|
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
|
Mer likabehandling och ett stärkt skydd vid utstationering
Sammanfattning
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag om ändringar i bl.a. lagen om utstationering av arbetstagare och lagen om uthyrning av arbetstagare.
Förslagen gäller i huvudsak lagändringar i syfte att genomföra ändringar av ett EU-direktiv om utstationering av arbetskraft. Förslagen innebär bl.a. att möjligheterna att reglera villkoren för utstationerade arbetstagare i kollektivavtal utvidgas. Den lön som får krävas ska inte längre vara begränsad till en minimilön. Regeringen föreslår också att fler villkorstyper än tidigare ska få krävas med stöd av stridsåtgärder. Enligt förslaget utökas skyddet för uthyrda utstationerade arbetstagare bl.a. på så sätt att likabehandlingsprincipen i lagen om uthyrning av arbetstagare ska tillämpas vid utstationering. Vidare föreslås skyddet vid långvarig utstationering förstärkas genom att samtliga arbets- och anställningsvillkor ska tillämpas på långvarigt utstationerade arbetstagare, med vissa undantag.
Dessutom föreslås en skärpning av bestämmelserna om anmälningsskyldighet och kontaktperson i lagen om utstationering av arbetstagare.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 30 juli 2020.
Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.
I betänkandet finns två reservationer (M, C, V, KD, L) och ett särskilt yttrande (SD).
Behandlade förslag
Proposition 2019/20:150 Mer likabehandling och ett stärkt skydd vid utstationering.
Fyra yrkanden i två följdmotioner.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Mer likabehandling och ett stärkt skydd vid utstationering
1.Regeringens lagförslag, punkt 1 (M, C, KD, L)
2.Ytterligare förslag om stridsåtgärder och underrättelse-skyldighet, punkt 2 (V)
Regeringens lagförslag, punkt 1 (SD)
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
|
1. |
Regeringens lagförslag |
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare,
2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
3. lag om ändring i lagen (2012:854) om uthyrning av arbetstagare,
4. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
5. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd,
6. lag om ändring i utlänningslagen (2005:716),
7. lag om ändring i lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering,
Därmed bifaller riksdagen proposition 2019/20:150 punkterna 1–7 och avslår motion
2019/20:3597 av Mats Green m.fl. (M, C, KD, L) yrkandena 1 och 2.
Reservation 1 (M, C, KD, L)
|
2. |
Ytterligare förslag om stridsåtgärder och underrättelse-skyldighet |
Riksdagen avslår motion
2019/20:3591 av Ali Esbati m.fl. (V) yrkandena 1 och 2.
Reservation 2 (V)
Stockholm den 4 juni 2020
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Gulan Avci
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gulan Avci (L), Martin Ådahl (C), Ebba Hermansson (SD), Malin Danielsson (L), Ciczie Weidby (V), Camilla Brodin (KD), Helena Antoni (M), Lotta Finstorp (M), Hans Wallmark (M), Helene Hellmark Knutsson (S), Ida Karkiainen (S), Isak From (S), Joakim Sandell (S), Olle Thorell (S), Janine Alm Ericson (MP), Angelika Bengtsson (SD) och Fredrik Lindahl (SD).
I betänkandet behandlar utskottet proposition 2019/20:150 Mer likabehandling och ett stärkt skydd vid utstationering. Regeringens förslag till riksdagsbeslut återges i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2. I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen.
Två motioner har väckts med anledning av propositionen. Motionsförslagen återges i bilaga 1.
Mer likabehandling och ett stärkt skydd vid utstationering
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens lagförslag. Förslagen gäller i huvudsak lagändringar i syfte att genomföra ändringar av ett EU-direktiv om utstationering av arbetskraft. Riksdagen avslår därmed ett motionsyrkande om avslag på propositionen. Riksdagen avslår vidare motionsyrkanden om att regeringen bör återkomma med ett reviderat lagförslag samt om ytterligare förslag om stridsåtgärder och underrättelseskyldighet.
Jämför reservation 1 (M, C, KD, L) och 2 (V) samt det särskilda yttrandet (SD).
Bakgrund
Den 16 december 1996 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, kallat utstationeringsdirektivet. Direktivet anger, förenklat uttryckt, vilka arbets- och anställningsvillkor som ska tillämpas på arbetstagare när de tillfälligt arbetar i ett annat land inom ramen för en gränsöverskridande tjänsteutövning. Dessa villkor kallas ibland den hårda kärnan av villkor. I utstationeringsdirektivet i den ursprungliga lydelsen begränsas den hårda kärnan till minimilön och minimivillkor inom vissa andra områden. Utstationeringsdirektivet i dess ursprungliga lydelse är i huvudsak genomfört genom lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare, kallad utstationeringslagen. Utstationeringsregelverket har sedan dess genomgått vissa förändringar, både på nationell nivå och på EU-nivå.
Efter den s.k. Lavaldomen 2007 (Laval un Partneri Ltd mot Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 1, Byggettan och Svenska Elektrikerförbundet, C-341/05, EU:C:2007:809) ändrades ett antal bestämmelser i utstationeringslagen, den s.k. lex Laval (prop. 2009/10:48, bet. 2009/10:AU5, rskr. 2009/10:211). Innebörden av ändringarna var att rätten att vidta stridsåtgärder för att uppnå kollektivavtal begränsades gentemot utstationerande arbetsgivare.
Med bakgrund i bl.a. den parlamentariska utstationeringskommitténs betänkande Översyn av lex Laval (SOU 2015:83) beslutade riksdagen i april 2017 om vissa nya utstationeringsregler (prop. 2016/17:107, bet. 2016/17:AU9, rskr. 2016/17:226). De nya reglerna innebär bl.a. ändringar av reglerna om stridsåtgärder enligt lex Laval. Ändringarna innebär också att det s.k. tillämpningsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden [IMI-förordningen]) genomförs i svensk rätt. När det gäller lex Laval innebär ändringarna att arbetstagarorganisationers rätt att vidta stridsåtgärder inte längre begränsas på samma sätt. I stället gäller ett system där kollektivavtalens rättsverkningar begränsas i förhållande till utstationerande arbetsgivare om kollektivavtalet har slutits som en följd av stridsåtgärder eller varsel om stridsåtgärder.
