sou 2018 18

Förkortningar

a.	anförd
a.a.	anfört arbete
AD	Arbetsdomstolen
barnkonventionen	Förenta Nationernas konvention den
	20 november 1989 om barnets rättigheter
bet.	betänkande
bil.	bilaga
BIS	Bosniakiska islamiska samfundet
Brå	Brottsförebyggande rådet
Dir.	direktiv
Ds	Departementsserien
EG	Europeiska gemenskaperna
EFK	Evangeliska frikyrkan
EFS	Evangeliska fosterlandsstiftelsen
EU	Europeiska unionen
Europadomstolen	Europeiska domstolen för de mänskliga
	rättigheterna
Europakonventionen	den europeiska konventionen den 4 novem-
	ber 1950 angående skydd för de mänskliga
	rättigheterna och de grundläggande fri-
	heterna
f.	och följande sida
ff.	och följande sidor
	17

Förkortningar

SOU 2018:18

FIFS	Förenade islamiska föreningar i Sverige
FN	Förenta Nationerna
HBTQ	homosexuella, bisexuella, trans- och queer-
	personer
HFD	Högsta förvaltningsdomstolen
Ibid	ibidem, ”på samma ställe”
IKUS	Islamiska kulturcenter unionen
ISS	Islamiska shiasamfunden i Sverige
Istanbul-	Europarådets konvention den 11 maj 2011
konventionen	om förebyggande och bekämpning av våld
	mot kvinnor och av våld i hemmet
JO	Justitieombudsmannen
kap.	kapitel
KU	Konstitutionsutskottet
LVU	Lagen (1990:52) med särskilda bestämmel-
	ser om vård av unga
MSB	Myndigheten för samhällsskydd och bered-
	skap
MUCF	Myndigheten för ungdoms- och civilsam-
	hällesfrågor
NAV	Nämnden för andlig vård
NJA	Nytt juridiskt arkiv, avdelning I
NOU	Norges offentlige utredninger
OÖKER	Ortodoxa och österländska kyrkors
	ekumeniska råd
Pingst	Pingst – fria församlingar i samverkan
POSOM	psykiskt och socialt omhändertagande
prop.	proposition
ref.	referat

SOU 2018:18 Förkortningar

RF	regeringsformen
RÅ	Regeringsrättens årsbok
rättighetsstadgan	Europeiska unionens stadga om de grund-
	läggande rättigheterna
samverkansorgan	en grupp av samverkande församlingar
	eller trossamfund
SCB	Statistiska centralbyrån
SIF	Svenska islamiska församlingarna
SKL	Sveriges kommuner och landsting
Skr.	skrivelse
SMF	Sveriges muslimska förbund
SOM-institutet	Institutet för samhälle, opinion och medier
	vid Göteborgs universitet
SOU	Statens offentliga utredningar
SST	Myndigheten för stöd till trossamfund
	(tidigare Nämnden för statligt stöd till tros-
	samfund)

Sammanfattning

SOU 2018:18

stämmelser om återkallande av stöd och återkrav av utbetalade medel. Av direktivet följer dock inte att utredningen ska ta ställning till frågan om staten ska fördela stöd till trossamfund överhuvudtaget.

Utredningen har i ett tilläggsdirektiv fått i uppgift att kartlägga utbudet av och efterfrågan på konfessionell utbildning i Sverige som är riktad till trossamfundens församlingsledare. Utredningen ska också bedöma utbudet av icke-konfessionell utbildning för tros- samfundsföreträdare och efterfrågan på sådan utbildning hos tros- samfunden, t.ex. utbildning i svenska samhällsförhållanden och grund- läggande fri- och rättigheter, demokrati och jämställdhet.

Stödets betydelse för trossamfunden och för samhället i stort

Utredningens sammantagna bedömning är att det statliga stödet har stor betydelse för trossamfunden. Om stödet skulle minska eller avvecklas, i synnerhet avgiftshjälpen, skulle det få stora konsekven- ser för trossamfundens verksamhet. Det skulle framför allt sätta trossamfunden i sämre ställning i förhållande till Svenska kyrkan. Stödet har därför en principiell betydelse eftersom det ger alla trossamfund någorlunda lika förutsättningar att bedriva en religiös verksamhet. På så sätt bidrar trossamfundsstödet till att alla män- niskor i Sverige ges relativt sett lika möjligheter att utöva sin religion och därmed att åtnjuta sin religionsfrihet.

Därutöver bidrar det statliga stödet till att ge trossamfunden grundläggande förutsättningar att bedriva verksamheter som har betydelse för att möta de olika existentiella behov som människor har. Det handlar både om situationer då personer söker sig till tros- samfunden, t.ex. vid särskilda tillfällen i livet såsom vigsel och be- gravningar, men också vid kriser och olyckor. Trossamfundens verk- samheter inom sjukvården, kriminalvården och krisberedskapen är i detta sammanhang av särskild betydelse. De spelar dessutom en viktig roll för kulturutövandet, i synnerhet för att individer med utländsk härkomst ska kunna bevara sin kultur och identitet. Vidare genomför flera trossamfund ett omfattande socialt arbete riktat till bl.a. nyanlända och socialt utsatta personer, vilket har betydelse för de individer som den offentliga välfärden har svårt att nå. Utred- ningen menar också att stödet till viss del kan stärka grundläggande demokratiska värderingar och stimulera den demokratiska delaktig-

SOU 2018:18

Sammanfattning

heten, bl.a. genom att trossamfunden måste förhålla sig till gällande demokratikriterium och genom att fler trossamfund organiserar sig i enlighet med en formell föreningstradition.

Trossamfundens bidrag till att stärka demokratiska värderingar är dock inte i alla avseenden uppenbara och det finns också exempel på trossamfund som upprätthållit värderingar och strukturer som be- gränsar enskilda individers möjligheter att åtnjuta sina fri- och rättigheter.

Motiv för staten att stödja trossamfunden

Utredningen anser att religionsfriheten ska ses som det huvudsak- liga motivet för staten att stödja trossamfunden. Staten är förplik- tad att förhålla sig neutral till olika trossamfund. Genom att fördela ett stöd till trossamfunden och erbjuda en kostnadsfri hjälp med att ta in medlemsavgifter försäkrar sig staten om att inget trossamfund ges en i förhållande till staten särskilt fördelaktig ställning i sam- hället. Därmed får alla trossamfund likartade förutsättningar för sin religiösa verksamhet och alla individer ges relativt sett samma grund- läggande möjligheter att utöva sin religion och åtnjuta sin religions- frihet. Vidare framgår det av de internationella konventioner som Sverige anslutit sig till att staten ska främja tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

Ett ytterligare stödmotiv är den samhällsnytta som trossam- fundens verksamhet ger. Trossamfunden fyller en viktig funktion för många människors välbefinnande, bl.a. genom att möta män- niskors existentiella behov. Det gäller i synnerhet vid särskilda till- fällen i livet såsom vigslar och begravningar, men också vid kriser och olyckor. Trossamfunden bidrar även till samhällsnyttan genom sina kulturella och sociala verksamheter. I sin verksamhet kan tros- samfunden också stimulera den demokratiska delaktigheten, stärka demokratiska värderingar och motverka antidemokratiska tendenser.

Genom att staten ger ett stöd till trossamfunden får också staten bättre förutsättningar att föra dialog och samråd med trossamfunden och nå fram till människor som är engagerade inom dem.

Sammanfattning

SOU 2018:18

Förslag till ny målsättning för stödet

Mot bakgrund av att utredningen anser att religionsfriheten ska ses som det huvudsakliga motivet för stödet bör målsättningen även framöver vara att stödet ska bidra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet. Av den nuvarande målsättningen framgår att den reli- giösa verksamheten ska omfatta gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Utredningen anser att det inte finns någon anledning att på detta sätt definiera vad som ska omfattas av den religiösa verk- samheten. Vad som ska ingå i en religiös verksamhet kommer i stället att framgå av definitionen av begreppet trossamfund. Begreppen guds- tjänst och själavård är därutöver inte konfessionsneutrala, vilket också är ett skäl till att utredningen föreslår en ny definition av begreppet trossamfund.

Utredningen anser vidare att det ska framgå av målsättningen att det statliga stödet ska bidra till att upprätthålla och stärka de grund- läggande värderingar som samhället vilar på. Därmed speglar mål- sättningen bättre den avsikt som regeringen uttalat med stödet, att främja demokrati och delaktighet, med respekt för jämställdhet och alla människors lika värde. En del trossamfund efterfrågar också stöd för att utveckla sitt arbete med demokratifrågor. Genom att for- mulera detta som en målsättning blir det tydligt att stödet ska bidra till att utveckla och stärka arbetet med dessa frågor.

Eftersom det huvudsakliga motivet till stödet är religionsfri- heten är det enligt utredningen inte rimligt eller lämpligt att formu- lera en målsättning som gör det möjligt att följa upp stödets bety- delse för den religiösa verksamheten eller att kräva att stödet ska ge några särskilda effekter i detta avseende. Stödet har i första hand ett värde för att säkra en mänsklig rättighet och inte främst för tros- samfundens samhällsnyttiga verksamheter. Dessutom fördelas det statliga bidraget huvudsakligen som ett organisationsbidrag, vilket i sig är svårt att följa upp. Däremot är det möjligt att genomföra över- gripande utvärderingar av stödets effekter utifrån målsättningen om att upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värder- ingar. Det kan t.ex. handla om att utvärdera andelen kvinnor i styrelser, liksom trossamfundens arbete med demokrati- och värde- grundsfrågor.

SOU 2018:18

Sammanfattning

Förändringar av stödformerna

I dag fördelas det statliga bidraget huvudsakligen som ett organisa- tionsbidrag avsett för trossamfundens kärnverksamhet. Ur religions- frihetssynpunkt är det av särskild vikt att värna om trossamfundens oberoende och det finns därför anledning till att bidraget även fort- sättningsvis till stor del bör fördelas som ett organisationsbidrag. Däremot ger organisationsbidrag myndigheten sämre förutsätt- ningar att följa upp och försäkra sig om att statliga medel verkligen går till det som de är avsedda för. Med ett organisationsbidrag finns det inte heller några garantier för att medel fördelas vidare till församlingar och verksamheter som är i störst behov av stöd. Därför anser utredningen att andelen av stödet som fördelas som verksamhetsbidrag och projektbidrag bör öka i förhållande till dagens nivåer.

För att stödja trossamfundens organisatoriska utveckling före- slår utredningen också att ett ändamålsenligt organisationsutveck- lingsbidrag ska inrättas. Ett sådant bidrag kan vara till gagn för många trossamfund som har svårigheter vad gäller att förvalta en omfattande ekonomisk och administrativ verksamhet.

Verksamhetsbidrag för utbildning av trossamfundens och församlingarnas företrädare

Utredningen föreslår att ett verksamhetsbidrag inrättas som kan sökas av stödberättigade trossamfund eller deras församlingar för att finansiera såväl konfessionell som icke-konfessionell utbildning av företrädare. Bakgrunden till förslaget är att de teologiska utbild- ningar som i dag tar emot stöd inte i sig kan anses vara trossamfund och därför inte bör vara stödberättigade. Därutöver är det ur lika- behandlingssynpunkt otillfredsställande att inte alla trossamfund kan ta del av detta verksamhetsbidrag. Med utredningens förslag blir det möjligt för alla stödberättigade trossamfund och deras församlingar att söka bidrag för utbildningar som t.ex. kan ges vid högskolor, folk- högskolor, studieförbund eller av andra utbildningsanordnare.

Utredningens kartläggning visar därutöver att flera trossamfund uttrycker ett behov av såväl konfessionell som icke-konfessionell utbildning. Flera företrädare för trossamfunden och församlingarna har bristfälliga kunskaper i det svenska språket, liksom om de svenska

Sammanfattning

SOU 2018:18

samhällsförhållandena, och det kan påverka deras kontakter med det svenska samhället och med människor som söker sig till tros- samfunden. Det är också angeläget att trossamfunden ges möjlig- heter att stärka företrädarnas kunskaper och kompetens i demo- kratifrågor, särskilt med hänsyn till utredningens förslag om ett förtydligat demokratikriterium.

En ny trossamfundsdefinition

Ett trossamfund definieras i lagen (1998:1593) om trossamfund som en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst. Utredningen anser att denna definition inte är tydlig och att det är svårt att göra en förutsägbar bedömning av vad som är en religiös verksamhet. Definitionen utgår vidare ifrån ett kristet språkbruk och kan därför inte anses vara konfessionsneutral.

Utredningen anser att fokus i en definition av begreppet tros- samfund inte bör ligga på trosinnehållet, utan på vilken form av verksamhet som utövas. Det som ska omfattas av definitionen ska vidare vara sådana verksamheter som anses skyddsvärda enligt be- stämmelsen om religionsfrihet i Europakonventionen (artikel 9.1).

En religiös verksamhet utövas i stor utsträckning genom guds- tjänst, bön eller meditation. Dessa begrepp har också en innebörd som är väl förankrad bland trossamfunden och hos allmänheten. Religiös verksamhet brukar också innehålla särskilda ritualer som t.ex. firande av högtider, sammankomster för andliga eller existen- tiella frågor eller andaktsövningar. Utredningen föreslår därför att med begreppet trossamfund ska avses en gemenskap som utövar reli- giös verksamhet genom gudstjänst, bön, meditation eller ritualer.

Enligt Europadomstolens praxis måste en trosuppfattning upp- nå en viss nivå av slagkraft, allvar, sammanhållning och betydelse

(”attain a certain level of cogency, seriousness, cohesion and im- portance”) för att vara skyddsvärd enligt artikel 9.1 i Europakon- ventionen. På samma sätt måste en gemenskaps religiösa verksamhet bedömas utifrån dess allvar och betydelse, t.ex. om den innefattar regelbundna passageriter såsom vigsel och begravning.

Ur ett likabehandlingsperspektiv och mot bakgrund av att det i dag finns sekulära livsåskådningssällskap som utövar ritualer så- som vigslar och begravningar i samma omfattning som flera stöd-

SOU 2018:18

Sammanfattning

berättigade trossamfund kan det finnas skäl att också låta sådana sekulära sällskap bli stödberättigade. Utredningen har inte haft i upp- drag att föreslå ett livsåskådningsneutralt stödsystem, men anser att det kan finnas skäl för regeringen att tillsätta en utredning för att se över om livsåskådningssällskap, vars verksamhet bör anses vara skyddsvärd enligt artikel 9.1 i Europakonventionen, också ska kunna få stöd.

Formella villkor för stöd

Utredningen anser att det finns flera skäl till att fortsatt ställa krav på att stödberättigade trossamfund ska ha en fast och tydlig organi- satorisk struktur. Personer som söker sig till ett trossamfund och som deltar i dess verksamhet ska kunna veta hur trossamfundet är organiserat och vem som är ansvarig för dess verksamhet. Det är också avgörande för staten att trossamfundet är en juridisk person samt har en formell ledning som kan representera och tala för dess medlemmar. Enligt utredningen infrias dessa behov bäst genom att trossamfundet är registrerat hos Kammarkollegiet. Samma villkor avseende trossamfundens organisering blir därmed gällande för så- väl statsbidraget som den statliga avgiftshjälpen.

För att vara stabila och ha egen livskraft är det också viktigt med tydliga krav på trossamfundens ekonomi och redovisning. Tros- samfunden ska inte kunna vara starkt skuldsatta. Sådana krav kan ses som en försäkran för trossamfundens betjänade, dvs. deras med- lemmar och regelbundna deltagare, att det statliga stödet bidrar till det som det är avsett för. Därutöver ska det krav som i dag ställs på att ett trossamfunds religiösa verksamhet i huvudsak ska finansieras av dem som betjänas av samfundet och är bosatta här i landet fort- satt gälla. Kravet kan ses som ett skydd för trossamfundens själv- ständighet eftersom ett trossamfund som tar emot stora bidrag eller gåvor av en organisation eller person utanför samfundet kan hamna i en beroendeställning till denna. Utredningen anser dock att det krav som i dag ställs på att trossamfunden ska disponera de lokaler de använder för sin verksamhet inte är motiverat och därför ska slopas.

Det finns skäl att ställa vissa formella krav gällande minsta anta- let betjänade och hur länge verksamheten ska ha bedrivits, eftersom

SOU 2018:18

Sammanfattning

Ett vägrat stödberättigande kan innebära en inskränkning av religionsfriheten

Det är utredningens bedömning att en vägran att erkänna ett tros- samfund som stödberättigat med anledning av att demokratikrite- riet inte är uppfyllt i vissa fall kan innebära en inskränkning av religionsfriheten enligt Europakonventionen. Det framgår nämli- gen av Europadomstolens praxis att en stat inte ska värdera olika trosuppfattningars legitimitet eller de sätt på vilka de uttrycks eller manifesteras. Europakonventionen ger även ett mycket starkt skydd för ett trossamfunds autonomi och inre liv. Ageranden som kan anses stå i strid med demokratikriteriet har ofta, enligt trossamfunden, ett nära samband med deras religiösa lära eller inre förhållanden.

Europakonventionen tillåter inskränkningar av religionsfriheten under vissa angivna förutsättningar. Sådana inskränkningar måste vara föreskrivna i lag, ha ett visst legitimt syfte och anses vara nöd- vändiga i ett demokratiskt samhälle. Eftersom en vägran att erkänna ett trossamfund som stödberättigat kan innebära en inskränkning av religionsfriheten måste demokratikriteriet vara tydligt reglerat och utformas med utgångspunkt i sådana värden som anses som särskilt skyddsvärda i ett demokratiskt samhälle.

Det finns flera problem med det nuvarande demokratikriteriet

Enligt det nuvarande demokratikriteriet ska ett trossamfund bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på. Utredningen anser att det finns flera problem med det nuvarande demokratikriteriet. Kriteriet är för det första vagt och otydligt utformat och är därför svårt att tillämpa i prak- tiken. Att ställa krav på att trossamfundet ska bidra till att upprätt- hålla och stärka samhällets grundläggande värderingar gör kriteriet otydligt eftersom alla trossamfund på något sätt skulle kunna anses bidra. Det finns dessutom inte någon enhetlig och uttömmande be- skrivning av vad som avses med de grundläggande värderingar som samhället vilar på. Trossamfunden kan därför inte klart förutse vilka ageranden från deras sida som kan innebära att stödberättigande väg- ras. Bristen på tydlighet ökar även risken för godtycke från besluts- fattarens sida, vilket är oacceptabelt med tanke på att vägrat stöd- berättigande kan innebära en inskränkning av religionsfriheten.

SOU 2018:18

Sammanfattning

Trossamfundens liksom församlingars, företrädares och föreläsares ageranden kan ligga till grund för exkludering

Enligt utredningens förslag får stöd inte lämnas om trossamfundet eller någon av dess församlingar eller företrädare agerar på sådant sätt som anges i någon av exkluderingsgrunderna. Det ska inte en- bart handla om legala företrädare, utan även personer som på andra sätt får anses företräda trossamfundet gentemot de betjänade eller allmänheten, såsom formellt utsedda eller anställda religiösa ledare, lärare etc. Ansvar för företrädares ageranden ska endast aktualiseras när företrädaren agerar inom ramen för trossamfundets eller en av dess församlingars verksamhet.

Ett trossamfund samt dess församlingar har även ett stort ansvar för föreläsare etc. som bjuds in. Om ett trossamfund eller en försam- ling bjuder in en föreläsare som exempelvis förespråkat hat mot vissa grupper innebär det att föreläsaren och dess åsikter ges legitimitet. Att ge stöd till ett sådant trossamfund eller en sådan församling är oför- enligt med målsättningen om att stödet ska bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på.

Utgångspunkter för exkluderingsgrunderna

Grundläggande värderingar som kan anses särskilt skyddsvärda i det svenska samhället anges i regeringsformens program- och mål- sättningsstadga (1 kap. 2 § RF). Stadgan bygger till stor del på in- ternationella konventioner som Sverige har anslutit sig till, såsom Europakonventionen, FN:s internationella konvention om med- borgerliga och politiska rättigheter och barnkonventionen. Den om- fattar värderingar såsom alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet, demokratins idéer, delaktighet och jämlikhet samt skydd mot diskriminering, den enskildes privat- liv och familjeliv samt barns rätt. Detta är värderingar som ses som särskilt skyddsvärda i ett demokratiskt samhälle och ageranden som kränker dessa kan innebära inskränkningar av andra personers fri- och rättigheter.

Av dessa värderingar har utredningen lagt fokus på sådana som kan ha särskild betydelse i förhållande till trossamfunden. Det har inte varit relevant om de ageranden som tas upp faktiskt förekom- mer i trossamfund i dag och i så fall i vilken omfattning. Utred-

Sammanfattning

SOU 2018:18

ningen anser i stället att det är tillräckligt att man kan anta att ett trossamfund, i dag eller i framtiden, inte kommer att respektera en viss särskilt skyddsvärd grundläggande värdering för att ta med den som exkluderingsgrund. Utifrån detta föreslår utredningen exklu- deringsgrunder inom följande områden:

Våld mot person, tvång och hot

Stöd får självklart inte lämnas om ett trossamfund utövar våld mot person, tvång eller hot. Inte heller trossamfund som rättfärdigar, främjar eller uppmanar till våld mot person, tvång eller hot ska få statligt stöd. Det skulle t.ex. kunna handla om ett trossamfund som rättfärdigar våld i nära relationer, eller som främjar tvångsäktenskap eller våldsbejakande extremism genom spridande av propaganda, finansiering eller rekrytering. Att uppmana till angrepp skulle t.ex. kunna ske genom att ett trossamfund uppmanar till våld, tvång eller hot mot personer på grund av deras kön, könsöverskridande identi- tet, sexuella läggning, religiösa övertygelse, etniska tillhörighet eller politiska åsikter.

Kränkningar av barns rättigheter

Förhållandet mellan barnets bästa och barnets respektive föräldrar- nas religionsfrihet är komplext. Föräldrarna har rätt att fostra sitt barn och därmed att påverka barnet när det gäller religiösa frågor. Enligt barnkonventionen är dock staten skyldig att skydda barn från att skadas, oavsett i vilken miljö detta kan ske. Utredningen anser att staten aldrig bör stödja trossamfund som kränker ett barns rättigheter på sådant sätt att det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det skulle t.ex. kunna handla om ett trossamfund som utsätter barn för skadliga bestraffningar. Inte heller trossamfund som rättfärdigar, främjar eller uppmanar till skadliga kränkningar av barns rättigheter ska vara stödberätti- gat. Det skulle t.ex. kunna handla om trossamfund som uppmanar föräldrar till ett visst agerande, såsom att upprätthålla en viss tradi- tionell sedvänja eller att vägra barn vård eller utbildning, som inne- bär en påtaglig risk för att barns hälsa eller utveckling skadas. Det

SOU 2018:18

Sammanfattning

skulle också kunna handla om trossamfund som rättfärdigar, främ- jar eller uppmanar till barnäktenskap.

Inskränkningar av betjänades fri- och rättigheter

Det förekommer att olika religioner eller trossamfund föreskriver särskilda uppträdanderegler som anhängare måste följa i sitt privat- liv. Det kan t.ex. röra sig om regelbunden närvaro vid gudstjänster, utförande av särskilda ritualer etc. Statens utrymme för att inskränka de val anhängare gör i syfte att följa religiösa påbud är enligt Europa- konventionen mycket begränsat, även om påbuden kan vara skad- liga för anhängarnas välbefinnande. Anhängare som inte accepterar ett trossamfunds religiösa påbud måste dock alltid ha en ovillkorlig rätt att lämna samfundet i fråga.

Om ett trossamfund inskränker en betjänads fri- och rättigheter genom tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet ska stödberät- tigande vägras. Det skulle t.ex. kunna röra sig om trossamfund som utnyttjar att en betjänad befinner sig i en beroendeställning eller utnyttjar att en betjänad exempelvis befinner sig i vanmakt, har en intellektuell funktionsnedsättning eller någon sjukdom.

Diskriminering och klara överträdelser av principen om alla människors lika värde

En grundläggande värdering i ett demokratiskt samhälle är att dis- kriminering eller kränkningar av personer på grund av bl.a. kön, religion och sexuell läggning inte kan tolereras. Om ett trossam- fund inte skulle respektera principen om alla människors lika värde bör det därför som regel inte vara stödberättigat. Samtidigt skyddar Europakonventionen trossamfundens autonomi och inre liv och ett trossamfund bör, i enlighet med sin religiösa lära, bl.a. fritt få välja vilka personer som ska företräda den religiösa kärnverksamheten, såsom religiösa ledare och lärare, även om detta innebär en särbe- handling som grundas på t.ex. kön eller sexuell läggning. Även dis- krimineringslagen (2008:567) får anses medge viss särbehandling när det gäller sådana religiösa företrädare. Om ett trossamfund däremot diskriminerar personer som söker andra tjänster hos samfundet ska det inte vara stödberättigat. Diskriminering skulle även kunna ske

Sammanfattning

SOU 2018:18

om ett trossamfund t.ex. vägrar någon tillträde till en offentlig guds- tjänst på grund av sexuell läggning, eller inom en utbildningsverk- samhet.

Utredningen anser även att trossamfund som klart överträder principen om alla människors lika värde ska exkluderas från statens stöd. Det kan t.ex. handla om trossamfund som uttrycker missakt- ning för grupp av personer med anspelning på t.ex. kön, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket

Utredningen anser att ett trossamfund som aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket inte ska vara stödberättigat. Det skulle t.ex. kunna handla om ett trossamfund som uppmanar till att inte följa svensk lag, svika medborgerliga skyldigheter eller inte hör- samma myndigheters påbud. Med medborgerliga skyldigheter avses endast lagliga skyldigheter och inte moraliska förpliktelser mot sam- hället, såsom utövande av rösträtt. I undantagsfall kan uppmaning till lagbrott m.m. vara förenligt med stödberättigande. Det måste i så fall röra sig om uppmaning till civil olydnad som helt syftar till att bevara eller återupprätta demokratiska värden.

Bestämmelser om återkallelse av stödberättigande införs

I nuvarande regelverk saknas bestämmelser om såväl återkallelse av stödberättigande för statsbidrag, som återkrav av statsbidrag med anledning av att ett trossamfund inte längre uppfyller villkoren för stödberättigande. I lagen om trossamfund finns återkallelsebestäm- melse för den statliga avgiftshjälpen, men det anges inte under vilka förutsättningar hjälpen får återkallas, vilket är otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

I syfte att skydda statens medel och samhällets grundläggande värderingar föreslår utredningen att en återkallelsebestämmelse in- förs i lagen om stöd till trossamfund som innebär att ett stödbe- rättigande ska återkallas om ett trossamfund inte längre uppfyller villkoren för stöd. Bestämmelsen ska gälla för såväl det statliga bidraget som den statliga avgiftshjälpen. Om ett trossamfund till- fälligt inte uppfyller något av de formella villkoren för stödberätti-

SOU 2018:18

Sammanfattning

gande, t.ex. om det inte har tillräckligt antal betjänade, kan trossam- fundet få tillfälle att avhjälpa bristen. Ett trossamfund ska återbetala organisationsbidrag som samfundet har fått utan att uppfylla villkoren för stödberättigande såvida det inte finns särskilda skäl för eftergift.

För att beslutsmyndigheten ska kunna ta ställning till frågor om stödberättigande och återkrav föreslår utredningen att stödberätti- gade trossamfunden ska anmäla sådana ändrade förhållanden som kan medföra att villkoren för stödberättigande inte längre är uppfyllda.

Ärenden som rör stödberättigande ska prövas av Myndigheten för stöd till trossamfund

Utredningen anser att den ordning som i dag råder där regeringen prövar ärenden som rör stödberättigande är olämplig av flera skäl och i stället bör beslutanderätten delegeras till myndighetsnivå. Till att börja med så kan inte sådana ärenden anses vara av sådan princi- piell betydelse eller särskild vikt att de kräver regeringens prövning. Utredningen har vidare föreslagit förändringar av de materiella reg- lerna som rör villkoren för stödberättigande. Genom förslagen pre- ciseras villkoren och prövningen kommer huvudsakligen innebära en tillämpning av rättsregler. Detta minimerar utrymmet för lämplighets- avvägningar eller andra mer politiska bedömningar. Genom att pröv- ningen delegeras till myndighetsnivå får trossamfunden vidare ett skydd mot politiskt styrda beslut, samtidigt som besluten kan bli föremål för fullständig prövning i allmän förvaltningsdomstol.

Utredningen anser att det finns ett värde i att alla ärenden som rör statens stöd till trossamfund samlas vid en myndighet och före- slår därför att Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) ska fatta beslut om stödberättigande samt om fördelning och återkrav av statsbidrag. SST är statens expertmyndighet i trossamfundsfrågor och har en djupgående insyn i och kunskap om trossamfundens för- hållanden.

Beslut om stödberättigande kan vara mycket känsliga samt i vissa fall även komplexa beslut att fatta. Utredningen anser därför att sådana beslut bör fattas kollektivt av ett särskilt beslutsorgan inom SST. Beslutsorganet ska benämnas Rådet för beslut om stöd- berättigande och dess ledamöter ska utses av regeringen.

Summary

SOU 2018:18

In the light of this, the inquiry has been charged with reviewing state support to religious communities. Under its terms of reference, the inquiry is to analyse the effects of the current support system on the religious communities concerned and society in general. The inquiry is additionally to propose a new objective for the State’s support to religious communities and new criteria for receiving that support, including a clearer democracy criterion compatible with free- dom of religion. The inquiry is also to propose new provisions on revoking support and recovering funds paid out. The inquiry’s terms of reference do not, however, instruct the inquiry to form an opinion on whether the State should allocate funding to religious communities at all.

In additional terms of reference, the inquiry was charged with surveying the provision of and demand for denominational training in Sweden, geared towards religious community leaders. The in- quiry is also to assess the provision of non-denominational training for representatives of religious communities and the demand for such training in religious communities, e.g. training on Swedish society and fundamental freedoms and rights, democracy and gender equality.

The importance of the support for the religious communities and society in general

The overall view of the inquiry is that state support is extremely important for religious communities. Were this funding to be reduced or abolished, particularly help with collecting membership fees, this would have major consequences for the activities of the religious communities. Above all, it would place the religious com- munities in a less advantageous position than the Church of Sweden. The support is therefore significant as a point of principle, because it places all religious communities on roughly the same footing in terms of conducting religious activities. In this way, the support to religious communities helps to ensure that all people in Sweden are able to practise their religion and thus exercise their religious free- dom on relatively equal terms.

In addition, the state support helps to give religious communi- ties the fundamental prerequisites they need to carry out activities that are important for meeting people’s varying existential needs.

SOU 2018:18

Summary

This encompasses those situations in which people turn to reli- gious communities, such as particular life events such as weddings and funerals, and also when in crisis or suffering misfortune. The activities of religious communities in health, the prison and pro- bation service and civil contingency planning, are particularly important in this context. They also play an important role in engagement with culture and the arts, particularly in ensuring that individuals with a foreign background are able to retain their culture and identity. Furthermore, several religious communities carry out a great deal of social work with newly arrived migrants and socially vulnerable people, which is important for individuals who the public welfare system finds it difficult to reach. The inquiry also finds that, to a certain extent, the support can strengthen funda- mental democratic values and stimulate participation in democracy, partly in that the religious communities have to comply with the current democracy criterion, and in that several religious com- munities are organised in line with the tradition of formal societies in Sweden.

However, the contribution of the religious communities in strengthening fundamental democratic values is not clear in all re- spects, and there are examples of religious communities that have maintained values and structures that restrict individuals in terms of enjoying their freedoms and rights.

Grounds for the State to support religious communities

In the view of the inquiry, freedom of religion must be seen as the main reason for the State to support religious communities. The State is obliged to take a neutral stance towards different religious communities. By allocating funding to religious communities and offering help with collecting membership fees free of charge, the State can rest assured that no religious community is given a particularly advantageous position in society in relation to the State. All religious communities thus conduct their religious activities on equal terms and all individuals are granted relatively identical funda- mental opportunities to exercise their religious freedom. Furthermore, the international conventions ratified by Sweden state that the State is to promote freedom of thought, conscience and religion.

Summary

SOU 2018:18

The social benefit provided by the activities of the religious communities is an additional reason for providing support. The religious communities fulfil an important function for many people’s wellbeing, partly by meeting people’s existential needs. This is particularly the case in conjunction with particular life events such as weddings and funerals, but also when in crisis or suffering misfortune. Through their cultural and social activities, the religious communities also contribute towards social benefit. In their activities, the religious communities can also encourage democratic parti- cipation, strengthen democratic values and counteract anti-democ- ratic tendencies.

Giving support to religious communities places the State in a better position to conduct dialogue and consult with religious com- munities and forge connections with people who are engaged in them.

Proposed new objective of support

Given that the inquiry considers that freedom of religion must be seen as the main justification for support, in the future the objective should continue to be that support is to help to create conditions for the religious communities to actively conduct religious activities with a long-term focus. The objective as it currently stands states that activities of a religious nature are to take the form of services, pastoral cure, religious instruction and care. The inquiry considers that there is no reason to define in this manner what religious activities must cover. Instead, what religious activities are to include will be shown in the definition of the term ‘religious community’. Additionally, the terms ‘services’ and ‘pastoral cure’ are not denomi- nation-neutral, which is another reason for the inquiry to propose a new definition of the term ‘religious community’.

The inquiry further considers that the objective should make it clear that state support is to contribute towards maintaining and strengthening the fundamental values on which society is based. The objective would thereby better reflect the Government’s intention, expressed by providing the support, of promoting democracy and participation, with respect for gender equality and the equal value of all people. Some religious communities also seek funding to help

SOU 2018:18

Summary

develop their work on democracy. Incorporating this into the wording of the objective makes it clear that the funding is intended to help develop and strengthen work on these issues.

Because the main justification for the support is freedom of religion, the inquiry does not deem it reasonable or appropriate to formulate an objective whereby the importance of the support for the religious activity is to be followed up, or to require that the support has any specific effects in this respect. The support pri- marily has a value in terms of safeguarding a human right and not primarily in terms of the activities of religious communities that are beneficial to society. Additionally, the government grant is mainly allocated as an organisational grant, which in itself is difficult to follow up. On the other hand, it is possible to carry out overall evaluations of the effects of the support on the basis of the objective of maintaining and strengthening the fundamental values of society. This may, for example, involve evaluating the proportion of women on governing bodies, and the work of the religious communities on democracy and values issues.

Changes in forms of support

Today the government grant is mainly allocated as an organisa- tional grant intended for the core activities of religious communi- ties. From the point of view of freedom of religion, it is particularly important to protect the independence of the religious communi- ties and there are therefore grounds for the grant to continue to largely be allocated as an organisational grant in the future. On the other hand, organisational grants give the agency less scope to monitor and assure itself that the government funding really is being used for the purposes for which it is intended. Nor does an organisational grant provide any guarantees that the funding will be passed on to the communities and activities that are in the greatest need of support. Therefore, the inquiry considers that the propor- tion of support allocated as operational grants and project grants should increase compared with today’s levels.

