Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa nationella riktlinjer för förlossningsvården där det framgår att centrumen för riktigt svåra förlossningsskador behöver öka i antal och spridas geografiskt i landet och tillkännager detta för regeringen.
Siffror under hösten har glädjande visat att förlossningsskador minskar i omfattning. Däremot är det fortfarande stor skillnad mellan olika landsting. Dessutom finns det fortfarande stora problem för de kvinnor som drabbas av de allra svåraste förlossningsskadorna.
I Sverige finns två centrum för riktigt svåra förlossningsskador: Huddinge sjukhus och kvinnokliniken i Linköping. Till båda ställena är det långa köer och svårt för kvinnor att nå fram. Kvinnokliniken i Linköping drivs av överläkaren Eva Uustal, som av tidningen Fokus utnämndes till årets svensk i medicin. Uustal initierade det så kallade bristningsregistret för att förbättra det hon identifierade som undermålig eftervård. Uustal har bland annat i en tidningsintervju från i somras framhållit att det behövs ett bäckenbottencentrum i varje landsting för att kvinnor ska slippa långa resvägar och korta ned köerna. Uustal konstaterar också att det fortfarande finns för lite forskning om förlossningsskador generellt och om bäckenbottenskador och bristningar specifikt.
Argumenten för att inrätta fler centrum bör naturligtvis ställas emot frågan om landstingens självbestämmanderätt. Det kan också finnas en fara med att inrätta alltför många centrum samtidigt som kompetent personal saknas.
Situationen som den ser ut idag med alltför långa köer och en icke adekvat vård för kvinnor måste dock väga tyngst.
Sverige behöver införa nationella riktlinjer för förlossningsvården där det ska framgå att antalet centrum för riktigt svåra förlossningsskador behöver öka i antal och spridas geografiskt i landet.
|
Maria Nilsson (L) |
|