Antidopningsarbetets huvudsyfte är att skydda de rena idrottsutövarna och säkerställa deras rätt att delta och tävla i en idrott som är fri från dopning. Sverige har historiskt sett varit tongivande i antidopningsarbetet – inte minst genom Arne Ljungqvist som 1999 var med och grundade WADA (World Anti-Doping Agency), den världsomspännande organisation som har ansvaret inom idrotten att utarbeta dopningslistan över förbjudna preparat och metoder. En avgörande faktor för att säkra ett framgångsrikt antidopningsarbete är att WADA och nationella antidopningsorganisationernas (NADO, National Anti-Doping Organizations) arbete genomsyras av transparens och organisatoriskt oberoende. WADA:s styrelse består organisatoriskt till 50 % av politiskt tillsatta representanter som är utsedda av regeringarna i de fem olympiska regionerna och till 50 % av representanter utsedda av den internationella olympiska kommittén (IOK).
Under 2015/2016 avslöjade den så kallade MacLaren-rapporten att det pågått omfattande och systematisk rysk dopning inför och under sommar-OS 2012, friidrotts-VM 2013, vinter-OS 2014 och sim-VM 2015. Avslöjandet ledde till att WADA fastställde att Ryssland inte efterlevde världsantidopingkoden (The World Anti-Doping Code)[1] och stängde av det ryska dopningslaboratoriet och den ryska antidopningsorganisationen RUSADA, vilket bland annat medförde att RUSADA inte längre fick testa sina egna idrottsutövare. Ryska idrottsutövare förbjöds vidare att tävla i internationella event. WADA presenterade en rad krav som skulle uppfyllas för att Ryssland återigen skulle anses uppfylla kriterierna för världsantidopingkoden.[2] Ett av kraven var att Ryssland skulle ge ett officiellt erkännande av innehållet i MacLaren-rapporten. Men trots att Ryssland inte hade uppfyllt samtliga krav tog WADA i slutet av september 2018 det kontroversiella beslutet att upphäva sitt tidigare beslut och välkomnade den ryska antidopingorganisationen och ryska idrottsutövare tillbaka.
Med anledning av MacLaren-rapporten och WADA:s efterföljande agerande har den internationella debatten om behovet av ett reformerat och förstärkt antidopningsarbete aktualiserats. Kritiken emot WADA grundar sig i att idrottsorganisationer (exempelvis IOK) som kan anses jäviga gentemot syftet med WADA:s verksamhet har representanter i den operativa ledningen och därmed stort inflytande inte bara över antidopningsarbetet utan även över WADA:s agerande i känsliga frågor, som exempelvis upptäckandet av systematisk dopning i vissa länder och idrotter.
I augusti 2016 signerade Svensk Antidoping tillsammans med 16 andra länders NADO uppropet Copenhagen Reform Proposal[3]. Det är ett åtgärdsprogram med fokus på oberoende, transparens och en organisation som syftar till att reformera WADA och återupprätta idrottsutövarnas förtroende för antidopningsarbetet och rätten att tävla i en idrott som är fri från dopning. WADA:s brist på handlingskraft och agerande trots det föreslagna åtgärdsprogrammet och påtryckningar av många länders NADO ledde till att idrottsutövare själva gjorde ytterligare ett upprop (The Alternative[4]) i oktober 2018.
