Vid myndighetsutövning är endast svenska tillåtet som språk att kommunicera på. I vårt samhälle behärskar många invånare och myndighetspersoner andra språk lika bra som svenska och det borde ses som en tillgång med en flerspråkighet. I händelse av att myndighetspersonen och personen som ärendet gäller har lättare att kommunicera med varandra på annat språk än svenska är det ändå inte tillåtet vid myndighetsutövning, utan tolk ska anlitas.
I praktiken innebär det att myndighetspersonen pratar svenska med tolken, som ska översätta till personen som ärendet gäller. Denna person svarar tolken, samtidigt som myndighetspersonen förstår vad som sägs, men tolken ska ändå översätta till svenska. Tolkning innebär alltid viss risk för missförstånd och i det beskrivna fallet är det dessutom resursslöseri. I myndigheter som Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen uppstår denna situation ofta. I ärenden som inte är myndighetsutövning är det tillåtet att kommunicera på andra språk. Det borde vara rättssäkert att kommunicera på modersmålet för personen som ärendet gäller om myndighetspersonen har av myndigheten godkända kunskaper i detta språk.
Det kan således uppstå en situation där det är båda parternas hemspråk som är det gemensamma, och ändå måste samtalet föras genom tolk. Detta torde upplevas som besvärande för samtliga parter, inklusive tolken. Engelska, tyska, nordiska språk inklusive finska och isländska, spanska, farsi, arabiska, turkiska och serbokroatiska är exempel på språk som många i Sverige behärskar. Om båda parter är överens om att samtalet kan ske med något av dessa språk, borde det också vara tillåtet i myndighetsutövningen.
|
Ola Johansson (C) |
|