Den 28 juni 2018 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/957 om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, kallat ändringsdirektivet. Ändringsdirektivet innebär flera ändringar när det gäller vilka villkor som ingår i den hårda kärnan. Ändringarna innebär att utstationerade arbetstagare i högre grad likabehandlas med inhemska arbetstagare. I stället för att som tidigare endast ha rätt till minimilön har nu utstationerade arbetstagare rätt till lön. Till den hårda kärnan läggs det även nya typer av villkor, såsom villkor för ersättning för resa, kost och logi samt villkor för inkvartering. Ändringsdirektivet innehåller också särskilda bestämmelser för uthyrda utstationerade arbetstagare som innebär att skyddet för dessa utökas. Utstationeringsdirektivet justeras också i vissa andra avseenden, bl.a. när det gäller tillgång till information om arbets- och anställningsvillkor samt kontroll och övervakning av att bestämmelserna följs.
Flera andra EU-direktiv och svenska lagar är också av betydelse vid utstationeringssituationer, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, kallat bemanningsdirektivet och lagen (2012:854) om uthyrning av arbetstagare, kallad uthyrningslagen.
Propositionen
Regeringen framhåller att det är en viktig fråga för regeringen att uppnå mer likabehandling mellan utstationerade och inhemska arbetstagare, med respekt för den fria rörligheten av tjänster. Ändringsdirektivet innehåller flera bestämmelser som i dag saknar motsvarighet i svensk rätt, bl.a. vad gäller arbetstagares rätt till villkor utöver den hårda kärnan vid långvarig utstationering. Regeringen menar att förändringar i svensk rätt därför är nödvändiga för att genomföra ändringsdirektivet. Regeringen framhåller också att det är viktigt att det finns en effektiv kontroll över efterlevnaden av utstationeringsreglerna. Enligt regeringen är det därför lämpligt att i samband med genomförandet av ändringsdirektivet också se över bestämmelserna om anmälningsskyldighet vid utstationering i syfte att förbättra tillsynen och kontrollen över regelverket.
En utgångspunkt för regeringen vid ändringar i regelverket är att det bör göras inom ramen för den svenska arbetsmarknadsmodellen och det gällande systemet för hur utstationeringsdirektivet har genomförts i svensk rätt. Vidare slår regeringen fast att ändringsdirektivet bör genomföras i den befintliga utstationeringslagen. Samtidigt bör vissa redaktionella och strukturella förändringar i lagen göras för att göra regelverket mera lättöverskådligt men utan att påverka lagens materiella innehåll.
En utvidgning av villkoren i den hårda kärnan
Regeringen föreslår att begreppet lön ska ersätta begreppet minimilön i utstationeringslagen när det gäller de kollektivavtalsvillkor som får krävas med stöd av stridsåtgärder vid utstationering. Den lön som krävs med stöd av stridsåtgärder ska inte få överstiga vad en arbetsgivare som är bunden av det aktuella centrala kollektivavtalet ska betala i motsvarande situation. Genom en sådan bestämmelse säkerställs en likabehandling mellan utstationerande och svenska arbetsgivare när det gäller vilken lön som får krävas med stöd av stridsåtgärder.
Vidare föreslår regeringen att det ska införas en bestämmelse i utstationeringslagen om att kollektivavtalsvillkor om ersättning för utgifter för resa, kost och logi ska få krävas med stöd av stridsåtgärder vid utstationering. Detta ska dock endast gälla ersättning för utgifter som den utstationerade arbetstagaren har haft när han eller hon av yrkesmässiga skäl under utstationeringen reser till eller från den ordinarie arbetsplatsen i Sverige eller tillfälligt skickas därifrån av arbetsgivaren till en annan arbetsplats. Utgifter för t.ex. resor från utsändningslandet till Sverige omfattas inte av bestämmelsen.
Av artikel 3.1 första stycket h i det ändrade utstationeringsdirektivet framgår att utstationerade arbetstagare ska garanteras villkor för inkvartering när detta tillhandahålls av arbetsgivaren till arbetstagare som är borta från sin ordinarie arbetsplats. Som en följd av att villkor om inkvartering har lagts till den hårda kärnan föreslår regeringen att utstationeringslagen ändras så att kollektivavtalsvillkor om inkvartering ska få krävas med stöd av stridsåtgärder.
När det gäller bedömningen av om arbetsgivaren har betalat minst en sådan lön som får krävas med stöd av stridsåtgärder vid utstationering föreslår regeringen att utstationeringslagen tydliggörs så att det framgår att sådan ersättning som arbetsgivaren har betalat till arbetstagaren för utgifter som har uppkommit till följd av utstationeringen inte ska beaktas. Samma sak ska gälla för utstationerade uthyrda arbetstagare. Vidare föreslår regeringen i linje med ändringsdirektivet att det införs en presumtionsregel i form av en ny bestämmelse i utstationeringslagen om den ersättning som har betalats ut till en utstationerad arbetstagare. Enligt bestämmelsen ska ersättningen i dess helhet anses vara utbetald som ersättning för utgifter som har uppkommit till följd av utstationeringen, och således inte lön, om en arbetsgivare inte kan visa på något annat.
Regeringen gör bedömningen att inga lagändringar behövs med anledning av den justerade lydelsen av utstationeringsdirektivet när det gäller vilken semester en utstationerad arbetstagare ska garanteras i värdlandet.