I likhet med Copenhagen Reform Proposal gav idrottsutövarna reformförslag i syfte att upprätta en internationell oberoende antidopningsorganisation. Förslagen berör bland annat beslutsprocesser, tillsättning av styrelse och kommittéer samt att förbättringsarbetet genomförs med ökad öppenhet och transparens. För att ge idrottsutövarnas upprop stöd, samlades ledare från Svensk Antidoping tillsammans med 17 andra länders antidopningsledare i Paris i slutet av oktober 2018. Tillsammans betonade ledarna vikten av att skyndsamt påbörja arbetet med att reformera WADA för att återskapa antidopningsarbetets trovärdighet efter den senaste tidens händelser.[5]
Med anledning av den kraftiga internationella påtryckningen för att skapa ett oberoende WADA är det viktigt att även se över organisationen av Sveriges antidopningsverksamhet. På Riksidrottsförbundets (RF) hemsida går att läsa följande: ”RF är Sveriges Nationella Antidopingorganisation”.[6] I praktiken är det organiserat så att RF-stämman med representanter från de olika idrottsförbunden utser ledamöter (med medicinsk och juridisk kompetens) i Dopingkommissionen. Dopingkommissionen i sin tur äger det strategiska ledarskapet för Svensk Antidoping och agerar bland annat åklagare vid eventuella dopningsfall.[7] Sverige är idag ett av få länder där den nationella antidopningsorganisationen fortfarande finns inom idrottsrörelsens ram. Det enda andra landet i Europa som fortfarande har sin NADO inom idrottsrörelsen är Lichtenstein. Dock är deras NADO mer fristående än Svensk Antidoping då de har gett i uppdrag åt NADO i Schweiz att utföra deras kontroller för på så sätt få dopingkontrollerna av deras egna idrottsutövare operationellt och organisatoriskt oberoende av idrottsorganisationen i Lichtenstein.
Den svenska organisationsmodellen bedöms idag uppfylla kriterierna för oberoende enligt världsantidopingkoden och det är nog ingen i Sverige som betvivlar att antidopningsverksamheten i praktiken är oberoende och fri från påverkan av RF. Trots det går det inte att bortse ifrån att den svenska organisationsmodellen för antidopningsverksamheten, sedd med internationella ögon, fortfarande är en del av idrotten och därmed inte oberoende. Detta påverkar trovärdigheten till det svenska antidopingarbetet. Vidare kan trovärdigheten till svenska idrottsutövare reduceras då den delvis är beroende av att man utanför Sveriges gränser kan misstänka att den svenska idrottsrörelsen har möjlighet att påverka antidopingarbetet. Med anledning av påtryckningarna från såväl flera NADO som svenska och internationella idrottsutövare för att skapa ett starkare organisatoriskt oberoende WADA vore det klokt att agera proaktivt och sträva efter ett starkare oberoende även inom den svenska organisationen.
Faktum är att det redan 2011 presenterades en statlig utredning, ”Antidopning Sverige – En ny väg för arbetet mot dopning”[8], som föreslog att antidopningsverksamheten inom RF borde flyttas utanför idrotten till en fristående nationell antidopningsorganisation. Förslagen förverkligades aldrig, men utredningen konstaterar i enlighet med tidigare resonemang, i bland annat Norge och Danmark inför införande av en NADO i dessa länder, att det även i Sverige skulle kunna uppstå situationer där den svenska modellens trovärdighet skulle kunna ifrågasättas. Ett exempel på detta skulle kunna vara att en idrottsutövares misstänkta bruk av förbjudna dopningssubstanser eller metoder inte utreds eller bestraffas för att Svensk Antidoping är tätt knuten till RF och svensk idrottsorganisation. Utredningen menar att ytterligare en anledning att skilja antidopningsverksamheten från RF är Europarådskonventionen mot dopning inom idrott som betonar att all organiserad idrott omfattas av konventionen – något som inte efterlevs i Sverige idag. En idrott som inte är ansluten till RF omfattas nämligen inte av någon statligt understödd antidopningsverksamhet, även om idrotten verkar under ett internationellt förbund som undertecknat världsantidopningskoden. Det är idrotter som alltså borde ha, men som idag saknar, en nationell antidopningsverksamhet med kontroller och annan verksamhet.
Ytterligare ett argument för införande av en fristående NADO är att Svenska Friidrottsförbundet 2017 lämnade in en motion till RF som uppmanade Riksidrottsstyrelsen att skyndsamt verka för en antidopningsverksamhet helt fristående och organisatoriskt oberoende från RF.