To support the organisational development of the religious communities, the inquiry also proposes that an appropriate organisa- tion development grant be set up. Such a grant could be of benefit

Summary

SOU 2018:18

to many religious communities facing difficulties managing exten- sive financial and administrative activities.

Operational grants for training representatives of religious communities

The inquiry proposes that an operational grant be established, which can be applied for by eligible religious communities or their groups to finance both denominational and non-denominational training of representatives. The background to this proposal is that the theological training courses which currently receive support cannot in themselves be considered to be religious communities and therefore should not be eligible for funding. In addition, from the equal treatment perspective, it is unsatisfactory that not all reli- gious communities are able to receive this operational grant. The inquiry’s proposal will enable all religious communities entitled to support and their groups to seek grants for training that, for example can be given at higher education institutions, folk high schools, in non-formal adult education, or by other training providers, etc.

The survey conducted by the inquiry additionally shows that several religious communities express a need for both denomi- national and non-denominational training. Several representatives of the religious communities and their groups lack Swedish lan- guage skills and knowledge of Swedish society, and this can affect their contact with Swedish society and with people who turn to the religious communities. It is also necessary for the religious com- munities to be given opportunities to improve their representtatives’ skills and competence in the field of democracy, particularly in terms of the inquiry’s proposal to more clearly specify the democ- racy criterion.

A new definition of a religious community

A religious community is defined in the Act (1998:1593) on religious communities as a fellowship for religious activities that includes holding services. The inquiry considers that this definition is un- clear and that it is difficult to make a predictable assessment of what religious activities are. The definition also draws on Christian

SOU 2018:18

Summary

language and can therefore not be considered to be denomination- neutral.

The inquiry considers that the focus of a definition of the term of religious community should not lie in the content of the faith but in the form of activity carried out. The activity covered by the definition must furthermore be such activity as is considered worthy of protection under Article 9.1 of the European Convention on Human Rights.

Religious activity is largely conducted through worship, prayer or meditation. These terms also have a meaning that is well-established among religious communities and the general public. Religious activ- ity usually also includes specific rituals, such as celebrating festivals, coming together around spiritual or existential questions, or devo- tions. The inquiry therefore proposes that the term ‘religious com- munity’ be considered to be a community that conducts religious activity through worship, prayer, meditation or rituals.

Under the case law of the European Court of Human Rights, a religious belief must “attain a certain level of cogency, seriousness, cohesion and importance” to be considered worthy of protection under Article 9.1 of the European Convention on Human Rights.

In the same way, a community’s religious activity must be judged on the basis of its gravity and importance, for example whether it includes regular rites of passage such as weddings and funerals.

From an equal treatment perspective, and in the light of the fact that today there are secular belief communities that perform rituals such as weddings and funerals to the same extent as several religious communities eligible for state funding, there may be grounds to also allow such secular groups to be entitled to state funding. The inquiry has not been tasked with proposing a belief-neutral support system, but considers that there may be grounds for the Govern- ment to appoint an inquiry to review whether secular belief com- munities whose activity should be considered worthy of protection under Article 9.1 of the European Convention on Human Rights should also be eligible for support.

Summary

SOU 2018:18

Formal support criteria

The inquiry considers that there are several reasons to continue to require that religious communities eligible for funding have an established and clear organisational structure. People who turn to a religious community and participate in its activities must be able to know how the religious community is organised and who is respon- sible for its activities. It is also crucial to the State that the religious community is a legal entity and has a formal leadership capable of representing and speaking on behalf of its members. According to the inquiry, these needs are best met by the religious community being registered with the Legal, Financial and Administrative Services Agency (Kammarkollegiet). The same criteria regarding the organisa- tion of the religious community will thus apply to both the govern- ment grant and government assistance in the collection of fees.

In order for religious communities to be stable and self-sus- taining, it is also important that there are clear criteria governing their finances and accounting. It must not be possible for religious communities to be heavily in debt. Such criteria can be seen as an assurance to those served by the religious communities that the state support is used for the purposes for which it is intended. In addition, the current criterion that the religious activity of the religious community must largely be financed by those served by the community and resident here in Sweden must continue to apply. This requirement can be seen as protecting the religious commu- nity’s independence, because a religious community receiving major grants or gifts from an organisation or person outside the com- munity may find itself in a position of dependency vis-à-vis this organisation or person. However, the inquiry considers that the current requirement whereby religious communities must have the right of disposal over the premises they use for their activities is not justified and therefore is to be abolished.

There are grounds to set certain formal criteria regarding the minimum number of people served and the length of time activities must have been conducted, as this provides an assurance that the religious community is stable and self-sustaining, and that the support will actually lead to lasting, active religious activity. Given that the purpose of the support is to promote freedom of religion, the inquiry considers that these criteria should not be too stringent

SOU 2018:18

Summary

so as not to exclude several smaller religious communities. The inquiry therefore proposes that the criterion for the number of people served be lowered from 3,000 to 1,000. However, in the future too, activities must have been run for at least five years. The inquiry also finds that there are no grounds for the current criterion on the geographical spread of activities and that this should be abolished.

Generally, the same requirement should apply to all religious communities, and therefore the inquiry proposes that the oppor- tunity for collaborative bodies and small religious communities which are part of an internationally active religious community to receive support be removed.

A clearer democracy criterion

The inquiry has drawn the conclusion that it is necessary to in- troduce a democracy criterion in the support legislation for several reasons. Firstly, Chapter 1, Article 2 of the Instrument of Govern- ment imposes upon the State a duty to work positively to ensure that the fundamental values of society are protected. State support should thereby not be awarded to activities that contravene or counteract these values. Through international conventions that Sweden has ratified, the Swedish State is also obliged to protect and promote various rights under these conventions, and for this reason support must, as a rule, be able to be refused should human rights be infringed. The legitimacy of the support also presumes that public funding is not paid out to religious communities that conduct activities incompatible with our fundamental values. The inquiry therefore judges that a democracy criterion should be set, irrespec- tive of the manner in which the support is granted, i.e. also cover- ing state assistance in collecting membership fees.

Refusal of entitlement to support may result in restricting freedom of religion

It is the assessment of the inquiry that a refusal to recognise a religious community as being eligible for support due to the fact that it fails to meet the democracy criterion may in some cases

Summary

SOU 2018:18

involve restricting freedom of religion under the European Con- vention on Human Rights. The case law of the European Court of Human Rights shows that it is not for a State to evaluate the legit- imacy of different faiths or the way in which they are expressed or manifested. The European Convention on Human Rights also pro- vides extremely strong protection for the autonomy and internal life of religious communities. According to the religious communi- ties, actions that can be considered to contravene the democracy criterion are often closely linked to their religious teachings or internal circumstances.

The European Convention on Human Rights permits restric- tions to freedom of religion under certain stated conditions. Such restrictions must be laid down by law, have a certain legitimate purpose and be considered to be necessary in a democratic society. Because a refusal to recognise a religious community as eligible for support may mean restricting freedom of religion, the democracy criterion must be clearly regulated and worded on the basis of values that are considered to be particularly worthy of protection in a democratic society.

The current democracy criterion is associated with several problems

The inquiry considers that the current democracy criterion is associated with several problems. Firstly, the criterion is vague and unclearly worded and is therefore difficult to apply in practice. Setting requirements that the religious community must contribute to maintaining and strengthening the fundamental values of society makes the criterion unclear, because all religious communities could be considered to contribute in some way or other. Additionally, there is no consistent and exhaustive description of what is meant by the fundamental values on which society is based. The religious community therefore cannot clearly predict which actions on their part might lead to entitlement to support being refused. The lack of clarity also increases the risk of discretionary assessments and arbitrary decisions on the part of decision-makers, which is un- acceptable considering that refusing entitlement to support may involve restricting religious freedom.

SOU 2018:18

Summary

In addition, the preparatory works when drafting the current democracy criterion are unclear and contradictory, partly because they state that the State is not permitted to make any more detailed assessment of the community’s teachings in relation to the common values of society, while the actions mentioned often concern differ- ent religious beliefs. Another major problem with the preparatory works is that they pay too little attention to the relationship between the democracy criterion and freedom of religion and fail to address protection of freedom of religion under the European Convention on Human Rights at all.

The democracy criterion should be worded on the basis of clearly stated grounds for exclusion

The inquiry considers that the democracy criterion should be worded in such a way as to exclude religious communities that act in contravention of fundamental values in Swedish society that are particularly worthy of protection. The legislator would thereby be able to state when restriction of freedom of religion is justified. Regulation would thus be limited to situations where it really is necessary for the State to intervene. Furthermore, this would make it easier for the religious communities to predict in advance which actions might lead to entitlement to support being refused and would limit decision-makers’ opportunities to make arbitrary assess- ments. It would also make it possible to strike a reasonable balance between the State’s need for control and the religious communities’ need for privacy and independence, while facilitating application in practice.

The inquiry is aware that a democracy criterion with grounds for exclusion has shortcomings. For example, there is a risk that by stating clear grounds for exclusion, actions from which the State would wish to distance itself, but which were not predicted, or which only become relevant in the light of changes in our values, might be missed. The inquiry considers that such shortcomings are the price of predictable and clear legislation.

Summary

SOU 2018:18

The actions of the religious communities and their groups, representatives and speakers may prove grounds for exclusion

In line with the inquiry’s proposal, support will not be granted if the religious community or any of its groups or representatives acts in such a way as stated in any of the grounds for exclusion. This not only concerns legal representatives, but also people who may be considered to represent in other ways the religious community in relation to those it serves or the general public, such as formally appointed or employed religious leaders, teachers, etc. Responsibi- lity for the actions of the representative only becomes relevant when the representative acts within the remit of the religious community’s activity or that of one of its groups.

A religious community and its groups also bear major respon- sibility for speakers, etc. invited in. If a religious community or one of its groups invites in a speaker who advocates hate against certain groups, for example, this legitimises the speaker and their opinions. Granting support to such a religious community or group is in- compatible with the aim of helping to maintain and strengthen the fundamental values on which society is based.

Points of departure for grounds for exclusion

Fundamental values that can be considered to be particularly worthy of protection in Swedish society are set out in Chapter 1, Article 2 of the Instrument of Government. This provision largely rests on the international conventions that Sweden has ratified, such as the European Convention on Human Rights, the UN’s

International Covenant on Civil and Political Rights and the Con- vention on the Rights of the Child. It covers values such as the equal worth of all and the liberty and dignity of the individual, the ideals of democracy, participation and equality and protection against discrimination, the private and family lives of the individual and the rights of the child. These are values that are seen as partic- ularly worthy of protection in a democratic society, and actions that infringe these may restrict other people’s freedoms and rights.

The inquiry has focused on the values that may be of particular importance in relation to religious communities. It was not relevant whether the actions addressed actually occur in religious com-

SOU 2018:18

Summary

munities today and if so, to what extent. Instead, the inquiry considers that it is sufficient that it can be assumed that a religious community, today or in the future, will not respect a certain funda- mental value particularly worthy of protection in order to include it as grounds for exclusion. On this basis, the inquiry proposes grounds for exclusion in the following areas:

Violence against the person, force and threats

Support will naturally not be provided if the religious community exercises violence against the person, force or threats. Nor will religious communities that justify, promote or encourage violence against the person, force or threats receive state support. For example, this might involve a religious community justifying violence in close relationships, or promoting forced marriage or violent extremism by spreading propaganda, providing financing or conduct- ing recruitment. Attacks might be encouraged by a religious com- munity encouraging violence, force or the making of threats against people due to their sex, transgender identity, sexual orientation, reli- gious conviction, ethnic origin or political opinions, for example.

Infringement of children’s rights

The relationship between what is best for the child and the freedom of religion of the child and their parents respectively is a complex one. Parents have the right to bring up their child and thus to influence the child on issues of religion. However, accord- ing to the Convention on the Rights of the Child, the state has an obligation to protect children from harm, irrespective of the environ- ment in which this may occur. The inquiry considers that the state should never support religious communities that infringe a child’s rights in such a way as to cause a tangible risk of harm to the child’s health or development. For example, this might involve a religious community inflicting harmful punishments on children. Nor may religious communities that justify, promote or encourage harmful infringements of children’s rights be entitled to support. For example, this might involve a religious community urging parents to act in a particular way, such as maintaining a certain traditional

Summary

SOU 2018:18

custom or refusing children care or education, which involves a tangible risk of harm to a child’s health or development. It might also involve religious communities that justify, promote or encourage child marriage.

Restrictions on the rights and freedoms of those served by the religious communities

Different religions or religious communities may prescribe partic- ular rules of behaviour that adherents must follow in their private life. This may involve regular attendance at worship, performing particular rituals, etc. The State’s scope to restrict the choices adherents make in order to follow religious commands is very limited under the European Convention on Human Rights, even though the commands may be harmful to the adherents’ wellbeing. Adherents who do not accept the religious decrees of a religious community must, however, always have an unconditional right to leave the community in question.

If a religious community restricts the freedoms and rights of those it serves through force or exploiting a vulnerable situation, it should be refused entitlement to support. For example, this might involve a religious community exploiting the fact that someone it serves finds themselves in a dependent position, is powerless or has an intellectual disability or illness.

Discrimination and clear infringement of the principle of the equal value of all people

A fundamental value in a democratic society is that discrimination or abuse of people due to their sex, religion and sexual orientation cannot be tolerated. If a religious community were not to respect the principle of equal value of all people, it should therefore as a rule not be eligible for support. At the same time, the European Convention on Human Rights protects the autonomy and inner life of religious communities and a religious community should, in line with its religious teaching, be free to choose the people who are to represent its core religious activities, such as religious leaders and teachers, even if this involves discrimination due to e.g. sex or

SOU 2018:18

Summary

sexual orientation. Even the Discrimination Act (2008:567) must be considered to allow a certain degree of discrimination regarding such religious representatives. If, on the other hand, the religious community discriminates against people applying for other posts in the community, it should not be eligible for state support. Dis- crimination might also be permissible if the religious community refuses someone access to public worship due to their sexual orientation, or in an educational context, for example.

The inquiry also considers that a religious community that clearly infringes the principle of equal value of all people must be excluded from state funding. This may, for example, involve a reli- gious community that expresses disdain for groups of people with reference to their sex, ethnic origin, belief or sexual orientation.

Actively counteracts the democratic form of government

The inquiry considers that a religious community that actively counteracts the democratic form of government must not be eligible for support. This might, for example, involve a religious community encouraging its adherents not to follow Swedish law, to fail to fulfil their civic duties or to ignore orders from authorities. Civic duties refer here only to legal obligations and not moral undertakings to society, such as exercising the right to vote. In exceptional cases, encouraging adherents to break the law, etc. may be compatible with eligibility for support. In such cases, this must involve urging civil disobedience which entirely seeks to preserve or re-establish democratic values.

Provisions on revoking entitlement to support will be introduced

The current Act on support to religious communities lacks pro- visions on revoking entitlement to government grants, and on recovering government grants should a religious community no longer fulfil the criteria entitling it to support. The Act on religious communities contains a provision whereby government assistance with the collection of fees may be revoked, but it does not state the circumstances in which this may happen, which is unsatisfactory from the rule of law perspective.

Summary

SOU 2018:18

With the aim of protecting state funding and the fundamental values of society, the inquiry proposes that a revocation provision be introduced in the Act on support to religious communities, setting out that entitlement to support must be revoked if the religious community no longer fulfils the criteria for support. The provision must apply to both the government grant and help from the state in collecting fees. If the religious community temporarily fails to meet any of the formal entitlement criteria, for example if it does not serve a sufficient number of people, the religious com- munity may be given an opportunity to rectify the deficiency.

A religious community must repay organisational grants that the community has received without fulfilling the entitlement criteria as long as there are no particular grounds for concessions to be made.

So that the decision-making agency is able to reach a decision on questions of entitlement to support and recovery, the inquiry proposes that religious communities be entitled to support report such changes in circumstances that may result in failure to meet the entitlement criteria.

Cases concerning entitlement to support are to be resolved by the Swedish Agency for Support to Faith Communities

The inquiry considers that the system currently in place whereby the Government reviews cases concerning entitlement to support is inappropriate for several reasons and instead the right of decision should be delegated to government agency level. The first point is that such cases cannot be considered to be of such importance in principle or of such particular importance as to demand review by the Government. The inquiry has also proposed amendments to the material rules concerning the criteria for entitlement to support. The proposals make the conditions more specific and review will mainly involve applying legal rules. This minimises the scope for weighing up appropriateness or other more political assessments. Delegating review to government agency level furthermore affords the religious communities protection against politically motivated decisions, while the decisions made may be subjected to complete review in a public administrative court.

Författningsförslag

SOU 2018:18

Mål för stödet

4 § Stödet ska bidra till att skapa förutsättningar för trossamfun- den att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet, samt till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på.

Villkor för stödberättigande

5 § Stöd får lämnas endast till ett trossamfund som

1.är ett registrerat trossamfund enligt lagen (1998:1593) om tros- samfund,

2.har minst 1 000 betjänade som är bosatta i Sverige,

3.har bedrivit verksamhet i Sverige under minst fem år före ansökan om stödberättigande, och

4.i huvudsak får sin religiösa verksamhet finansierad av betjän- ade som är bosatta i Sverige.

6 § Stöd får inte lämnas till ett trossamfund som har skulder för svenska skatter eller avgifter hos Kronofogdemyndigheten eller som är i likvidation eller försatt i konkurs.

Stöd får inte heller lämnas om trossamfundet eller någon av dess församlingar eller företrädare, inom ramen för trossamfundets eller en församlings verksamhet,

1.utövar våld mot person, tvång eller hot,

2.kränker ett barns rättigheter på sådant sätt att det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas,

3.rättfärdigar, främjar eller uppmanar till sådan typ av kränk- ning som anges i 1 eller 2,

4.inskränker en betjänads fri- och rättigheter genom utnytt- jande av utsatt belägenhet,

5.bryter mot diskrimineringsförbud i diskrimineringslagen (2008:567) eller klart överträder principen om alla människors lika värde, eller

6.aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket.

Om det finns synnerliga skäl får stöd lämnas även om en för- samling eller en företrädare agerar på sådant sätt som anges i andra stycket.

SOU 2018:18

Författningsförslag

Fördelning och återkrav av statsbidrag

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om bidragsformer samt om fördelning och återkrav av statsbidrag. Vid fördelning av statsbidrag ska beaktas om ett trossamfund får statlig avgiftshjälp.

Den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om fördel- ning och återkrav av statsbidrag.

Statlig avgiftshjälp

8 § Ett beslut om stödberättigande för statlig avgiftshjälp som fattas före den 1 november gäller från och med det följande be- skattningsåret.

I lagen (1999:291) om avgift till registrerat trossamfund finns be- stämmelser om förfarandet vid statlig avgiftshjälp för trossamfund som har beviljats stödberättigande för statlig avgiftshjälp enligt denna lag.

Återkallelse av stödberättigande

9	§ Om ett trossamfund inte längre uppfyller villkoren i 5 och
6	§§, ska stödberättigandet återkallas. Ett beslut om återkallelse av

stödberättigande gäller omedelbart.

Innan ett stödberättigande återkallas på grund av brist enligt 5 § 1, 2 eller 4, eller 6 § första stycket när det gäller skulder för svenska skatter eller avgifter hos Kronofogdemyndigheten, får trossamfun- det ges tillfälle att avhjälpa bristen.

Anmälningsskyldighet

10 § Ett trossamfund som har beviljats stödberättigande ska utan dröjsmål till den myndighet som prövar frågor om stödberättig- ande anmäla sådana ändrade förhållanden som kan medföra att villkoren för stödberättigande inte längre är uppfyllda.

SOU 2018:18

Författningsförslag

1.4Förslag till lag om ändring i lagen (1999:291) om avgift till registrerat trossamfund

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1999:291) om avgift till registre- rat trossamfund ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				1 §1
Bestämmelser om statlig hjälp					Bestämmelser om statlig hjälp
med bestämmande, debitering och					med	att	bestämma,		debitera,
redovisning av avgifter till Svenska					redovisa och ta in avgifter till
kyrkan samt med att ta in					trossamfund		finns	i 8 a § lagen
avgifterna	finns i		16 §	lagen	(1998:1591) om Svenska kyrkan
(1998:1593)		om	trossamfund.		samt i lagen (2019:000) om stöd
Bestämmelser		om	kyrkoavgift		till	trossamfund.		Bestämmelser
finns i	7	och	8 §§	lagen	om	kyrkoavgift		finns	i 7 och
(1998:1591) om Svenska kyrkan.					8 §§ lagen om Svenska kyrkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020.

1 Senaste lydelse 1999:957.

Författningsförslag

SOU 2018:18

12 § Projektbidrag får lämnas under högst tre år till ett trossam- fund eller en församling som huvudsakligen betjänar till landet in- vandrade trosbekännare för att bygga upp en central eller lokal verksamhet (etableringsbidrag).

13 § Projektbidrag får lämnas till församlingar som behöver bi- draget för att kunna ha lokaler för religiös verksamhet (lokal- bidrag).

Lokalbidrag får lämnas för att

1.skaffa lokaler genom nybyggnad eller köp,

2.bygga om eller genomgripande rusta upp församlingens lokaler, och

3.anpassa församlingens lokaler för personer med funktions- nedsättning.

Lokalbidrag får inte lämnas för lokaler som statsbidrag betalas för enligt förordningen (2016:1367) om statsbidrag till allmänna samlingslokaler.

Beslut om att statsbidrag inte ska betalas ut eller återbetalas

14 § Rådet för beslut om stödberättigande får besluta att organi- sationsbidrag inte ska betalas ut under tid som avses i 9 § andra stycket lagen (2019:000) om stöd till trossamfund, eller i avvaktan på ett slutligt avgörande i ärende om återkallelse av stödberätti- gande för statsbidrag om det finns anledning att anta att stöd- berättigandet kommer att återkallas.

15 § Rådet för beslut om stödberättigande ska besluta om åter- betalning av organisationsbidrag som ett trossamfund har fått utan att uppfylla villkoren för stödberättigande i 5 och 6 §§ lagen (2019:000) om stöd till trossamfund.

Om det finns särskilda skäl får kravet på återbetalning efterges helt eller delvis.

16 § Rådet för beslut om statsbidrag till trossamfund får besluta att ett beviljat bidrag inte ska betalas ut, om det kan antas att bidraget har beviljats av rådet på grund av felaktiga uppgifter.

SOU 2018:18

Författningsförslag

Rådet för beslut om statsbidrag till trossamfund får besluta att ett bidrag ska betalas tillbaka om

1.det har beviljats av rådet på grund av felaktiga uppgifter,

2.det inte används för det ändamål som det har beviljats för, eller

3.trossamfundet eller församlingen inte lämnar sådana hand- lingar och andra uppgifter som avses i 19 §.

Statlig avgiftshjälp till trossamfund

17 § Beslut om att bevilja eller återkalla stödberättigande för stat- lig avgiftshjälp enligt lagen (2019:000) om stöd till trossamfund verk- ställs av Skatteverket i enlighet med lagen (1999:291) om avgift till registrerat trossamfund, efter underrättelse från Myndigheten för stöd till trossamfund.

18 § Om ett trossamfund endast får statlig avgiftshjälp och inte statsbidrag är stödet kostnadsfritt för trossamfundet.

Redovisning

19 § Ett trossamfund som har beviljats stödberättigande enligt lagen (2019:000) om stöd till trossamfund, eller en församling som har tagit emot bidrag enligt denna förordning, ska till Myndigheten för stöd till trossamfund lämna de redovisningshandlingar, verksam- hetsberättelser och andra uppgifter som myndigheten bestämmer.

Överklagande

20 § I 40 § förvaltningslagen (2017:900) finns bestämmelser om överklagande till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna förordning än beslut om organisationsbidrag enligt 6–8 §§, om att inte betala ut statsbidrag enligt 14 § och 16 § första stycket och om återbetalning av statsbidrag enligt 15 § och 16 § andra stycket får dock inte överklagas.

SOU 2018:18

Författningsförslag

1.6Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2001:588) om behand- ling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet ska ha följ- ande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §1

Beträffande personer som avses i 2 kap. 2 § lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet får i beskattningsdatabasen behandlas uppgifter

1.som behövs vid Skatteverkets handläggning av ärenden som görs med stöd av

– kupongskattelagen (1970:624),

– fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

– lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,

– lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift,

– skatteförfarandelagen (2011:1244),

– mervärdesskattelagen (1994:200),

– lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter,

– lagen (1999:445) om exportbutiker,

– inkomstskattelagen (1999:1229),

– lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borge- närsuppgifter,

– lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete, eller

– annan författning med bestämmelser om skatter och social- avgifter,

2.om planerad, beslutad, pågående eller avslutad revision och annan kontroll av skatter och avgifter,

3.om att fordran mot en person registrerats hos Kronofogde- myndigheten och om indrivningsresultat,

4.om beslut om näringsförbud,

5.om antal anställda och anställdas personnummer,

1 Senaste lydelse 2017:391.

Författningsförslag

SOU 2018:18

6.om plusgiro- och bankgironummer, om fullmakt lämnats för bank- eller plusgiro att ta emot skatteåterbetalning på ett konto samt uppgifter om fullmakten och kontot,

7.för förberedelsearbete vid fastighetstaxering,

8.om lagfarna köp av hela eller delar av fastigheter samt om fastighetsregleringar vid vilka mer än två hektar åkermark, betes- mark och skogsmark överförs från en fastighet till en annan och där frivillig överenskommelse om likviden föreligger,

9.om tillsyn enligt alkohollagen (2010:1622),

10.som behövs för

–handläggning av ärenden enligt lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,

–handläggning av ärenden enligt lagen (2012:843) om admini- strativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,

–handläggning av ärenden enligt lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet,

–handläggning av ärenden enligt lagen (2015:912) om automa- tiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton,

–handläggning av ärenden enligt lagen (2015:911) om identi- fiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton,

–handläggning av ärenden enligt lagen (2017:182) om automa- tiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet, och

–annat informationsutbyte och annan handräckning enligt internationella åtaganden,

11. från aktiebolagsregistret,

12. från vägtrafikregistret,

13. från Folkhälsomyndigheten om tillstånd enligt alkohollagen och om omsättning enligt restaurangrapport,

14. från Arbetsförmedlingen om beslut om arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder samt om utbetalt belopp och datum för utbetalningen,

15. från Tullverket om debiterad mervärdesskatt vid import, exportvärden, antal import- och exporttillfällen samt de tidsperio- der som uppgifterna avser samt uppgifter från verket som behövs för tillämpningen av 3 kap. 30 § andra stycket mervärdesskattelagen och för fastställande, uppbörd eller kontroll av mervärdesskatt vid import,

16. från Försäkringskassan om försäkring mot kostnader för sjuklön när det gäller arbetsgivaren och den försäkrade, om sjuk-

Författningsförslag

SOU 2018:18

1.7Förslag till förordning om ändring i förordningen (2017:104) med instruktion för Myndigheten för stöd till trossamfund

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2017:104) med instruktion för Myndigheten för stöd till trossamfund

dels att 1, 4–7, 9 och 11 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Myndigheten för stöd till trossamfund har till uppgift att

1.främja en dialog mellan staten och trossamfunden,

2.bidra med kunskap om trossamfundsfrågor,

3. pröva frågor om statsbidrag		3. pröva frågor om statligt stöd
enligt lagen (1999:932) om stöd		enligt lagen (2019:000) om stöd
till trossamfund och förordningen		till trossamfund och förordningen
(1999:974) om statsbidrag	till	(2019:000) om stöd till trossam-
trossamfund,		fund,
4. föra en fortlöpande dialog		4. föra en fortlöpande dialog
med bidragsberättigade trossam-		med stödberättigade trossamfund
fund om förutsättningarna	för	om förutsättningarna för stödet,
stödet,

5.ha kontakt med och samverka med andra myndigheter och organisationer i frågor som rör trossamfund, och

6.handlägga frågor om trossamfundens roll i krisberedskaps- samordning.

					4 §
Inom myndigheten					ska det	Inom myndigheten ska det
finnas	ett	särskilt		beslutsorgan		finnas två särskilda beslutsorgan
som benämns Rådet för beslut						som benämns Rådet för beslut
om statsbidrag till trossamfund.						om stödberättigande och Rådet
						för beslut om statsbidrag till
						trossamfund.
Rådet		har	de		uppgifter	De särskilda beslutsorganen
som	framgår av			förordningen		har de uppgifter som framgår av
(1999:974)		om	statsbidrag till			förordningen (2019:000) om stöd

Författningsförslag SOU 2018:18

						5 §
Rådet för beslut om statsbidrag							De	särskilda	beslutsorganen
till trossamfund ska bestå av en							ska bestå av en ordförande, en
ordförande,		en	vice ordförande				vice ordförande och högst tre
och högst tre andra ledamöter.							andra ledamöter. Det ska finnas
Det ska finnas tre ersättare.							tre ersättare.
Myndighetschefen					eller	den	Myndighetschefen eller				den
myndighetschefen utser är före-							myndighetschefen utser är före-
dragande i rådet.							dragande i de särskilda besluts-
							organen.
						6 §
Rådet för beslut om stats-							De	särskilda	beslutsorganen
bidrag till		trossamfund			ansvarar		ansvarar för sina beslut samt för
för sina beslut.							sin verksamhet inför myndighe-
							tens ledning.
Rådet ansvarar för sin verk-
samhet inför myndighetens ledning.
						7 §
Myndighetens				ledning		an-	Myndighetens		ledning		an-
svarar inför regeringen för att							svarar inför regeringen för att de
Rådet för beslut om statsbidrag							särskilda beslutsorganen			tilldelas
till trossamfund tilldelas resurser							resurser för sin verksamhet samt
för sin verksamhet samt för att							för att	verksamheten		bedrivs
verksamheten			bedrivs		författ-		författningsenligt		och	effektivt
ningsenligt		och		effektivt		och	och redovisas på ett tillförlitligt
redovisas på ett tillförlitligt sätt.							sätt.
						9 §
Rådet för samråd ska bestå av							Rådet för samråd ska bestå av
representanter för de trossam-							representanter för de trossam-
fund	och	de	samverkansorgan				fund som enligt lagen (2019:000)
som	anges	i	3 § förordningen				om stöd till trossamfund har
(1999:974)		om		statsbidrag		till	beviljats	stödberättigande			för
trossamfund. Varje trossamfund							statsbidrag. Varje		trossamfund
ska ha en representant i rådet							ska ha en representant i rådet.
och samverkansorganen ska re-							För varje representant ska det
presenteras genom de trossamfund							finnas en ersättare.

SOU 2018:18

Författningsförslag

som ingår i dem. För varje repre- sentant ska det finnas en ersättare.

Myndighetschefen ska vara ordförande i rådet.

Rådet får vid behov låta representanter för andra trossamfund än de som avses i första stycket delta i rådets sammanträden. Ett sådant beslut får fattas av myndighetschefen.

		11 §
Regeringen	utser för	en	Regeringen		utser för	en
bestämd tid	ordförande,	vice	bestämd	tid	ordförande,	vice
ordförande samt andra leda-			ordförande samt andra leda-
möter och ersättare i Rådet för			möter och ersättare i Rådet för
beslut om statsbidrag till tros-			beslut om	stödberättigande		och
samfund, efter nominering av			Rådet för beslut om statsbidrag
Rådet för samråd bland före-			till trossamfund. Myndighets-
trädare för de trossamfund och de			chefen ska ingå i Rådet för beslut
samverkansorgan som anges i 3 §			om stödberättigande.
förordningen (1999:974) om stats-
bidrag till trossamfund.

Vid nominering av ledamöter och ersättare i Rådet för beslut om statsbidrag till trossamfund ska Rådet för samråd sträva efter en bred representation av de trossamfund som är berättig- ade till statsbidrag.

Ledamöter och ersättare i Rådet för beslut om statsbidrag till trossamfund utses efter nomi- nering av Rådet för samråd bland företrädare för de trossamfund som enligt lagen (2019:000) om stöd till trossamfund har beviljats stödberättigande för statsbidrag.

Vid nominering av ledamöter och ersättare i Rådet för beslut om statsbidrag till trossamfund ska Rådet för samråd sträva efter en bred representation av de trossamfund som har beviljats stödberättigande för statsbidrag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2018:18

2.2Utgångspunkter för arbetet

Utgångspunkten för utredningens arbete har varit de önskemål och avsikter med stödet till trossamfunden som regeringen formulerat i direktiven till utredningen. Regeringen har betonat att det är ange- läget att målsättningen för stödet till trossamfunden är anpassat till den nuvarande och framtida mångfalden av trossamfund i Sverige och till behoven i samhället. Stödet ska också spegla regeringens avsikt om att stödet till trossamfunden ska främja demokrati och delaktighet, med respekt för jämställdhet och människors lika värde. Samtidigt betonas det i utredningens direktiv att ett förtydligat demokratikriterium ska överensstämma med religionsfriheten. Ut- redningens uppgift har alltså varit att väga olika rättigheter och grund- läggande demokratiska värden mot varandra, samt att utforma en reglering som är tydlig och tillämpbar.

Utredningen har tolkat sitt uppdrag som att det omfattar de tre lagar som stödsystemet utgår ifrån: lagen (1998:1593) om trossam- fund, lagen (1999:291) om avgift till registrerat trossamfund och lagen (1999:932) om stöd till trossamfund. Utredningen har även sett över förordningar som berör statens stöd till trossamfund.

Utredningen har behövt förhålla sig till ett antal begrepp som kan ses som komplexa och mångtydiga. Det gäller begreppet re- ligion, liksom begreppen demokrati och samhällets grundläggande värderingar. Utredningen har valt att inledningsvis inte försöka ge definitioner till dessa begrepp eftersom sådana skulle riskera att föregripa de analyser och bedömningar som utredningen gör i sam- band med förslagen om en ny definition av begreppet trossamfund samt ett förtydligat demokratikriterium. Resonemang om begrep- pet religion återfinns därför i kapitel 11 och begreppen demokrati och samhällets grundläggande värderingar i kapitel 12.

Betänkandet är uppdelat i två delar. Den första delen innehåller bakgrundskapitel där bl.a. det mångreligiösa landskapet, trossamfun- den och deras verksamhet beskrivs, liksom rättslig reglering av tros- samfunden och stödet. Den andra delen innehåller en analys av stödets effekter, liksom utredningens bedömningar och förslag. I den andra delen redovisas också en analys av förslagens konsekvenser, ikraftträ- dande och övergångsbestämmelser samt författningskommentar.

SOU 2018:18

Uppdraget och dess genomförande

2.3Utredningsarbetet

2.3.1Sekretariat, referensgrupp och expertgrupp

Utredningsarbetet har under den särskilda utredaren bedrivits av två sekreterare med placering i Stockholm och i Jönköping. Till sin hjälp har utredningen haft en parlamentarisk referensgrupp som representerat alla riksdagspartierna. Referensgruppen har haft fem sammanträden inklusive ett slutjusteringsmöte. Till utredningen har även en expertgrupp varit knuten. I expertgruppen har det ingått två företrädare från Kulturdepartementet och en från Utbildnings- departementet samt en representant från Myndigheten för stöd till trossamfund (SST). I gruppen har det även funnits expertis i reli- gionsvetenskap, juridik och förvaltningsfrågor. Expertgruppen har sammanträtt vid fem tillfällen inklusive ett slutjusteringsmöte.