Ett utökat skydd för utstationerade uthyrda arbetstagare
Enligt ändringsdirektivet ska det i vissa fall jämställas med utstationering när ett användarföretag sänder en arbetstagare till ett annat land inom ramen för ett gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster. Arbetsgivaren, dvs. det företag som har hyrt ut arbetstagaren till användarföretaget, ska då anses vara den som har utstationerat arbetstagaren. Detta framgår av artikel 1.3 andra stycket i det ändrade utstationeringsdirektivet. Syftet med bestämmelsen är att förhindra kringgåenden. För att det ska vara fråga om en utstationering enligt utstationeringslagen i dess nuvarande lydelse förutsätts det att det är arbetsgivaren som har sänt arbetstagaren till ett annat land. Regeringen anför att det därför bör införas en ny bestämmelse i utstationeringslagen som anger att det i vissa fall jämställs med utstationering att ett användarföretag i ett annat land sänder en uthyrd arbetstagare till Sverige. En förutsättning för att situationen ska jämställas med en utstationering bör bl.a. vara att åtgärden att sända arbetstagaren till Sverige skulle ha utgjort en utstationering om det företag som sänder arbetstagaren till Sverige hade varit arbetstagarens arbetsgivare.
Vidare framgår av ändringsdirektivets bestämmelser att det i vissa fall ska jämställas med utstationering att en arbetsgivare hyr ut en arbetstagare till ett användarföretag och användarföretaget i sin tur sänder arbetstagaren till ett annat land inom EES eller Schweiz. Regeringen vill därför ha en ändring av utstationeringslagen så att det framgår att arbetsgivare med hemvist eller säte i Sverige även i sådana fall kan bli skyldiga att tillämpa utstationeringsreglerna i det andra landet.
När det gäller uthyrda utstationerade arbetstagare föreslår regeringen vidare att bestämmelserna om likabehandling i uthyrningslagen ska tillämpas vid utstationering av uthyrda arbetstagare. Detsamma ska gälla bestämmelserna om möjligheten att göra avvikelser från likabehandlingsprincipen genom kollektivavtal och om rätt att tillämpa ett sådant avtal även på en arbetstagare som inte är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen. Regeringen slår vidare fast att svenska arbetstagarorganisationer även fortsättningsvis ska ha rätt att vidta stridsåtgärder i syfte att reglera villkoren för utstationerade uthyrda arbetstagare. Till den uppräkning av villkor som får krävas med stöd av stridsåtgärder för utstationerade uthyrda arbetstagare ska det läggas villkor om ersättning för utgifter för resa, kost och logi och villkor om inkvartering.
Regeringen föreslår också att det ska införas en informationsskyldighet i uthyrningslagen som innebär att ett kundföretag ska informera ett bemanningsföretag som utstationerar en arbetstagare i Sverige om de grundläggande arbets- och anställningsvillkor som skulle ha gällt om arbetstagaren hade anställts direkt av kundföretaget. Skyldigheten att lämna informationen ska bara gälla i den utsträckning bemanningsföretaget begär det.
Enligt regeringens förslag ska det även införas en informationsskyldighet mellan kundföretag och bemanningsföretag när kundföretaget avser att sända en inhyrd arbetstagare till ett annat land inom EES eller Schweiz för att utföra arbete i det landet.
Ett utökat skydd vid långvarig utstationering
Enligt ändringsdirektivet ska ytterligare villkor i värdlandet utöver de som ingår i den hårda kärnan tillämpas när en arbetstagare har varit utstationerad under en längre tid. De ytterligare villkoren ska enligt direktivet tillämpas när en arbetstagare har varit utstationerad under 12 månader, med möjlighet för arbetsgivaren att förlänga tidsperioden till 18 månader genom en motiverad anmälan. Regeringen föreslår därför att det införs bestämmelser om långvarig utstationering i utstationeringslagen som innebär att för en arbetstagare som har varit utstationerad i mer än 12 månader ska arbetsgivaren, utöver de lagreglerade villkor som redan ska tillämpas på utstationerade arbetstagare och oavsett vilken lag som annars gäller för anställningsförhållandet, tillämpa de ytterligare arbets- och anställningsvillkor som enligt svensk lag eller annan författning tillämpas på arbetstagare i motsvarande situation. Bestämmelsen ska dock inte hindra att arbetsgivaren tillämpar bestämmelser eller villkor som är förmånligare för arbetstagaren.
Regelverket för långvarigt utstationerade omfattar dock inte villkor som rör förfaranden, formkrav och villkor för ingående och uppsägning av anställningsavtal, inbegripet konkurrensklausuler, eller kompletterande tjänstepensionssystem.
Om arbetsgivaren har ersatt en utstationerad arbetstagare med en annan för att utföra samma arbete på samma plats, ska arbetstagarnas sammanlagda utstationeringstid beaktas vid bestämmandet av utstationeringens varaktighet. Regeringen föreslår också att det införs en uppgiftsskyldighet för arbetsgivaren om den sammanlagda utstationeringstiden om en eller flera arbetstagare har varit utstationerade för att utföra samma arbete på samma plats.
Vidare föreslår regeringen att stridsåtgärder under vissa närmare angivna förutsättningar ska få vidtas för att genom kollektivavtalsvillkor få till stånd en reglering av arbets- och anställningsvillkoren för långvarigt utstationerade arbetstagare. Enligt regeringens förslag ska det som i dag gäller om begränsade verkningar av kollektivavtal som har slutits som en följd av en stridsåtgärd eller varsel om en sådan åtgärd även gälla kollektivavtal som reglerar villkoren för långvarigt utstationerade arbetstagare.
Regeringen föreslår också ytterligare ändringar av regelverket för att anpassa det till situationen för långvarigt utstationerade arbetstagare, däribland i fråga om dessa arbetstagares rätt att åberopa villkor i kollektivavtal, arbetsgivares skyldighet att tillhandahålla handlingar till arbetstagarorganisationer och skydd mot repressalier. Det föreslås också en ändring av 41 c § i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, kallad medbestämmandelagen, för att reglera när en stridsåtgärd vid långvarig utstationering ska anses olovlig.
Tillgång till information om arbets- och anställningsvillkor
En arbetstagarorganisations skyldighet att ge in kollektivavtalsvillkor till Arbetsmiljöverket ska enligt regeringens förslag gälla även sådana villkor som får krävas med stöd av stridsåtgärder vid långvarig utstationering. Regeringens bedömning är att ändringsdirektivets regler om tillgång till information om arbets- och anställningsvillkor i övrigt inte bör leda till några lagändringar.