För att Sverige ska kunna upprätthålla en internationellt ledande position inom antidopningsarbetet och för att stödja den starka rörelsen bland idrottsutövare nationellt och internationellt anser Kristdemokraterna därför att det är av yttersta vikt att skyndsamt verka för att Sveriges antidopningsorganisation blir helt fristående och organisatoriskt oberoende från RF.
Förstärkt antidopningsarbete i folkhälsoförebyggande syfte
Om den svenska antidopningsverksamheten blir organisatoriskt oberoende från RF skulle den i likhet med verksamheten i exempelvis Norge och Danmark få ett bredare folkhälsoförebyggande antidopningsuppdrag. Idag finns det flera fristående antidopningsaktörer som genom en formaliserad samverkan skulle kunna stärka det förebyggande arbetet: Dessa aktörer inkluderar Prodis-nätverket (Prevention av dopning i Sverige), STAD (Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem), Dopingjouren och Arne Ljungqvists stiftelse.
Det finns i stora drag tre olika grupper som använder dopningsmedel och det krävs olika insatser för att minska användningen av preparaten i de olika grupperna. Elitidrottare frestas att använda dopningsmedel för att förbättra den fysiska prestationen i syfte att vinna tävlingar, lösa viktproblem och minska smärta. Det är mot denna grupp som dagens Svensk Antidoping främst riktar sin verksamhet.
En annan grupp dopningsanvändare består av framför allt killar som tränar på gym och använder anabola steroider för att snabbt förbättra sitt utseende och bli mer muskulösa. Denna grupp är till antalet större än den som ingår i gruppen med elitidrottare. En ny dansk retrospektiv studie[9] utförd på just denna grupp visar att dessa män har en signifikant förhöjd risk att dö en förtidig död samt att de har en förhöjd frekvens av sjukhusvistelser jämfört med en kontrollgrupp som inte brukade anabola steroider. Dessa resultat belyser vikten av att uppmuntra hälsosam träning och verka för att motverka frestelserna för att dopingmedel används exempelvis vid gym där utseende och en tonad kropp är de starkaste motivationsfaktorerna för träningen. Det svenska STAD- och Prodis-nätverket driver ett ambitiöst antidopningsarbete med informationskampanjer och utbildning av personal på gym.[10] Men nätverket har haft svårt att nå ut till alla gym. I Danmark är det obligatoriskt enligt lag för alla gym att med en väl synlig dekal ange om de jobbar med den danska antidopningsorganisationen eller inte. En antidopningslicensiering enligt dansk modell skulle troligen stärka Prodis-nätverket och öka förutsättningarna för ett framgångsrikt antidopningsarbete även i Sverige.
Den tredje gruppen är personer i kriminella kretsar där experimenterade med olika droger har visat sig kunna leda till användande av anabola steroider för att bli stark, aggressiv och känslokall samt för att öka känslan av oövervinnerlighet. Handeln med dopningspreparat och droger sker övervägande på Internet och det finns ett stort antal nätshoppar där man enkelt kan köpa anabola androgena steroider. Vi anser därför att det är avgörande att rättsvårdande myndigheter såsom polis och tullmyndigheten har möjligheter att effektivt koordinera spaning på nätet för att kartlägga försäljningen och minska tillgängligheten av dopningspreparat.
För att förebygga användandet av dopningspreparat även utanför elitidrotten är det nödvändigt att sprida kunskap om dopningspreparatens negativa effekter. Genom ett bredare folkhälsoförebyggande uppdrag skulle den svenska antidopningsverksamheten tillsammans med universitet och högskolor kunna bidra till att sprida kunskap som kan vara avgörande för att avstå från dopning när värderingar, attityder och grupptryck bildas, inte minst bland unga individer.