2.3.2Möten och samråd

Utredningen har haft möten med ett flertal företrädare för de stöd- berättigade trossamfunden. Direkta samtal har förts med företrädare för Equmeniakyrkan, Evangeliska frikyrkan, Förenade islamiska föreningar i Sverige, Svenska islamiska församlingar, Islamiska kultur- centerunionen, Islamiska shia samfunden, Eritreanska ortodoxa kyr- kan, Serbisk ortodoxa kyrkan, Syrisk ortodoxa ärkestiftet, Grekisk ortodoxa metropolitdömet, Pingst – fria församlingar i samverkan, Romersk-katolska kyrkan, Judiska centralrådet och Sveriges buddhistiska samarbetsråd. Utredningen har även träffat företrä- dare för de stödberättigade trossamfunden vid möten som SST har hållit i och har presenterat arbetet för regeringens trossamfundsråd. Utredningen har även samtalat med och presenterat arbetet för Sveriges kristna råd och rådets medlemsföreningar, samt för före- trädare för Sveriges imamråd.

Därutöver har utredningen haft samråd med ett flertal muslimska och ortodoxa trossamfund tillsammans med studieförbunden Ibn Rushd, Bilda och Sensus. Inom ramen för uppdraget om utbildnings- frågor har utredningen haft möten med Prästseminariet i Stockholms katolska stift, Teologiska Högskolan i Stockholm, Sankt Ignatios andliga akademi och ytterligare några företrädare för de muslimska och ortodoxa trossamfunden. Utredningen har även haft möten

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2018:18

med Svenska kyrkans ledning och med trossamfund som inte är stöd- berättigade, däribland Mormonerna. Möten har också hållits med ideella föreningar såsom Humanisterna och Hjälpkällan.

Vidare har utredningen haft möten med personer som utför andlig vård inom sjukvården, liksom med personal på Sahlgrenska och Karolinska universitetssjukhusen. Samtal har förts med perso- nalansvarig för den andliga vården inom Kriminalvården.

Utredningen har haft möten eller varit i kontakt med flera av de myndigheter som är berörda av utredningens arbete, däribland Barn- ombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Östergötlands kompetensteam avseende heders- relaterat våld, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Skatteverket. Utredningen har även haft möte med 2017 års arvs- fondsutredning (S 2017:06) och med den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

Utredningen har varit i kontakt med tjänstemän med ansvar för trossamfundsfrågor i Norge, Danmark, Finland, Island, Tyskland och Storbritannien. Genom en ambassadbeställning har utredningen begärt in uppgifter om hur stöd till trossamfund regleras i olika europeiska länder. Utredningen har även haft ett möte på Kultur- departementet i Oslo tillsammans med tjänstemän från Norge och Danmark för att diskutera reglering av trossamfund och stöd i respektive land.

2.3.3Enkäter

Utredningen har genomfört två enkäter om stödet med hjälp av undersökningsföretaget Novus. Den första enkäten skickades ut till samtliga 43 bidragsberättigade trossamfund (se bilaga 3 avse- ende bidragsberättigade trossamfund) och hade en svarsfrekvens på 73 procent. Den andra skickades ut till 580 församlingar anslutna till något av de bidragsberättigade trossamfunden och hade en svars- frekvens på 40 procent. Enkäterna innehöll ett flertal öppna frågor och gav därigenom trossamfunden och församlingarna möjligheter att framföra sina intressen och åsikter i olika frågor till utredningen. Enkäterna beskrivs närmare i avsnitt 9.3.3. Inom ramen för tilläggs- direktivet rörande utbildning har utredningen också skickat ut

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

I detta kapitel ges en övergripande beskrivning av hur religions- friheten har växt fram liksom hur den religiösa mångfalden har ökat i samhället. Vidare ges en redogörelse för olika trossamfund som finns i Sverige och för religiös aktivitet i Sverige.

3.2Religionsfrihetens framväxt i Sverige

Vid framväxten av det svenska nationsbygget var kyrka och stats- makt tätt sammanflätade. I samband med kung Gustav Vasas krö- ning i Uppsala domkyrka 1528 etablerades ett evangeliskt-lutherskt kungarike där kyrkan underställdes staten. Under reformationen tvingades kyrkan att bryta med påvedömet och efter Uppsala kyrko- möte 1593 blev det förbjudet att utöva någon annan religion än den lutherska. Samtliga barn i Sverige skulle döpas inom åtta dygn från födseln, alla människor var tvungna att gå i kyrkan och deras tro kontrollerades genom hus- och katekesförhör. Från 1700-talet var ett regelbundet deltagande i nattvard en lagstadgad skyldighet. Stat, kyrka och samhälle blev en sammanvävd enhet. Socken fungerade som en förvaltningsenhet med prästen som en statlig ämbetsman och kyrkan fick ansvar för fattigvård, skola, sjukvård och folkbok- föring.

Religionsfrihetens stegvisa införande hänger samman med den politiska och idémässiga utvecklingen under upplysningstiden och med den materiella utveckling som 1800-talets industrialism inne- bar. De första stegen mot ett uppluckrande av religionsmonopolet togs 1781 och 1782 då en s.k. toleransedikt och ett judereglemente infördes, vilka gav invandrare av kristen och judisk tro begränsade möjligheter att bilda egna församlingar. I början av 1800-talet bör- jade kyrkans ställning att ifrågasättas. Upplysningens idéer och liberala tankar om individens frihet och om separation mellan stat och kyrka fick fäste i intellektuella kretsar och inom de groende folkrörelserna. Genom 1809 års regeringsform infördes rätten till samvetsfrihet, vilket innebar att var och en var fri att utöva sin religion såvida den inte störde samhällets lugn eller åstadkom allmän för- argelse. Eftersom prästerskapet behöll sitt inflytande över kyrko- lagen, vilken gav dem särskilda privilegier, ändrades lagen enbart steg- vis under den första delen av 1800-talet.

SOU 2018:18

Det religiösa landskapet i förändring

Genom moderniseringen av statsapparaten började kyrkorna för- lora sina förvaltningsuppgifter. Behovet av en mer effektiv admini- stration tvingade fram reformer av sockenstämmans verksamhet och genom 1862 års kommunförfattningar skiljdes sockenstämman och kyrkorådet helt åt. Tidigare hade socken varit ansvarig för alla and- liga och världsliga angelägenheter och prästen hade varit dess ordförande. Nu fick kyrkan en mer avgränsad plats i samhället där dess möjlighet till inflytande och kontroll över enskilda individer minskade. Förändringen ägde rum jämsides med en tilltagande urba- nisering och därmed en situation då människor tog sig bort från den sammanhållna jordbrukskulturen och närheten till kyrkan. Som ett resultat av detta minskade deltagandet i nattvard och husförhör från mitten av 1800-talet (Lövheim och Nordin 2015).

Religionsmonopolet utmanas av pietismen och väckelserörelsen

Under 1600- och 1700-talet hade rörelser uppstått i Tyskland, så- som pietismen och herrnhutismen, som utvecklade den lutherska läran och som utmanade religionsmonopolet. Pietismen var en folklig fromhetsrörelse som betonade en religiös hängivelse och allvar samt en moralisk livsföring och under 1700-talet spred den sig till Sverige. Utifrån den lutherska tanken om det allmänna och alla troendes prästadöme, ifrågasattes behovet av kyrkan som en mellanhand till gud (Jopke 2015). Pietisterna samlades i hemmen, i s.k. konventiklar, för att be och läsa bibeln och denna utomkyrkliga aktivitet blev ett hot mot den kyrkliga organisationen. I ett försök att motarbeta pietisterna och slå vakt om en enhetlig religion infördes 1726 det s.k. konventikelplakatet som förbjöd pietisternas samman- komster. Konventikelplakatet resulterade dock i att kyrkan hamnade i konflikt med den religiositet och väckelse som grodde på många håll i landet. Stora delar av det svenska prästerskapet tog också in- spiration från pietismen, vilket gav upphov till splittring inom kyrkan, samtidigt som pietismen lade grunden till den väckelserö- relse som på allvar kom att utmana kyrkans ställning på 1800-talet (Thurfjell 2015, s. 44 ff.).

Inspirerade av de frikyrkor som etablerats i Storbritannien och USA uppstod under 1800-talet en ny väckelserörelse i Sverige, den s.k. frikyrkorörelsen. Rörelsen växte delvis fram ur pietismen, men

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

etablerade sig också som en reaktion mot de sociala problem som rådde under den tidiga industrialismen. Dess kyrkor engagerade sig i samhällslivet bl.a. genom att starta folkbildning och bekämpa den utbredda alkoholismen. Frikyrkorörelsen hade ofta en antihierarkisk prägel och utmanade därför kyrkans monopol. Deras anhängare kallades ibland för läsare eftersom de själva, utan präst, läste och tolkade bibeln (Hallingberg 2011). Till en början motarbetades fri- kyrkorna aktivt av statsmakten. Flera av rörelsens ledare blev fängslade eller landsförvisade och i flera fall genomförde myndig- heterna tvångsdop av barn till baptister. Den begränsade religions- friheten blev också en anledning för flera att utvandra från Sverige till Amerika.

Frikyrkorörelsen blev en viktig kraft i framväxten av den svenska demokratin. Inom flera frikyrkor hade både män och kvinnor rösträtt och yttrandefrihet och dessa ideal förespråkades i samhället i stort av de politiskt aktiva inom rörelsen. Rörelsen hade också förgreningar inom de politiska partierna, liksom inom nykterhets- rörelsen och arbetarrörelsen (Svanberg m.fl. 2011, s. 160). I kraft av dess politiska styrka tvingades statsmakterna stegvis lätta på mötes- restriktionerna och öppna upp för religionsfrihet. Inom statskyrkan fanns också strömningar som argumenterade för en mer tolerant hållning mot andra samfund och för reformer inom kyrkan. Delar av frikyrkorörelsen utvecklades också nära Svenska kyrkan. Det dröjde dock till 1858 innan konventikelplakatet avskaffades och först 1868 försvann tvånget om att döpas i kyrkan och att minst en gång om året ta nattvard. Genom dissidentlagstiftningen 1873 blev det möjligt att träda ut ur Svenska kyrkan, men enbart om man i stället gick med i ett annat godkänt trossamfund.

Fullständig religionsfrihet infördes inte förrän 1952 då religions- frihetslagen trädde i kraft. Religionsfrihetslagen innebar att var och en gavs rätt att fritt utöva sin religion, att delta i religiösa sam- mankomster och att sluta sig samman med andra i religiösa gemen- skaper. Det blev också möjligt att ha en statlig tjänst utan att vara medlem i Svenska kyrkan. En proposition som antogs av riksdagen 1951 slog fast att kyrkan inte var en myndighet vars huvuduppgift var att utföra statliga angelägenheter utan att den var ett trossam- fund (prop. 1951:100 s. 50). Det dröjde dock innan kyrkan formellt separerades från staten.

SOU 2018:18

Det religiösa landskapet i förändring

3.2.1Relationsförändringen mellan Svenska kyrkan och staten

Under 1900-talet fick politiska och sekulära livsåskådningar en hemvist inom den växande arbetarrörelsen. Dessa åskådningar hade i sig en förmåga att skapa gemenskap och mening. Genom upp- byggandet av välfärdsstaten fördes ansvar inom det sociala området över från kyrkan till samhället samtidigt som vetenskapen blev en konkurrent till kyrkan när det kom till att lämna svar på existen- tiella frågor. Den organiserade kristendomen kritiserades också inom kulturdebatten av bland annat filosofen Ingemar Hedenius, samtidigt som kyrkan ofta hamnade på motståndarsidan i kampen för jämställdhet. Den tilltagande sekulariseringen, liksom den ökade religiösa mångfalden i samhället, gjorde att en separation mellan stat och kyrka på sikt sågs som ofrånkomlig.

Kyrkans separation från staten skedde stegvis genom ett flertal reformer under 1900-talet. År 1919 togs den obligatoriska under- visningen i kristen tro bort, den s.k. katekesundervisningen, och 1930 reformerades det kyrkliga församlingsstyret så att det sam- manföll med de borgerliga kommunerna. Det blev därmed tydligt att kyrkan var en del av det offentliga, men med ansvar endast för de andliga aspekterna i samhällslivet. Kyrkokommunerna förlorade an- svaret över skolfrågorna och 1968 ersatte religionskunskap kristen- domsundervisningen som ett ämne i skolan. Regering och riksdag började också att fatta beslut i flera kyrkliga angelägenheter. År 1958 öppnades prästämbetet upp för kvinnor och samvetsklausulen, vilken gjorde det möjligt för kvinnoprästmotståndare att enbart tjänstgöra med andra män, togs bort 1982 (prop. 1981/82:93). Dessutom ansågs det inom kyrkan att dopet skulle få en tydligare ställning som grund för kyrkotillhörighet och därför ändrades medlemsbestämmelserna 1996 så att barn inte automatiskt blev medlemmar vid födseln. För ett medlemskap kom framöver att krävas dop eller föräldrarnas aktiva beslut.

Frågan om kyrkans relation till staten utreddes under i stort sett hela efterkrigstiden. År 1972 överlämnade en kyrkoberedning under kyrkoministern Alva Myrdal ett förslag om en relationsförändring till regeringen. Det fanns dock svårigheter med att hitta lösningar vad gäller kyrkans finansiering och rättsliga status och utredningens förslag fick inte enhetligt parlamentariskt stöd (Ekström 2003,

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

s. 110 f.). En ny stat-kyrkaberedning tillsattes först 1992 och i dess slutbetänkande fastslogs att staten bör förhålla sig neutral och inte särbehandla något trossamfund (SOU 1994:42). Året dessförinnan hade kyrkolagen från 1686 ersatts av en ny som framhävde Svenska kyrkans identitet som ett självständigt trossamfund, men vars organi- sation och verksamhet skulle regleras av staten (prop. 1991/92:85). Till slut fattade riksdagen 1995 ett principbeslut om ändrade rela- tioner mellan staten och Svenska kyrkan, den s.k. stat-kyrkareformen (prop. 1995/96:80 och bet. 1995/96:KU12).

En utgångspunkt i reformen var att Svenska kyrkan skulle få ställ- ning som ett eget rättssubjekt som själv skulle reglera sina ange- lägenheter medan bestämmelser om kyrkans grundläggande organi- sation och demokratiska uppbyggnad skulle regleras i en särskild lag. En annan utgångspunkt var att en större likställighet skulle uppnås mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund, vilket var det grund- läggande motivet för att införa statlig avgiftshjälp även till andra trossamfund. Relationsförändringen ledde inte till att staten blev helt konfessionsneutral. Utöver att Svenska kyrkans grundläggande orga- nisation och demokratiska uppbyggnad regleras i en särskild lag har kyrkan bl.a. enligt begravningslagen (1990:1144) ett huvudmannaskap för begravningsverksamheten och statschefen ska enligt successions- ordningen vara av den evangeliska läran.

3.2.2Stöd till andra trossamfund än Svenska kyrkan införs och trossamfunden får en egen associationsform

Efter ett flertal motioner i riksdagen infördes 1971 ett statligt bi- drag till andra trossamfund än Svenska kyrkan. Enligt motionä- rerna var frikyrkorna i ett ekonomiskt underläge gentemot Svenska kyrkan och höjningar av mervärdesskatten och arbetsgivaravgiften hade drabbat frikyrkorna hårt. Detta ekonomiska underläge ansågs otillfredsställande ur religionsfrihetssynpunkt. Det stöd som inför- des syftade till att förbättra förutsättningarna för de ekonomiskt svaga trossamfunden ”att hålla lokaler samt erbjuda religiös service i form av gudstjänst, själavård och liknande” (bet. KrU 1971:15 s. 2).

Det statliga bidraget till trossamfunden inrättades som ett all- mänt bidrag och det utformades inga specifika mål eller villkor för stödet annat än att samfundet skulle ha minst 3 000 medlemmar. Inledningsvis fördelades stödet av Sveriges frikyrkoråd, som inrät-

SOU 2018:18

Det religiösa landskapet i förändring

tade en särskild nämnd för ändamålet. Nämnden fick 1989 en sär- skild instruktion och ställning som statlig myndighet. År 2017 gjordes myndigheten om till en enrådighetsmyndighet och fick namnet Myn- digheten för stöd till trossamfund (SST).

När statsbidraget inrättades sågs det som en temporär åtgärd i väntan på den då pågående stat-kyrkautredningen. År 1974 fick bidraget en mer permanent karaktär och förordningen (1974:404) om statsbidrag till vissa trossamfund utfärdades. Stödet omfattade inledningsvis enbart kristna trossamfund, huvudsakligen frikyrkor med rötter i 1800-talets väckelserörelse, men kort därefter utöka- des kretsen av bidragsberättigade till att också omfatta Romersk- katolska kyrkan samt judiska, ortodoxa, muslimska och andra pro- testantiska samfund.

I samband med stat-kyrkareformen gjordes en översyn av sta- tens stöd till trossamfunden av Utredningen om kyrkans personal och om samfundsstöd, bl.a. vad gäller mål och villkor för stödet (SOU 1997:45). År 2000 infördes lagen (1999:932) om stöd till tros- samfund, i vilken förutsättningarna för statsbidrag sedan dess är re- glerade (se vidare kapitel 4 avseende förutsättningarna för statsbidrag). Trossamfunden ansågs generellt sett som samhällsnyttiga och var av det skälet värda att stödjas (prop. 1998/99:124 s. 60).

Genom stat-kyrkareformen upphörde Svenska kyrkans försam- lingars och kyrkliga samfälligheters beskattningsrätt. I stället infördes en skyldighet att betala en kyrkoavgift för dem som tillhör Svenska kyrkan. Av principbeslutet inför stat-kyrkareformen följde att Svenska kyrkan kostnadsfritt skulle erbjudas hjälp med att ta in dessa avgifter, s.k. statlig avgiftshjälp (prop. 1995/96:80 s. 25 ff.). Av likställighetsskäl fattades principbeslut om att motsvarande erbju- dande om kostnadsfri avgiftshjälp skulle riktas även till andra tros- samfund (a. prop. s. 29; se även avsnitt 4.4.3). Förutsättningarna för avgiftshjälpen skulle i huvudsak motsvara dem som skulle gälla för statsbidraget. Statens stöd till andra trossamfund än Svenska kyrkan kom därmed att omfatta såväl ett statligt bidrag som en statlig avgiftshjälp. Det är dessa två former av stöd som trossam- fund än i dag kan beviljas.

Vidare infördes i samband med relationsförändringen en ny asso- ciationsform, registrerat trossamfund, genom lagen (1998:1593) om trossamfund (se även avsnitt 4.4.2). Anledningen till detta var att Svenska kyrkan efter separationen från staten blev ett eget rätts-

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

subjekt. För att ge förutsättning för likställighet mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund fick alla trossamfund en möjlighet att i formellt och rättsligt hänseende uppträda just som ett trossamfund. Enligt denna lag definieras ett trossamfund som en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst.

3.3Framväxten av det mångreligiösa Sverige

Fram till 1900-talets början var Sverige ett homogent land och i stort sett samtliga medborgare tillhörde Svenska kyrkan. År 1930 uppmättes för sista gången konfessionell tillhörighet i en nationell folkräkning och enligt denna var det fyra procent av befolkningen som inte var med i Svenska kyrkan. De flesta av dessa var i stället medlemmar i någon frikyrka. Knappt 0,2 procent tillhörde något annat trossamfund än Svenska kyrkan eller de etablerade frikyrkorna såsom baptist-, metodist- eller missionskyrkorna (SCB 1930). Fram till och med andra världskriget hade Sverige en restriktiv invand- ringspolitik som delvis var präglad av en föreställning om behovet av att värna om folkstammens bevarande. I början av kriget var möjligheterna begränsade för andra grupper än flyktingar från de nordiska grannländerna att komma till Sverige. Först i slutet av kriget tog Sverige emot en större grupp flyktingar från övriga Europa, där- ibland förintelseöverlevare som räddats genom Röda korsets försorg.

Under 1950- och 1960-talet påbörjades en arbetskraftsinvand- ring från främst Finland, Grekland, Italien, Jugoslavien och Turkiet och under 1970-talet öppnades Sverige upp för flyktinginvandring från Latinamerika, Sydöstra Europa, Mellanöstern och Afrika. Under Balkankrigen på 1990-talet och i samband med konflikter på Afrikas horn och i Mellanöstern under 2000-talet ökade invand- ringen. Från 2000 till 2015 växte andelen utrikes födda i befolk- ningen från 11 procent till 17 procent (SCB 2015). I dag har unge- fär 22 procent av befolkningen utländsk bakgrund, vilket innebär att de antingen är födda utomlands eller födda i Sverige med två ut- ländska föräldrar.

En stor andel av de som har invandrat till Sverige kommer ifrån ett land med antingen muslimsk, kristen eller buddhistisk tradition. Det innebär att Sverige på mindre än 100 år har gått från att vara ett land med en befolkning som i stort sett uteslutande varit medlem-

SOU 2018:18

Det religiösa landskapet i förändring

mar i Svenska kyrkan till att bli ett mångreligiöst land där en stor andel av befolkningen har erfarenhet av en annan tro än den lutherska. Det är svårt att avgöra hur många av dem som invandrat till Sverige som också är religiösa, men utifrån enkätundersökningar upp- skattas runt åtta procent av befolkningen i dag utöva en annan tro än den traditionellt lutherska. Det är ungefär fyra procent av be- folkningen som är medlem i ett trossamfund som inte är kristet (Andersson och Sander 2015, s. 31).

3.3.1Organiserade trossamfund i Sverige

I dag är cirka tre av fyra svenskar medlemmar i ett trossamfund, vilket i en internationell jämförelse är en hög anslutningsgrad. Det är 63 procent som är medlemmar i Svenska kyrkan och cirka 8 pro- cent som är medlemmar i något av de bidragsberättigade trossam- funden (se bilaga 3 avseende bidragsberättigade trossamfund). An- talet medlemmar som ett trossamfund redovisar motsvarar dock inte nödvändigtvis antalet religiöst aktiva personer i samfundet. Enligt enkätundersökningar är omkring 7 procent av Svenska kyrkans medlemmar aktiva medan antalet aktiva deltagare i frikyrkorna, Romersk-katolska kyrkan och de muslimska samfunden är högre än antalet formella medlemmar. SST ger samfunden möjlighet att uppge antalet aktiva deltagare eller s.k. betjänade med vilket avses medlem eller en regelbunden deltagare i verksamheten. Av anled- ningar som senare kommer att redogöras för i presentationerna av de olika samfunden är det många deltagare som är ovilliga att formellt registrera sig som betjänad i ett samfund.

Engagemangs- och medlemsutvecklingen skiljer sig åt mellan olika trossamfund och beror i stor utsträckning på den demografiska ut- vecklingen och vilka invandrargrupper som kommer till Sverige. Många trossamfund har också påverkats av den generella utveck- lingen som skett inom det civila samhället. I 2014 års Demokrati- utredning beskrivs en utveckling med förändrade engagemangs- former inom det civila samhället där det traditionella föreningslivet tappat medlemmar (SOU 2016:5 s. 134 ff.). Engagemanget har för- ändrats från att vara organiserat i formella föreningar till att bli mer spontant, kortsiktigt och organiserat i lösare nätverk och gemen- skaper. Det formella medlemskapet har blivit mindre betydelse-

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

fullt, i synnerhet bland unga. Flera företrädare för trossamfund som utredningen talat med menar också att det av denna anledning är färre personer som är villiga att bli medlemmar och att det är svårare att hitta personer till olika förtroendeuppdrag inom sam- funden. Dessutom är de troende mindre lojala till ett samfund och det är vanligt att de byter samfund eller deltar i flera olika samfunds verksamheter utan att vara medlemmar. En tendens är också att många är engagerade i sociala insatser som trossamfunden eller trosbaserade organisationer genomför, utan att vara formella med- lemmar (Ds 2015:3 s. 24).

Svenska kyrkan

Den svenska lutherska kyrkan etablerades i mitten av 1500-talet och har varit en del av staten i nära femhundra år. Införandet av religionsfrihetslagen 1952 ledde inte till en drastisk minskning av antalet medlemmar i Svenska kyrkan. Fram till 1988 var över 90 procent av Sveriges befolkning medlemmar i Svenska kyrkan och fram till 1995, då över 80 procent var medlemmar, skedde inte någon större nedgång av antalet medlemmar. År 1996 ändrades reglerna för medlemskap så att inte barn till medlemmar automatiskt blev del av kyrkan vid födseln. Därefter har antalet medlemmar minskat med över 100 000 årligen. Detta beror på aktiva utträden, samt att äldre medlemmar dör utan att det tillkommer medlemmar i samma omfattning. Effekten av denna generationsväxling förväntas öka de kommande decennierna, eftersom ålderskullen som är född på 1940-talet är stor (Svenska kyrkan 2015). Enligt Svenska kyrkans egna uppskattningar kommer färre än 50 procent av befolkningen att vara medlemmar 2030 (Pettersson och Leis-Peters 2015). Efter- som det är relativt få av dem som invandrar till Sverige som går med i Svenska kyrkan minskar även andelen av befolkningen som är med- lemmar i kyrkan i takt med att andelen utrikes födda i Sverige ökar.

De kristna frikyrkorna

De kristna frikyrkor etablerades under 1800-talet i Sverige av ut- ländska predikanter eller av svenskar som kommit i kontakt med baptistiska och metodistiska frikyrkor i Storbritannien eller USA.

SOU 2018:18

Det religiösa landskapet i förändring

Inte sällan var det svenska sjömän som predikade för svenska immigranter i Amerika och som spred läran till Sverige. År 1831 bildades en missionsförening i Stockholm med hjälp av en skotsk metodistpastor och 1848 skedde det första dopet inom en baptist- kyrka i Sverige. Detta dop har betecknats som födelseögonblicket för frikyrkorörelsen i Sverige (Svanberg och Westerlund 2011, s. 164). Statsmakten och statskyrkan försökte bekämpa frikyrkorörelsen, vilket beskrivits tidigare, och flera av dess tidiga ledare landsför- visades, däribland ledaren för den första baptistförsamlingen Fredrik Olaus Nilsson. Trots detta uppstod enskilda frikyrkoförsamlingar på flera platser i Sverige och efter införandet av dissidentlagstift- ningen 1873 växte rörelsen kraftigt.

Under åren har frikyrkorörelsen både genomlevt splittring och konsolidering. De tre äldsta samfunden, Svenska missionskyrkan, Svenska baptistsamfundet och Metodistkyrkan, har i dag bildat ett gemensamt trossamfund, Equmeniakyrkan. Equmeniakyrkan har 63 000 medlemmar och 700 församlingar över hela Sverige (SST, 2017a). Ytterligare tre av de tidiga samfunden, Helgelseförbundet, Fribaptistsamfundet och Örebromissionen, gick 1997 samman och bildade Evangeliska frikyrkan (EFK).

Den största frikyrkan i Sverige vid sidan av Equmeniakyrkan är Pingst – fria församlingar i samverkan (Pingst). Pingströrelsen bil- dades ur baptiströrelsen, men tog inspiration av pingstväckelsen eller den s.k. pentekostala teologin som uppstod i USA i början av 1900-talet. Denna betonar den personliga erfarenheten av en gud genom bl.a. bön eller dop och i dag är den pentekostala rörelsen den snabbast växande grenen inom kristendomen (Andersson och Westerlund 2012). Under Pingsts grundare Lewi Pethrus växte pingströrelsen till en organisation som kom att innefatta bokförlag, folkhögskola, tidningen Dagen och sedermera det politiska partiet Kristen demokratisk samling, numera Kristdemokraterna. Vid sidan av de ovan tre beskrivna trossamfunden är Frälsningsarmén, Sjunde- dags adventistsamfundet och Svenska alliansmissionen statsbidrags- berättigade.

Antalet medlemmar i frikyrkorna var som flest i början av 1900- talet och har därefter minskat. Det är i dag ungefär 340 000 per- soner som är medlemmar i någon av de bidragsberättigade fri- kyrkorna. I likhet med Svenska kyrkan dör fler äldre medlemmar än nya tillkommer och därför har medlemsantalet i frikyrkorna sjunkit

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

med nära 100 000 medlemmar sedan 2001 (SST 2017a). Dessutom minskar antalet församlingar i landet, vilket i huvudsak beror på att församlingar i glesbygden avvecklas eller slås samman. De senaste åren har dock medlemsantalet stabiliserats, även om andelen med- lemmar i relation till befolkningen minskar. Det är främst personer som invandrat från Afrika och Sydamerika med bakgrund i pente- kostala kyrkor eller baptistkyrkor som bidragit till att medlems- utvecklingen planat ut (Tholvsen 2015). Det är emellertid vanligt att kristna invandrare med bakgrund i frikyrkor i andra länder bildar egna församlingar och under senare år har flera s.k. migrant- kyrkor etablerats. Ytterligare runt 50 000 personer är medlemmar i andra frikyrkor än ovan nämnda, såsom Jehovas vittnen och Jesu kristi kyrka av sista dagars heliga (Skog 2001, s. 21.).

De lutherska kyrkorna

Vid sidan av frikyrkorna är Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) en organisation inom Svenska kyrkan som organiserar runt 40 000 personer. EFS bildades 1856 inom Svenska kyrkan som ett alternativ till den framväxande baptismen och dess huvudmål var att samla människor som berörts av väckelsen. Ur EFS bildades 1878 Svenska missionsförbundet och i början av 1900-talet bröt sig Evange- lisk luthersk mission (Bibeltrogna vänner) ur EFS (SST 2017a).

Därutöver är ett antal lutherska samfund från andra europeiska länder bidragsberättigade, däribland Danska, Estniska evangelisk- lutherska, Isländska, Lettiska evangelisk-lutherska, Norska och Ungerska protestantiska kyrkan. Inom Svenska kyrkan finns tyska och finska församlingar som är s.k. icke-territoriella församlingar för andra nationaliteter än svenskar. Vid sidan av de lutherska sam- funden är Anglikanska kyrkan bidragsberättigad. Det finns även ett antal mindre reformerta kristna samfund, såsom Kalvinistiska epis- kopala kyrkan, vilka inte är bidragsberättigade.

De muslimska trossamfunden

Fram till 1900-talet var svenskarnas kontakter med islam begrän- sade. De första muslimerna som levde i Sverige var förmodligen muslimska tatarer som kom som ryska krigsfångar under 1600- och

SOU 2018:18

Det religiösa landskapet i förändring

1700-talet. Vid folkräkningen 1930 självidentifierade sig elva indi- vider som muslimer. Troligen var några av dessa västerländska kon- vertiter som influerats av mystiska tolkningar av islam (Larsson 2015, s. 42). En första sunnimuslimsk organisation etablerades 1949 i Stockholm av muslimer som hade flytt till Sverige i slutet av andra världskriget. I början av 1960-talet fanns knappt 1 000 musli- mer i Sverige, men antalet ökade kraftigt från 1980-talet som ett resultat av flyktingströmmar från Mellanöstern och Nordafrika. Den s.k. Ahmadiyya-rörelsen, med rötter i den indiska subkonti- nenten, byggde den första moskén i Sverige 1975 och den är i dag en av de sammanlagt åtta ändamålsenligt byggda moskéerna. Ut- över dessa finns det ett antal böneplatser och s.k. källarmoskéer runt om i landet. Inledningsvis delade olika muslimska trosinrikt- ningar ofta samma lokaler, men med tiden har olika samfund eta- blerats som representerar olika islamtolkningar och etniska grupper.

Uppskattningsvis finns det i dag ungefär 700 000 personer med muslimsk bakgrund i Sverige. Det är långt ifrån alla med muslimsk bakgrund som är praktiserande muslimer och det faktiska antalet personer som anser sig vara muslimer är troligen betydligt lägre. År 2013 uppskattades gruppen muslimer i Sverige bestå av cirka 200 000 shiamuslimer och cirka 300 000 sunnimuslimer, vilket in- nebär att det var en betydligt högre andel shiamuslimer i Sverige än andelen shiamuslimer totalt sett i världen (Larsson och Thurfjell 2013). Troligen har antalet sunnimuslimer ökat som ett resultat av den omfattande invandringen under 2013–2017.

Enligt SST är sammanlagt 140 000 personer betjänade av något av de muslimska trossamfund som är bidragsberättigade i dag. Samt- liga muslimska samfund har svårigheter med att rapportera in antalet betjänade eftersom det inom islam inte finns någon tradition av medlemskap i ett trossamfund. Dessutom är flera av de som in- vandrat ovilliga att registrera sig som medlemmar eftersom de bär med sig en misstro mot myndigheter efter att ha levt i ett icke- demokratiskt land. Därav är det totala antalet utövande muslimer högre än vad som rapporteras.

De sju bidragsberättigade muslimska samfund representerar cirka 200 församlingar eller föreningar i Sverige och är alla medlemmar av Islamska samarbetsrådet (SST 2017a). Det äldsta samfundet är För- enade islamiska föreningar i Sverige (FIFS) som bildades 1974. Efter meningsskiljaktigheter om hur församlingarna skulle organisera sig

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

och hur islam skulle tolkas bildades 1981 Sveriges muslimska för- bund (SMF) som i dag är det största muslimska samfundet. De flesta shiamuslimska församlingarna bildade 1991 ett eget trossamfund, Islamiska shiasamfunden i Sverige (ISS). Därutöver finns Islamiska kulturcenterunionen i Sverige (IKUS), som står nära den turkiska Süleymanlirörelsen, vilken är en islamisk verksamhet som startades 1936 av Süleyman Hilmi Tunahan. Efter motsättningar rörande eko- nomi och ledarskap inom IKUS bildades Svenska islamiska försam- lingar (SIF). Utöver dessa samfund har sunnimuslimska flyktingar från forna Jugoslavien etablerat Bosniakiska islamiska samfundet (BIS) (Larsson 2015). Från årsskiftet 2016/2017 är också Islamiska fatwabyrån i Sverige bidragsberättigad.

Utöver de registrerade samfunden finns ett antal samfund, försam- lingar och föreningar som inte tillhör det Islamska samarbetsrådet. En av de äldsta muslimska organisationerna är Ahmadiyya-rörelsen, som byggde den första moskén i Sverige. Ahmadiyya-rörelsen samlar cirka 1 000 personer och de flesta av dessa har indiskt eller paki- stanskt påbrå. Islamic center driver en ändamålsenligt byggd moské i Malmö, men är inte en formell församling och tar inte heller emot stöd från SST. Därutöver finns ett antal mindre muslimska grupper och församlingar som inte tillhör något bidragsberättigat samfund.

Katolska kyrkan

Romersk-katolska kyrkan är det äldsta samfundet i Sverige och räknar sin historia tillbaka till Sveriges kristnande på 800-talet. Kyrkan förbjöds 1593 och först på 1700-talet blev det möjligt för katolska invandrare att praktisera katolicismen. Den första legala församlingskyrkan sedan reformationen upprättas i Stockholm 1837 och 1953 blev Sverige ett stift med ett katolskt biskopssäte i Stockholm. Antalet katoliker var fram till andra världskriget enbart runt 4 000, men växte kraftigt i och med invandringen därefter. Antalet katoliker som kyrkan själv uppger som kyrkobesökare är cirka 200 000 och av dessa är 110 000 medlemmar.

