Idag lever över 160 000 västsaharier under svåra förhållanden i flyktingläger i grannlandet Algeriet. Flyktinglägren är beroende av hjälp utifrån, och i takt med att biståndet under senare år har minskat har situationen försämrats. I spåren av den akuta svältkatastrofen på Afrikas horn har dessutom matransonerna till de västsahariska flyktinglägren blivit än mindre. Samtidigt växer frustrationen bland människorna i lägren och allt fler unga västsaharier ser som enda utväg att ta till vapen. Det är oroväckande och försvårar vägen till fred.
Att säkerställa ett fortsatt omfattande svenskt humanitärt stöd är en viktig signal som visar att Sverige inte glömmer västsahariernas lidande.
De som bor kvar i Västsahara utsätts för systematiska kränkningar i sitt eget land. Ändå har Minurso, som enda FN-ledda insats i världen, inte mandat att rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna. Att stödja den hittills fruktlösa FN-processen är inte tillräckligt. Den har hamnat i en sorts moment 22 som omöjliggör de framsteg som behövs för att det västsahariska folket ska få rätt till självbestämmande. Fler initiativ behövs för att den marockanska ockupationen av Västsahara ska upphöra.
EU-domstolen har i en dom förklarat att det handelsavtal som finns mellan Marocko och EU inte omfattar det ockuperade Västsahara. Trots att inget land erkänner Marockos rätt till Västsahara har Marocko relativt fritt kunnat utnyttja Västsaharas naturresurser. Den svenska regeringen måste nu vara en pådrivande kraft i att fördöma ockupationen och samtidigt vara en tydlig röst för mänskliga rättigheter.
Regeringen måste informera svenska företag som investerar i Marocko om att de riskerar att legitimera brott mot de mänskliga rättigheterna. I både Danmark och Norge avråder regeringen företag från att investera i så kallade omtvistade områden som till exempel Västsahara och Palestina. En liknande avrådan bör införas i Sverige. Det västsahariska folkets frihet kan inte vänta.
|
Johan Büser (S) |
|