Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av säkerställda rutiner när det kommer in patienter som utsatts för våld i nära relation och det finns hemmavarande barn, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Samhället måste sträva efter att alla barn som växer upp under otrygga omständigheter upptäcks och får hjälp i tid. Det kan kräva mod att ställa obekväma frågor. Men likafullt är det viktigt att samhällets institutioner gör det då det finns anledning att misstänka att det finns barn som riskerar att fara illa.
Hälso- och sjukvården har trots allt samma skyldighet som polisen att rapportera misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten. Men samtidigt vet vi att detta inte alltid sker. Det är därför viktigt att säkerställa att första linjens personal inom sjukvården gör en orosanmälan när de kommer i kontakt med eller får vetskap om att det finns minderåriga barn med i bilden, och som är anhöriga till föräldrar som blivit utsatta för våld i nära relation. Detta måste bli rutin.
Idag finns statistik på hur många kvinnor som kommer i kontakt med vården på grund av våld i nära relation. Det går också att ta fram statistik på hur många av dem som har hemmavarande barn under 18 år. Om man jämför dessa siffror med varandra, och jämför dem med hur många orosanmälningar som inkommit till socialtjänsten, blir det tydligt att det finns ett mörkertal då det gäller barn som kan misstänkas fara illa för att de lever under destruktiva hemförhållanden.
Idag är det godtyckligt huruvida landstingen har infört rutiner för att ställa frågan om personen som blivit utsatt för våld i hemmet har barn och att de i förekommande fall följer upp med en orosanmälan enligt SoL paragraf 14. Den rutinen finns således inte överallt. Detta måste åtgärdas. Det måtte riksdagen tillkännage för regeringen.
|
Marléne Lund Kopparklint (M) |
Marie-Louise Hänel Sandström (M) |