Katolikerna är inte en homogen grupp utan består av minst 80 olika etniska grupper, men med ett växande antal svenska kon- vertiter. En grupp som har växt till antal under de senaste åren är kaldéerna som är orientaliska katoliker som invandrat från Mellan-

SOU 2018:18

Det religiösa landskapet i förändring

östern (SST 2017a). Den katolska kyrkan firar gudstjänster på flera olika språk och för olika traditioner, men som organisation är alla katoliker i huvudsak medlemmar i samma samfund. Inom samfundet finns 15 olika missioner som representerar de olika nationella grup- perna och språkgemenskaperna, t.ex. afrikanska, arabiska, koreanska, polska och spanska. Dessutom finns inom kyrkan 41 självständiga ordnar och kongregationer.

De ortodoxa och österländska kyrkorna

Under det första årtusendet av kristendomen skedde ett flertal splittringar som bl.a. ledde till att kyrkan delades upp i en väster- ländsk katolsk och en österländsk ortodox inriktning. Uppdel- ningen berodde på att det rådde delade meningar om Jesus gudom- liga natur liksom synen på påven och konciliernas ställning. Medan den västerländska kristendomen länge hölls enhetlig inom Europa splittrades den ortodoxa upp mellan flera olika regionala kyrkor i Östeuropa, Sydöst Europa, Afrika och Mellanöstern. Även om de ortodoxa och österländska kyrkorna är självständiga ser de sig själva som del av en och samma trosgemenskap, men består av två olika traditioner: den bysantinska traditionen med kyrkor från Öst- europa och Sydöst Europa, och den orientaliska traditionen med kyrkor från Afrika, Kaukasus och Mellanöstern.

Sverige hade genom närheten till Ryssland en tidig kontakt med den ortodoxa kyrkan. Under medeltiden fanns ortodoxa kyrkor i både Sigtuna och Visby och under stormaktstiden, då Estland, Karelen och Ingermanland tillhörde Sverige, hade delar av befolk- ningen ortodox tro (Arentzen 2016, s. 47 f.). Ryska köpmän tilläts från 1617 att hålla ortodox gudstjänst i Stockholm och den orto- doxa församlingen i Stockholm anses därför vara det äldsta ”invand- rarsamfundet” i Sverige (Svanberg och Westerlund 2011, s. 127). Efter den ryska revolutionen och under det första världskriget flydde grupper av estniska och ryska ortodoxa personer till Sverige, men de stora ortodoxa grupperna anlände under 1960-talet från främst Grekland, f.d. Jugoslavien och Bulgarien.

Under 1970-talet etablerades grekiska, makedoniska, rumänska och serbiska ortodoxa kyrkor i Sverige. Även kristna från bl.a. Irak, Syrien, Libanon, Turkiet, Iran och Egypten, liksom från Kaukasus

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

invandrade under 1970-talet och etablerade armeniska, koptisk-orto- doxa och syrisk-ortodoxa kyrkor. Den syrisk-ortodoxa kyrkan dela- des 2001 i två samfund: Syrisk-ortodoxa patriarkatets ställföreträdare och Syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och övriga Norden. Den stora flyktingströmmen under krigen i Irak och Syrien har gjort att antalet betjänade i de syrisk-ortodoxa kyrkorna nästan har fördubb- lats från 2010 till 2015. Från 1970-talet har även kristna grupper in- vandrat från Etiopien och Eritrea och bildat egna kyrkor. De orto- doxa och österländska kyrkorna har ett samverkansorgan, Ortodoxa och österländska kyrkors ekonomiska råd (OÖKER), som företräder dem inför SST och som har rätt att ta emot statsbidrag. Enligt SST betjänade de ortodoxa och österländska kyrkorna 147 000 personer år 2016. Det faktiska antalet personer med ortodox bakgrund beräk- nas vara strax över 300 000 personer (Arentzen 2016, s. 52).

Judiska trossamfund

Vid sidan av de kristna kyrkorna har det judiska samfundet längst historia i Sverige. Enstaka personer av judisk börd invandrade under 1700-talet och fick efter 1782 års judereglemente rätt att utöva sin religion. Det var emellertid först 1870 som judarna gavs fullstän- diga medborgerliga rättigheter. Mosaiska församlingar etablerades under 1800-talet och vid andra världskrigets början fanns fyra aktiva församlingar med cirka 7 000 medlemmar. Under andra världs- kriget lyckades ett fåtal judar fly undan förintelsen och av dessa stannade 7 000 i Sverige. I dag finns uppskattningsvis 17 000 judar i Sverige varav cirka 11 000 är medlemmar i de judiska församlingarna. Judendomen är emellertid mer än en trosföreställning och enligt enkätundersökningar ser de flesta judar sig som en folkgrupp i första hand och i andra hand som en religiös grupp (Svanberg och Westerholm 2011, s. 224 f.). Judarna i Sverige är sedan 1999 en av de fem nationella minoriteterna i Sverige.

Övriga trossamfund

Utöver kristna, muslimska och judiska samfunden är även Sveriges buddhistiska samarbetsråd bidragsberättigat. Samarbetsrådet bilda- des 1993 för att främja buddhisters andliga utövande, men också

SOU 2018:18

Det religiösa landskapet i förändring

för att ge de buddhistiska organisationerna en möjlighet att söka stöd från SST (Fredriksson 2013). Buddhister i Sverige utgörs dels av en grupp svenska konvertiter, dels av en grupp asiatiska buddhister som invandrat till Sverige. Det finns stora skillnader i trosutövningen mellan konvertiterna och de asiatiska buddhisterna och dessa två grenar har generellt sett lite med varandra att göra. Det finns också skillnader mellan de olika traditionerna som är rådande i de länder som de olika asiatiska buddhisterna invandrat ifrån (Svanberg och Westerholm 2011).

I allmänhet är det inte nödvändigt med ett tempel eller ett orga- niserat samfund för att utöva buddhism och därför är de flesta buddhister inte medlemmar i ett trossamfund. Det buddhistiska samarbetsrådet består av 22 organisationer och har sammanlagt 12 500 medlemmar, men antalet buddhister i Sverige är betydligt fler. Det är runt 100 000 personer i Sverige som är födda i ett land där buddhism är den dominerande religionen och troligen är flera av dessa utövande buddhister. Även bland personer som är födda i Sverige finns ett stort antal personer som har en tro som är inspirerad av buddhismen. En nyandlig rörelse med österländska inslag fick ett stort genomslag vid sekelskiftet i Sverige genom teosofin och därefter har den antroposofiska rörelsen varit betydelsefull genom sin verk- samhet i Järna. Det flesta personer som praktiserar en så att säga

”nyandlig tro” är inte formellt medlemmar i något samfund.

I Sverige finns även en närvaro av bl.a. alevitism, hinduism, sihkism, bahai och under de senaste åren har även mandéer och yazidier flytt från Mellanöstern till Sverige. Alevitiska riksförbundet är sedan 2015 ett bidragsberättigat samfund med cirka 4 000 betjänade och Man- deiska sabeiska samfundet med cirka 7 000 betjänade är bidrags- berättigat sedan 2012. Hinduiska samfundet i Sverige fungerar enligt egen uppgift som paraplyorganisation för Sveriges uppskattningsvis 25 000 hinduer, men är inte bidragsberättigat.

Det religiösa landskapet i förändring		SOU 2018:18

100

SOU 2018:18	Det religiösa landskapet i förändring

Källa: SST.

*Equmeniakyrkan bestod 2000 av Svenska baptistsamfundet, Svenska missionskyrkan och Metodistkyrkan. Evangeliska frikyrkan hette 2000 Nybygget – kristen samverkan.

3.3.2Trosbaserade organisationer vid sidan av trossamfunden

Vid sidan av trossamfunden finns det flera organisationer som genomför verksamhet som på olika sätt är relaterad till trossam- funden såsom de teologiska högskolorna som redogörs för i kapi- tel 8. Det finns även ett antal trosbaserade föreningar och stiftelser som är grundade eller bedrivs utifrån religiös grund, men som inte har en direkt religiös verksamhet. Exempel på detta är de religiösa folkhögskolorna och studieförbunden, ungdoms- eller kulturorga- nisationer samt föreningar eller organisationer som verkar för socialt utsatta eller som utför tjänster inom välfärdsområdet eller bistånds- verksamhet.

När det kommer till det trosbaserade föreningslivet finns det en viss skillnad mellan sådana föreningar som är en del av ett trossam- fund eller har nära koppling till ett sådant och där verksamheten kan anses ha ett religiöst innehåll, och sådana som har bildats med inspiration av det religiösa, men som har en verksamhet som inte har någon direkt anknytning till ett trossamfund. Till de först- nämnda räknas t.ex. trossamfundens biståndsorganisationer såsom Pingstmissionens utvecklingssamarbete (PMU Interlife) och Dia- konia, liksom religiösa idérörelser såsom Tro och solidaritet eller Svenska muslimer för fred och rättvisa. Det kan också nämnas att flera föreningar eller lösare nätverk har uppkommit i anslutning till trossamfunden t.ex. kör- och kulturgrupper, etniska föreningar eller insamlingsverksamhet för t.ex. lidande i Syrien eller Irak.

Bland organisationer som bildats på religiös grund, men som be- drivs utan en direkt koppling till något trossamfund, kan t.ex.

101

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

IOGT, Blåbandsrörelsen och Individuell människohjälp nämnas. Mot bakgrund av att kopplingen till den religiösa sfären varierar mellan dessa organisationer är det svårt att bedöma hur stor del av det civila samhället som kan anses vara trosbaserad. De sociala verk- samheter som bedrivs av trossamfunden eller av trosbaserade organi- sationer vid sidan av trossamfunden beskrivs närmare i kapitel 6.

3.3.3Hur många arbetar inom trossamfunden?

Det är svårt att få en korrekt bild av hur många som arbetar inom trossamfunden eftersom det saknas enhetlig statistik om detta. SCB har i en rapport om det civila samhället tagit fram statistik för antalet förvärvsarbetande inom någon religiös organisation. Enligt denna rapport är 32 000 personer anställda i någon av de 8 840 reli- giösa organisationer som SCB inhämtat statistisk om (SCB 2013). Detta omfattar emellertid fler organisationer än de som är regi- strerade trossamfund eller församlingar/föreningar inom dessa. Sett utifrån de uppgifter som trossamfunden själva lämna rör det sig om cirka 26 000 personer av vilka 22 000 är anställda inom Svenska kyrkan. Utöver de som är formellt anställda engagerar trossam- funden ett stort antal volontärer. I utredningens enkät uppskattar de bidragsberättigade samfunden tillsammans att det är cirka 48 000 personer som arbetar som volontärer och de flesta av dessa är engagerade i frikyrkornas sociala verksamheter. Svenska kyrkan engagerar cirka 50 000 frivilliga i diakonal verksamhet och barn- och ungdomsverksamhet.

Utifrån trossamfundens årsberättelser framkommer att Frälsnings- armén har cirka 900 anställda, medan Equmeniakyrkan, Svenska alliansmissionen och Evangeliska frikyrkan har cirka 100 anställda vardera. Pingst och de lutherska kyrkorna, exklusive Svenska kyrkan, har grovt uppskattat 1 200 anställda. Bland dessa är präster, diako- ner, församlingsmusiker, kontorister och vaktmästare inräknade. Frälsningsarméns uppgifter omfattar även anställda i deras butiker samt folkhögskoleverksamhet.

När det gäller de muslimska samfunden uppgav Bosniakiska islamiska samfundet att det har 30 anställda medan de övriga trossam- funden enbart uppgav att de har ett fåtal anställda. De stora mus- limska samfunden FIFS och SMF är snarare paraplyorganisationer för

102

SOU 2018:18

Det religiösa landskapet i förändring

deras församlingar och samfunden centralt har inte information om antalet anställda i församlingarna. Enligt Imamutbildningsutredningen från 2009 var 58 imamer anställda av församlingarna eller genom andra aktörer, däribland turkiska staten som betalade för 12 imamer. Ytter- ligare 100 till 200 imamer jobbade ideellt (SOU 2009:52 s. 35 f.). Detta antal är något högre i dag, men sammantaget har de muslimska sam- funden ett lågt antal anställda per medlem. De ortodoxa och österländska kyrkorna har 124 anställda totalt varav de flesta arbetar inom samfundet Syrisk-ortodoxa patriarkatets ställföreträdarskap i Sverige. Romersk-katolska kyrkan hade 202 anställda 2015 varav 164 var präster och 31 ständiga diakoner. Judiska centralrådet och de judiska församlingarna hade 30 anställda.

Sammantaget kan det konstateras att en stor del av det religiösa civilsamhället drivs på frivillig basis. Enligt utredningens enkät har var femte samfund inga anställda alls och verksamheten sköts helt av volontärer. Detta påverkar trossamfundens förmåga att organi- sera verksamheten och att delta i olika verksamheter såsom den andliga vården, krisberedskap och inter-religiösa dialoger.

3.4Omfattningen av religiös aktivitet

Även om nära tre av fyra svenskar är medlemmar i ett trossamfund är det få av dessa som är religiöst aktiva och som deltar i den regel- bundna religiösa verksamheten som arrangeras av trossamfunden, t.ex. söndagsgudstjänst eller fredagsbön. Undersökningar visar att nästan hälften av alla svenskar uppger att de tror på gud, men det är färre som känner tillhörighet till ett trossystem eller som är aktiva i ett trossamfund (Bromander 2013). Enligt både SOM-institutets undersökningar och SCB:s levnadsnivåundersökning är det strax under tio procent som besöker en gudstjänst eller ett religiöst möte minst en gång i månaden. Andelen religiöst aktiva har enligt dessa undersökningar varit på en stabil nivå sedan början av 1980-talet, men samtidigt har andelen som aldrig besökt ett religiöst möte ökat något (a.a. och SCB 2011).

Den mest omfattande undersökningen av religiös aktivitet i kyrkor, moskéer, tempel och andra religiösa samlingslokaler, den s.k. Sverigeundersökningen, genomfördes vid ett veckoslut hösten 1999. Denna helg skedde sammanlagt 550 000 besök, vilket innebar

103

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

att ungefär sex procent av befolkningen var religiöst aktiv på detta sätt. Svenska kyrkan hade flest besök, men totalt var det enbart tre procent av dess medlemmar som deltog (Skog 2001). Det finns inget som tyder på att den religiösa aktiviteten i samhället totalt sett har ökat sedan denna undersökning. Enligt Svenska kyrkans egen statistik minskade antalet gudstjänstbesök från 24,2 miljoner 1990 till 15,4 miljoner 2015 (Svenska kyrkan 2016b).

3.4.1Religiös aktivitet i olika trossamfund

Den religiösa aktiviteten skiljer sig mellan olika trossamfund och trosinriktningar. Enligt Sverigeundersökning deltog 42 procent av medlemmarna inom frikyrkorna i en religiös aktivitet, medan det var 21 procent av dem som var medlemmar i andra trossamfund än de lutherska och reformerta kyrkorna som deltog, t.ex. islamska, katolska, judiska och buddhistiska. Högst besökskvot hade andra kristna samfund, såsom Jehovas vittnen och Mormonerna (Skog 2001).

Det är svårt att bedöma aktiviteten i olika religiösa grupper eftersom de studier som har gjorts bygger på uppskattningar eller på undersökningar med ett begränsat antal enkätsvar. De flesta undersökningar visar dock att den religiösa aktiviteten är något högre inom den del av befolkningen som är född utanför Sverige. I en undersökning av SOM-institutet uppgav 70 procent av dem som var medlemmar i en frikyrka, i en ortodox kyrka eller i Romersk- katolska kyrkan att de besökt en gudstjänst det senaste året, vilket kan jämföras med 35 procent av dem som var medlemmar i Svenska kyrkan. Bland dem som uppgav sig vara muslimer var det omkring hälften som hade besökt ett möte det senaste året (Weibull och Strid 2010).

När det gäller den muslimska gruppen uppskattade de mus- limska samfunden själva 2015 att av de cirka 500 000 personer med muslimsk bakgrund i Sverige var cirka 150 000 till 200 000 religiöst aktiva (Larsson 2015). Enligt uppskattningar från muslimska sam- fund i Malmö är cirka 25 procent av den muslimska gruppen reli- giöst aktiv och cirka 10 procent besöker regelbundet fredagsbönen (Lagervall och Stenberg 2015). Enligt en undersökning avseende den judiska gruppen är själva utövandet av religion inte särskilt centralt

104

SOU 2018:18

Det religiösa landskapet i förändring

för de flesta medlemmarna, men ändå är den judiska identiteten mycket stark och nära 20 procent besöker synagogan minst en gång i månaden (Dencik och Marosi 2007).

Antalet begravningar

Behovet av religiösa passageriter, såsom vigsel och begravning, är utbrett i samhället och när det kommer till begravningar finns det en särskild efterfrågan av religiösa inslag. Av samtliga cirka 90 000 begravningar 2016 genomfördes nio av tio inom ett trossam- fund. Av dessa skedde 80 procent inom Svenska kyrkan och 7 pro- cent inom ett annat samfund. Övriga begravningar skedde med en sekulär ordning eller utan ceremoni. Sammantaget har andelen sekulära begravningar ökat från två procent av alla begravningar 2000 till drygt tio procent 2015. Ökningen är störst i storstäderna (Sveriges Television 2016).

Av alla passageriter är begravningar den religiösa ceremoni som har störst betydelse för enskilda, vilket religionssociologen Göran Gustavsson redogör för i studien När det sociala kapitalet växlas in

– Om begravningar och deltagande i begravningar (Gustavsson 2000). I studien framkom att begravningar anses viktigare än vigs- lar och dop, men medan en kyrklig begravning ses som ett värdigt sätt att ta avsked är det inte främst tron som uttrycks på begrav- ningen som ses som värdefull utan snarare traditionen i sig. Reli- gionssociologen Anders Bäckström menar att begravningsguds- tjänsten kan ses som en av välfärdssamhällets tjänster och denna tjänst är en av de främsta anledningarna till att en så stor andel av den svenska befolkningen fortsatt är medlemmar i Svenska kyrkan (Bäckström 2014, s. 67).

Antalet vigslar

Trossamfund kan ges tillstånd att förrätta vigsel som är juridiskt bindande enligt lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund. Det är Kammarkollegiet som prövar om sådant till- stånd kan ges samt även förordnar personer inom samfundet att vara vigselförrättare. År 2017 fanns det 2 112 vigselförrättare inom de bidragsberättigade frikyrkorna, 59 inom de muslimska sam-

105

Det religiösa landskapet i förändring

SOU 2018:18

funden, 15 inom de ortodoxa och österländska kyrkorna, 13 inom det judiska samfundet och 194 inom Romersk-katolska kyrkan. De flesta vigselförrättare finns inom Svenska kyrkan.

Eftersom inte alla trossamfund samlar eller redovisar statistik över vigslar saknas uppgifter om antalet vigslar inom andra sam- fund än Svenska kyrkan. Dessutom sker religiösa vigslar eller väl- signelser av brudpar som har registrerats som sekulära. Samman- taget har dock antalet sekulära vigslar ökat kraftigt över tid. År 1990 gifte sig fler än två av tre par inom Svenska kyrkan, vilket kan jämföras med ett av tre par i dag (Svenska kyrkan 2016a). Ök- ningen av sekulära vigslar kan ses som ett uttryck för sekulari- seringen i samhället, men kan också förklaras av att det är fler personer som genomgår en vigselceremoni inom ett annat trossam- fund än Svenska kyrkan och som därefter registreras som sekulära. Det kan också förklaras av att fler önskar en enklare ceremoni, t.ex. vid omgifte. Bland utrikes födda är det också vanligt att man gifter sig i ett annat land och därefter registrerar vigseln som sekulär.

Övriga ceremonier och passageriter

När det gäller övriga passageriter har antalet barn och unga som döps eller konfirmeras inom Svenska kyrkan sjunkit kraftigt under det senaste halvseklet. År 1970 var det över 80 procent av alla ny- födda barn som döptes inom Svenska kyrkan mot knappt 45 pro- cent i dag (Svenska kyrkan 2016a). Till detta kan läggas att andelen femtonåringar som konfirmerar sig inom Svenska kyrkan har minskat från 80 procent 1970 till 30 procent i dag. Att konfirmera sig kan inte längre ses som en allmänkulturell sedvänja såsom studentexamen.

Det är svårare att redogöra för utvecklingen av dop och konfir- mationer inom andra trossamfund eftersom det saknas uppgifter om detta. Inom frikyrkorna sker endast delvis dop av barn, men dopfrekvensen följer i stora drag medlemsutvecklingen. I Evange- liska frikyrkan har det noterats att åldern för dop har stigit, vilket innebär att det är färre personer som är uppväxta i frikyrkliga famil- jer och döper sig i tonåren, samtidigt som det är fler som genomgår vuxendop (Tholvsen 2015).

Inom islam finns ingen motsvarighet till dop och konfirmation och det finns inga uppgifter om hur många det är som fastar eller

106

Trossamfundens nuvarande rättsliga reglering

SOU 2018:18

4.2Ett grundlagsskydd för trossamfunden

Det särskilda grundlagsskyddet för trossamfund som infördes vid stat-kyrkareformen innebär till att börja med att föreskrifter om trossamfund och grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund ska meddelas genom lag, dvs. sådana föreskrifter tillhör det primära lagområdet (numera 8 kap. 2 § första stycket 4 regeringsformen, RF). Det finns således inte utrymme för regeringen att genom förord- ningar meddela föreskrifter som rör Svenska kyrkans eller andra trossamfunds rättsliga ställning.

Vidare innebär grundlagsskyddet att föreskrifter om trossamfund och grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund endast får stif- tas, ändras eller upphävas i samma ordning som huvudbestämmel- serna i riksdagsordningen, vilket innebär krav på minst tre fjärdedels majoritet eller två på varandra fattade beslut med riksdagsval emellan (8 kap. 17 § tredje stycket och 18 § andra stycket RF).

Syftet med grundlagsskyddet är att säkerställa stabila förutsätt- ningar för den särskilda verksamhet som trossamfunden bedriver. Detta mot bakgrund av att trossamfunden anses ha viktig betydelse ur allmän synvinkel (prop. 1997/98:49 s. 17 och bet. 1997/98:KU20). I förarbetena anförs även bl.a. följande (a. prop. s. 12).

För att tillförsäkra Svenska kyrkan och andra trossamfund långsiktigt tryggade rättsliga villkor, bör all normgivning om trossamfund ske i form av lag. Detta bör anges i en särskild bestämmelse i regeringsfor- mens kapitel om lagar och andra föreskrifter. En sådan bestämmelse, som alltså blir en specialregel i förhållande till den generella regleringen i 8 kap. 2 § regeringsformen, innebär ett konstitutionellt skydd för alla tros- samfunds rättsliga ställning. Härigenom skapas stabilitet i fråga om de rättsliga förutsättningarna för trossamfundens verksamhet utan att sam- funden ges en rättslig särställning i andra hänseenden. Svenska kyrkan och andra trossamfund kommer liksom hittills att omfattas av generellt verkande civilrättslig och offentligrättslig lagstiftning, t.ex. arbetsrätts- lig lagstiftning.

Normgivning om trossamfund ska således ske i en särskild ordning. Det särskilda grundlagsskyddet avser dock endast föreskrifter om trossamfundens rättsliga ställning, dvs. föreskrifter som tar sikte på trossamfund som sådana. I andra avseenden har inte trossamfunden någon rättslig särställning. De lagar som omfattas av skyddet är lagen om Svenska kyrkan och lagen om trossamfund (SOU 1997:41 s. 14;

110

SOU 2018:18

Trossamfundens nuvarande rättsliga reglering

a. prop. s. 12 ff.; Bull och Sterzel 2015, s. 185 och Eka m.fl. 2012, s. 287).

4.3Grunderna för Svenska kyrkan

I lagen om Svenska kyrkan finns bestämmelser om att Svenska kyrkan ska vara ett evangelisk-lutherskt trossamfund och en öppen folkkyrka. I förarbetena anfördes bl.a. följande som skäl till att kyrkan ska vara en öppen folkkyrka (prop. 1997/98:116 s. 42).

Visserligen skall relationerna mellan staten och Svenska kyrkan ändras, men Svenska kyrkan kommer också i fortsättningen att ha ansvaret för vissa viktiga samhälleliga uppgifter, t.ex. begravningsverksamheten (se prop. 1995/96:80 s. 30 ff.). Mot denna bakgrund är det av vikt att den öppenhet hos Svenska kyrkan som ligger i folkkyrkokaraktären kan bevaras också när relationerna till staten förändras. Det hör även till Svenska kyrkans öppna och demokratiska karaktär, att kvinnor och män har samma möjligheter att ta ansvar och tjänstgöra i Svenska kyr- kan. Beskrivningen av Svenska kyrkan som en öppen folkkyrka är en- ligt regeringen av grundläggande betydelse för kyrkans identitet.

Ett annat skäl för kravet om att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka är att kyrkan får statligt stöd av betydande omfattning genom avgiftshjälpen (prop. 1998/99:124 s. 63).

Av lagen om Svenska kyrkan framgår även att Svenska kyrkan ska bedriva en rikstäckande verksamhet i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete. Detta innebär att den grundläggande föreningen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning, den s.k. dubbla ansvarslinjen, även framöver ska gälla som organisatorisk princip inom Svenska kyrkan. Vidare innebär det att valen inom kyrkan ska vara fria och demo- kratiska (prop. 1997/98:116. s. 111). Det anses dock vara en uppgift för Svenska kyrkan själv att närmare utforma valregler m.m. som upp- fyller nödvändiga kriterier för att vidmakthålla och förstärka den demokratiska organisationen (a. prop. s. 44).

Genom stat-kyrkareformen upphörde Svenska kyrkans försam- lingars och kyrkliga samfälligheters kommunstatus och därmed även deras beskattningsrätt. I stället infördes en skyldighet i lagen om Svenska kyrkan att betala en lokal och regional kyrkoavgift för den som tillhör Svenska kyrkan. Församlingen beslutar om den lokala kyrkoavgiften och stiftet om den regionala kyrkoavgiften.

111

Trossamfundens nuvarande rättsliga reglering

SOU 2018:18

4.4Lagen om trossamfund – reglering av trossamfundens rättsliga förhållanden

4.4.1Allmänna bestämmelser för alla trossamfund

Lagen om trossamfund innehåller dels allmänna bestämmelser som gäller för alla trossamfund inklusive Svenska kyrkan, dels särskilda bestämmelser som endast gäller för registrerade trossamfund. Denna rättsliga reglering av trossamfunden och deras förhållanden syftar till att skapa goda arbetsförutsättningar och så likvärdiga villkor som möjligt för trossamfunden (prop. 1997/98:116 s. 20 f.). Vid införandet av lagen om trossamfund upphävdes religionsfrihetslagen (1951:680), men vissa bestämmelser i den upphävda lagen fördes över till den nya lagens allmänna bestämmelser.

Trossamfund definieras, som tidigare nämnts, i lagen om tros- samfund som en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst. Definitionen motsvarar i huvudsak den definition som fanns i religionsfrihetslagen, men begreppet sam- manslutning ersattes av begreppet gemenskap. Anledningen till detta var att det finns religiösa samfund som inte anser sig vara sammanslut- ningar i gängse mening. Gemenskap ansågs utgöra ett något vidare be- grepp, utan alltför stark koppling till det föreningsrättsliga med- lemsbegreppet (a. prop. s. 20 f.).

Begreppet gudstjänst i samfundsdefinitionen ska förstås i vid bemärkelse så att exempelvis sammankomster för gemensam bön och meditation normalt innefattas (a. prop. s. 20). I förarbetena anförs att det inte torde krävas en närmare prövning av samfundets religiösa lära för att bedöma om det är fråga om ett samfund (SOU 1997:41 s. 141). Eftersom gudstjänst inte anordnas inom alla religiösa gemen- skaper måste likväl definitionen av begreppet trossamfund ses som begränsad, vilket diskuteras ytterligare i kapitel 11.

Av de allmänna bestämmelserna i lagen om trossamfund framgår att ingen är skyldig att tillhöra något trossamfund. Ett avtal eller löfte som strider mot denna bestämmelse är ogiltigt. Bestämmelsen utgör ett skydd för den enskilde i förhållande till ett trossamfund (a. prop. s. 21). Liknande bestämmelse, men som skyddar i för- hållande till det allmänna, finns i 2 kap. 2 § RF. Det framgår även av de allmänna bestämmelserna att barn som fyllt 12 år inte kan in- träda i eller utträda ur ett trossamfund utan eget samtycke. Bestäm- melsen syftar till att ge tydligt uttryck för barns religionsfrihet,

112

SOU 2018:18

Trossamfundens nuvarande rättsliga reglering

vilket följer av Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (a. prop. s. 22 ff.; mer om denna konvention i av- snitt 12.5.6).

4.4.2Förutsättningarna för registrering som trossamfund

Som tidigare nämnts infördes genom lagen om trossamfund den nya associationsformen registrerat trossamfund. Denna associationsform syftar till att ge alla trossamfund möjlighet att i formellt och rättsligt hänseende uppträda som just trossamfund (prop. 1997/98:116 s. 20). Ett registrerat trossamfund har rättskapacitet och kan således för- värva rättigheter och ta på sig skyldigheter, samt föra talan vid dom- stol och andra myndigheter.

Utöver att ett registrerat trossamfund får rättskapacitet innebär registreringen ett skydd för samfundets namn samt en möjlighet att få statlig avgiftshjälp. Några andra effekter har inte registreringen och andra rättigheter, såsom rätten att förrätta vigsel, förutsätter inte att samfundet är ett registrerat trossamfund (a. prop. s. 20 och 28).

Att Svenska kyrkan utgör ett registrerat trossamfund följer direkt av lagen om trossamfund. Övriga trossamfund måste genomgå ett registreringsförfarande hos Kammarkollegiet för att få ställning som registrerat trossamfund.

En grundläggande förutsättning för att ett trossamfund ska kunna registreras är att det utgör ett trossamfund i lagens mening. För registrering krävs vidare att trossamfundet har stadgar där det finns bestämmelser om trossamfundets ändamål och om hur det fattas be- slut i trossamfundets angelägenheter, samt en styrelse eller motsvar- ande organ. Trossamfundets namn måste ha en viss särskiljningsför- måga och den s.k. hinderskatalogen i 10 § firmalagen (1974:156) ska tillämpas i fråga om ett trossamfunds namn. I allt väsentligt överens- stämmer kraven för registrering vad som enligt rättspraxis krävs för att en ideell förening ska anses föreligga.

Den prövning som ska göras vid en begäran om registrering ska endast avse om ovan angivna förutsättningar är uppfyllda. Pröv- ningen är främst av formell natur och det anses enligt förarbetena innebära en otillbörlig diskriminering att ställa krav som på något sätt anknyter till en religiös åskådning (a. prop. s. 25 f.). I det be-

113

Trossamfundens nuvarande rättsliga reglering

SOU 2018:18

tänkande som låg till grund för regeringens proposition anfördes även bl.a. följande (SOU 1997:41 s. 125 f.).

Att begränsa möjligheterna att använda sig av den nya rättsliga formen för vissa trossamfund med hänvisning till deras religiösa åskådning, skulle med största sannolikhet anses strida mot Europakonventionens artikel om religionsfrihet och den rättspraxis som utvecklats med stöd av denna. Det skulle definitivt strida mot konventionens andemening. Eftersom det inte är tillåtet att stifta lagar som strider mot Europa- konventionen (se 2 kap. 23 § regeringsformen, numera 2 kap. 19 § RF, utredningens anmärkning), är det inte heller möjligt att utestänga vissa trossamfund från det rum som den nya rättsliga formen ger. Samman- taget innebär detta att de krav som samfunden måste uppfylla för att kunna begagna sig av den nya rättsliga formen inte får ställas alltför högt.

Om Kammarkollegiet avslår en begäran om registrering kan beslu- tet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

4.4.3Förutsättningarna för statlig avgiftshjälp

Som tidigare nämnts följde av stat-kyrkareformen att Svenska kyr- kan kostnadsfritt skulle erbjudas statlig avgiftshjälp samt att mot- svarande erbjudande skulle riktas även till andra trossamfund. Be- stämmelse om statlig avgiftshjälp finns i 16 § lagen om trossamfund som har följande lydelse.

Svenska kyrkan har rätt till hjälp av staten med bestämmande, debitering och redovisning av avgifter från dem som tillhör Svenska kyrkan samt med att ta in avgifterna. Även andra registrerade trossamfund kan beviljas sådan hjälp. Bestämmelser om förfarandet meddelas i särskild lag.

Regeringen beslutar att ett annat registrerat trossamfund än Svenska kyrkan skall få sådan hjälp. Regeringen får besluta att ett trossamfund som har beviljats hjälp inte längre skall få det.

Hjälpen får lämnas endast till ett trossamfund som

1.bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande vär- deringar som samhället vilar på, och

2.är stabilt och har egen livskraft.

Det är således endast ett registrerat trossamfund som kan beviljas kostnadsfri statlig avgiftshjälp, varför samfundet först måste upp- fylla de tidigare angivna förutsättningarna för registrering (se av- snitt 4.4.2). Övriga förutsättningar i 16 § tredje stycket lagen om trossamfund är identiska med förutsättningarna för det statliga bidra- get till trossamfund, som regleras i 3 § lagen om stöd till trossam-

114

SOU 2018:18

Trossamfundens nuvarande rättsliga reglering

fund. Dessa förutsättningar kommer att behandlas kort i följande avsnitt samt fördjupat i kapitel 11 och 12.

Vad gäller den statliga avgiftshjälpen bör nämnas att det i lagen om avgift till registrerat trossamfund finns förfarandebestämmel- ser, dvs. bestämmelser om hur hjälpen rent praktiskt administreras. Av lagen framgår bl.a. att avgifter som tas in med statlig hjälp beräk- nas på grundval av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara förvärvsinkomsten. Avgiften tas in med en viss procentsats av denna inkomst. Procentsatsen bestäms av det aktuella trossamfundet. Andra registrerade trossamfund än Svenska kyrkan måste införskaffa skrift- ligt samtycke från de personer vilkas avgifter ska tas in med statlig hjälp. Kravet på skriftligt samtycke utgör ett teknikneutralt form- krav. Om trossamfundets stadgar innehåller regler om skyldighet för medlemmarna att betala avgift till trossamfundet anses medlem- marna ha lämnat sådant samtycke (3 och 6 §§ lagen om avgift till registrerat trossamfund, prop. 1998/99:38 s. 216 ff. och Ds 2003:29 s. 92 ff.).

Om ett trossamfund får både statlig avgiftshjälp och statsbidrag räknas de årliga kostnaderna för hjälpen av från bidraget (4 § tredje stycket lagen om stöd till trossamfund och 9 § förordningen [1999:974] om statsbidrag till trossamfund).