Regeringen framhåller i propositionen att det redan av gällande rätt följer att Arbetsmiljöverket är förbindelsekontor vid utstationering och ska tillhandahålla information om de arbets- och anställningsvillkor som kan bli tillämpliga vid en utstationering i Sverige. Någon författningsändring behövs inte för att myndighetens informationsuppdrag ska omfatta också de arbets- och anställningsvillkor som kan bli tillämpliga vid en långvarig utstationering i Sverige.
Regeringen noterar att det har framförts synpunkter vid olika tillfällen på att kravet på att ge in kollektivavtalsvillkor borde sanktioneras, t.ex. på så vis att en stridsåtgärds lovlighet eller ett träffat kollektivavtals giltighet kan göras beroende av att korrekta villkor har getts in till Arbetsmiljöverket. Regeringen står dock fast vid sin bedömning att en sådan regel skulle innebära en alltför långtgående inskränkning av stridsrätten (se även prop. 2009/10:48 s. 48 och prop. 2016/17:107 s. 80).
Myndighetssamarbete samt övervakning, kontroll och efterlevnad
Regeringen gör bedömningen att ändringsdirektivets bestämmelser om myndighetssamarbete samt övervakning, kontroll och efterlevnad inte kräver några lagändringar.
Skärpta regler om anmälningsskyldighet och kontaktperson vid utstationering
Enligt regeringens bedömning finns det anledning att anta att utstationeringsregistret ger en felaktig och missvisande bild av utstationeringar till Sverige, bl.a. eftersom anmälningsskyldigheten inte alltid efterlevs. Regeringen menar att ett väl fungerande utstationeringsregister med korrekta uppgifter är en förutsättning för att utstationeringsregelverket ska fungera i praktiken. Regeringen anser därför att det finns skäl för ändringar i regelverket om anmälningsskyldighet och kontaktperson vid utstationering.
När det gäller arbetsgivarens skyldighet att anmäla en utstationering samt att utse och anmäla en kontaktperson föreslår regeringen att skyldigheten ska gälla vid samtliga utstationeringar oberoende av utstationeringens längd. Förslaget innebär att det gällande undantaget för kortare utstationeringar tas bort. Vidare ska arbetsgivaren omgående anmäla ändrade uppgifter till Arbetsmiljöverket om förändringar sker i verksamheten på ett sätt som har betydelse för de uppgifter som har anmälts. Enligt det nuvarande regelverket ska anmälan göras senast tre dagar efter det att förändringen skedde.
Vidare konstaterar regeringen att det i svensk rätt i dag inte finns några skyldigheter för mottagaren av en tjänst att efterfråga eller reagera på om arbetsgivaren har fullgjort sin anmälningsskyldighet eller inte. Sådana skyldigheter infördes dock i flera andra europeiska länder i samband med genomförandet av tillämpningsdirektivet. Regeringen menar att sådana skyldigheter nu bör införas i Sverige och föreslår därför att en arbetsgivare senast när en utstationerad arbetstagare påbörjar arbetet ska lämna dokumentation till tjänstemottagaren i Sverige som visar att en anmälan har gjorts till Arbetsmiljöverket. Om tjänstemottagaren inte får sådan dokumentation ska tjänstemottagaren underrätta Arbetsmiljöverket senast tre dagar efter det att arbetet har påbörjats. Om tjänstemottagaren är en enskild person som mottar tjänsterna för privat bruk, ska han eller hon dock inte behöva lämna någon underrättelse.
Enligt regeringens förslag ska en sanktionsavgift tas ut om arbetsgivaren bryter mot skyldigheten att lämna dokumentation eller om en tjänstemottagare bryter mot sin underrättelseskyldighet.
Vidare föreslås att regeringen ska få meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna om arbetsgivarens skyldighet att lämna dokumentation till tjänstemottagaren och tjänstemottagarens underrättelseskyldighet. Av lagen ska också framgå att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om vad en underrättelse från tjänstemottagaren ska innehålla och hur den ska vara utformad.
I propositionen slår regeringen fast att Arbetsmiljöverket ska utöva tillsyn över att bestämmelserna följs även när det gäller arbetsgivarens skyldighet att lämna dokumentation till tjänstemottagaren i Sverige och tjänstemottagarens underrättelseskyldighet. För att Arbetsmiljöverket ska kunna utöva sin tillsyn föreslår regeringen vissa utökade befogenheter för Arbetsmiljöverket i utstationeringssituationer. Det rör bl.a. en rätt att begära upplysningar och handlingar samt påkalla undersökningar, tillträde till arbetsställen och förelägganden.
Skadeståndsbestämmelser
Som en följd av de ändringar som regeringen föreslår för att genomföra ändringsdirektivet menar regeringen att vissa skadeståndsbestämmelser i både utstationeringslagen och uthyrningslagen bör ändras. När det gäller utstationeringslagen föreslår regeringen bl.a. att upplysningsskyldigheten för arbetsgivare om en utstationering där fler arbetstagare utfört samma arbete på samma plats ska vara kopplad till en skadeståndsskyldighet mot arbetstagaren. Flera bestämmelser som i dag redan är kopplade till en skadeståndsskyldighet föreslås också ändras till följd av ändringsdirektivets bestämmelser om villkoren vid långvarig utstationering. Regeringen menar att det är naturligt att skadeståndsskyldigheten för arbetsgivarna justeras i motsvarande mån.
När det gäller uthyrningslagen föreslår regeringen att ett kundföretag som bryter mot skyldigheterna att lämna information till bemanningsföretaget ska betala skadestånd till bemanningsföretaget för den förlust som uppkommer.