Ett nationellt kompetenscentrum för vård av dopningsskador
Hur många som använder eller har använt dopningsmedel är svårt att uppskatta. Den senaste officiella bedömningen gjordes av Missbruksutredningen, som uppskattade antalet frekventa användare till drygt 10 000 användare under 2009 och 2010. Men erfarenheterna från sjukvården visar ett ökat missbruk av anabola steroider. Det slås fast i ”Dopning – Översikt, vård och behandling” som är slutrapporten från Nationellt kompetensutvecklingsprojekt för dopningsproblematik (NKD) 2013–2015 som uppskattar att det finns drygt 30 000 samtida användare per år.[11]
Det vanligaste dopningspreparatet är anabola androgena steroider som bland annat kan leda till allvarliga hälsoeffekter inklusive hjärtförstoring, hjärtinfarkt, depression, blodproppar, förminskade testiklar, impotens och bröstkörteltillväxt.
Missbruksutredningen[12] föreslog 2011 uppförandet av ett nationellt kompetenscenter med syfte att utveckla och sprida kunskap om hur vård och behandling vid dopningsproblematik kan utformas. Centrumet skulle ge vård vid de svåraste fallen av dopningsmissbruk och tjäna som stöd till lokalt vårdarbete runt om i landet. NKD:s slutrapport är en första samlad nationell kunskapsöversikt i dopningsfrågan. Slutrapporten har tagit fram bakgrundsfakta för såväl diagnostisering som behandling. En viktig del av utredningen är förslag till medicinsk utredning, behandlingsinnehåll och även hur bemanningen på en specialistmottagning för dopningsproblematik kan se ut. Idag är Dopningsmottagningen i Region Örebro län Sveriges enda specialistmottagning som tar emot patienter från hela landet. Men NKD:s slutrapport visar att behovet inte kan tillgodoses av en mottagning och föreslår att det successivt bör finnas 5 regionala subspecialiserade mottagningar för vård av dopningsskador. För att säkerställa kunskapsspridning samt forskning och utveckling inom området såväl som att säkra
tillgången till en god och evidensbaserad vård för dopningsskador är det viktigt att följa upp hur arbetet med att införa ett nationellt kompetenscentrum fortskrider.
|
Pia Steensland (KD) |
|
|
Roland Utbult (KD) |
Michael Anefur (KD) |
|
Hans Eklind (KD) |
Acko Ankarberg Johansson (KD) |
|
Gudrun Brunegård (KD) |
|
[1] https://www.wada-ama.org/en/what-we-do/the-code.
[2] https://www.wada-ama.org/sites/default/files/2017-08-02_rusada_roadmaptocompliance_en.pdf.
[3] http://www.inado.org/fileadmin/user_upload/Special_NADO_Summit_Reform_Proposals.pdf.
[4] http://athletesforcleansport.com/wp-content/uploads/2018/10/The-Alternative-Reforming-WADAs-Governance-for-a-new-Anti-Doping-Age.pdf.
[5] https://www.rf.se/Allanyheter/sverigevarnardeaktivaochkravertillsammansmed16andralander
ettreformarbeteavwada/?fbclid=IwAR3mUAiUgglsRuNtS62ZkxBBipoQKgyEiLly1WHkNp4BQvdedwQ3WygLY14.
[6] https://www.rf.se/Antidoping/.
[7] https://www.rf.se/Antidoping/Antidopingarbetet/vemgorvad/.
[8] SOU 2011:10.
[9] Horwitz et al, 2018, Journal of Internal Medicine, Health consequences of androgenic anabolic steroid use.
[10] STAD, Utvärdering av 100 % ren hårdträning – en metod för att förebygga dopning på gym, 2018, rapport nr 63.
[11] Dopning – Översikt, vård och behandling samt idéskiss till ett nationellt kompetenscentrum, slutrapport från Nationellt kompetensutvecklingsprojekt för dopningsproblematik (NKD) 2013–2015.
[12] SOU 2011:35.