4.5Statens stöd till andra trossamfund än Svenska kyrkan

4.5.1Lagen om stöd till trossamfund – övergripande bestämmelser om statligt stöd

Statens stöd till andra trossamfund än Svenska kyrkan kan såsom framkommit beviljas som statsbidrag och statlig avgiftshjälp. Lagen om stöd till trossamfund är tillämplig på båda stödformerna och avser bl.a. att reglera övergripande stödfrågor. Lagen innehåller dock endast en bestämmelse som avser de båda stödformerna och det är en bestämmelse som rör målet för stödet. Enligt 2 § lagen om stöd till trossamfund ska stödet bidra till att skapa förutsätt- ningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inrik- tad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Målet för stödet kommer att tas upp särskilt i kapi- tel 10. I övrigt reglerar lagen endast statens stöd i form av statsbi-

115

Trossamfundens nuvarande rättsliga reglering

SOU 2018:18

drag. Visserligen görs en hänvisning till lagen om trossamfund och lagen om avgift till registrerat trossamfund såvitt avser förutsätt- ningarna för den statliga avgiftshjälpen.

Före stat-kyrkareformen var statsbidraget endast reglerat i för- ordningsform. Vid denna reform konstaterades att statsbidraget och avgiftshjälpen borde betraktas som en enhet och att den reglering som styr respektive stödform borde vara så likformig som möjligt. Med tanke på att avgiftshjälpen skulle regleras i lag ansågs att även bidraget borde regleras i lag. Detta skulle även öka förutsägbarheten i systemet och innebära att samfunden blir behandlade på ett likfor- migt sätt. Man ansåg även att det låg ett egenvärde i att principerna för det statliga stödet på området, där det råder ett särskilt grund- lagsskydd, var direkt förankrade hos riksdagen (prop. 1998/99:124 s. 63 f.).

4.5.2Förutsättningarna för statsbidrag

Lagen om stöd till trossamfund reglerar således statens bidrag till trossamfund. I likhet med vad som gäller för avgiftshjälpen beslutar regeringen vilka trossamfund som är statsbidragsberättigade. Det ansågs naturligt att ha samma beslutsfattare vad gäller de två stöd- formerna. Hur fördelningen av bidragen från staten ska göras i det enskilda fallet ansågs kunna delegeras till ett särskilt fördelningsor- gan (prop. 1998/99:124 s. 66 f.).

Enligt lagen om stöd till trossamfund får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om fördelning av statsbidraget. Regeringen har meddelat förordningen om statsbidrag till trossamfund.

I förordningen finns bl.a. en definition av begreppet trossam- fund. Med trossamfund avses i förordningen en sammanslutning för religiös verksamhet i vilken det ingår att anordna gudstjänst, eller en grupp av samverkande församlingar eller trossamfund (sam- verkansorgan). Denna definition skiljer sig således något från defi- nitionen i lagen om trossamfund som gäller för den statliga avgifts- hjälpen, dels genom att man använder ordet sammanslutning i stället för gemenskap, dels genom att även samverkansorgan kan anses ut- göra ett trossamfund. Därigenom, samt även med hänsyn till att

116

SOU 2018:18

Trossamfundens nuvarande rättsliga reglering

avgiftshjälpen förutsätter att samfundet är registrerat, är kretsen för vilka som kan beviljas statsbidrag vidare än kretsen för avgiftshjälp.

I förordningen anger regeringen 22 statsbidragsberättigade tros- samfund som bedömts uppfylla förutsättningarna för statsbidrag och till vilka bidrag får lämnas eller till samfundens församlingar. Vidare anges att bidrag får lämnas till teologiska utbildningar som anordnas vid fyra angivna utbildningsplatser. Av förordningen fram- går även i vilka former bidraget kan beviljas, vilket senare kommer att redogöras för i kapitel 10.

I förordningen anges att Rådet för beslut om statsbidrag till tros- samfund vid Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) prövar frå- gor om statsbidrag och att ansökan om bidrag ska göras hos SST. SST bemyndigas även att meddela närmare föreskrifter om förutsätt- ningarna för bidrag, vilket SST har gjort genom SST:s Tillämpnings- föreskrifter för statsbidrag till trossamfund (antagna den 3 juli 2017).

Förutsättningarna för statligt stöd i form av statlig avgiftshjälp och statsbidrag är som nämnts i princip de samma, dock med det undantaget att samfundet inte måste vara ett registrerat trossamfund för att kunna beviljas statsbidrag. Förutsättningarna för bidraget finns i 3 § lagen om stöd till trossamfund som har följande lydelse.

Statsbidrag får lämnas endast till ett trossamfund som

1.bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på, och

2.är stabilt och har egen livskraft.

De krav som ställs är främst av formell natur, men det ska även ske en prövning av hur samfundet förhåller sig till samhällets grundläg- gande värderingar. I samband med införandet av kraven anfördes att det förhållandet att ett trossamfund inte bedöms uppfylla förut- sättningarna för statsbidrag inte i sig kan anses innebära en in- skränkning av den grundlagsskyddade religionsfriheten. Denna fri- het bör, enligt förarbetena, inte ensamt motivera någon rätt till statsbidrag, utan de föreslagna förutsättningarna måste vara för han- den för att statsbidraget ska kunna beviljas (a. prop. s. 65).

Det första kravet 3 § 1 lagen om stöd till trossamfund brukar benämnas demokratikriteriet. En fördjupad behandling av kraven på stabilitet och egen livskraft samt demokratikriteriet sker i kapitel 11 och 12.

117

Internationell jämförelse

SOU 2018:18

slagen i grundlagen, men i dessa länder ger staten ett stöd till vissa trossamfund.

Några stater har behållit en stats- eller folkkyrka, vilket t.ex. är fallet i Storbritannien, Finland, Danmark, Island och Bulgarien. I bl.a. Grekland och Serbien behandlas den ortodoxa kyrkan som en del av statsförvaltningen och präster och andra religiösa funktio- närer är statsanställda. Även i Turkiet, som formellt sett är en seku- lär stat, finansierar och administrerar den turkiska statens religiösa förvaltning, Diyanet, de flesta turkiska moskéer samt imamer i och utanför landet. I Storbritannien lyder Church of England formellt sett under drottningen, men staten fördelar inte något finansiellt stöd till folkkyrkan eller några andra trossamfund (Fox 2008; Messner 2015; US State Department 2014).

Venedigkommissionen inom Europarådet (Europeiska kommis- sionen för demokrati genom lag) antog 2014 riktlinjer avseende bl.a. statligt stöd till trossamfund och livsåskådningssällskap (Venice, CDL-AD [2014]023). Av dessa framgår bl.a. att en stat kan välja om den vill bevilja trossamfund eller livsåskådningssällskap vissa privile- gier. Det kan t.ex. röra sig om finansiellt stöd eller möjligheter till olika former av skattelättnader. När staten ger sådana förmåner kan särskilda krav ställas på organisationen så länge dessa är propor- tionerliga och icke-diskriminerande. Det är också möjligt för en stat att ge ett trossamfund en särskild status med hänsyn till dess roll i landets historia och samhället så länge det inte innebär en inskränk- ning av andras mänskliga rättigheter och möjligheter att åtnjuta sin religionsfrihet (jfr även Europadomstolens dom İzzettin Doǧan m.fl. mot Turkiet, den 26 april 2016).

De flesta länder i Europa har någon slags procedur för att er- känna religiösa gemenskaper som trossamfund och ge dem en sär- skild juridisk status. I vissa länder får trossamfund som möter sär- skilda kriterier uppnå en status som motsvarar den som respektive lands statskyrka åtnjuter, vilken ofta gör dem berättigade till privi- legier eller stöd. Motivet till att ge ett finansiellt stöd kan handla om en kompensation för egendom som konfiskerats av staten, en strävan att ge alla medborgare likvärdiga förutsättningar för sin reli- gionsutövning eller ett erkännande av samhällsnyttan i den verksam- het som trossamfunden bedriver. Generellt kan fyra olika modeller för stöd urskiljas:

120

SOU 2018:18

Internationell jämförelse

–Trossamfunden finansieras direkt av staten och religiösa funk- tionärer är avlönade eller anställda av staten.

–Trossamfunden tar del av ekonomiskt stöd från staten som finansierar delar av verksamheten.

–Trossamfunden kan finansiera sin verksamhet genom en särskild skatt avsedd för trossamfunden, eller genom att staten tar in medlemsavgifter via taxeringsmyndighet.

–Trossamfunden åtnjuter särskilda privilegier t.ex. olika former av skattelättnader.

Nedan ges en beskrivning av hur stöd till trossamfund är utformat i några olika länder. Utredningen har lagt särskilt fokus på de nor- diska grannländerna som har haft protestantiska statskyrkosystem. Stödet i de nordiska länderna beskrivs först och därefter ges en något mer allmän beskrivning av stödet i några länder inom EU.

5.1.1Statligt stöd i andra nordiska länder

Danmark

Danska kyrkan är en folkkyrka som regleras i grundlagen. Av grund- lagen framgår även att kyrkan ska understödjas av staten. Danska kyrkan tar emot stöd från staten för bl.a. prästlöner och pensioner, men finansieras huvudsakligen genom att medlemmarna betalar medlemsavgift genom skattsedeln. Andra trossamfund än Danska kyrkan får inte något särskilt stöd, men kan ta emot bidrag i egen- skap av civilsamhällsorganisationer. Däremot är registrerade tros- samfund undantagna från vissa skatter, såsom egendomsskatt och bolagsskatt, och gåvor till trossamfunden är avdragsgilla. Det är Kyrkoministeriet som ansvarar för registreringen av trossamfund och beslut fattas efter ett utlåtande från ett expertråd, Rådgivende Udvalg vedrörande Trossamfund. Rådet består av sakkunniga inom olika religionsvetenskapliga inriktningar.

Mot bakgrund av att antalet trossamfund vid sidan av Danska kyrkan stigit samt behovet av en gemensam lagstiftning på området tillsatte den danska staten 2014 en utredning för att se över regler- ingen av trossamfunden. Utredningen lämnade sitt betänkande En samlet lovregulering om andre trossamfund end folkekirken i mars

121

Internationell jämförelse

SOU 2018:18

2017 och en ny lag om trossamfund började att gälla i januari 2018. Av lagen framgår bl.a. att det för registrering krävs att trossamfun- det har minst 50 medlemmar samt inte uppmanar till eller gör något som strider mot lag. Utredningen hade även föreslagit att trossam- funden skulle organiseras i enlighet med principer om medlems- demokrati och likabehandling, däribland jämställdhet mellan könen, men regeringen valde att inte gå vidare med det förslaget (Betænkning 1564 s. 80 ff. och Forslag til Lov om trossamfund uden for folke- kirken). Däremot infördes en ny definition av begreppet trossam- fund, vilken närmare beskrivs i avsnitt 11.3.6.

Finland

I Finland finns två folkkyrkor: Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Finlands ortodoxa kyrka. Kyrkorna var fram till 2016 finansierade genom en kyrko- och samfundsskatt som togs in genom den statliga och kommunala inkomstskatten. År 2016 slopades kyrko- och samfundsskatten och folkkyrkorna har numera en lagstadgad statlig finansiering inom statsbudgeten. I Finland har folkkyrkorna vissa förvaltningsuppgifter avseende begravningsfrågor, folkbokför- ing och skötsel av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Registrerade trossamfund vid sidan av folkkyrkorna kan ta emot ett finansiellt stöd som beviljas av Undervisnings- och kultur- ministeriet i enlighet med statsunderstödslagen. Målet med stödet är att främja religionsfriheten genom att förbättra möjligheterna till trosbekännelse och religionsutövning. Stödet beviljas till alla regi- strerade trossamfund som har minst 25 medlemmar, är formellt organiserade och bedriver en aktiv verksamhet. Stödet får inte vara samfundets huvudsakliga finansieringskälla.

För att registreras som ett s.k. religionssamfund ska samfundet vidare enligt lagen om religionsfrihet ha till syfte att bedriva en verk- samhet ”som hör till bekännandet och utövandet av religion och som baserar sig på trosbekännelse, skrifter som betraktas som heliga eller på andra sådana särskilt angivna inarbetade grunder för verk- samheten som betraktas som heliga”. Samfundet ska förverkliga sitt syfte med respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.

122

SOU 2018:18

Internationell jämförelse

År 2016 uppgick stödet till 524 000 euro, vilket innebar ett stöd på 102 svenska kronor (9,94 euro) per medlem. Trossamfund vid sidan av de finska folkkyrkorna kan inte ta in medlemsavgifter genom skatteförvaltningen. I Finland finns sammanlagt 110 registrerade reli- gionssamfund med sammanlagt runt 87 000 registrerade medlem- mar. Livsåskådningssällskap kan inte registrera sig som trossam- fund och är därmed inte berättigade till stöd.

Island

Den isländska folkkyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka som under medeltiden var del av Trondheims ärkestift. Kyrkan finan- sierades fram till mitten av 1980-talet genom att alla vuxna med- lemmar betalade en kyrkoavgift till sin sockenkyrka. Avgiften tas numera in av staten vid inkomsttaxeringen och fördelas till den isländska folkkyrkan enligt lagen om sockenavgift. Vid sidan av stödet till den isländska folkkyrkan fördelar staten ett stöd till regi- strerade trossamfund och livsåskådningssällskap. Registreringen sker enligt lagen om registrerade trossamfund som omfattar be- stämmelser om registrering av både trossamfund och livsåskådnings- sällskap. Kraven för registrering är att samfundet/sällskapet har minst 25 medlemmar, är formellt organiserat och har regelbundna aktivi- teter, däribland begravningar, vigslar, dop och namngivningscere- monier. Det är Inrikesdepartementet som beslutar om registrering efter att ha rådfrågat en expertkommitté. Trossamfundet/sällskapet ska också vara demokratiskt uppbyggt, ha en ansvarig ledare och det får inte handla i strid med lag, ordning och allmän moral. Stödet motiveras utifrån statens önskan om att behandla alla trossamfund och troende på ett likvärdigt sätt. Det är i dag cirka 40 trossamfund och livsåskådningssällskap som tar emot stöd. Stödet är indexrela- terat och uppgick 2016 till 600 svenska kronor per medlem.

Norge

I Norge förändrades relationen mellan Norska kyrkan och staten 2012. Det framgår inte längre av grundlagen att Norska kyrkan är en statskyrka, men kyrkan regleras på samma sätt som i Sverige genom en särskild lag. Kyrkan är sedan 2012 självständig från sta-

123

Internationell jämförelse

SOU 2018:18

ten på så sätt att regeringen inte längre utnämner biskopar och från och med januari 2017 är kyrkan ett eget rättssubjekt. Däremot finansieras kyrkan alltjämt av staten. Den norska staten ger även stöd till andra trossamfund och bidraget motsvarar den summa som Norska kyrkan tar emot per medlem. Stödet till andra trossamfund än Norska kyrkan tillkom 1969 mot bakgrund av förslag från den s.k. Dissenterlovkomitéen 1962. År 1981 fick även sekulära s.k. livs- synssamfund (livsåskådningssällskap) och icke-registrerade trossam- fund rätt att ta emot stöd. Inrättandet av stödet och utvidgningen till livssynsamfund motiverades utifrån ett likabehandlingsperspektiv (Thorson Plesner 2016). Varken Norska kyrkan eller övriga trossam- fund kan ta in medlemsavgifter genom skattsedeln såsom i Sverige, utan finansieringen sker genom ett statsstöd, som administreras av fylkesmannen (länsstyrelsen), och ett kommunalt stöd som admi- nistreras av kommunerna.

Det statliga stödet beräknades 2017 till 472 norska kronor per medlem och det kommunala till 530 norska kronor, vilket innebar att varje samfund tog emot cirka 1 000 norska kronor i offentligt stöd per medlem (cirka 1 075 svenska kronor). Stödet ges till cirka 800 samfund med sammanlagt cirka 600 000 medlemmar. Trossam- fund ska ha minst två medlemmar och ett livssynssamfund ska ha minst 500 medlemmar och de får inte kränka rätt och moral.

Trossamfund och livssynssamfund kan därutöver få stöd för bygg- nation av lokaler, barn- och ungdomsverksamhet och studieför- bundsverksamhet. Större trossamfund och livssynsamfund kan också i egenskap av frivilligorganisationer få kompensation avseende mer- värdesskatt och enskilda personer har avdragsrätt vid gåvor till sam- funden. Norska staten stödjer också Samarbeidssrådet for tro- och livssynssamfunn, Norges kristne råd och Islamsk råd Norge för att bedriva dialog och samarbete mellan trossamfunden och livssynsam- funden.

År 2010 tillsatte norska staten en utredning om livsåskådnings- politiken i Norge som lämnade sina förslag 2013 i betänkandet

Det livssynsåpne samfunn – En helhetlig tros- og livssynspolitikk

(NOU 2013:1). Utredningen föreslog bl.a. en förtydligad definition av begreppen trossamfund och livssynssamfund liksom nya villkor för stödet. Hösten 2017 lämnade den norska regeringen ett förslag på en ny tros- och livssynssamfundslag. Enligt förslaget kan bl.a. ett tros- och livssynssamfund som begår allvarliga lagbrott eller all-

124

SOU 2018:18

Internationell jämförelse

varligt kränker andras rättigheter och friheter nekas stöd (Hørings- notat 25. september 2017, Forslag til ny lov om tros- og livssyns- samfunn, s. 225; se även avsnitt 12.8.4). Enligt regeringens förslag ska ett tros- och livssynssamfund definieras som en sammanslutning för gemensam utövning av religiös tro eller sekulär livssyn.

5.1.2Statligt stöd i jämförbara länder inom EU

Öst- och sydosteuropeiska länder

I ett flertal öst- och sydosteuropeiska länder tar trossamfunden del av ett finansiellt stöd från staten. I t.ex. Grekland finansieras den grekisk-ortodoxa kyrkan direkt av staten, men även det judiska samfundet och det muslimska samfundet i Thrakien, som har status som officiella religioner, kan ta del av ett begränsat stöd. I flera östeuropeiska länder ger staten ett stöd till statligt erkända tros- samfund, vilket t.ex. är fallet i Litauen, Rumänien, Slovakien och Ungern. I Rumänien betalade staten 2015 ut ett finansiellt stöd till 18 erkända trossamfund. Trossamfundet måste ha varit verksamt i 12 år och ha ett medlemsantal som motsvarar 0,1 procent av be- folkningen. Stödet beräknas efter antal medlemmar och omfattar ersättning för egendomsunderhåll och lön till religiösa funktio- närer. Ungern och Slovakien har liknande krav på att trossam- fundet ska ha varit verksamt i ett visst antal år och att antalet med- lemmar ska uppgå till ett visst procentantal av befolkningen (0,2 respektive 0,1 procent). I Ungern kan även personer som är med- lemmar i ett av staten erkänt trossamfund betala in en procent av sin inkomst till trossamfundet genom skattsedeln. I flera f.d. kommuni- stiska länder betalar staten ut en kompensatorisk ersättning till kristna och judiska samfund för egendom som nationaliserades åren efter andra världskriget, vilket t.ex. är fallet i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien.

Belgien

Belgien har ett generöst stödsystem till trossamfund som har sitt ursprung i 1831 års konstitution. Stödet inrättades som en kom- pensation för kyrkoegendom som nationaliserades före 1831, men

125

Internationell jämförelse

SOU 2018:18

i dag motiveras stödet främst av statens ambition att behandla alla trossamfund lika. Stödet innebär att religiösa funktionärer får sin lön betald direkt av staten. Stödet uppgick 2016 till 100 miljoner euro och gavs till sex erkända trossamfund och två sekulära livs- åskådningssällskap. Den belgiska staten erkänner ett samfund efter en bedömning av dess sociala nytta (utilité sociale), men det finns enligt praxis totalt fem kriterier som regeringen förhåller sig till vid ett erkännande. Dessa avser antal medlemmar, en formell organi- sering, hur länge samfundet varit aktivt, dess sociala nytta och att dess verksamhet inte strider mot den offentliga ordningen.

Italien

Italien ger ett stöd till trossamfund enligt fördelningsprincipen Otto per mille, vilket innebär att 0,8 procent av inkomstskatten går till Romersk-katolska kyrkan och andra trossamfund som erkänts av staten. Trossamfund vid sidan av Romersk-katolska kyrkan kan ingå ett avtal med staten om att få tillgång till Otto per mille. Avta- let måste godkännas av parlamentet och ger trossamfundet en sär- skild status och möjlighet till att utföra andlig vård på sjukhus och i fängelser samt att genomföra vigselceremonier och begravningar. År 2015 var det 12 trossamfund som hade ingått ett sådant avtal. Staten använder de medel som tagits in genom Otto per mille från personer som inte deklarerat ett medlemskap i något trossamfund till bistånds- och välgörenhetsprojekt. De statligt erkända trossam- funden kan också ta del av vissa skatteförmåner. För erkännande finns det vissa krav på ett trossamfunds organisering och trossam- fundet får inte agerar i konflikt med det italienska rättssystemet.

Tyskland

Tyskland fördelar inte något särskilt stöd till trossamfunden, men registrerade trossamfund och livsåskådningssällskap kan mot en viss betalning få hjälp med att ta in medlemsavgifter genom skatt- sedeln och har rätt till vissa skattelättnader. Registrerade trossam- fund och livsåskådningssällskap måste visa att de har ett stabilt antal medlemmar och de ska respektera den tyska författningens grundvärderingar. Vissa trossamfund tar emot ett stöd från staten

126

SOU 2018:18

Internationell jämförelse

eller från delstatsförvaltningen för religiös undervisning i skolor, diakoni och drift av hälso- och sjukvård, liksom för andlig vård på sjukhus och i fängelser.

Frankrike, Nederländerna, Portugal, Spanien,

Storbritannien och Österrike

I de flesta västeuropeiska länder fördelar staten inte något särskilt stöd till trossamfunden. Den franska staten får enligt lagen om separation mellan kyrka och stat från 1905 inte finansiera religiösa samfund. Däremot kan trossamfunden ta emot stöd för vissa sociala verksamheter.

I Spanien får erkända trossamfund vissa skattelättnader och sta- ten gör det möjligt för medlemmar av Romersk-katolska kyrkan att betala upp till 0,7 procent av sin inkomst till kyrkan genom skatt- sedeln. Denna förmån är inte tillgänglig för några andra trossamfund.

I Storbritannien tar varken Church of England eller några andra trossamfund emot statligt stöd, men de åtnjuter särskilda skatte- lättnader och kan i egenskap av civilsamhällsorganisationer ta emot stöd för särskilda verksamheter. Även i Nederländerna, Portugal och Österrike kan statligt erkända trossamfund få särskilda skatte- lättnader, men staten ger inte något direkt finansiellt stöd i dessa länder.

5.2Sammanfattande jämförelse mellan stöd till trossamfund i Sverige och i andra europeiska länder

Relationen mellan stat och kyrka i olika europeiska länder skiljer sig åt beroende på de historiska omständigheter som påverkat stats- bildningen i respektive land. En jämförelse mellan olika länder inom EU ger inte någon klar vägledning om hur Sverige bör utforma stödet till trossamfund. De nordiska länderna har emellertid en historia som är mer lik den svenska och är därför mer lämpliga för jämförelser, även om alla de olika modellerna för stöd som beskrevs inledningsvis används i de olika nordiska länderna. Danmark har valt att inte ge statligt stöd till trossamfund vid sidan av Danska kyrkan, medan registrerade trossamfund åtnjuter vissa skatteprivi-

127

Trossamfundens sociala verksamheter

SOU 2018:18

6.2Andlig vård vid kriser och olyckor

6.2.1Andlig vård inom sjukvården

I historisk tid bedrevs en stor del av vården i Sverige av kyrkan och det fanns en naturlig närvaro av präster inom sjukvården. Under 1860-talet övertog landstingen ansvaret för vården, men sjukvårds- präster fortsatte att verka inom sjukvården med ansvar för den and- liga vården. De s.k. lasarettspredikanterna förde t.ex. kyrkobok i samband med födsel eller när någon avled, men hade också till upp- gift att erbjuda själavård. I dag har trossamfunden inga förvalt- ningsuppgifter inom sjukvården, men eftersom det är vanligt att enskilda vid svår sjukdom eller i livets slutskede efterfrågar ett andligt stöd har de flesta sjukhus kontakt med företrädare för trossam- funden. De som arbetar med andlig vård inom sjukvården var tidi- gare anställda av sjukhusen, men ansvaret flyttades 1968 över till församlingarna.

Från 1980 finns ett statligt stöd för andlig vård inom sjukvården som fördelas till själavårdare inom några av de bidragsberättigade trossamfunden däribland frikyrkorna, Romersk-katolska kyrkan samt de ortodoxa, muslimska och buddhistiska samfunden. Det statliga bidraget är riktat till tjänster med en bred målgrupp och är inte ämnat för den enskilda lokala församlingens medlemsvård.

De kristna kyrkorna organiserar den andliga vården genom Sjukhuskyrkan. Den finns på 70 platser i Sverige och har en verk- samhet med nära 270 medarbetare som är anställda av sina försam- lingar eller samarbetsorganisationer. Det finns också 11 företrädare för muslimska trossamfund som verkar inom den andliga vården. Dessutom finns det ett stort antal koordinatörer som företräder trossamfunden och som kan förmedla kontakter till andliga före- trädare vid behov.

Den andliga vården omfattar enskilda samtal och själavård, kris- stöd vid akuta händelser, avskeds- och minnesstunder, dop och barnvälsignelser i krissituation, gudstjänster och andakter, samtals- och reflektionsgrupper med personal samt utbildningsinsatser för vårdpersonal eller personer i vårdutbildningar. De utförare av den andliga vården och representanter för sjukhusen som utredningen intervjuat vittnar om att den andliga vården inom sjukvården fyller ett viktigt behov hos både patienter som drabbats av någon sjuk- dom eller olycka liksom för anhöriga och sjukvårdspersonal. Den

130

SOU 2018:18

Trossamfundens sociala verksamheter

andliga vården är av särskild betydelse vid vård i livets slutskede. Vårdpersonal vittnar också om att de under senare år ofta möter patienter med olika religiösa bakgrunder och att det finns ett stort behov av mångkulturell och mångreligiös kompetens inom vården. Det gäller inte minst vid dödsfall och frågor om ett värdigt omhän- dertagande av avliden i enlighet med hans eller hennes religiösa tradition. Även den ökade förekomsten av vård i hemmet av svårt sjuka personer har inneburit ett ökat behov av kunskap och förstå- else för religiösa sedvänjor liksom personernas existentiella behov. De individer som är verksamma inom den andliga vården har haft en viktig roll i att öka den mångreligiösa kompetensen inom vår- den. Företrädarna för den andliga vården är i dag uteslutande reli- giösa och det finns inga företrädare som representerar sekulära livs- åskådningar.

6.2.2Andlig vård inom kriminalvården

Frågor om straff, moral, förlåtelse och nåd är centrala element i de flesta religioner. Fängelsestraffet är en situation som ger upphov till existentiella frågor och ett behov av reflektion över sin livssitua- tion. Trossamfunden kan i detta sammanhang stödja den intagne med att hantera sina tankar och sitt frihetsberövande. Historiskt sett har Svenska kyrkan bedrivit ett socialt hjälparbete utifrån det kristna evangeliet, där de intagna har erbjudits vård, undervisning och reha- bilitering. Med framväxten av en modern kriminalvård från mitten av 1800-talet, där fokus sattes på rehabilitering snarare än straff, gavs kyrkan och den kristna själavården också en roll i själva botgöringen. Fängelseprästerna avskaffades dock 1952 och som ett resultat av in- förandet av religionsfrihetslagen (1951:680) tillkom religionsvårds- kommittéer som gav Svenska kyrkan och frikyrkorna lika villkor att verka i fängelserna. Dessa ombildades 1962 till Nämnden för andlig vård (NAV) som nu finns representerad på samtliga anstalter och häkten. Enligt häkteslagen (2010:611) och fängelselagen (2010:610) ska varje intagen ges möjlighet att på lämpligt sätt utöva sin religion och enligt Kriminalvårdens eget regelverk, Kriminalvårdens före- skrifter och allmänna råd (KVFS 2011:1, FARK Fängelse), kan denna rättighet bara inskränkas av ordnings- eller säkerhetsskäl samt till

131

Trossamfundens sociala verksamheter SOU 2018:18

följd av praktiska förhållanden inom kriminalvården (Kriminal- vården 2016).

Det förs ingen statistik över de intagnas religionstillhörighet, men enligt Kriminalvården är den andliga vården inom kriminal- vården så gott som uteslutande riktad till kristna och muslimer. I och med att antalet personer med utländsk bakgrund har ökat i Sverige har den religiösa tillhörigheten bland de intagna inom kri- minalvården förändrats och enligt Kriminalvården har behovet av andlig vård som ges av andra än företrädare från Svenska kyrkan och frikyrkorna ökat över tid, särskilt behovet av företrädare från muslimska trossamfund samt katolska och ortodoxa kyrkor.

Kriminalvården har avtal med Sveriges kristna råd och Sveriges muslimska råd som ska förordna präster och imamer för den and- liga vården i fängelser och häkten. Svenska kyrkan finansierar själv präster och diakoner som är verksamma inom kriminalvården, medan de andra samfundens andliga vård finansieras genom avtal med Kriminalvården. De som är verksamma inom den andliga vården, s.k. NAV-medarbetare, består av cirka 70 präster och diakoner från Svenska kyrkan samt ett motsvarande antal frikyrkopastorer, cirka 20 katolska och ortodoxa präster samt närmare 30 imamer eller andra företrädare för muslimska trossamfund. Prästerna och pasto- rerna inom Svenska kyrkan och frikyrkorna har ett interreligiöst uppdrag, vilket innebär att de ska möta alla intagna oavsett religion, även sökande och icke-troende, medan de övriga huvudsakligen ägnar sig åt intagna inom deras egna trosinriktningar (Kriminalvården 2016). Verksamheten omfattar bl.a. anordnande av gudstjänster, bön och samtalsgrupper samt ett stöd till intagna med att bearbeta ångest, oro och frågor om ansvar och skuld samt hjälp med sociala kontakter. Ett syfte är att bistå intagna med att bearbeta sin situation.

Det finns forskning som visar att den andliga vården har bety- delse för de intagnas välbefinnande. De andliga företrädarna ses ofta som neutrala av de intagna och det är tänkbart att den andliga vården kan skapa förutsättningar för samexistens och ömsesidig tolerans mellan fångar med olika religiösa bakgrunder. Det finns dock inte inom forskningen tillräckliga belägg för att säga att den andliga vården har en effekt på benägenheten att återfalla i brott (Larsson 2011). Närvaron av imamer i fängelser kan möjligtvis bi- dra till att förebygga att intagna radikaliseras och utvecklar sympa- tier för våldsbejakande islamistisk extremism.

132

SOU 2018:18

Trossamfundens sociala verksamheter

6.2.3Trossamfundens betydelse för krisberedskapen

Trossamfunden spelar en viktig roll när det gäller att ta emot män- niskor i sorg och chock efter att det inträffat en enskild kris eller större katastrof i samhället. De kan ha en funktion genom att möta andliga och psykosociala behov som uppstår i krissituationer, men kan också hjälpa till med samordning av civila insatser och informations- spridning. I förarbetena till lagen (1999:932) om stöd till trossamfund framhölls trossamfundens betydelse för krishanteringsförmågan i samhället som ett motiv till att staten ska stödja trossamfunden (prop. 1998/99:124 s. 60). Det finns också flera exempel på olyckor och händelser då trossamfunden tagit ett ansvar för krishanter- ingen, t.ex. bussolyckan i Måbödal 1988, masskjutningen i Falun 1994, Estoniakatastrofen 1994, diskoteksbranden i Göteborg 1998 och tsunamikatastrofen julhelgen 2004.

Med sin långa tradition av krisberedskap och med sin lokala när- varo har Svenska kyrkan haft bäst förutsättningar att erbjuda stöd, men i det mångkulturella samhället har andra trossamfund blivit mer betydelsefulla. Utvärderingen om kriskommunikationen vid diskoteksbranden i Göteborg visade att församlingarna i Angered, Hammarkullen och Bergsjön i ett tidigt skede kunde agera som sam- lingsplatser för människor som sökte gemenskap och stöd, men att även muslimska och etniska krisgrupper bildades och fick betydelse. Utvärderingen pekade vidare på behovet av att upprätta kontakter med de etniska grupperna och deras trossamfund (SOU 1999:68 s. 184). Trossamfunden hjälpte till med anhörigstöd, samtalskontakter med skadade och oskadade, psykosocialt stöd samt att ordna värdiga ceremonier. Trossamfunden användes också som en kanal för att för- medla korrekt information om händelsen och dess konsekvenser.

Vid tsunamikatastrofen samarbetade bl.a. dåvarande Krisbered- skapsmyndigheten och Statsrådsberedningen med Svenska kyrkan som blev ombedd att utveckla ceremonier och värdiga ritualer vid hemsändande av avlidna. Kyrkan höll också i kontakter med andra samfund (SOU 2005:104). Erfarenheterna av dessa större katastro- fer visar att de drabbade ofta söker sig till kyrkor och trossamfund för att få sina andliga behov tillgodosedda. Enligt en studie av sam- hällets reaktioner efter Estoniakatastrofen svarade 89 procent av de tillfrågade att Svenska kyrkan hade varit viktig även för dem som

133

Trossamfundens sociala verksamheter

SOU 2018:18

inte uppfattar sig som religiösa och 85 procent hävdade att de fick religiösa känslor vid en sådan katastrof (Gustafsson 1995).

Krisberedskapen har tidigare varit organiserad utifrån en hän- delse av krig och fram till relationsförändringen mellan staten och Svenska kyrkan hade de kyrkliga kommunerna ansvar för att inom det civila försvaret vidta beredskapsförberedelser för det fall landet hamnar i höjd beredskap. Denna skyldighet togs bort vid relations- förändringen och i stället etablerades ett organiserat samarbete med trossamfunden inom Överstyrelsen för civil beredskap. I dag är det Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som har ansvaret för krisberedskapen i samhället, men mot bakgrund av att det är Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) som har upparbetade kanaler till trossamfunden har myndigheten sedan 2006 ett uppdrag av regeringen att handlägga frågor om samordning av trossamfun- dens insatser inom krisberedskapen. SST har utifrån detta uppdrag arbetat med att skapa förutsättningar för samverkan mellan tros- samfunden på lokal nivå och kommuner och landsting (SST 2014a). I några kommuner, såsom i Örebro och Malmö, har interreligiösa råd upprättats som har en roll i krisberedskapen. I flera kommuner har även s.k. POSOM-grupper etablerats (Psykologiskt och socialt omhändertagande) i vilka trossamfunden ingår tillsammans med social- tjänst, polis, sjukvård, skola och andra civilsamhällesorganisationer. Dessa har kunnat erbjuda stödverksamhet vid kris och underlättat för myndigheter i deras kontakter med trossamfunden.

6.3Sociala och meningsskapande verksamheter utöver de regelbundna religiösa aktiviteterna

Genom att människor delar en tro och agerar utifrån samma lev- nadsregler, symboler och ritualer kan starka sociala gemenskaper formas. På detta sätt kan den religiösa gemenskapen skapa social samhörighet mellan människor och ge en individ en identitet och en känsla av tillhörighet, vilket i sig är viktigt för att livet ska upp- levas som meningsfullt. Samtidigt kan trossamfunden genom sin verksamhet begränsa enskilda individers egna livsval och utveckling av sin identitet. Trossamfundens bidrag till sociala och menings- skapande verksamheter innehåller därmed aspekter som i ett bre- dare samhällsperspektiv kan bli både positiva och negativa.