Rättegångsbestämmelser
Regeringen menar vidare att bestämmelsen i utstationeringslagen som pekar ut vilka tvister enligt den lagen som ska handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister behöver uppdateras och att det särskilt ska pekas ut som en förutsättning att det rör tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare. Regeringen föreslår därför att mål om tillämpningen av författningsreglerade villkor som gäller vid långvarig utstationering och om upplysningsskyldigheten för arbetsgivare om en utstationering där fler arbetstagare utfört samma arbete på samma plats ska handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister, i den mån tvisten rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ändringar föreslås även i bestämmelserna om tidsfrister och preskription för att täcka in de aktuella situationerna.
Vidare föreslår regeringen en ändring av rättegångsreglerna i uthyrningslagen genom att den hänvisning till preskriptionsreglerna i medbestämmandelagen som i dag görs i fråga om skadeståndstalan enligt uthyrningslagen inte ska gälla i fråga om skadestånd för brott mot kundföretags skyldigheter att lämna information till bemanningsföretag.
Övriga lagändringar
Som en följd av att Sveriges Kommuner och Landsting har bytt namn föreslår regeringen att lagen om rättegången i arbetstvister ändras i vissa delar så att det nya namnet Sveriges Kommuner och Regioner förs in och språkliga ändringar görs.
Med anledning av vissa av de övriga ändringar som regeringen föreslår behöver även följdändringar göras i lagen (1982:80) om anställningsskydd, kallad anställningsskyddslagen, utlänningslagen (2005:716) och lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
De föreslagna ändringarna i utstationeringslagen, medbestämmandelagen, uthyrningslagen, lagen om rättegången i arbetstvister, anställningsskyddslagen, utlänningslagen och lagen om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering föreslås träda i kraft den 30 juli 2020.
Vid tillämpningen av bestämmelsen om sammanläggning av utstationeringstid vid långvarig utstationering ska tid som en annan arbetstagare har varit utstationerad före ikraftträdandet inte beaktas.
Bestämmelsen om tjänstemottagarens skyldighet att underrätta Arbetsmiljöverket om att den utstationerande arbetsgivaren inte har lämnat dokumentation som visar att en anmälan har gjorts till Arbetsmiljöverket, ska enligt regeringens förslag inte tillämpas när det gäller arbete som en utstationerad arbetstagare har påbörjat före ikraftträdandet.
Vidare föreslås att för en arbetstagare som vid ikraftträdandet har varit utstationerad i Sverige i mer än 12 månader ska en anmälan om förlängning göras senast den 30 juli 2020.
För arbete som en utstationerad arbetstagare har påbörjat före ikraftträdandet gäller bestämmelserna om skyldighet att anmäla en utstationering till Arbetsmiljöverket samt att utse och anmäla en kontaktperson till Arbetsmiljöverket i den äldre lydelsen.
Som en del av övergångsbestämmelserna föreslås vidare att äldre föreskrifter i utstationeringslagen fortfarande ska gälla för verksamhet som avser körning på en för allmän trafik upplåten väg med ett lastat eller olastat fordon som används för transport av personer eller gods. Detta ska dock inte gälla bestämmelserna om anmälningsskyldighet och kontaktperson i utstationeringslagen.
Slutligen ska de nya bestämmelserna i uthyrningslagen om kundföretags skyldigheter att lämna information till bemanningsföretag och om skadeståndsskyldighet för kundföretag som bryter mot informationsskyldigheterna inte tillämpas på verksamhet som avser körning på en för allmän trafik upplåten väg med ett lastat eller olastat fordon som används för transport av personer eller gods.
Motionerna
Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna anför i kommittémotion 2019/20:3597 av Mats Green m.fl. att partierna ser allvarliga problem med de ändringar som regeringen redan gjorde 2017 i utstationeringslagen genom borttagandet av lex Laval. Enligt partierna finns det flera brister med regeringens nu framlagda förslag, såsom otydlighet om begreppet lön, administrativa bördor för arbetsgivarna och att skyldigheten att lämna in kollektivavtalsvillkor till Arbetsmiljöverket inte kopplas till någon sanktion. Sammantaget menar partierna att borttagandet av lex Laval och det förslag regeringen nu lagt fram inte står i samklang med EU-rättens principer om proportionalitet och ömsesidigt erkännande och riskerar hämma den fria rörligheten. Partierna yrkar därför att riksdagen ska avslå propositionen (yrkande 1). Partierna vill att regeringen ska återkomma med ett reviderat lagförslag i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 2).
Vänsterpartiet framhåller i kommittémotion 2019/20:3591 av Ali Esbati m.fl. att regeringens förslag är ett steg i rätt riktning. Partiet förklarar dock att man i likhet med flera arbetstagarorganisationer anser att förslaget inte är tillräckligt långtgående på flera områden. Partiet yrkar därför på att riksdagen ska ställa sig bakom två tillkännagivanden om ytterligare justeringar av utstationeringsregelverket. För det första vill partiet att ersättning för resa, kost och logi vad gäller resan från utsändningslandet till Sverige ska få genomdrivas med stöd av stridsåtgärder (yrkande 1). För det andra anser partiet att underrättelseskyldigheten till Arbetsmiljöverket även bör omfatta enskilda som mottar tjänster för privat bruk (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Regeringens lagförslag
Utskottet vill inledningsvis framhålla att det är positivt att Sveriges medlemskap i EU gör det möjligt för arbetstagare att komma till Sverige för att arbeta. Rörlighet för arbetskraft inom EU är centralt för att se till att efterfrågan på arbetskraft inom hela EU kan mötas och att tillväxten upprätthålls. Utskottet anser att internationell handel och öppenhet mot andra länder är avgörande för vårt lands välstånd. Rörlighet över gränserna skapar också möjligheter för många, såväl människor som företag, att utvecklas.
Samtidigt som det är centralt att den fria rörligheten värnas får det aldrig leda till att människor som kommer till Sverige för att arbeta utnyttjas. En självklar utgångspunkt för utskottet är att de som arbetar i Sverige ska ha goda och rättvisa villkor i linje med svenska kollektivavtal, oavsett varifrån de kommer. Svenska villkor ska gälla alla som arbetar på den svenska arbetsmarknaden. Utskottet välkomnar att regeringens arbete både i detta lagstiftningsärende och överlag genomsyras av en strävan att uppnå mer likabehandling mellan utstationerade och inhemska arbetstagare samtidigt som den fria rörligheten av tjänster värnas.
