I dag har vi en sträng lagstiftning mot bidragsbrott. Men bidragsbrottslagen gäller endast ekonomisk ersättning som beslutas av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Centrala studiestödsnämnden, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, kommunerna eller arbetslöshetskassorna. I lagens uppräkning saknas Riksdagsförvaltningen.
Detta medför att en riksdagsledamot endast kan straffas enligt allmänna bestämmelser vid ett otillbörligt utnyttjande av ersättningar kopplade till uppdraget. Detta medför att det alltid krävs att ett uppsåt kan visas, till skillnad från vid en prövning enligt bidragsbrottslagen.
Den representativa demokratin bygger på ett förtroende mellan väljare och valda. Begreppet förtroendevald indikerar ett särskilt förtroende i fråga om omdöme. Den som bär förtroendet från folket att besluta om landets angelägenheter får dessutom förmodas ha goda möjligheter att sätta sig in i gällande regelsystem. Den allmänna rättsuppfattningen får antas vara att ställa strängare krav på riksdagspolitiker än de som inte åtnjuter folkets förtroende i allmänna val.
Det saknas i vart fall folkligt stöd, och andra bärande skäl, för att ställa lägre krav på riksdagsledamöter än på andra befolkningskategorier. Dagens ordning innebär exempelvis att lagen ställer lägre krav på en riksdagsledamot som ansöker om boendeersättning än på en arbetslös som ansöker om a‑kassa.
För att stärka förtroendet för vår representativa demokrati är det angeläget att politiker och förtroendevalda lyder under samma principer som andra personkategorier vad gäller ersättningar och förmåner. En bred översyn av möjliga åtgärder bör därför övervägas i syfte att inskärpa allvaret vid missbruk av förtroendevaldas ersättningar. En sådan översyn skulle också behöva inkludera ersättningar från Riksdagsförvaltningen.
|
Gustaf Lantz (S) |
|