134

SOU 2018:18

Trossamfundens sociala verksamheter

6.3.1Barn- och ungdomsverksamhet

De flesta samfund bedriver någon form av verksamhet för barn och ungdomar. Det kan röra sig om söndagsskolor, kyrkans barntimme eller koranskolor samt verksamheter som inte är direkt religiösa såsom körer, musiklek, tjejgrupper och sport-, film- eller kultur- grupper, liksom öppen förskola för föräldralediga med barn och fritidsverksamhet. I flera trossamfund sker barn- och ungdomsverk- samheten som en del av samfundet. Därutöver finns ett flertal fri- stående ungdomsorganisationer som är mer eller mindre knutna till ett samfund såsom Svenska kyrkans unga, Pingst ung, Svenska allians- missionens ungdom, Judiska ungdomsförbundet och Riksförbundet Sveriges unga katoliker.

Flera av ungdomsorganisationerna tar emot organisationsstöd från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Under 2015 fördelade myndigheten i enlighet med förordningen (2011:65) om statsbidrag till barn- och ungdomsorganisationer cirka 71 miljoner kronor till barn- och ungdomsorganisationers verksam- heter och ytterligare 164 miljoner kronor till organisationers arbete för barn och ungdomar på lokal nivå. Det var sammanlagt 15 religiösa ungdomsorganisationer som tog emot stöd från MUCF och några av ungdomsorganisationerna, såsom Svenska alliansmissionens ungdom och Judiska ungdomsförbundet, tog emot mer stöd än vad deras trossamfund fick i organisationsbidrag från SST (MUCF 2015).

Den verksamhet som trossamfunden och deras barn- och ung- domsorganisationer bedriver för barn och unga kan bidra till att ge barn och unga en meningsfull fritid, bygga upp sociala relationer och stärka deras identitetsbildning. Samtidigt kan trossamfundens verksamhet för barn och unga vara problematisk eftersom barn och unga inte alltid själva aktivt valt att gå med i trossamfunden. Stu- dier visar också att barn till föräldrar som utövar en religion med stränga religiösa påbud kan utsättas för stora begränsningar i deras livsval (MUCF 2009; se även Kakabaveh m.fl. 2016). Föreningen Hjälpkällan, som hjälper och stödjer personer inom slutna rörelser, har i samtal med utredningen redogjort för att det förekommer att unga personer inom trossamfund som i dag är bidragsberättigade vänt sig till föreningen för att få psykologiskt stöd vid avhopp. Dessa personer har berättat om begränsningar när det gäller med- verkan i fritidsaktiviteter, val av umgänge och möjlighet till att ut-

135

Trossamfundens sociala verksamheter

SOU 2018:18

bilda sig. Några har utsatts för hot eller social isolering efter att de lämnat ett trossamfund (se även Egge 2005; Valika och Peltoniemi 2013; SOU 1998:113).

Sammantaget är det dock färre unga än äldre som är religiöst aktiva och enligt SOM-institutets undersökningar är det runt fyra procent av de unga som är under 29 år som besöker ett religiöst möte en gång i månaden (Bromander 2013). Forskning visar dock att ungefär en tredjedel av alla unga identifierar sig som sökande eller andliga, men att deras tro i mindre utsträckning än äldres handlar om tillhörighet till trossystem, religiösa organisationer eller trossamfund (Lövheim 2012 och 2015).

6.3.2Verksamhet för äldre

Bland trossamfundens medlemmar är personer äldre än 65 år över- representerade och i enkätundersökningar uppger äldre också i större uträckning än yngre att religionen har en betydelse för deras välbefinnande (Weibull och Strid 2011). Äldre besöker i betydligt större utsträckning än yngre den regelbundna religiösa verksamheten och är mer engagerade i trossamfunden. En stor del av trossam- fundens verksamhet är också beroende av det frivilligarbete som äldre genomför. Det gäller t.ex. att arrangera begravningskaffe, medverka i andakter på äldreboende och att göra hembesök (Ds 2015:3 s. 38 f.). Betydelsen av de insatser som genomförs av äldre har även fram- kommit i utredningens intervjuer.

När det kommer till språkkaféer för nyanlända har flera pen- sionerade lärare engagerat sig och utöver betydelsen av dessa insat- ser för de nyanlända har engagemanget skänkt mening till de som utfört dem. Sociala verksamheter som trossamfunden bedriver för äldre i form av träffpunkter, syföreningar och besök på äldrebo- ende har sammantaget ett mycket stort värde för äldre. De tros- samfund som etablerats av personer som invandrat till Sverige har en särskild betydelse för äldre med utländsk bakgrund. Att kunna delta i sammanhang som knyter an till en persons kulturella ur- sprung har visat sig vara viktigt för äldre. Det finns ingen statistik på omfattningen av trossamfundens verksamheter för äldre, vilket delvis beror på att det inte finns något riktat statligt stöd för dessa verksamheter.

136

SOU 2018:18

Trossamfundens sociala verksamheter

6.3.3Kreativa verksamheter

Det religiösa har genom historien varit en inspirationskälla för flera olika kreativa uttryck. Existentiella frågor har ofta behandlats genom musik, konst eller poesi och för många är de kreativa ut- trycken ett sätt att ge utlopp eller få förnimmelse av andlighet. Kyrkor och andra religiösa byggnader fungerar som värnare av ett geografiskt, kulturellt och existentiellt minne som bidrar till identitet för både orten och individen. Byggnaderna kan också vara arenor för musik och körverksamhet och Svenska kyrkan, frikyrkorna och andra trossamfund förvaltar delar av kulturarvet genom bl.a. kyrko- musiken.

Enligt en utredning från 2003 bidrar Svenska kyrkan årligen till i genomsnitt en tredjedel av samhällets konsertverksamhet (Svenska kyrkan 2003). Svenska kyrkan anlitar cirka 40 000 professionella musiker och ger 25 000 musikgudstjänster för en publik på cirka 2,5 miljoner personer per år. Inom Svenska kyrkan finns i dag cirka 5 000 körer med runt 94 000 körsångare (Svenska kyrkan 2016c). Inom frikyrkorna har kör- och musiklivet en lång tradition och musicerandet blev tidigt ett sätt att uttrycka social gemenskap och kristen tro. Inom baptistkyrkorna organiserades för första gången i Sverige blandade körer med både män och kvinnor och genom att ta inspiration från framför allt baptistkyrkor i Storbritannien och Amerika har musiktraditionen inom frikyrkorna bidragit till att utveckla både sång- och strängmusiken i Sverige (Fahlgren 2013). I dag har Equmeniakyrkan runt 20 000 aktiva i sitt musikliv och ett 50-tal orkestrar (Equmeniakyrkan 2015). Inom pingströrelsen tar det musikaliska uttrycket ett stort utrymme i gudstjänstlivet och rörelsen bedriver ett musikförlag som producerar musik för guds- tjänster och anordnar årligen den kristna musikfestivalen Musik, överlåtelse och tro. Det finns ett flertal körer, brassband och andra musikaktiviteter inom alla bidragsberättigade frikyrkor.

Körtraditionen är också framträdande inom flera ortodoxa kyrkor och t.ex. arrangerar Syrisk-ortodoxa kyrkans ungdomsförbund år- ligen en körtävling för de syrisk-ortodoxa kyrkornas körer i Sverige. Körlivet är också aktivt inom Romersk-katolska kyrkan och vid den katolska domkyrkoförsamlingen finns fem aktiva körer. Det judiska samfundet bedriver ett antal kulturella aktiviteter och stöd-

137

Trossamfundens sociala verksamheter

SOU 2018:18

jer även det judiska museet som har utställningar om judiskt liv och historia.

6.3.4Trossamfundens betydelse som bevarare av kulturella traditioner

Religion och kultur är i stor utsträckning två sammanflätade sociala fenomen. Att t.ex. vara jude eller sikh innebär att vara både en del av en religiös gemenskap och en etnisk grupp. Många trossamfund i Sverige har etablerats i nära kontakt med sina nationella kyrkor eller samfund och flera församlingar är närmast etnokulturella för- eningar som både fyller en funktion för att tillmötesgå andliga be- hov och för att upprätthålla kulturella traditioner. Ett traditionellt firande av ett bröllop eller en religiös högtid kan ha en stor bety- delse för minoritetsgrupper för att upprätthåll sina kulturella tradi- tioner och sin identitet.

Flera av trossamfunden som utredningen varit i kontakt med betonar deras betydelse av att vara kulturbärare. I stort sett samt- liga samfund som har en stor andel medlemmar med utländsk bak- grund har i utredningens enkät svarat att en viktig verksamhet för trossamfundet är att erbjuda aktiviteter som är betydelsefulla för att medlemmarna ska kunna upprätthålla sin identitet och kultur t.ex. genom att fira högtider med traditionell mat etc.

I regeringens strategi för de nationella minoriteterna framhölls trossamfundens betydelse i att stärka och vitalisera de nationella minoritetsspråken (prop. 2008/09:158 s. 115). För den judiska grup- pen spelar samfundet också en viktig roll för att bevara gruppens status som nationell minoritet och som sådan tar den emot ett stöd som fördelas genom Länsstyrelsen i Stockholms län. Ett motiv för staten att stödja trossamfunden var även att det i regeringsformen anges att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas (prop. 1998/99:124).

Trossamfundens funktion som bevarare av kulturella traditioner kan ha en viktig betydelse för det mångkulturella samhället efter- som individer som känner sig trygga i sin egen identitet kan ha bättre förutsättningar att harmoniskt kunna samexistera med andra. Invandrarutredningen från 1974 liksom Invandrar- och minoritets- politiska kommittén från 1984 uppmärksammade denna aspekt och

138

SOU 2018:18

Trossamfundens sociala verksamheter

argumenterade för att samhället borde stödja trossamfund liksom föreningar som bygger på etnisk och språkig grund eftersom dessa fyller ett behov för etnisk identitetsbildning för personer som nyligen invandrat till Sverige (SOU 1974:69 och SOU 1984:58).

Trossamfundens verksamheter behöver dock inte nödvändigtvis ha positiva konsekvenser i dessa sammanhang utan trossamfunden kan också vara ett hinder för skapandet av samhällsgemenskap och integration eftersom de genom sina verksamheter kan konservera kulturella normer, levnadsmönster och föreställningar. Deras verk- samheter kan begränsa enskilda individers utveckling av sin identi- tet, i synnerhet individer vars levnadssätt eller sexuella läggning står i strid med vissa religiösa dogmer. Inte sällan har personer som in- vandrat till Sverige lämnat sitt hemland just eftersom religionen bi- dragit till förtryck och begränsning av deras mänskliga rättigheter.

6.4Trossamfundens sociala arbete och välfärdsinsatser

Ett socialt arbete för människor i nöd är för många religiösa män- niskor ett sätt att uttrycka sin tro och flera trossamfund ser ett socialt arbete som en del av den religiösa kärnverksamheten. Histo- riskt sett har Svenska kyrkan haft ett välfärdsansvar som inkluderat fattigvården. Under industrialiseringen flyttade stora grupper av människor från landsbygden till städerna och hamnade ofta i situa- tioner med stor nöd och fattigdom. Detta skedde i samband med väckelserörelsens etablering i Sverige och frikyrkorna växte sig ofta starka i storstäder och bruksorter där de engagerade sig för att möta den utbredda fattigdomen och alkoholismen. Det gällde bl.a. Fräls- ningsarmén som etablerades i Sverige på 1880-talet och som arbetar för utslagna människor utifrån den kristna tron.

Även inom Svenska kyrkan växte en diakonirörelse fram med syftet att utifrån en kristen tro visa en medmänsklig omsorg mot människor i utsatta livssituationer. Flera framstående kvinnor inom kyrkan, liksom präster, kom att engagera sig i de sociala frågor som de mötte i sina församlingar. En första stadsmission grundades i Stockholm 1853 av oorganiserade baptister och individer engage- rade inom Svenska kyrkan. Flera diakonala institutioner bildades mot slutet av 1800-talet, däribland Ersta diakoni i Stockholm 1851

139

Trossamfundens sociala verksamheter

SOU 2018:18

och Samariterhemmet i Uppsala 1882, som självständiga föreningar eller stiftelser med tydliga kopplingar till kyrkan.

I och med utbyggnaden av välfärdsstaten kom dock kyrkornas sociala insatser i Sverige att minska i betydelse och välgörenhets- insatserna riktades därefter i större utsträckning mot internationell biståndsverksamhet och utlandsmission. Under senare år har dock trossamfundens sociala insatser ökat i omfattning i Sverige liksom i övriga Europa. En förklaring till detta är att avregleringar inom den offentliga välfärden har gett civilsamhällsorganisationer ett ökat spelrum som välfärdsleverantörer, men också att de socioekonomiska klyftorna i samhället har ökat. Migrationen har också lett till att det i dag är ett ökande antal personer som är i behov av det sociala stöd som trossamfund och civilsamhällsorganisationer erbjuder.

6.4.1Trossamfundens insatser för socialt utsatta grupper

De flesta trossamfund i Sverige bedriver någon form av verksamhet som är inriktad på socialt utsatta grupper såsom hemlösa, flyk- tingar, papperslösa, EU-migranter, drogmissbrukare m.m. Enligt utredningens enkät till trossamfunden (se avsnitt 9.3.3) framgår att förmedla hjälp och stöd till socialt utsatta personer, t.ex. genom soppkök, insamling av kläder etc., är en mycket viktig uppgift för flera trossamfund och är särskilt betydelsefullt för Romersk-katolska kyrkan samt de frikyrkliga och ortodoxa samfunden. Arbetet sker huvudsakligen inom församlingarna och bygger oftast på frivilliga in- satser. Exempel på arbete som görs är utdelning av matkassar och kläder liksom organisering av soppkök, härbärgen, stödboenden och jourhavande präst.

Vissa trossamfund har särskilda organisationer som vid sidan av församlingarna arbetar med stöd till utsatta grupper. I anslutning till Svenska missionskyrka (nu Equmeniakyrkan) etablerades Sociala missionen och Hela människan, som nu har flera kristna organisa- tioner som huvudmän, medan den s.k. LP-verksamheten är en del av pingströrelsen och är uppkallad efter initiativtagaren Lewi Pethrus. Caritas, som är en del av Romersk-katolska kyrkan, och Islamic relief, som är medlem i Sveriges muslimska råd, bedriver en social verksamhet i Sverige, även om deras huvudsakliga verksamhet är internationellt bistånd. Därutöver finns ett flertal organisationer som

140

SOU 2018:18

Trossamfundens sociala verksamheter

är bildade på religiös grund, men som inte har någon nära koppling till något trossamfund, däribland Stadsmissionerna, Räddningmissio- nen, Ny gemenskap och Individuell människohjälp.

Omfattningen av sociala insatser

Eftersom det inte finns någon samlad statistik är det svårt att be- döma omfattningen av det sociala arbete som bedrivs av trossam- fund och trosbaserade organisationer. Arbetet sker både organise- rat inom samfunden och som en del av församlingarnas uppdrag att utöva diakoni. Inom Frälsningsarmén är det sociala arbetet själva fundamentet i samfundets verksamhet. Enligt egna uppgifter tog Frälsningsarmén under 2015 emot cirka 46 000 hjälpsökande, gav 11 500 stödsamtal och serverade mat eller fika vid 215 600 tillfällen. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom gåvor och intäkter från Myrornas försäljning av secondhandvaror (Frälsningsarmén 2016).

Svenska kyrkans sociala hjälpverksamhet i Sverige omfattar cirka 780 000 stödsamtal, 108 000 hembesök och 58 miljoner kronor i ut- betalda bidrag per år. Verksamheten sker genom den ordinarie för- samlingsverksamheten, ofta med anställda diakoner, eller genom etablering av diakonicentraler och stöd till stadsmissioner som till- sammans med kommuner bl.a. anordnar natthärbärge och soppkök samt delar ut matkassar och ekonomiska bidrag. Svenska kyrkan har skapat en nationell stödfunktion för att underlätta stiftens och församlingarnas arbete med asylsökande, flyktingar och utsatta EU-medborgare (Svenska kyrkan 2015b). Flera andra trossamfund bedriver ett socialt arbete genom olika initiativ på församlingsnivå. Det utåtriktade sociala arbete som samfunden bedriver är, enligt de samfund som utredningen varit i kontakt med, riktat till alla hjälp- behövande utan hänsyn till religiös tillhörighet.

Trossamfundens betydelse i arbetet med hemlösa, papperslösa, EU-migranter, missbrukare och andra utsatta har uppmärksammats i rapporter från flera olika myndigheter, däribland den nationella hemlöshetssamordnarens slutrapport (Regeringskansliet 2014) och Socialstyrelsens rapport om hemlöshet bland utrikesfödda personer utan permanent uppehållstillstånd i Sverige (Socialstyrelsen 2013). Enligt slutredovisningen från den nationella samordnaren för ut-

141

Trossamfundens sociala verksamheter

SOU 2018:18

satta EU-medborgare har engagemanget från trossamfund och andra civilsamhällsorganisationer en särskild betydelse när det kommer till att erbjuda hjälp till individer som inte kommunens socialtjänst har rättsliga möjligheter att bevilja ekonomiskt bistånd till (SOU 2016:6).

6.4.2Trossamfundens stöd vid flyktingmottagandet och bidrag i integrationsarbetet

Trossamfunden har visat sig kunna bidra med insatser för att hjälpa nyanlända invandrare och att stödja dem vid etableringen i sam- hället. För nyanlända kan trossamfunden utgöra ett sammanhang där de enkelt kan komma i kontakt med landsmän eller personer med samma etniska bakgrund. Den religiösa gemenskapen är vidare en plats där nyanlända kan känna en språklig, social och kulturell samhörighet samtidigt som samfundsgemenskapen kan ge ingångar in i samhället. På detta sätt kan samfunden fungera som bryggor mellan det nya och det gamla. Denna funktion har framhållits av flera tidigare utredningar, däribland av Invandrarpolitiska kommit- tén från 1984 (SOU 1984:58) och från 1996 (SOU 1996:55).

Funktionen som brygga var av särskild betydelse under 2015 då sammanlagt 162 877 personer sökte asyl i Sverige. Under somma- ren och hösten 2015, då flyktingmottagandet var som störst, fick organisationer inom det civila samhället en viktig roll i att bistå myn- digheter i mottagandearbetet. Ideella föreningar, sociala nätverk (t.ex. Refugees welcome) och trossamfund kunde mobilisera olika frivillig- insatser för att hjälpa till i den akuta fasen av mottagandet och de visade sig ha stor kompetens för arbetet (MUCF 2016).

I utredningens samtal med olika trossamfund liksom av utred- ningens enkät till samfunden (se avsnitt 9.3.3) har det framkommit att arbetet för att hjälpa nyanlända har varit en viktig del av verk- samheten under senare år. Det var 53 procent av trossamfunden som i enkäten svarade att förmedla hjälp och stöd till nyanlända, t.ex. i form av språkundervisning, juridisk hjälp, skol- eller jobb- kontakter etc., är en mycket eller ganska betydelsefull verksamhet för trossamfundet. Det tycks vara vanligt att nyanlända själva söker sig till samfunden för att få stöd med praktiska frågor liksom med andliga och psykosociala behov. Exempelvis har unga ensamkom- mande från Afghanistan sökt sig till shiaförsamlingar medan unga eritreaner har sökt sig till de eritreanska trossamfunden, såsom den

142

SOU 2018:18

Trossamfundens sociala verksamheter

Eritreansk ortodoxa kyrkan. Det gäller även för sunnimuslimer och kristna från Syrien och Irak som söker sig till de muslimska och syrisk-ortodoxa samfunden.

Även Svenska kyrkan och frikyrkorna har bidragit aktivt i mot- tagandet av flyktingar. Företrädare för frikyrkorna har framhållit värdet av deras tradition av socialt arbete. Engagemang från med- lemmar, liksom de befintliga församlingslokalerna där verksamhet har kunnat förläggas, har varit en tillgång. Kyrkornas närvaro i gles- bygden har varit betydelsefull eftersom ett stort antal asylanlägg- ningar har varit förlagda där. Trossamfunden har kunnat engagera flera äldre personer som i sig har upplevt sig behövda.

Statligt stöd till trossamfunden för flyktingmottagande

Som en del av regeringens insatser för att hantera flyktingsituationen fick SST i december 2015 i uppdrag av regeringen att fördela drygt 10 miljoner kronor till ett urval av statsbidragsberättigade trossam- fund för att stärka samfundens kapacitet i pågående insatser för asylsökande och nyanlända (dnr Ku2015/02981/D). Företrädare för i stort sett alla samfund som tagit emot detta stöd har framhållit till utredningen att stödet varit till stor hjälp för det arbete de har utfört.

SST har i en delrapport liksom i en reportagebok redogjort för trossamfundens insatser för nyanlända (SST 2016 och 2017b). En- ligt dessa har några samfund anställt personer som koordinerat och organiserat arbetet och som skapat samarbete och samverkan mellan olika aktörer. Flera trossamfund har också utbildat volontärer och församlingsledare i t.ex. religionsdialog samt om asylprocessen och Migrationsverkets och kommunernas ansvar och arbete. Enligt del- rapporten betyder detta att det i många trossamfund i dag finns erfarenhet, kunskap och beredskap för sådant arbete. En stor del av verksamheten har handlat om språkundervisning, språkkaféer och undervisning i samhällskunskap. Församlingarna har ofta ordnat med transporter från förläggningarna till församlingarna för att nyanlända ska kunna delta i olika former av verksamhet. I vissa fall har lokaler för övernattning erbjudits.

En liknande bild har framkommit i utredningens intervjuer med samfunden. Några trossamfund menar att flera nyanlända har haft

143

Trossamfundens sociala verksamheter

SOU 2018:18

ett behov av att delta i den religiösa verksamheten och att just präs- ter och imamer har haft stor betydelse som auktoriteter. Flyk- tingarna har ofta lidit av trauma och har haft behov av att samtala med de religiösa ledarna eller med personer i församlingarna som pratar samma språk. Församlingsmedlemmar har hjälpt till med att samla in kläder, leksaker och bohag till ett första boende m.m. Den sociala gemenskapen i församlingarna har också varit viktig för att skapa trygghet och en känsla av delaktighet.

Flyktingmottagandet har inte varit problemfritt för trossam- funden. I SST:s delrapport framkommer det exempel på saker som har blivit fel på grund av missförstånd, missriktad välvilja och att uthålligheten har nått sin gräns. Det har hänt att vissa församlingar inte släppts in på förläggningar och det har funnits rädsla för ter- rorism eller för att trossamfunden ska rekrytera medlemmar genom att missionera. I utredningens intervjuer har det också framkommit att vissa trossamfund har känt att arbetet inte varit koordinerat och att de i vissa fall hade önskat att information om deras verksamhet skulle spridits på asylboendena. Några trossamfund menar att in- strömningen av nyanlända har skapat värderingskonflikter eftersom flyktingarna ofta har haft en mer konservativ syn på religiösa frågor, samfundsliv och jämställdhet än de etablerade medlemmarna.

Trossamfundens bidrag i integrationsprocessen

Utöver de insatser som det ideella föreningslivet bidragit med i den akuta fasen av flyktingmottagandet har deras arbete haft en stor betydelse för integrationsprocessen. Detta arbete består bl.a. av att anordna språkkaféer, stöd för introducering i samhälls- och arbets- livet och andra sociala insatser. Allmänt sett är också trossamfun- den viktiga sociala sammanhang under den första tiden i det nya landet, men nyanlända har också visat sig ha särskilda existentiella behov. Vid ankomsten till ett nytt samhälle och en ny kultur uppstår ofta frågor om tillhörighet, existens och trostillhörighet samt ett behov av stabilitet och förtröstan som religionen i viss mån kan fylla (Sjödin 2011, s. 26). Några samfund som utredningen har varit i kon- takt med vittnar om att de nyanländas aktivitet i samfunden är som störst under den första tiden efter ankomsten för att därefter avta.

144

SOU 2018:18

Trossamfundens sociala verksamheter

Samtidigt kan trossamfundens aktiviteter bidra till att upprätt- hålla normer och värderingar som t.ex. kan innebära begränsningar för kvinnor att utöva sina fri- och rättigheter, och som kan vara ett hinder för integration, vilket redogjorts för i avsnitt 6.3.4.

6.4.3Trossamfundens insatser inom bistånds- och utvecklingsarbetet

En viktig del av trossamfundens verksamhet genom historien har varit missionsverksamhet. Kristendomens utbredning i Latinamerika och stora delar av Afrika är bl.a. ett resultat av insatser från euro- peiska kristna missionärer. Missionen bedrevs tillsammans med den västerländska kolonialismen och bär delvis på ett arv av övergrepp, förtryck och missriktad godhet. Under senare år har missionsverk- samheten tonats ned och de flesta trossamfund bedriver biståndsorga- nisationer som har mänskliga rättigheter och inte omvändelsemission i fokus (Björk 2014). I vissa avseenden kan de religiösa biståndsorga- nisationerna vara en särskild tillgång i hjälparbete eftersom de enklare kan få tillgång till det civila samhället i länder där religiösa organi- sationer har en framträdande roll.

Flera stora biståndsorganisationer är knutna till trossamfund så- som Svenska kyrkans internationella arbete, Diakonia, Pingstmissio- nens utvecklingssamarbete (PMU Interlife), Svenska missionsrådet, Caritas och Islamic relief. SIDA har ett ramavtal med ett antal svenska civilsamhällesorganisationer varav fyra är kristna biståndsorgani- sationer: Svenska kyrkan, PMU Interlife, Svenska missionsrådet och Diakonia. Under 2014 tog de emot cirka 220 miljoner kronor för bl.a. utveckling av det civila samhället i samarbetsländer (Sida 2015). För att ta emot stöd krävs bl.a. en egen insats på fem procent från den mottagande organisationen.

6.4.4Trossamfundens insatser inom utbildnings- och välfärdssektorn

Avregleringen av den offentliga sektorn i Sverige har öppnat upp för organisationer inom det civila samhället att bedriva olika former av verksamheter inom välfärden. Bakgrunden till avregleringen var, enligt Välfärdsutredningen, bl.a. kritik mot att den offentliga sek-

145

Trossamfundens sociala verksamheter

SOU 2018:18

torn blivit för ineffektiv, stor och svårstyrd samt att den inte sva- rade mot medborgarnas behov och önskemål (SOU 2016:78). Dess- utom ansågs produktivitets- och effektivitetsutvecklingen vara dålig. Avregleringen innebar att flera trosbaserade organisationer utveck- lade en verksamhet som utför välfärdstjänster och som utgör alternativ eller komplement till offentlig verksamhet.

En sektor som tidigt avreglerades och där flera trosbaserade organisationer är aktiva är individ- och familjeomsorgen. Enligt Väl- färdsutredningen drevs närmare hälften av hemmen för vård och boende (HVB-hem) 1990 i egen regi (a.a. s. 127). Flera HVB-hem drivs i dag av LP-verksamheten inom pingströrelsen liksom av Fräls- ningsarmén. Under 1990-talet reformerades även hälso- och sjuk- vården. Inom vård- och omsorgssektorn har religiösa aktörer tradi- tionellt sett varit aktiva genom t.ex. Ersta diakoni i Stockholm och Sammariterhemmet i Uppsala, men gällande lagstiftning gör att det i dag är svårt för trossamfunden att etablera sig inom denna sektor. Samtidigt är det inom detta område som allmänheten enligt enkät- undersökningar har störst förväntningar på insatser från ideella aktö- rer (Ds 2015:3 s. 59). Den verksamhet som bedrivs omfattar i huvud- sak sjukhem, hospiceverksamhet, hemtjänst och äldreboende.

Sammantaget utgör dock de icke vinstdrivande aktörerna, såsom trossamfund, ideella föreningar eller stiftelser, en ytterst liten del av välfärdsutförarna i dag. Enligt Välfärdsutredningen dominerade så- dana icke vinstdrivande aktörer under 1980- och 1990-talen, men de regelverk om upphandling och konkurrensutsättning som infördes 1992 och som har förstärkts sedan dess har inneburit att de vinst- drivande aktörerna har tagit över.

Konfessionella aktörer inom utbildningssektorn

Sedan friskolereformen 1992 har det varit möjligt för religiösa aktö- rer att bedriva konfessionella skolor. Det är tillåtet med konfes- sionella inslag i utbildningen, men inte i undervisningen (Skolverket 2012). Det betyder att undervisningen måste följa skolplanen, medan skolan vid sidan av den reguljära undervisningen kan anordna and- akter, bönestunder eller annan form av religionsutövning. Det får också finns religiösa symboler i skolans inredning. Deltagandet i religiösa ceremonier måste dock vara frivilligt.

146

SOU 2018:18

Trossamfundens sociala verksamheter

Det är ytterst få trossamfund som har startat grundskolor. De konfessionella skolorna har i stället etablerats av enskilda aktörer som har koppling till något trossamfund. Det finns i dag 66 kon- fessionella skolor och de utgör sammanlagt 1,4 procent av landets 4 887 grundskolor och 8 procent av landets 792 friskolor på grund- skolenivå (Ds 2015:3 s. 55 f.). Av dessa skolor har 30 frikyrklig grund, medan 10 skolor är muslimska, 2 judiska, 1 ortodoxa och 4 katolska. Ytterligare 18 skolor är kristna utan specifik konfession. Flera kon- fessionella skolor har haft ekonomiska svårigheter och de har också haft problem med att upprätthålla kvalitén. Vidare har det fram- kommit att religiösa friskolor har hållit pojkar och flickor separerade av religiösa skäl. Attitydundersökningar visar att det är en över- vägande majoritet av svenskarna som är negativa till att religiösa aktörer bedriver undervisning och skolor (a.a.).

Det är betydligt vanligare att samfund bedriver folkhögskolor och flera trossamfund är också huvudmän för högskolor med exa- mensrätt, vilket beskrivs närmare i kapitel 8.

6.4.5Trossamfundens insatser inom miljö- och klimatarbetet

För att kunna bemöta de pågående klimatförändringarna och ställa om till ett fossilfritt samhälle röstade riksdagen i juni 2017 igenom en ny klimatlag, nya klimatmål och ett klimatpolitiskt ramverk med inga nettoutsläpp av växthusgaser i Sverige senast 2045 (prop. 2016/17:146). Reformen är en central del i arbetet för att Sverige ska leva upp till Parisavtalet. Det är viktigt att alla delar av samhället bidrar till arbetet med att minska växthusgaser. De insatser som olika delar av det civila samhället, däribland trossamfunden, gör har betydelse. Under senare år har också flera religiösa företrädare betonat vikten av insatser för klimatet. Påve Franciskus gav 2015 ut en encyklika,

Laudato Si, som var en uppmaning till ”ekologisk omvändelse” och handling (Påve Franciskus 2015). Inför klimatmötet i Paris skrev ett hundratal religiösa ledare under ett upprop om ett ambitiöst klimatavtal samtidigt som de själva lovade att sprida kunskap om klimatförändringarna och minska den egna klimatpåverkan. Ett stort antal muslimska ledare skrev 2015 under den Islamiska dekla- rationen om globala klimatförändringar, i vilken ledarna uppmanar

147

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

SOU 2018:18

inspirationskällor för den allmänna debatten (SOU 1972:36 s. 49). I propositionen Staten och trossamfunden – stöd, medverkan inom totalförsvaret, m.m. framgår det också att ett motiv för staten att stödja trossamfunden är att de generellt sett medverkar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på (prop. 1998/99:124 s. 60). Samtidigt infördes krav om att tros- samfunden ska utöva sin verksamhet med respekt för alla män- niskors lika värde samt bidra till en normbildning som överens- stämmer med demokratins idéer (se avsnitt 12.2).

Av utredningens direktiv framgår att utredningen ska föreslå ett förtydligat demokratikriterium. Vid utformningen av ett sådant kriterium ska, enligt direktivet, både religionsfriheten och samhällets grundläggande värderingar beaktas. Mot denna bakgrund diskuteras i detta kapitel trossamfundens roll i demokratin och påverkan på grundläggande demokratiska värden. Kapitlet omfattar trossamfun- dens bidrag till delaktighet och opinionsbildning, påverkan på grund- läggande värderingar, såsom jämställdhet och allas lika värden, lik- som roll i att möta våld och antidemokratiska tendenser.

7.1.1Trossamfunden och delaktigheten i demokratin

Trossamfunden som röstbärare

Det civila samhället är, såsom det beskrivs i propositionen En politik för det civila samhället, en arena som är fristående från såväl stat, kommun, landsting och det privata näringslivet där organisationer, sammanslutningar och andra aktörer verkar för gemensamma in- tressen (prop. 2009/10:55 s. 28). Ett karaktärsdrag för flera organi- sationer inom det civila samhället är det ideella syftet och viljan att bidra till samhällets utveckling och till lösningar av problem eller behov (a.a. s. 46). Enligt Demokratiutredningen från 2000 har det civila samhället en röstbärande funktion genom att det kan mobilisera och aggregera åsikter och fungera som en motkraft mot den offentliga maktutövningen (SOU 2000:1 s. 169). Ett fritt och självständigt civil- samhälle är på detta sätt en förutsättning för en fungerande demokrati och föreningsfriheten är också en av de grundläggande fri- och rättigheterna som är fastslagen i regeringsformen (2 kap. 1 §). Var och en ska fritt kunna gå samman, bilda opinion och med gemen- sam kraft kanalisera sina intressen till de politiska beslutsfattarna.

150

SOU 2018:18

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

Samtidigt är inte allt föreningsliv till godo för demokratin och det finns flera exempel på organisering som sker i syfte att utöva brottslighet, motverka demokratin eller för att förhindra andra per- soner att utöva sina fri- och rättigheter.

Trossamfunden är gemenskaper med individer som kommit samman för att utöva sin religion och är på så vis en del av det civila samhället. De finns till för att möta religiösa behov och även om deras verksamhet inte i första hand handlar om åsiktsbildning kan trossamfunden berika det civila samhället genom att individer får möjlighet att uttrycka sin identitet och kultur genom dem. På detta sätt kan trossamfunden liksom det övriga föreningslivet vara ett sammanhang för kreativitet och social gemenskap. Trossamfunden speglar människors erfarenheter och intressen och i detta perspektiv har den ökade religiösa mångfalden bidragit till att åsiktsbildningen blivit mer diversifierad, vilket i sig har vitaliserat demokratin.

I den moderna svenska politiska historien har trossamfundens deltagande i den allmänna opinionsbildningen varit återhållsamt och det har varit ovanligt med hänvisningar till religion i den poli- tiska debatten. En förklaring till detta är att det funnits en uppfatt- ning om att religion är en privatsak och att religiösa grupper inte borde engagera sig i politiken (Johansson Heinö 2013; Lindberg och Axner 2015). Svenska kyrkan var dessutom fram till 2000 en del av staten och först efter relationsförändringen har Svenska kyrkan, liksom andra trossamfund, blivit mer aktiva som politiska aktörer. Svenska kyrkan har tillsammans med Sveriges kristna råd med- verkat i ett antal politiska kampanjer och utspel såsom Hoppkam- panjen 2004 för fred och frihet i Mellanöstern, Påskuppropet 2005 och Juluppropet 2016 för en generös flyktingpolitik. Kyrkor och samfund har också arrangerat klockringningar mot rasism och för Syrien, liksom trosöverskridande utspel om arbetet mot terrorism och extremism.