I likhet med regeringen noterar utskottet att det ändrade utstationeringsdirektivet innehåller flera bestämmelser som i dag saknar motsvarighet i svensk rätt, bl.a. vad gäller arbetstagares rätt till villkor utöver den hårda kärnan vid långvarig utstationering. Det behöver därför göras förändringar i svensk rätt för att genomföra ändringsdirektivet.
Utskottet delar regeringens bedömning att ändringsdirektivet i huvudsak bör genomföras i den befintliga utstationeringslagen. Det är välkommet att regeringen har tagit ett helhetsgrepp på regelverket genom att se över utstationeringslagen och föreslå även vissa redaktionella och strukturella förändringar utöver vad den underliggande utredningen föreslagit. Utskottet håller med om att angreppssättet kan bidra till att göra lagen tydligare och mer lättöverskådlig. En sådan utveckling är önskvärd då de successiva ändringar som har gjorts i utstationeringslagen har gjort det svårt att överblicka lagens systematik.
Vidare ställer sig utskottet bakom inriktningen att genomföra ändringsdirektivet inom ramen för den svenska arbetsmarknadsmodellen och det system vi redan har för att hantera utstationering av arbetskraft till Sverige. En utgångspunkt ska således fortfarande vara att de svenska arbetstagarorganisationerna bevakar att de utstationerande arbetsgivare som finns här följer villkor i svenska kollektivavtal.
Utskottet noterar att Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna inte delar utskottets positiva inställning till regeringens förslag. I sin följdmotion 2019/20:3597 vill partierna avslå regeringens förslag. Partierna pekar bl.a. ut ett antal områden i förslaget som de menar är bristfälliga. Ett sådant område är övergången från begreppet minimilön till begreppet lön som partierna menar är förknippat med otydligheter.
Utskottet konstaterar att regelverket för utstationering på EU-nivå inte har varit helt tillfredsställande när det gäller att garantera att personer som utför samma arbetsuppgift på samma arbetsplats ska göra det under likvärdiga villkor. Ett regelverk som innebär att arbetstagare får olika lön för samma arbete är inte bara orättvist för den enskilda arbetstagaren utan gör det också svårt för företag som betalar vanliga svenska löner att klara konkurrensen. Utskottet välkomnar den ändring som ändringsdirektivet för med sig i fråga om ersättning för utfört arbete. Det är alltså t.ex. välkommet att begreppet minimilön ersätts med begreppet lön i fråga om villkor som får krävas med stöd av stridsåtgärder vid utstationering, en ändring som Sverige bidragit till genom regeringens intensiva arbete på EU-nivå för att komma till rätta med missförhållandena i utstationeringsdirektivet.
Utskottet delar inte det synsätt som framförs av Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna om att övergången till begreppet lön skulle vara förknippad med otydligheter. Utskottet anser i likhet med regeringen att den lösning som föreslås med att inte vidare definiera begreppet lön stämmer väl överens med den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är således en lämplig väg för att försöka nå en likabehandling mellan svenska företag och utstationerande företag.
Vidare kan utskottet inte heller se samma farhågor som nämnda partier när det gäller att ställa vissa krav på arbetsgivare att informera nya utstationerade arbetstagare om att andra utstationerade arbetstagare tidigare har utfört samma arbete på samma arbetsplats. Utskottet är i stället enigt med regeringen om att det är nödvändigt att utstationerade arbetstagare får ta del av sådan information för att i praktiken kunna ta del av de utökade rättigheterna vid långvarig utstationering. Utskottet har svårt att se att det skulle innebära någon särskilt betungade administrativ börda för arbetsgivarna.
Utskottet noterar vidare att Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna pekar ut bristen på sanktioner kopplat till kravet på att lämna in kollektivavtalsvillkor till Arbetsmiljöverket som ytterligare ett problemområde i regeringens förslag. Yrkanden med liknande innebörd behandlades nyligen av utskottet i betänkande 2019/20:AU8 (s. 35 f.). Utskottet gör inte nu någon annan bedömning utan anser fortfarande att det inte är lämpligt att sanktionera kravet på att lämna in kollektivavtalsvillkor. Det skulle t.ex. innebära en alltför långtgående inskränkning av stridsrätten att villkora stridsåtgärders lovlighet eller kollektivavtals giltighet med att villkoren måste ha getts in till Arbetsmiljöverket. Utskottet är således enigt med regeringen även i denna del.
Mot bakgrund av det som anförts ovan kan utskottet alltså inte dela den uppfattning som framförs i följdmotionen om att borttagandet av lex Laval och regeringens förslag till genomförande av ändringsdirektivet skulle vara i strid med EU-rättens principer om proportionalitet och ömsesidigt erkännande och riskera hämma den fria rörligheten. Utskottet anser tvärtom att regeringens förslag är ett väl genomarbetat och välkommet förslag som kan bidra till att stärka skyddet vid utstationering och skapa förutsättningar för mer likabehandling av arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden.
Utskottet anser sammanfattningsvis att regeringens förslag är ändamålsenligt utformade och bör antas av riksdagen av de skäl som anförs i propositionen. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens lagförslag och avstyrker motion 2019/20:3597 (M, C, KD, L) yrkandena 1 och 2.
Ytterligare förslag om stridsåtgärder och underrättelseskyldighet
Utskottet noterar att Vänsterpartiet i sin följdmotion 2019/20:3591 välkomnar regeringens förslag men samtidigt framhåller att det inte är tillräckligt långtgående på vissa områden. Partiet vill se ytterligare förslag om stridsåtgärder och underrättelseskyldighet.
