har en närstående i Sverige får förtur att komma hit, många gånger framför den som flyr från krig och förföljelse. Inte minst är det en märklig allokering av våra samhällsresurser.
Alla brott som ger fängelsestraff borde med få undantag också leda till utvisning av personer som inte är medborgare. Att Moderaterna inte åstadkom detta, eller ens tog nämnvärda kliv i den riktningen, under vårt senaste regeringsinnehav var ett av våra största misslyckanden.
En sådan lagändring skulle dock i en stor del av fallen vara kosmetisk. Den komplicerade frågan är hur man bör hantera situationen när en utvisning inte kan verkställas, det vill säga när den riskerar personens liv och hälsa. Att samvetslöst utvisa människor till en säker död går emot fundamenten i den västerländska rättsordningen. Det skulle i praktiken innebära ett återinförande av dödsstraff och tortyr (dessutom godtyckligt), något som inte är acceptabelt. Att samtidigt bara använda detta som ursäkt för att i praktiken godtyckligt upphäva en väsentlig del av straffutmätningen är å andra sidan socialliberal populism. Vad är det rimliga i att en amerikan, chilenare eller bosnier ska utvisas men inte en syrier, för samma brott?
Det finns flera tänkbara lösningar på detta problem. Några exempel är:
Frågan om utvisning bör också prövas i samband med att ett eventuellt annat straff avtjänats. Döms en person till 10 års fängelse och utvisning är det inte rimligt att frågan rörande säkerhetsläget i hemlandet avgörs innan fängelsestraffet avtjänats. Att det är krig i ett land idag innebär inte att kriget fortfarande pågår eller att hotbilden mot den dömde kvarstår om 10 år.
Sverige bör vara ett av världens mest öppna länder för människor som vill komma hit och bidra genom arbete. Det vetenskapliga stödet för att en generös arbetskraftsinvandring är samhällsekonomiskt gynnsam är tydligt. Det gäller särskilt för utvecklade ekonomier som Sverige med ett demografiskt problem att vi blir allt äldre. Inte minst är det en värderingsmässigt korrekt ordning att den som sköter sig, jobbar och bidrar ska ha frihet att bosätta sig var än i världen vederbörande vill bo.
Sedan slutet av 2008 har Sverige ett i jämförelse mycket generöst och öppet regelverk för arbetskraftsinvandring. Systemet har dock visat sig ha en mängd brister i form av att människor som jobbar, bidrar och försörjer sig själva utan att ligga samhället till last ändå utvisas på grund av vad som måste beskrivas som rigida byråkratiska regelverk som inte hängt med i tiden. Utöver att vara samhällsekonomiskt ineffektivt och dessutom moraliskt fel, skapar detta ett särskilt stort integrationsproblem för Sverige. Med de många och stora integrationsproblem som vårt land står inför är det inte rimligt att asylsökande får permanenta uppehållstillstånd utan att arbeta, samtidigt som den som jobbar och bidrar kan utvisas till följd av byråkratiska beslut. Det sänder ut en direkt felaktig signal om vad det är som krävs för att bli en del av det svenska samhället. Samtidigt får inte regelverket för arbetskraftsinvandring missbrukas och användas tillsammans med bidragssystem för att de facto leda till ett ökat bidragsutnyttjande. Ett exempel på detta som rapporterats om i media är hur LSS-företag anställer personer utomlands som har handikappade barn, låter barnen anhöriginvandra varpå föräldrarna arbetsplaceras som vårdare av de egna barnen. Liknande missbruk bör dock primärt justeras inom ramen för anhöriginvandringen genom skärpta försörjningskrav och krav på att kvalificeras till trygghetssystemen.
Regelverken för arbetskraftsinvandring bör hur som helst förändras enligt följande:
|
Fredrik Schulte (M) |
|