De exempel som ges ovan visar på att religiösa traditioner kan bidra med moraliska perspektiv och att trossamfunden i dessa sammanhang kan ha en värdefull roll i samhällsdebatten. Den tyske filosofen Jürgen Habermas har t.ex. argumenterat för att en viss form av religiös tro kan vitalisera demokratin genom sina etiska ställningstaganden (Habermas 2010). Religionen kan utgöra ett skydd mot samhällsuttryck som står i strid med grundläggande människo- värden och vara en resurs i samhällen som är i en snabb förändring

151

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

SOU 2018:18

och eventuellt driver i väg i en icke-demokratisk riktning (se även Joas 2015).

Samtidigt har moral och etik inte i sig ett religiöst ursprung och det finns flera exempel på religiösa företrädare som inte har stått upp för fundamentala människovärden och som deltagit i politiska kampanjer som stått i strid med grundläggande demokratiska vär- deringar såsom jämställdhet och allas lika värde. Företrädare för trossamfund har t.ex. medverkat i kampanjer för att begränsa kvin- nors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa, kvinnors rätt att be- stämma över sin egen kropp och HBTQ-personers rättigheter (Christensson 2011; Rosén och Gaunitz 2017). Internationellt sett har religiösa företrädare också medverkat till att ifrågasätta veten- skapligt evidensbelagda fakta, t.ex. genom att kräva att evolutions- läran inte ska förekomma i skolan (Council of Europe 2007), lik- som stött och samverkat med regimer som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter.

I Sverige är trossamfunden inte en framträdande aktör i den all- männa politiska debatten. En undersökning från 2013 visade att 3,5 procent av inläggen på debattsidorna i Sveriges största tidningar är undertecknade av religiösa aktörer (Axner 2013). Trossamfun- den uppfattas inte heller som en särskilt betydelsefull påverkans- aktör bland politiska beslutsfattare. I undersökningar av vilka sociala gruppers intressen som ledamöter i riksdag och kommun- och lands- tingsfullmäktige prioriterar skattas de intressen som kristna och religiösa grupper för fram som lägst prioriterade (Gilljam och Karlsson 2014). I en studie där kommunpolitiker i Västragötalands- regionen fick skatta de aktörer som uppfattades ha störst inflytande över politiken på lokal nivå så hamnade kyrkan sist (Karlsson 2007). Det finns dock studier som visar att väljarnas religiositet har en viss påverkan på vilket parti de röstar på, även om den är svag, och att det finns vissa skillnader i partisympati beroende på väljarnas religion. Överlag är religionens påverkan på röstningsbeteendet dock inte en betydande faktor och religion tenderar inte att påverka de politiska partiernas politik (Hagevi 2009).

152

SOU 2018:18

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

Trossamfundens påverkan på den demokratiska delaktigheten

Civilsamhällets organisationer har en viktig funktion i demokratin genom att de kan inspirera individer till ett demokratiskt deltagande. De kan också bidra med viktiga värden för demokratin genom att de som engagerar sig i olika ideella organisationer bygger upp en demo- kratisk kunskap, förmåga och självtillit (se SOU 2000:1 s. 196 ff.). Det finns mycket som tyder på att trossamfunden, i likhet med andra ideella organisationer, kan stimulera ett demokratiskt engage- mang. Det beror på att personer som är aktiva i olika frivilligorga- nisationer, såsom trossamfund, också motiveras till att delta i andra sammanhang.

Trossamfunden kan dessutom ha en särskild betydelse i demo- kratin eftersom de utgör sammanhang som engagerar personer som ofta inte är delaktiga på andra arenor, däribland nyanlända invand- rare. På så sätt kan trossamfunden nå ut och kanalisera röster som mer sällan kommer till tals i den offentliga debatten, liksom vara en länk till myndigheter och den offentliga sfären för personer som annars är mindre delaktiga. Mot denna bakgrund gav regeringen ett uppdrag till Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) att stimu- lera trossamfundens informationsinsatser inför 2014 års allmänna val (Skr 2011/12:44 s. 36).

Forskningen om sambanden mellan religiös aktivitet och demo- kratiskt deltagande är dock inte entydig. Det finns svenska studier som visar att personer som är religiösa har en tendens att omsätta sin tro i ett samhällsengagemang. Personer som är religiösa och aktiva i en församling är enligt dessa studier mer aktiva i andra för- eningar än sekulära personer (von Essen och Grosse 2012, s. 163). Samtidigt tenderar sambandet mellan religiös aktivitet och sam- hällsengagemang bero på samfundstillhörighet. Flera trossamfund har en hierarkisk och odemokratisk beslutsordning och vissa stu- dier pekar snarare på att individer med hög grad av religiositet har ett lågt samhällsengagemang utanför de religiösa organisationerna som de är medlemmar i (ibid.; Uslander 2001). Det gäller i synnerhet trossamfund där medlemmarna måste underkasta sig stränga reli- giösa påbud som begränsar deras intressen och möjligheter att delta i samhällslivet och demokratin. Det finns också exempel på trossam- fund som uppmanar sina medlemmar att inte rösta i allmänna val (Sveriges radio 2014). I utredningen I God Tro – samhället och ny-

153

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

SOU 2018:18

andligheten, lyfts exempel fram på trossamfund som fordrar lydnad till en ledare eller ett regelsystem, vilket kan leda till att enskilda individer isolerar sig ifrån samhället i övrigt (SOU 1998:113 s. 210; se även Järvå 2009).

Det religiösa livet innebär generellt sett att individer i sin reli- giösa aktivitet måste förhålla sig till levnadsregler som de inte fullt ut kan vara med att påverka. Denna aspekt av religionen gör att trossamfund och religiösa företrädares deltagande i demokratin kan vara problematiskt. Religiösa samfund kan fungera som alternativa gemenskaper som kräver lojalitet av sina anhängare samtidigt som deras företrädare saknar ett demokratiskt mandat. På så sätt kan religiösa organisationer upplösa den principiella idén om att demo- kratin ska grunda sig på intressen som utgår från enskilda individer och inte grupper (Zackariasson 2013, s. 61 f.; Rorty och Vattimo 2007).

Särskilt problematiskt blir det om individer tvingas följa reli- giösa levnadsregler mot sin egna fria vilja. Ett religiöst engagemang kan t.ex. vara en konsekvens av ett socialt tryck som vidmakthålls i ett särskilt socialt sammanhang. Det finns t.ex. rapporter som visar på förekomsten av s.k. åsiktspoliser som utifrån en konservativ religiös tolkning verkar för att begränsa andra individers, i synnerhet kvinnors, fri- och rättigheter i vissa bostadsområden (TV4 2017; Magnusson m.fl. 2006). Barn och unga är inte sällan aktiva i tros- samfund med anledning av deras föräldrars önskemål, vilket redo- gjordes för i avsnitt 6.3.1. Studier visar att ett stort antal barn och unga i Sverige upplever begränsningar utifrån religiöst motiverade påbud när det gäller deras val av fritidsaktiviteter, utbildning och umgänge (MUCF 2009). Trossamfundens bidrag till demokratin och samhällsengagemanget skiljer sig följaktligen åt mellan olika trossam- fund.

I Sverige är en stor del av det religiösa samfundslivet organiserat i enlighet med en formell föreningstradition. De flesta frikyrkorna som uppstod under 1800-talet och det tidiga 1900-talet införde en interndemokratisk ordning innan den allmänna rösträtten infördes i kommun- och riksdagsval. Flera av de nyare trossamfunden har också växt fram i enlighet med svensk föreningstradition. Många samfundsföreträdare som utredningen varit i kontakt med fram- håller att deras församlingar är organiserade som ideella föreningar och har en interndemokratisk ordning. Därigenom bidrar de till folk-

154

SOU 2018:18

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

bildningen i den bemärkelsen att de som engagerar sig inom för- samlingarna blir motiverade att lära sig hur man bedriver en för- ening. Även om medlemmarna inte kan påverka valet av de religiösa företrädarna eller den religiösa läran kan de i regel delta i val av för- samlingens styrelse. Eftersom medlemmarna ofta saknat förenings- erfarenhet har detta, enligt flera samfundsföreträdare, lett till att deras kunskaper om demokratiska processer har stärkts. Det är dock svårt att bedöma hur stor del av trossamfunden som är demokra- tiskt organiserade och hur öppen och välfungerande den intern- demokratiska processen är i de olika trossamfunden.

7.1.2Trossamfundens påverkan på grundläggande värderingar i samhället

I tidigare utredningar har trossamfundens bidrag till att upprätthålla grundläggande demokratiska värden framhållits och som nämnts ovan har detta ansetts som ett motiv för staten att stödja trossamfunden (prop. 1998/99:124 s. 60). Trossamfunden kan generellt sett bidra till att värna grundläggande demokratiska värden, men det är överlag svårt att mäta vilken påverkan trossamfundens aktiviteter har på individers handlingar och attityder. Det går att undersöka vilka attityder som religiöst aktiva personer ger uttryck för, men det är svårt att bedöma hur dessa attityder påverkas av trossamfundens verksamheter. I viss utsträckning går det att studera om trossamfun- den genom deras religiösa och sociala verksamheter agerar i enlighet med de grundläggande värderingar som lyfts fram i förarbetena till nuvarande stödlagstiftning, däribland jämställdhet mellan män och kvinnor och ett avståndstagande mot rasism, diskriminering, våld och brutalitet (prop. 1998/99:124).

Trossamfundens bidrag till att stärka den ömsesidiga toleransen i samhället

En viktig aspekt i ett demokratiskt samhälle är att det finns en demokratisk kultur som präglas av social tillit och ömsesidig respekt människor emellan (se t.ex. SOU 2016:5 s. 74 f.). Inom forskningen har flera studier framhållit att det civila samhället kan bidra till att skapa dessa viktiga värden för demokratin (Putnam 1993). Det

155

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

SOU 2018:18

finns studier som på samma sätt visar att religiös aktivitet kan bidra till att stärka den ömsesidiga toleransen och den sociala tilliten mellan människor. Detta kan främst förklaras av att religiöst aktiva deltar i sociala sammanhang med andra människor och bygger där- med upp sociala nätverk (Wallman Lundåsen och Trädgårdh 2013).

Samtidigt finns det studier som pekar på att religiöst aktiva indi- vider visar mindre social tillit, tolerans och öppenhet inför olikheter än individer som inte är religiöst aktiva (Berggren och Bjørnskov 2011). Individer som engagerar sig i trossamfund i vilka de måste underkasta sig stränga religiösa påbud tycks vara mer misstänk- samma och intoleranta mot individer som inte delar samma tro (Uslander 2001; Putnam och Campbell 2010). Det finns också forskning som visar på ett samband mellan korruption och religio- sitet (Rothstein och Broms 2017; Hall 2010). Sammantaget går det inte genom forskning att påvisa att en persons religiösa tro på- verkar dennes benägenhet till samarbete, tillit eller medmänsklighet (Hoffmann 2013).

Frågan om religionens påverkan på den ömsesidiga toleransen mellan grupper som har olika religiösa bakgrunder är också komplex eftersom den påverkas av faktorer såsom politik och internationella konflikter. Globalt pågår ett flertal konflikter där grupper med olika religiösa bakgrunder står mot varandra t.ex. i Afghanistan, Irak, Syrien och Israel/Palestina. Konflikterna påverkar relationerna mellan personer med olika religiösa bakgrunder i Sverige. Samfundens lik- som enskilda personers utsatthet för rasism, hatbrott och diskri- minering är i viss utsträckning kopplad till dessa konflikter (Borell 2012; se även avsnitt 9.4.5). Dessa konflikter påverkar också de uppfattningar som enskilda individer uttrycker mot personer med en annan religiös bakgrund. Enligt Forum för levande historias tole- ransrapport är islamofobi särskilt utbredd bland pojkar med kristen bakgrund, medan antisemitismen är dominerande bland pojkar med muslimsk bakgrund (Forum för levande historia 2010). Det finns därutöver fall då församlingar och religiösa föreningar har bjudit in predikanter som uttryckt antisemitiska åsikter (SKMA 2013; Granestrand 2011).

Samtidigt finns det flera exempel på trossamfund som genom sin verksamhet verkar för att öka förståelsen och toleransen mellan människor med olika tro. Ett flertal trossamfund och församlingar är engagerade i olika interreligiösa dialoger. I Malmö samverkar exem-

156

SOU 2018:18

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

pelvis företrädare för buddhistiska, judiska, kristna och muslimska samfund i ett forum för dialog ”Coexist”, vilket har bildats i syfte att skapa trygghet och förebygga oro. I Örebro har ett nätverk bil- dats av trossamfund, ”Tro möter tro”, som arbetar med religions- dialog i syfte att skapa ömsesidig förståelse. Kristna, judiska och muslimska samfund har också vid ett flertal tillfällen deltagit i gemensamma manifestationer emot religiös intolerans, rasism och extremism med religiösa förtecken. Ett exempel är kampanjen

”Vägra hata!” som initierades med målsättningen att visa ett av- ståndstagande till hat och våld med religiösa förtecken. Kampanjen undertecknades av 14 företrädare från 8 religioner i Sveriges inter- religiösa råd.

Trossamfunden och jämställdhetsfrågor

En fråga av särskild komplexitet när det kommer till religion och demokrati gäller jämställdhet och kvinnors rättigheter. Inom de flesta religioner finns eller har det funnits en ordning som ger mannen en mer privilegierad roll i samhället. Av flera värderingsstudier, såsom World Value Survey, framgår också att religiöst troende har en mer traditionell syn på jämställdhet än sekulära (Norris och Inglehart 2013). Regeringen gav 2004 SST i uppdrag att bedöma i vilken ut- sträckning de bidragsberättigade trossamfunden bidrar till att upp- rätthålla och stärka de grundläggande värderingarna i samhället. I den skrift som SST publicerade inom ramen för uppdraget samman- ställdes ett antal studier som visar på hur religiöst aktiva personer i Sverige skiljer sig från sekulära personer i ett antal värderingsfrå- gor. Enligt studierna är de som är religiöst aktiva mindre benägna till förändring i samhället och mer konservativt värdeorienterade kring frågor om ”religion, familj och fädernesland” (Pettersson 2006). Religiöst aktiva är framför allt mer negativa till jämställdhet mellan man och kvinna. Även andra attitydundersökningar visar på ett samband mellan religiositet och negativ inställning till jämställdhet. Av en undersökning om unga religiösa som statsvetaren Magnus Hagevi genomfört framgår likaså att religiöst aktiva unga har en mer negativ inställning till jämställdhet (Hagevi 2012).

Patriarkala och konservativa värderingar bland troende upprätt- hålls i stor utsträckning av trossamfunden själva. Kvinnor tillåts

157

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

SOU 2018:18

inte alltid att ta rollen som religiös företrädare. Detta beror bl.a. på, enligt flera samfundsföreträdare som utredningen varit i kontakt med, att vissa trossamfund är präglade av konservativa värderingar som råder i länder som många av deras medlemmar har sitt ursprung. Framför allt upprätthålls en patriarkal syn genom hur religiösa texter ska tolkas.

Bilden är dock inte entydig. Exempelvis var flera frikyrkor ban- brytande i arbetet för jämställdhet. Kvinnor tilläts t.ex. att yttra sig och rösta inom flera frikyrkoförsamlingar långt innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. I dag tillåter samtliga bidragsberättigade frikyrkliga samfund kvinnliga pastorer. De största judiska försam- lingarna tillåter kvinnliga rabbiner och i flera buddhistiska försam- lingar finns både nunnor och munkar samt kvinnliga och manliga lamor. I de katolska liksom de ortodoxa kyrkorna är prästämbetet uteslutande till för män och i de muslimska samfunden är samtliga imamer som leder bön män. I Islamiska kulturcenterunionen finns däremot teologiskt skolade imamer som är kvinnor och som leder koranundervisning.

Vid sidan av de religiösa funktionärerna är kvinnorna även under- representerade i trossamfundens andra ledande positioner. Enligt utredningens enkät (se avsnitt 9.3.3) har var femte trossamfund färre än 10 procent kvinnor i styrelserna.

Flera trossamfund som utredningen samtalat med är medvetna om underrepresentationen av kvinnor inom samfunden och vissa samfund har gjort insatser för att stärka kvinnornas ställning. Före- trädare för vissa muslimska och ortodoxa samfund menar att de flesta imamer och präster som tjänstgör i Sverige är utbildade i Mellanöstern och därför saknar en förståelse för principen om jäm- ställdhet mellan män och kvinnor som råder i Sverige (se vidare kapitel 8), vilket också framkommer av Imamutbildningsutredningen (SOU 2009:52). Flera imamer är också utsända och avlönade av Diyanet, som är en del av den turkiska staten, eller av iranska reli- giösa organisationer (Henningsson 2016).

Det finns också muslimska församlingar i Sverige som sprider en form av salafistisk islamtolkning och som förespråkar begräs- ningar av flera grundläggande fri- och rättigheter (Gustavsson och Ranstorp 2017). Ett flertal journalistiska undersökningar har också belyst hur religiösa företrädare har gjort uttalande som stått i strid med den grundläggande principen om jämställdhet. I ett reportage i

158

SOU 2018:18

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

tv-programmet Uppdrag granskning framkom att nio av tio till- frågade imamer ansåg att en man under vissa förutsättningar har rätt att gifta sig med flera kvinnor samt att fler än hälften avrådde en kvinna som uppgav att hon hade blivit slagen av sin make att gå till polisen (Sveriges Television 2012).

Regeringen gav 2008 Myndigheten för ungdoms- och civilsam- hällesfrågor (MUCF) i uppdrag att kartlägga förekomsten av arran- gerade äktenskap i Sverige och enligt denna kartläggning var det ungefär 70 000 unga eller 5 procent av alla unga i åldern 16 till 25 år, som upplevde sig vara begränsade vad gällde val av partner. Det var en avsevärt högre andel flickor och pojkar som var begränsade vid val av partner i religiösa familjer med utländsk bakgrund än i övriga familjer. Det gällde i synnerhet för personer med bakgrund i Mellanöstern, Syd- och Ostasien samt Nordafrika (MUCF 2009). Enligt MUCF:s kartläggning förekommer det årligen uppskatt- ningsvis ett hundratal giftermål som sker mot den ena eller båda parternas vilja och Utredningen om stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap visade att det 2011 var runt 250 till 300 unga som upplevde en akut eller ganska akut risk för att bli gifta mot sin vilja (SOU 2012:35). Tidigare kunde i undantagsfall tillstånd ges för barnäktenskap i Sverige och under åren 2005–2007 mottog läns- styrelserna i genomsnitt 26 tillståndsansökningar per år. Skälen för ansökt tillstånd var bl.a. att religion eller tradition krävde äktenskap eller att parterna på grund av religiösa och kulturella traditioner riskerade att få problem med släkten om de inte fick gifta sig.

I likhet med tvångsäktenskap är även kvinnlig könsstympning en företeelse som har sin grund i bl.a. föreställningen om att mäns och familjens heder är avhängig kvinnors och flickors sexuella be- teende (Skr. 2007/08:39 s. 13 och Skr. 2016/17:10 s. 114). Kvinnlig könsstympning är en kulturell sedvänja som förekommer inom bl.a. kristna och muslimska grupper i några länder i Afrika. Vissa reli- giösa ledare förespråkar att könsstympning har en religiös grund (Enkvist 2013, s. 176; Socialstyrelsen 2002, s. 10; Socialstyrelsen 2016, s. 15). I Sverige har dock ledare inom de flesta trossamfund tagit avstånd från sedvänjan i alla dess former (Socialstyrelsen 2015). Enligt Socialstyrelsen har några få flickor, som varit bosatta i Sverige, utsatts för könsstympning. Ingreppen har dock skett i andra länder och enligt Socialstyrelsen finns inga kända fall av könsstympning utförda i Sverige.

159

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

SOU 2018:18

Trossamfunden och HBTQ-rättigheter

Under senare år har en genomgående värderingsförändring skett som inneburit att inställningen till homosexualitet och HBTQ- personers rättigheter har blivit mer positiv i det svenska samhället (Forum för levande historia 2010). Denna förändring har inneburit att flera trossamfund som utifrån religiös grund har problem med homosexualitet har hamnat i konflikt med det omgivande sam- hället. Enligt en undersökning genomförd av Svenska Dagbladet 2011 ansåg nära hälften av alla bidragsberättigade trossamfund att homosexualitet inte var förenligt med deras lära. Två samfund accep- terade inte homosexuella som medlemmar (Thurfjell 2011). Tid- ningen ETC gjorde en undersökning 2015 och av denna framgick att ungefär hälften av de bidragsberättigade samfunden öppet tar avstånd från samkönade äktenskap (Ankersen 2015). I en gransk- ning av Sveriges Radio 2010 framkom att öppet homosexuella får utstå påtryckningar i flera religiösa ungdomsförbund samt att homo- sexuella stängs ute från förtroendeposter (Sveriges Radio 2010). Trossamfunden är också de samhällsinstitutioner som HBTQ-per- soner har lägst förtroende för enligt en undersökning av RFSL (RFSL 2016).

Det finns också ett flertal exempel på företrädare för trossam- fund som uttalat sig negativt om HBTQ-personer och trossamfund som bjudit in föreläsare som uttalat sig homofobiskt. Studier visar också att religiöst aktiva har en mer negativ syn på homosexuella än sekulära (Hagevi 2012). RFSL Ungdom och Almaeuropa har vidare genomfört en intervjustudie med unga HBTQ-personer och av denna framgår att många personer som växer upp i religiöst aktiva familjer ofta upplever en hedersrelaterad problematik som kan handla om att familjerna inte accepterar att de identifierar sig som HBTQ-personer (Darj m.fl. 2011).

Samtidigt finns det studier som visar på att värderingsföränd- ringar skett inom vissa kristna trossamfund. Enligt en undersök- ning om HBTQ-personers situation i olika kristna församlingar i Göteborg genomförd av Ekumeniska grupperna för kristna HBTQ- personer framgår att positiva förändringar har skett i Svenska kyrkan och flera frikyrkoförsamlingar (Wickberg 2016). Enligt under- sökningen har dock HBTQ-personer fortsatt begränsade möjligheter att verka inom några av de undersökta församlingarna.

160

SOU 2018:18

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

7.1.3Trossamfundens roll i att möta antidemokratiska värderingar och våldsbejakande extremism

Genom den politiska islamismen har frågor om internationell ter- rorism blivit en internationell angelägenhet. Den politiska islam- ismen är en politisk ideologi vars mål är att en specifik religiös tolkning ska vara utgångspunkt för samhällets juridiska, sociala och kulturella ordning (Hjärpe 2010). Bland de grupper som utger sig för att vara islamister finns både sådana som verkar inom det demokratiska systemet, däribland islamistpartiet Al-Nahda i Tunisien, och sådana som förkastar demokratin och bejakar våld (Sandelin 2016).

Den militanta islamismen eller jihadismen har främst sitt ur- sprung i det väpnade motståndet mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan på 1970- och 1980-talet. Det var i denna miljö som det globala terroristnätverket al-Qaida uppstod, vilket låg bakom attentatet mot World Trade Center i New York den 11 september 2001. Efter USA:s invasion av Irak uppstod al-Qaida inspirerade grupper i Irak som slogs mot USA, men som också angrep shia- muslimer. Ur al-Qaida i Irak bildades den organisation som kallar sig Islamiska staten (IS) och som även benämns som Daesh. IS lyckades under 2014 ta kontroll över stora delar av Irak och Syrien och har utfört ett stort antal övergrepp på civilbefolkningen i om- rådet. Grupper eller individer anknutna till eller inspirerade av IS eller al-Qaida har under de senaste åren utfört terrordåd i flera storstäder i Europa, USA, Mellanöstern och Nordafrika.

Den våldsbejakande extremismen i Sverige

Den våldsbejakande islamistiska extremismen, liksom den vålds- bejakande extremismen inom vitmaktmiljön och den autonoma miljön, har haft en påtaglig påverkan på Sverige under senare år. Den 7 april 2017 genomfördes ett attentat på Drottninggatan som antas ha haft ett islamistiskt motiv. Kriget i Irak och Syrien, liksom propaganda från IS, har lett till att den våldsbejakande islamistiska extremismen har växt kraftigt i Sverige. Enligt Säkerhetspolisens hot- bildsbedömning 2017 har antalet personer i dessa miljöer ökat från ett hundratal till runt 2 000 personer. Enbart ett fåtal av dessa har dock avsikt och förmåga att begå terrorattentat (SÄPO 2017).

161

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

SOU 2018:18

Runt 300 personer har rest från Sverige för att ansluta sig till terro- ristorganisationer i främst Syrien och Irak och ungefär 130 per- soner har återvänt. Eftersom flera av dessa personer har radika- liserats och traumatiserats, liksom fått en sänkt våldströskel, kan de utgöra ett hot mot Sverige. De kan också vara statusgestalter för andra extremister (SÄPO 2016).

Enligt SÄPO finns inga tecken på att den islamistiska vålds- bejakande extremismen i Sverige är välorganiserad utan det rör sig om individer som är löst sammanslutna i olika nätverk. Det är huvud- sakligen män med muslimsk bakgrund, men också några kvinnor liksom konvertiteter som har dragits till islamistiska extremist- grupper. Det finns också ett flertal individer som verkar aktivt för att rekrytera andra personer till extremistgrupper. Enligt Polisen sker rekrytering ibland i anslutning till muslimska församlingar och religiösa samlingsplatser, men framför allt på andra fysiska platser (Ds. 2014:4 s. 86; Polisen 2015, s. 20). Flera personer som har radika- liserats har inspirerats och fått kontakter via internet (Gustavsson och Ranstorp 2017).

Drivkrafterna bakom all form av extremism är komplexa. Fak- torer som nämns i Säkerhetspolisens rapport är upplevt utanför- skap, diskriminering, globala orättvisor, identitets- och menings- sökande, våldsfascination, personligt trauma, känsla av makt eller kontroll, social gemenskap, tillhörighet, äventyrslust m.m. (SÄPO 2010). Anledningarna till att personer dras till extremistgrupper skiljer sig också mellan olika personer. De flesta forskare är eniga om att religiös tro inte är en avgörande faktor för att en person ska radikaliseras. Flera individer som har utfört terrordåd med isla- mistiska förtecken är personer med dålig kännedom om islam och som tidigare inte varit regelbundet religiöst praktiserande. Däremot har vissa företrädare för muslimska församlingar gett uttryck för en extremistisk islamtolkning som kan ha utgjort inspiration för enskilda individer (Järvestad m.fl. 2015; Sandelin 2016). I en rap- port av Försvarshögskolan framgår också att företrädare för några muslimska församlingar i Sverige aktivt har rekryterat eller uttryckt stöd för IS över sociala medier (Gustafsson och Ranstorp 2017, s. 91 ff.).

162

SOU 2018:18

Trossamfunden och grundläggande demokratiska värden

Trossamfundens roll i att förebygga våldsbejakande extremism

Trossamfunden kan spela en mycket viktig roll i arbetet med att förebygga radikalisering till våldsbejakande extremism. Religiösa företrädare kan påverka och fånga upp personer som är i färd med att utveckla våldsbejakande idéer samt bemöta religiösa tolkningar som rättfärdigar våld. Trossamfundens roll i arbetet med att värna demo- kratin mot våldsbejakande extremism har uppmärksammats av reger- ingen i flera sammanhang. I förarbetena till lagen (1998:1593) om stöd till trossamfund framgår att trossamfunden kan minska utrym- met för extrema rörelser inom trosområdet (prop. 1998/99:124 s. 60). I regeringens Handlingsplan för att värna demokratin mot våld- sbejakande extremism (Skr. 2011/12:44) gavs ett uppdrag till SST att stimulera trossamfundens arbete med demokrati och demokratiska värderingar och motverka antidemokratiska yttringar i samhället.

Muslimska trossamfund som utredningen har varit i kontakt med menar att vissa församlingar gör insatser för att motverka extremism bland medlemmar, men att det är ovanligt att individer rekryterar eller sprider sina idéer inom församlingarna. Sveriges imamråd som främst består av imamer inom det största sunni- muslimska trossamfundet, Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), höll 2015 en konferens om extremism och antog en dekla- ration som innehöll en arbetsplan för hur församlingarna skulle arbeta mot extremism. I deklarationen nämns bl.a. vikten av rele- vanta religiösa utbildningar för att tydliggöra extremismens hot mot islams mittfåra, behovet av att argumentera mot bärare av extrema ideologier, att ta upp extremism på dagordningar i olika predikningar och religiösa sammankomster, att uppmana familjer och skolor att arbeta förebyggande i syfte att motarbeta extremism och att via sociala medier erbjuda vägledning och möjlighet till att ställa frågor rörande extremism och fanatism (Imamrådet 2015). FIFS har också uteslutit några föreningar som utvecklats i en salafistisk riktning.

I flera kommuner har ett lokalt förebyggande arbete mot extremism etablerats som involverar lokala församlingar. Ahmadiyya muslimska samfundet, som är ett muslimskt samfund som inte tar emot bidrag från SST, har inlett en rikstäckande informations- kampanj för att motverka extremism som de kallar ”Stoppa Krisen”.

Ett antal muslimska organisationer har också tagit emot medel från

163

Trossamfundens utbildningsbehov

SOU 2018:18

trossamfund betjänar en betydande andel av de religiöst aktiva personerna som inte tillhör Svenska kyrkan eller frikyrkorna, dels att dessa trossamfund ännu inte fullt ut etablerat några utbild- ningsinstitutioner i Sverige. Det är inom dessa trossamfund som efterfrågan på utbildning har bedömts vara som störst, samtidigt som utbudet på utbildning riktad till deras religiösa företrädare i dag är begränsat.

Frikyrkorna och Romersk-katolska kyrkan har etablerat kon- fessionella utbildningsinstitutioner medan trossamfund som Sveriges buddhistiska samarbetsråd och Judiska centralrådet, som har rela- tivt sett få medlemmar, utbildar sina företrädare utomlands. För att kartlägga utbudet och efterfrågan av utbildning inom dessa trossam- fund har utredningen haft direkta kontakter med deras företrädare. De lutherska kyrkorna, såsom Estniska evangelisk-lutherska, Isländska och Norska kyrkan, har inte omfattats av kartläggningen.

8.2Teologisk utbildning i Sverige

8.2.1Teologisk utbildning för präster inom Svenska kyrkan

Historiskt sett har Svenska kyrkan varit delaktig i framväxten av utbildningsväsendet i Sverige. Folkundervisningen tog form utifrån kyrkans krav på kunskap om den kristna tron och fram till 1842 års stadga om folkundervisningen var skolväsendet huvudsakligen ett ansvarsområde för kyrkan. Även den högre utbildningen har sina rötter i den kyrkliga sfären och kyrkans behov av präster och lärare som kunde förmedla den kristna läran. När en modern universitets- och högskoleutbildning växte fram under 1800- och 1900-talet be- höll kyrkan kontrollen över den teologiska utbildningen. Det var först efter införandet av religionsfrihetslagen på 1950-talet som kravet på att lärarna i teologi skulle tillhöra Svenska kyrkan togs bort och som ett principiellt krav på konfessionsfri utbildning och forskning kodifierades.

Under de efterföljande åren förändrades religionsvetenskapen och teologin, bl.a. genom den s.k. RUMO-reformen 1971, och den teologiska utbildningens karaktär av uniform prästutbildning tonades ner. Religionsvetenskapen blev ett kunskapsområde för att studera religion och livsåskådning som ett allmänt mänskligt och kulturellt fenomen. Under denna tid etablerades också religionsvetenskapliga

166

SOU 2018:18

Trossamfundens utbildningsbehov

utbildningar på flera av de nya universiteten, delvis mot bakgrund av lärarutbildningarnas behov (Högskoleverket 2002 och 2008).

Denna utveckling innebar att den teologiska utbildningen vid de statliga universiteten frigjorde sig från sin historiska koppling till kyrkan. En viss uppdelning mellan de akademiska och praktiska momenten i prästutbildningen hade införts i början av 1900-talet. Sedan 1980-talet har utbildningen av präster för Svenska kyrkan varit helt uppdelad i en teologisk akademisk utbildning och en kon- fessionell utbildning, förlagd vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut som har verksamhet i Uppsala och Lund. Den tidigare skrivningen i examensordningen, enligt vilken syftet med utbildningen för teologie kandidatexamen var att ge ”en för blivande präster relevant religions- vetenskaplig utbildning”, togs bort 2007. De teologiska utbildningarna vid de statliga universiteten och högskolorna ska vara helt konfes- sionsneutrala. Samtidigt har den teologiska utbildningen vid några universitet varit anpassad till Svenska kyrkans behov av präster och detta kritiserades av Högskoleverket 2008, som menade att en stor del av den praktiska prästutbildningen, som uteslutande bör ges vid pastoralinstituten, fortfarande återfanns inom universiteten (Hög- skoleverket 2008).

8.2.2Utbildning för pastorer inom frikyrkorna

Frikyrkorna har traditionellt sett utbildat sina pastorer själva och utvecklat teologiska utbildningar utanför statens regi. Frikyrko- rörelsen uppstod delvis som en reaktion mot den statliga kyrko- organisationen och rörelsen vände sig därför emot den akademiska teologiska utbildningen. Frikyrkorna ställde inte några formella ut- bildningskrav på pastorerna och personer inom frikyrkorörelsen kallades ofta för läsare eftersom de själva, utan präst, läste och tolk- ade Bibeln. Det fanns också en bildningstradition inom delar av frikyrkorörelsen och enskilda församlingar etablerade bibelskolor. Frikyrkorna byggde dessutom upp egna teologiska seminarier och några av dessa har utvecklats till teologiska högskolor.

En del av frikyrkorörelsen har också haft en mer skeptisk och antiakademisk syn på studier i teologi. Teologisk auktoritet och tro- värdighet uppnåddes inte först och främst med hjälp av akademiska studier utan genom tro. De inspirerades av personer som hade för-

167

Trossamfundens utbildningsbehov

SOU 2018:18

måga att uttrycka andliga upplevelser snarare än sådana med akademisk utbildning. Den svenska pingströrelsen är delvis ett exempel på detta (SOU 2009:52 s. 68). Med tiden har dock denna antiakademiska hållning tonats ned. Inom Pingst – fria församlingar i samverkan (Pingst) uppskattas 40 procent av pastorerna ha en pas- torsutbildning som är längre än två år med olika typer av högskole- ackreditering.

Pastorskandidaterna utbildar sig i regel på de teologiska hög- skolorna som växt fram ur frikyrkornas teologiska seminarier. Flera av dessa beviljades examensrätt under 1990-talet och i dag finns det två examensberättigade högskolor som har frikyrkor som huvud- män. Det är Teologiska Högskolan Stockholm med Equmenia- kyrkan som huvudman och Örebro Teologiska högskola som fram till 2017 hade Evangeliska frikyrkan som huvudman. Huvudmanna- skapet för denna högskola delas numera av trossamfunden Pingst, Svenska alliansmissionen och Evangeliska frikyrkan.