När det gäller stridsåtgärder så vill partiet att ersättning för resa, kost och logi vad gäller resan från utsändningslandet till Sverige ska få genomdrivas med stöd av stridsåtgärder. Utskottet delar inte denna uppfattning. Utskottet anser i stället i likhet med regeringen att det inte kan anses vara förenligt med EU-rätten att tillåta svenska arbetstagarorganisationer att vidta stridsåtgärder i syfte att reglera ersättning för resa, kost och logi från utsändningslandet på det sätt som Vänsterpartiet föreslår, detta eftersom det rör sig om villkor som tydligt ligger utanför den hårda kärnan av villkor enligt utstationeringsdirektivet.
Vidare anser Vänsterpartiet att skyldigheten för tjänstemottagare att underrätta Arbetsmiljöverket om att man inte mottagit dokumentation från arbetsgivaren om att utstationeringen har anmälts även bör omfatta enskilda som mottar tjänster för privat bruk. Utskottet delar visserligen den underliggande intentionen i motionen och hos vissa remissinstanser om att det är viktigt att försäkra sig om att utstationerade arbetstagare inte utnyttjas. Utskottet anser också att det är av stor vikt att företag som utstationerar arbetstagare för arbeten hos privatpersoner uppfyller sin anmälningsskyldighet. Samtidigt är det dock viktigt att regelverket är väl avvägt vad gäller intresset hos samtliga inblandade aktörer och inte hämmar efterfrågan på arbetskraft. Utskottet anser i likhet med regeringen att den rimligaste ordningen är att inte låta underrättelseskyldigheten omfatta enskilda personer när de mottar en tjänst för privat bruk, då en sådan skyldighet framstår som alltför betungande.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 2019/20:3591 (V) yrkandena 1 och 2.
|
1. |
av Gulan Avci (L), Martin Ådahl (C), Malin Danielsson (L), Camilla Brodin (KD), Helena Antoni (M), Lotta Finstorp (M) och Hans Wallmark (M).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
a) avslår regeringens lagförslag,
b) ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen motion
2019/20:3597 av Mats Green m.fl. (M, C, KD, L) yrkandena 1 och 2 samt
avslår proposition 2019/20:150 punkterna 1–7.
Ställningstagande
En av grundpelarna och en av de största framgångarna inom det europeiska samarbetet är den fria rörligheten för varor, tjänster och arbetskraft. Den gemensamma marknaden inom EU är en förutsättning för god ekonomisk tillväxt och för svenskt näringslivs möjligheter att agera inom EU:s inre marknad.
För oss är det självklart att goda villkor ska säkerställas för dem som kommer till Sverige och arbetar från andra EU-länder. Det är centralt att dessa arbetstagare inte utnyttjas utan att de lagar och regler som de omfattas av i dag faktiskt också efterlevs. Vi ser dock allvarliga problem med de ändringar som regeringen gjorde i utstationeringslagen genom borttagande av lex Laval 2017. Som ett resultat av detta har det blivit svårare för företag från andra länder att komma hit, vilket riskerar att hämma den fria rörligheten. I sektorer där Sverige har ett stort behov av arbetskraft, t.ex. i byggsektorn, kan detta vara direkt skadligt för Sverige. Det förslag som regeringen nu har lämnat om genomförande av det ändrade utstationeringsdirektivet riskerar att hämma den fria rörligheten än mer. Vi anser att regeringen har valt ett opåkallat långtgående genomförande av ändringsdirektivet.
Ett av flera problemområden är den otydlighet som blir resultatet av övergången från begreppet minimilön till begreppet lön. Utrymmet för stridsåtgärder ökas ytterligare genom att lagtexten bl.a. öppnar upp för stridsåtgärder även när det gäller icke-obligatoriska lönekomponenter.
Vi kan också konstatera att regeringens förslag i flera delar innebär en omotiverad administrativ börda för arbetsgivarna. Exempelvis i samband med införandet av arbetsgivarens skyldighet att upplysa arbetstagare om den tid som andra har utfört samma arbete på samma arbetsplats. Det är olyckligt att utskottet inte ser problemen som detta skapar för företagen utan bara viftar bort det utan närmare förklaring.
Vidare anser vi att det är viktigt att underlätta för utstationerande företag att göra rätt, och för utstationerade arbetstagare att kunna ta till vara sina rättigheter. Som en del i detta är det nödvändigt att information om vad som gäller på den svenska arbetsmarknaden är lättillgänglig. Det finns sedan länge ett krav på arbetstagarorganisationer att lämna in kollektivavtalsvillkor till Arbetsmiljöverket. Vi noterar dock att det inte har skett i tillräcklig omfattning. Regeringen har i det aktuella ärendet haft möjlighet att föreslå att någon form av sanktion ska kopplas till skyldigheten att lämna in kollektivavtalsvillkor men avstått från att lägga ett sådant förslag. Det är olyckligt att varken regeringen eller utskottet ser det behov som finns på området.
Sammantaget menar vi att regeringens förslag kommer att medföra osäkerhet och administrativa bördor samt att det riskerar att undergräva konkurrensen och tillhandahållandet av tjänster. Förslaget öppnar även upp utrymmet för stridsåtgärder utan den begränsning som hade funnits i enlighet med ett återinförande av lex Laval. Det är vår bestämda uppfattning att borttagandet av lex Laval och regeringens förslag till genomförande av ändringsdirektivet inte står i samklang med EU-rättens principer om proportionalitet och ömsesidigt erkännande och riskerar hämma den fria rörligheten.
Med det som anförts ovan avstyrker vi propositionen och anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett reviderat lagförslag i enlighet med vad som anförts ovan. Förslaget bör även innehålla ett återinförande av regelverket i enlighet med lex Laval.
|
2. |
Ytterligare förslag om stridsåtgärder och underrättelse-skyldighet, punkt 2 (V) |
av Ciczie Weidby (V).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen motion
2019/20:3591 av Ali Esbati m.fl. (V) yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Alla som arbetar i Sverige ska garanteras rimliga löne- och arbetsvillkor oavsett om de är bosatta i Sverige eller arbetar tillfälligt här. Principen om lika lön för lika arbete ska gälla alla arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden. Utstationerade arbetstagare som utför samma jobb som en svensk arbetstagare ska således ha likvärdiga löne- och arbetsvillkor. För att uppnå dessa mål krävs i grunden att arbetstagarna har goda reella möjligheter att hävda sina rättigheter, men också att det statliga arbetet mot ren arbetslivskriminalitet och mot verksamheter i gråzoner stärks, samt samordnas bättre.
Regeringens förslag i denna proposition utgör steg i rätt riktning för att stärka möjligheterna att uppnå likabehandling mellan utstationerade och inhemska arbetstagare. Förslaget ligger i linje med de krav som Vänsterpartiet tidigare har presenterat och jag står därför bakom regeringens förslag.
I likhet med flera fackförbund anser jag dock att regeringens förslag inte är tillräckligt långtgående på flera områden. Mer behöver göras för att uppnå likabehandling mellan utstationerade och inhemska arbetstagare, stärka kollektivavtalens ställning, motverka social dumpning samt åstadkomma ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden.
Jag noterar att regeringen föreslår att kollektivavtalsvillkor om ersättning för utgifter för resa, kost och logi ska få krävas med stöd av stridsåtgärder vid utstationering. Detta ska dock endast gälla ersättning för utgifter som den utstationerade arbetstagaren har haft när han eller hon av yrkesmässiga skäl under utstationeringen reser till eller från den ordinarie arbetsplatsen i Sverige eller tillfälligt skickas därifrån av arbetsgivaren till en annan arbetsplats. I likhet med LO och Svenska Byggnadsarbetareförbundet anser jag att förslaget inte är tillräckligt i denna del. Det är nödvändigt att inkludera att även ersättning för resa, kost och logi vad gäller resan från utsändningslandet till Sverige ska få genomdrivas med stöd av stridsåtgärder. Annars kan situationer uppstå när en utstationerad arbetstagare står helt utan ersättning för dessa kostnader.
Regeringen bör därför ta initiativ till att formulera om lagstiftningen i denna del för att förhindra att oseriösa arbetsgivare utnyttjar kryphålet till att pressa ned de utstationerade arbetstagarnas löner.
Vidare noterar jag att regeringen föreslår att skyldigheten för tjänstemottagare att underrätta Arbetsmiljöverket om att man inte mottagit dokumentation från arbetsgivaren om att utstationeringen har anmälts inte ska omfatta enskilda som mottar tjänster för privat bruk. Jag anser att detta är en felaktig avvägning. Som LO framhåller i sitt remissyttrande bör underrättelseskyldigheten omfatta även enskilda som mottar tjänsterna för privat bruk. Låter man dessa falla utanför bestämmelsen skulle arbetet som en stor grupp utstationerade arbetstagare gör falla utanför denna kontroll. Som exempel utför en stor andel av de utstationerade byggnadsarbetarna tjänster i den s.k. ROT-sektorn med privatpersoner som beställare.
Regeringen bör därför ta initiativ till att formulera om lagstiftningen i denna del så att inte poängen med regeringens förslag urholkas och en lucka lämnas för utnyttjande av utstationerade arbetstagare.
Jag anser att regeringen i enlighet med vad jag anfört ovan bör återkomma med nya förslag om stridsåtgärder och underrättelseskyldighet.
Ebba Hermansson (SD), Angelika Bengtsson (SD) och Fredrik Lindahl (SD) anför:
För Sverigedemokraterna är det självklart att samma arbetsvillkor ska gälla för svenska och utländska arbetstagare som arbetar i Sverige. Vi har varit konsekventa i vår politik på området och under en längre tid föreslagit vissa förändringar av utstationeringsregelverket för att stärka skyddet för arbetstagarna och för att upprätthålla den svenska modellen.
Det är välkommet att regelverket på såväl europeisk som nationell nivå gradvis har tagit steg i den riktning som vi har efterfrågat. Regeringens förslag i det aktuella ärendet är ett exempel på detta. Eftersom förslaget är ett steg i rätt riktning har vi valt att i detta ärende inte väcka några motförslag, och vi ställer oss bakom regeringens förslag.
Vi vill dock framhålla att ytterligare åtgärder behövs i fråga om utländsk arbetskraft som kommer till Sverige för att arbeta. Ett sådant område är behovet av en relativt kort maxgräns för tiden som någon ska tillåtas vara utstationerad. För det fall en arbetsgivare har behov av att ha arbetstagare utstationerade under en längre tid än vad maxgränsen tillåter finns möjligheten att arbetskraftsinvandra på vederbörligt sätt. Vi kommer därför att följa utvecklingen på området noga och vid behov återkomma i andra sammanhang med förslag om maxgräns för utstationeringen.
Vidare vill vi framhålla att vår utgångspunkt alltid är att sociala frågor, såsom arbetsrättsliga regler, inte ska hanteras på EU-nivå. Vi var också starkt kritiska mot införandet av den sociala pelaren och har fortsatt vända oss mot det avtryck pelaren nu lämnar på flera olika områden. Vi noterar att den tydliga strävan mot likriktad politik på det sociala området som bl.a. regeringspartierna tidigare förespråkat inte kommer till uttryck i det aktuella ärendet där vikten av nationella regler betonas. Vi noterar också att flera partier som var skeptiska mot den sociala pelaren och då betonade vikten av nationell kompetens i det här ärendet i stället betonar vikten av regler över gränserna på sysselsättningsområdet.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Proposition 2019/20:150 Mer likabehandling och ett stärkt skydd vid utstationering:
1.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare.
2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2012:854) om uthyrning av arbetstagare.
4.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
5.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd.
6.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).
7.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:1231) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering.
2019/20:3591 av Ali Esbati m.fl. (V):
1.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ersättning för resa, kost och logi vad gäller resan från utsändningslandet till Sverige ska få genomdrivas med stöd av stridsåtgärder och tillkännager detta för regeringen.
2.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att underrättelseskyldigheten även bör omfatta enskilda som mottar tjänsterna för privat bruk, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
2019/20:3597 av Mats Green m.fl. (M, C, KD, L):
1.Riksdagen avslår propositionen.
2.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett reviderat lagförslag och tillkännager detta för regeringen.
Bilaga 2