Till skillnad från den teologiska utbildningen vid de statliga uni- versiteten har alltså utbildningsverksamheten inom frikyrkorna ut- vecklats från att ha varit fristående från den offentliga högskole- utbildningen till att som fria högskolor bli en del av den. Utöver Teologiska Högskolan Stockholm och Örebro Teologiska högskola finns Johannelunds teologiska högskola som Evangeliska foster- landsstiftelsen (EFS) är huvudman för. Frälsningsarméns företrädare, som benämns ”frälsningsofficerare”, utbildas vid Frälsningsarméns Officersskola som i regel ger en treårig utbildning. Dessa tre högskolor är bidragsberättigade enligt förordningen (1999:974) om statsbidrag till trossamfund och tar därmed emot verksamhetsbidrag för den kon- fessionella delen av pastorsutbildningen. Frälsningsarméns Officers- skola tar däremot inte emot något stöd.

Den konfessionella utbildningen handlar bl.a. om praktiska in- slag såsom att hålla gudstjänst, förrätta ceremonier, församlings- pedagogik, liksom andra yrkesinriktade element fokuserade på tro och identitet. Den konfessionella delen utgör ett inslag i en i övrigt icke-konfessionell teologisk utbildning och stödet för den konfes- sionella delen är därför sammankopplat till det stöd som högsko- lorna tar emot från det statliga utbildningsanslaget för de antagna studenterna.

168

SOU 2018:18

Trossamfundens utbildningsbehov

8.2.3Utbildning för präster inom Romersk-katolska kyrkan

Romersk-katolska kyrkan har sedan 2001 utbildat prästkandidater i Sverige vid det av jesuiterna grundade Newmaninstitutet i Uppsala och Stockholm. Newmaninstitutet är en högskola med kurser i teo- logi, filosofi och kultur som har haft examensrätt sedan 1990-talet. Även präst- och pastorskandidater inom Svenska kyrkan, frikyrkor och ortodoxa kyrkor kan läsa vid denna högskola. Den konfessionella delen av utbildningen sker på Sankt Sigfrids prästseminarium vid Stockholms katolska stift. Prästseminariet är bidragsberättigat och tar del av det verksamhetsbidrag som Myndigheten för stöd till trossam- fund (SST) fördelar. Utbildningen till präst inom katolska kyrkan tar sex till sju år, varav de första fem åren är en akademisk utbildning. Kandidaterna studerar även vid ett katolskt universitet utomlands och gör slutligen ett s.k. pastoralår inom den katolska kyrkan.

En stor del av de verksamma prästerna inom katolska kyrkan i Sverige har kommit från t.ex. Polen, Kroatien eller Latinamerika för att tjänstgöra och tjäna katoliker med utländsk bakgrund. Dessa präster är utbildade utomlands, men får en viss kompletterande ut- bildning och introduktion om svenska samhällsförhållanden av Stockholms katolska stift.

8.2.4Imamutbildningar

Frågor om utbildning av imamer och muslimska religiösa företrä- dare i Sverige har under senare år blivit mer aktuella. En anledning till detta är att en stor andel av muslimerna i Sverige har befunnit sig i landet under en längre tid eller är födda här samtidigt som de flesta imamer är utlandsfödda och utbildade utanför Sverige. Där- utöver har förväntningarna på den religiösa ledarens roll, imamen, förändrats i det svenska samhället.

Traditionellt sett är imamens funktion att leda bönen och inte att utöva en religiös auktoritet och leda en församling. Utifrån de förväntningar som det allmänna i dag ställer på trossamfunden och deras företrädare, t.ex. när det gäller att delta i krisberedskapen och den andliga vården eller att ta ställning till olika aktuella samhälls- frågor, har imamen ofta fått ta en roll som en företrädare för tros- samfundet. Denna förändrade roll har också lett till att frågan om imamutbildningar har aktualiserats. Det var delvis mot denna bak-

169

Trossamfundens utbildningsbehov

SOU 2018:18

grund som regeringen 2008 tillsatte en utredning för att se över efterfrågan och utbudet av utbildningar för imamer och muslimska ledare. Utredningen, den s.k. Imamutbildningsutredningen, ansåg dock att det av flera skäl inte var lämpligt för staten att etablera en imamutbildning (SOU 2009:52, avsnitt 8.3.1). Imamutbildningsut- redningens direktiv är i stora drag identiska med det tilläggsdirektiv som regeringen beslutat för vår utredning.

I dag ges det inte någon imamutbildning vid något universitet, högskola eller någon annan formell utbildningsinstitution i Sverige. Däremot har några enskilda muslimska trossamfund samt folkhög- skolor tagit initiativ till olika konfessionella utbildningar. Trossam- fundet Islamiska kulturcenterunionen i Sverige (IKUS) är det enda muslimska trossamfund som i dag utbildar huvuddelen av sina imamer i Sverige. Utbildningen ges inom trossamfundet och riktar sig till de egna medlemmarna. Det är främst unga som utbildas vid sidan av skolan eller arbetet. IKUS tillämpar också en internatskole- modell, vilken innebär att eleverna går i en vanlig svensk skola, men bor på ett elevhem där de får läxhjälp och islamundervisning. Det är både pojkar och flickor som kan utbilda sig till imam och utbild- ningen sker huvudsakligen på svenska, men också på turkiska. Ut- bildningen tar sammanlagt fyra år, varav ett sista år med fördjup- ning i Istanbul.

Islamiska förbundet, som driver den stora moskén på Södermalm i Stockholm, och Studieförbundet Ibn Rushd tog i samverkan med Ersta Sköndal Högskola fram en modell för en imamutbildning 2013. En ansökan om planeringsbidrag skickades in till regeringen, men återtogs innan ett beslut fattats. Sveriges imamråd, som före- träder ett stort antal av de imamer som är verksamma inom tros- samfundet Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), har också verkat för att etablera en imamutbildning. De har bl.a. tagit kontakt med muslimska institutioner i Frankrike, däribland Institut Européen des Sciences Humaines, som är ett akademiskt institut i Paris med filialer i bland annat Birmingham, Frankfurt och Helsingfors.

Ett ytterligare exempel är Kista folkhögskola utanför Stockholm som 2016 etablerade en ettårig baskurs i islamisk teologi och ledar- skapsstudier. Utbildningen är inte i sig en imamutbildning, men innehåller såväl koranläsningskurser som studier i modern standard- arabiska, dialektal arabiska och koranrecitation. Utbildningen ges i samarbete med International Islamic University i Malaysia och

170

SOU 2018:18

Trossamfundens utbildningsbehov

Teologiska högskolan Stockholm. Kursen finansieras genom regul- jära folkbildningsmedel och är öppen för både män och kvinnor.

Ett flertal universitet och högskolor ger också kurser i islamo- logi och islamstudier, däribland Lunds, Stockholms och Uppsala universitet. Dessa kurser är icke-konfessionella och syftar till att rusta studenter för sekulära yrken, men de kan också läsas av per- soner som har för avsikt att bli imamer.

8.2.5Utbildning för präster inom de ortodoxa kyrkorna

I likhet med de muslimska trossamfunden är de flesta prästerna inom de ortodoxa trossamfunden födda och utbildade utanför Sverige. En stor del av de religiöst aktiva har däremot levt i Sverige under en längre tid eller är födda här. Detta förhållande har på samma sätt som för de muslimska trossamfunden aktualiserat frågan om en teologisk utbildning för ortodoxa präster i Sverige. De orto- doxa kyrkorna tog därför ett initiativ 2001 för att etablera en avdel- ning för ortodoxa studier och bildning inom Studieförbundet Bilda. Mot bakgrund av behovet av konfessionell utbildning utvecklade kyr- korna tillsammans med Studieförbundet Bilda och Botkyrka folk- högskola denna avdelning till ett centrum för östkyrkliga studier och bildning. Detta centrum ombildades 2012 till Sankt Ignatios and- liga akademi, vilken i dag är en självständig folkhögskola med stat- liga anslag. I styrelsen för Stiftelsen Sankt Ignatios finns flera av biskoparna för de bysantinska och orientaliska ortodoxa kyrkorna i Sverige representerade och akademin utgör det enda teologiska lärosäte i världen där alla ortodoxa kyrkotraditioner finns samlade.

Därutöver har folkhögskolan Sankt Ignatios genom ett sam- arbete med Teologiska Högskolan Stockholm utvecklat en akade- misk teologisk utbildning med östkyrklig inriktning. Högskolan kan därmed erbjuda ett utbildningsprogram för blivande präster och församlingspedagoger som tjänar såväl orientaliska som bysan- tinska kyrkor. Teologiska Högskolan Stockholm inrättade dess- utom 2017 en professur och ämnesföreträdare i östkyrkliga studier, som också är lärare vid Sankt Ignatios andliga akademi. Sankt Ignatios är inte bidragsberättigad, men SST gav Teologiska Hög- skolan Stockholm under 2016 ett stöd för att komma i gång med utbildningen av de ortodoxa prästkandidaterna.

171

Trossamfundens utbildningsbehov

SOU 2018:18

Vid sidan av Teologiska Högskolan Stockholm bedriver Lunds Universitet, Centrum för Teologi och Religionsvetenskap, ett pro- gram med östkyrkliga studier. Även Uppsala universitet har i sitt kursutbud studier med östkyrklig inriktning och universitetet sam- arbetar även med Teologiska Högskolan Stockholm.

8.3Behov av teologisk utbildning

8.3.1Behovet av en imamutbildning i Sverige

Frågan om imamers och muslimska ledares behov en teologisk ut- bildning i Sverige har diskuterats i olika sammanhang och utreddes, som nämnts ovan, av den s.k. Imamutbildningsutredningen 2009. Denna utredning tillsattes, enligt dess direktiv, mot bakgrund av att flera muslimska församlingar och organisationer påtalat behovet av utbildning. De imamer som var verksamma i Sverige var ofta ut- bildade utomlands och hade därför bristande kunskaper i det svenska språket och om svenska samhällsförhållanden. Utredningen bekräf- tade också bilden av bristfälliga språk- och samhällskunskaper bland imamerna, men ansåg inte att imamerna uttryckte ett behov av kon- fessionell utbildning.

Den kartläggning som vår utredning har gjort speglar i många avseenden Imamutbildningsutredningens slutsatser. De huvudsakliga problemen när det gäller imamernas utbildning handlar om bristande språkkunskaper, liksom otillräckliga kunskaper om svenska samhälls- förhållanden. Kartläggningen ger dock inte en entydig bild av be- hovet av konfessionell utbildning. Några trossamfundsföreträdare anser att de verksamma imamerna har tillräcklig teologisk skolning, medan andra menar att en stor andel av imamerna har bristfälliga kunskaper.

Kartläggningen visar vidare att utbildningsbehoven skiljer sig mellan olika trossamfund, bl.a. mot bakgrund av att de ställer olika krav på de religiösa företrädarnas utbildning. De flesta inriktningar inom islam ställer inga formella utbildningskrav på imamerna och därför är en stor andel av de verksamma imamerna lekmän. Det kan röra sig om personer som har relativt goda kunskaper om islam, men som saknar teologisk utbildning på högre nivå.

Flera företrädare för de muslimska trossamfunden har vidare framfört att de flesta församlingarna saknar resurser att rekrytera

172

SOU 2018:18

Trossamfundens utbildningsbehov

och anställa utbildade imamer. De får därför förlita sig på lekmän som i regel utövar rollen som imam på ideell basis. Enligt de upp- skattningar som Imamutbildningsutredningen gjorde 2009 fanns det 167 imamer verksamma i någon av de församlingar som ingår i de bidragsberättigade muslimska trossamfunden. Av dessa var 58 av- lönade. Utöver dem var ett hundratal imamer verksamma i någon annan församling och ett tiotal var utsända och avlönade av den turkiska staten (a.a. s. 36 f.). Vår utredning har inte undersökt an- talet i dag verksamma imamer, men av utredningens enkät som be- svarats av ett antal muslimska församlingar inom de bidragsberätti- gade trossamfunden framgår att det är få som har anställd personal och att de flesta förlitar sig på ideella insatser.

Några av de bidragsberättigade trossamfundens församlingar stäl- ler krav på imamernas teologiska utbildning, vilket är fallet för de flesta shiaförsamlingarna. Enligt företrädare för shiaförsamlingarna bör imamen vara skolad vid det islamiska universitetet i Najaf i Irak eller i Qom i Iran. Även Bosniakiska islamiska samfundet i Sverige, som är en del av Islamiska samfundet i Bosnien-Hercegovina, ställer krav på imamernas utbildning. Deras imamer är utbildade i Sarajevo och tillsätts av samfundets högsta ledare i Bosnien (Reis-ul-ulema de lärdas överhuvud). Som ovan framkommit har även IKUS en ordning för att utbilda sina imamer (se avsnitt 8.2.4).

Åsikter om en imamutbildning bland muslimska företrädare

Det finns flera skäl till varför en s.k. imamutbildning inte har in- förts i Sverige, vilket också Imamutbildningsutredningen redogjorde för (a.a. s. 101 ff.). Flera av de invändningar som lyftes fram i Imam- utbildningsutredningen uttrycktes också i det samråd som utred- ningen hade med muslimska företrädare. Ett avgörande skäl till varför det är svårt att inrätta en imamutbildning i Sverige är helt enkelt att de muslimska trossamfunden är splittrade i frågan. Några trossamfund ställer krav på att deras religiösa företrädare ska vara utbildade vid särskilda universitet och har av den anledningen ett begränsat intresse av imamutbildning i Sverige, medan andra inte ställer några formella krav alls på sina imamer. Därutöver är musli- merna i Sverige inte en enhetlig grupp, utan skiljer sig åt när det kommer till härkomst, språk, religiös tradition och inriktning. Detta

173

Trossamfundens utbildningsbehov

SOU 2018:18

gör att det är svårt att enas om hur en imamutbildning skulle kunna organiseras för att vara anpassad till trossamfundens olika behov och olika religiösa traditioner. Svårigheter skulle i synnerhet uppstå mellan olika inriktningar inom islam, i första hand mellan shia och sunni. Dessutom finns det språkskillnader mellan exempelvis de som har turkiska, arabiska och persiska som modersmål.

De stora muslimska trossamfunden såsom FIFS och Sveriges muslimska förbund är därutöver organisationer som utgörs av ett stort antal självständiga församlingar, men med svaga nationella centralorganisationer. Den decentraliserade organiseringen gör att det kan vara svårt att gemensamt arrangera en imamutbildning. Flera företrädare för de muslimska trossamfunden påpekade vidare att de flesta församlingarna har begränsade ekonomiska resurser, vilket påverkar deras förmåga att organisera eller etablera en utbild- ning. Dessutom har få församlingar möjlighet att anställa en imam. En långvarig imamutbildning skulle troligen inte vara särskilt attraktiv eftersom den inte med säkerhet leder fram till en anställning. Där- utöver kan det med anledning av ränteförbudet inom islam vara svårt för vissa muslimer att ta studielån och finansiera sin studietid.

I utredningens samråd var det också flera företrädare som ansåg att det skulle vara svårt att arrangera en utbildning som håller till- räckligt hög kvalitet för att de imamer som utexamineras skulle ses som trovärdiga. En utmaning är att rekrytera lärare med relevant kunskap och utbildning. Dessutom är det osäkert om det skulle finnas ett tillräckligt stort studentunderlag för en sådan utbildning. Många av de i dag verksamma imamerna i Sverige skulle troligtvis inte kunna tillgodogöra sig en utbildning på högskolenivå eftersom de har bristande kunskaper i det svenska språket och saknar hög- skolebehörighet. De imamutbildningar som inrättats i Frankrike och Tyskland har av dessa anledningar inte lockat till sig tillräckligt många studenter och har inte ansetts som legitima bland de muslimska trossamfunden.

I Imamutbildningsutredningen framfördes även flera principiella invändningar emot att en imamutbildning inrättas på statens ini- tiativ (a.a. s. 102 f.). En utbildning specifikt inrättad för imamer skulle auktorisera imamernas roll och därmed kunna ses som ett sätt för staten att blanda sig i församlingarnas inre angelägenheter, vilket skulle strida mot statens konfessionsneutralitet. Det skulle dessutom vara omotiverat för staten att särbehandla den muslimska

174

SOU 2018:18

Trossamfundens utbildningsbehov

gruppen och en sådan utbildningsinsats skulle kunna uppfattas som stigmatiserande. Liknande invändningar framfördes av företrädare för muslimska trossamfund som utredningen varit i kontakt med. Likväl var det ett flertal företrädare som också argumenterade för en svensk imamutbildning. Några ansåg till och med att en slags imamlegitimation borde utfärdas och att krav på utbildning bör vara ett villkor för stöd. De flesta ansåg dock att en imamutbildning måste inrättas på de muslimska församlingarnas initiativ utan statlig inblandning.

Flera företrädare för de muslimska trossamfunden menade att det finns ett värde med att etablera en teologisk utbildning i Sverige eftersom det skulle markera att islam är en del av det svenska sam- hället. Genom en imamutbildning i Sverige skulle församlingarna liksom den muslimska tron kunna utvecklas inom ramen för det svenska samhället, vilket vore bra för integrationen av muslimer i Sverige. En sådan utbildning skulle, enligt företrädarna, kunna bi- dra till att imamerna får ett större förtroende i församlingen, i sam- hället och i synnerhet i förhållande till unga.

Några företrädare för de muslimska trossamfunden påpekade vidare att innehållet i vissa imamers predikan i dag bestäms av myn- digheter utanför Sverige, vilket är fallet för de imamer som är an- ställda av turkiska staten. Om imamerna vore utbildade i Sverige och vara anställda av något trossamfund, skulle de också vara mer själv- ständiga och fokuserade på de frågor som är relevanta i en svensk kontext snarare än på frågor som rör situationen i deras hemländer. Flera företrädare lyfte också fram problem med att vissa imamer utbildas i länder med en strikt konservativ islamtolkning.

8.3.2Behovet av konfessionell utbildning för ortodoxa religiösa företrädare

Den kartläggning som utredningen genomfört visar på att utbild- ningsbehovet bland verksamma ortodoxa präster i Sverige liknar det som gäller för imamer. De flesta av prästerna är födda och ut- bildade utanför Sverige och flera av dem har därför bristande kun- skaper i det svenska språket och om svenska samhällsförhållanden. Det finns dock ingen entydig bild om prästerna anses ha tillräcklig teologisk utbildning. Några företrädare för de ortodoxa kyrkor som utredningen varit i kontakt med menar att vissa präster är dåligt

175

Trossamfundens utbildningsbehov

SOU 2018:18

utbildade och att församlingsdeltagarna ibland har bättre teologisk kunskap än prästerna. Detta är ett förhållande som kan påverka prästernas legitimitet. Det finns däremot skillnader mellan de olika kyrkorna vad gäller den teologiska utbildningen. De bysantinska kyrkorna, såsom Serbisk ortodoxa kyrkan och Grekisk ortodoxa kyrkan, har nära band till sina moderkyrkor, vilket ger bättre förutsättningar för teologisk utbildning. Prästerna är utbildade inom den serbiska och grekiska kyrkliga organisationen och företrädarna för dessa kyrkor menar därför att de har tillräcklig teologisk ut- bildning.

Företrädare för Syrisk-ortodoxa kyrkan anser däremot att de har ett stort behov konfessionell utbildning. Många av de i dag aktiva prästerna kom till Sverige från Turkiet på 1970-talet där för- utsättningarna för att bedriva en teologisk utbildning har varit be- gränsade. Möjligheterna till utbildning har varit bättre i Syrien, Libanon och Irak, men konflikterna i Mellanöstern och fördrivningen av kristna har lett till att förutsättningarna för utbildning har för- sämrats eller tillintetgjorts. Ett ytterligare problem för Syrisk-orto- doxa kyrkan är att en stor andel av kyrkans präster är nära pensions- ålder, samtidigt som kyrkan har växt kraftigt under senare år genom flyktinginvandringen. Det finns därför ett behov av att rekrytera och utbilda präster. Däremot har kyrkan bättre ekonomiska förut- sättningar att anställa präster än t.ex. de muslimska församlingarna eftersom en stor andel av medlemmarna betalar medlemsavgift genom Skatteverket.

Även Antiokiska ortodoxa kyrkan, som har vuxit snabbt i och med att kristna flytt från Syrien och Irak, uppger att förutsätt- ningar för teologisk utbildning i hemländerna har försämrats och att kyrkan i Sverige har svårt att rekrytera och utbilda präster. Sam- tidigt har kyrkan begränsade ekonomiska resurser för att anställa eller utbilda präster i Sverige.

Koptisk ortodoxa kyrkans präster utbildas huvudsakligen i Egypten där det trots ett försämrat säkerhetsläge finns förutsätt- ningar för teologisk utbildning. Kyrkan lyder under den koptisk- ortodoxe patriarken som bl.a. tillsatt den koptiska biskopen i Sverige. Patriarken har uppmuntrat till att koptiska kloster etableras i Europa och blivande präster kan i dag genomgå teologisk utbildning på Sankt Ignatios även om avslutande utbildning och vigning till präst- ämbetet sker i Egypten.

176

SOU 2018:18

Trossamfundens utbildningsbehov

Det finns en teologisk utbildning på högskolenivå för präster inom Eritreanska ortodoxa kyrkan och Etiopiska ortodoxa kyrkan, men utbildning är inget krav för prästvigning och många präster saknar därför högre utbildning. De flesta nu verksamma prästerna i Sverige har fått en grundläggande utbildning i sina hemländer, men i Europa och USA har det uttryckts en önskan om att prästerna bör få bättre utbildning. Samtidigt har dessa kyrkor begränsade ekono- miska resurser för att anställa och avlöna präster.

Åsikter om prästutbildning bland ortodoxa företrädare

Utredningens kartläggning visar att det finns ett stöd från vissa ortodoxa kyrkor för en teologisk utbildning riktad till deras reli- giösa företrädare i Sverige. Som ett resultat av detta har ortodoxa kyrkor tagit initiativ till att etablera Sankt Ignatios andliga akademi. Samtidigt är inte alla kyrkoföreträdare överens om behovet av en prästutbildning i Sverige. Det är först och främst företrädare för Syrisk-ortodoxa kyrkan och Antiokiska ortodoxa kyrkan som efterfrågar en teologisk utbildning i Sverige. Flera av dem beskriver detta som en fråga om kyrkans överlevnad. Mot bakgrund av för- drivningen av kristna från delar av Mellanöstern är möjligheterna till teologisk utbildning utanför Sverige begränsade.

Även företrädare för Koptisk ortodoxa kyrkan, Eritreanska ortodoxa kyrkan och Etiopiska ortodoxa kyrkan anser att det finns ett behov av teologisk utbildning i Sverige. Eftersom dessa kyrkor inte har ett lika stort medlemsantal och dessutom har begränsade ekonomiska förutsättningar för att utbilda och rekrytera präster är frågan om utbildning i Sverige inte lika aktuell för dem som för t.ex. Syrisk-ortodoxa kyrkan. I bl.a. Etiopien och Syrien har det traditionell sett varit lärare och munkar som har ansetts behöva utbildning eftersom de undervisar, bevarar och för arvet vidare och på samma sätt kan det vara aktuellt att dessa genomgår Sankt Ignatios utbildning. Däremot anses inte Sankt Ignatios ha samma betydelse för de bysantinska kyrkorna, såsom de serbiska och grekisk-ortodoxa. Dessa kyrkor är delar av en nationell kyrka och därför sker utbildningen av präster vid de utbildningsinstitutioner som finns inom kyrkoorganisationen.

177

Trossamfundens utbildningsbehov

SOU 2018:18

Flera företrädare för de ortodoxa kyrkorna som utredningen varit i kontakt med ansåg också att en teologisk utbildning skulle kunna bidra till kyrkornas förankring i det svenska samhället. Några företrädare menade att de präster som utbildats i Sverige har bättre förutsättningar att utveckla sina församlingar och nå fram till yngre anhängare. Det finns därutöver ett behov av utbildade präster efter- som kyrkorna har växt som ett resultat av tillströmningen av ny- anlända invandrare. Samtidigt kan kyrkorna tappa medlemmar, framför allt yngre, som inte känner sig hemma i den traditionella icke-svensktalande miljön.

8.3.3Behovet av konfessionell utbildning inom andra trossamfund

När det gäller de övriga stödberättigade trossamfunden finns det inte något uttalat behov av konfessionell utbildning i Sverige. Före- trädare för Judiska centralrådet menar att deras församlingar ofta har svårt att hitta rabbiner som har de rätta kvalifikationerna för att verka i Sverige. Utbildningen till rabbin är lång och krävande och judiska seminarier finns för närvarande enbart i ett fåtal länder såsom USA, Israel, Storbritannien och Argentina. Det finns få rabbi- ner i världen med en religiös inriktning som passar i Sverige. Beho- vet av rabbiner är dock för litet för att det skulle vara möjligt att starta en konfessionell utbildning i Sverige.

De buddhistiska företrädarna: munkar, nunnor och lamor, som verkar i Sverige har huvudsakligen utbildats vid kloster som repre- senterar de olika buddhistiska inriktningarna och utbildningarna har i vissa fall kompletterats på buddhistiska universitet. Det vore svårt att etablera en motsvarande utbildning i Sverige, men företrä- dare för buddhistiska församlingar menar att det eventuellt finns behov av buddhistisk utbildning i Sverige för vissa lekmän som är verksamma i några församlingar.

När det gäller mandéerna och aleviterna, som i dag är organi- serade i bidragsberättigade trossamfund, finns det traditionellt sett inte några formella teologiska utbildningsinstitutioner. Den religiösa läran har lärts ut genom tradition inom den religiösa gemenskapen. Det finns inom den alevitiska gruppen ett uttalat behov av utbild- ning av de troslärda, men förutsättningar för att utveckla en formell teologisk utbildning i Sverige för aleviterna, liksom för mandéerna,

178

SOU 2018:18

Trossamfundens utbildningsbehov

bedöms i dag som begränsade eftersom grupperna är relativt små till antal och endast har varit organiserade i Sverige under en kort tid (Larsson m.fl. 2017).

8.4Behov och utbud av icke-konfessionell utbildning för religiösa företrädare

8.4.1Behovet av icke-konfessionell utbildning till religiösa företrädare

Imamutbildningsutredningen, som hade till uppgift att analysera behovet av utbildning för imamer, konstaterade att imamerna kan spela en viktig roll i samhället och för den kulturella integrationen av invandrare (a.a. s. 104 f.). Däremot menade utredningen att många imamer saknar tillräckliga språkkunskaper och kunskaper om svensk lagstiftning och samhällskunskap. Dessa brister påverkade deras roll som församlingsledare och deras trovärdighet, framför allt bland yngre generationer. Därför ansåg utredningen att imamerna kan vara i behov av en icke-konfessionell utbildning. Sådant utbildnings- behov skulle tillgodoses inom det generella utbildningssystemet, t.ex. genom folkbildningen.

Den bild som framkommit genom utredningens samråd, möten och intervjuer med företrädare för både muslimska och ortodoxa trossamfund samstämmer med den bild som gavs av Imamutbild- ningsutredningen. Det främsta utbildningsbehovet är enligt tros- samfundsföreträdarna av icke-konfessionell natur. Även företrädare för de buddhistiska trossamfunden menar att det finns ett behov av icke-konfessionell utbildning bland deras religiösa företrädare.

Flera företrädare för de muslimska och ortodoxa trossamfund som utredningen har varit i kontakt med menar att bristande språk- kunskap är ett stort problem. Detta gör att de religiösa företrä- darna har svårt att nå fram till enskilda församlingsdeltagare och i synnerhet till unga. Det är dock inte alla religiösa företrädare som anser att den bristande språkkunskapen är ett problem. Företrädare för vissa ortodoxa trossamfund menar i stället att kunskap i det svenska språket inte alltid är relevant eftersom det ofta är hemsprå- ket som används i kyrkorna. Språket är ett sammanhållande kitt för många personer och kyrkorna har en betydelse för deras kulturella

179

Trossamfundens utbildningsbehov

SOU 2018:18

tillhörighet. Därför finns det inte en förväntan om att prästerna ska tala svenska.

Vid sidan om den bristande språkkunskapen var det många muslimska och ortodoxa företrädare som lyfte fram kunskaps- brister inom andra områden, t.ex. när det gäller svenska samhälls- förhållanden och svensk lagstiftning. Bristande språkkunskap kan göra det svårt för företrädarna att sätta sig in i aktuella samhällsfrå- gor. Flera företrädare pekade också på att det kan vara svårt för imamer och präster som är utbildade i länder med bristande demo- kratisk tradition att förstå och ta till sig vissa grundläggande vär- deringar, såsom jämställdhet och allas lika värden. Många saknar också grundläggande kunskaper om svensk lagstiftning. Detta kan påverka imamens eller prästens legitimitet som vägledare i frågor som t.ex. rör olika familjeangelägenheter och vardagsutmaningar.

Av kartläggningen framkom dock att det inte bara är imamerna och prästerna som har rollen att förmedla kunskap om svenska samhällsförhållanden och om frågor som rör grundläggande värder- ingar. När det gäller de muslimska församlingarna är det andra än imamen som håller i koranundervisning och andra utbildningar i moskéerna. Sådana utbildningar hålls ofta av teologiskt skolade kvinnor i församlingarna, åtminstone för barn och unga tjejer samt kvinnogrupperna (se även Berglund 2015). Det är därför viktigt att inte enbart fokusera på de religiösa företrädarna, utan även på andra funktionärer inom trossamfunden.

Företrädare för trossamfunden menar också att arbetsbelastningen för imamer, präster och andra religiösa funktionärer har ökat med anledning av den omfattande flyktingmottagningen 2015. Många av dem som kom till Sverige söker sig till trossamfunden för att få stöd i praktiska, sociala och existentiella frågor (se avsnitt 6.4.2). Detta ställer delvis nya krav på företrädarna, t.ex. att kunna möta människor i kris.

För att stärka språkkunskaperna var det flera trossamfunds- företrädare som ansåg att religiösa företrädare som kommer till Sverige för att tjänstgöra som imam eller präst borde erbjudas ett snabbspår inom utbildningen svenska för invandrare (s.k. SFI-X) på samma sätt som man i dag skräddarsyr intensivkurser i svenska för läkare, jurister och ingenjörer. Detta var något som även fördes fram av Imamutbildningsutredningen. Flera menade också att den icke-konfessionella utbildningen kan ges genom samverkan med

180

SOU 2018:18

Trossamfundens utbildningsbehov

studieförbund och folkhögskolor. Det fanns också en önskan om riktade bidrag för icke-konfessionella utbildningar.

De trossamfund som utbildar sina prästkandidater inom någon av de bidragsberättigade teologiska högskolorna menade att utbild- ningen ger kandidaterna en bred kompetens eftersom den kom- bineras med icke-konfessionella inslag såsom kurser i religions- historia, mänskliga rättigheter och religionspsykologi. Detta får betydelse för deras förmåga att möta människor i olika situationer i livet. Dessa trossamfund ansåg därför att deras företrädare generellt sett inte har ett behov av icke-konfessionell utbildning utöver den som ges inom trossamfunden. När det gäller Romersk-katolska kyrkan ger Stockholms katolska stift en kompletterande utbildning och introduktion om svenska förhållanden till de präster som kom- mer från andra länder för att tjänstgöra i Sverige.

8.4.2Utbudet av icke-konfessionell utbildning som är riktad till trossamfundsföreträdare

En stor andel av de i dag bidragsberättigade trossamfunden har en tradition av att bedriva folkbildning av olika slag. Detta gäller särskilt för frikyrkorna som i dag är huvudmän för sammanlagt 15 folkhög- skolor. Därutöver bedriver Svenska kyrkan och EFS 18 respektive 8 folkhögskolor. Det finns även en judisk, en muslimsk, en ortodox och tre katolska folkhögskolor (Ds 2015:3 s. 55 f.). Folkhögskolorna har i regel inte utbildningar som särskilt riktar sig till trossam- fundsföreträdare såsom präster, pastorer, rabbiner eller imamer, men eftersom folkhögskolorna har en närhet till trossamfunden kan de utforma sina utbildningar så att de blir tillgängliga och anpassade för olika funktionärer inom trossamfunden.

Av Sveriges tio studieförbund har tre en religiös grund. Det största av dessa är Sensus som är ett studieförbund som bildades av KFUK-KFUM:s studieförbund, Sveriges Kyrkliga Studieförbund och Tjänstemännens Bildningsverksamhet. Studieförbundet Bilda är ett studieförbund som uppstod ur Frikyrkliga Studieförbundet. Frikyrkliga Studieförbundet har sin grund i Metodistkyrkans, Svenska baptisternas och Svenska missionskyrkans ungdomsförbund, vilka alla tre i dag tillhör Equmeniakyrkan. Till Studieförbundet Bilda har även katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna anslutit sig.

181

Trossamfundens utbildningsbehov

SOU 2018:18

Efter att ha verkat inom Sensus studieförbund under några år bildades 2001 ett självständigt muslimskt studieförbund, Ibn Rushd studieförbund, på initiativ av Islamiska förbundet i Sverige, vilket är en muslimsk samarbetsorganisation. Fyra muslimska trossamfund är medlemsorganisationer: Förenade islamiska föreningar i Sverige, Islamiska kulturcenterunionen i Sverige, Islamiska shiasamfunden i Sverige och Sveriges muslimska förbund, liksom några andra mus- limska organisationer såsom Islamic relief Sverige och Sveriges unga muslimer. Det finns även ett antal ideella föreningar och privata ut- bildningsanordnare som arrangerar utbildningar som syftar till att stärka den teologiska kunskapen. Inom det muslimska civilsamhället kan Islamakademin i Malmö och Shiraf-akademin i Stockholm nämnas.

Därutöver anordnar några myndigheter utbildningar för tros- samfundsföreträdare. Det gäller i första hand SST som bl.a. erbjuder kompetensutvecklingskurser för lokala trossamfundsledare samt ut- bildningar i föreningsteknik, föreningsjuridik, säkerhet, familjerätt och vigselrätt, liksom om kvinnors delaktighet och synlighet inom trossamfunden och om ledarskap, religion och demokrati. Vissa av dessa utbildningar anordnas i samarbete med studieförbund och har varit del av uppdrag som myndigheten fått av regeringen. Även andra myndigheter, däribland Polisen och Myndigheten för sam- hällsskydd och beredskap, deltar som föreläsare vid de utbildningar som SST anordnar.

Vidare arrangerar Kriminalvården en utbildning för de företrä- dare för trossamfunden som ska vara aktiva inom den andliga vår- den inom kriminalvården. När det gäller den andliga vården vid sjukhusen har Sveriges kristna råd hållit i utbildningar, medan SST hållit i utbildningar för buddhister och muslimer. Några landsting erbjuder också viss utbildning för personer som är verksamma inom den andliga vården.

Kammarkollegiet anordnar inte någon utbildning för vigselför- rättare, men kräver vid ansökan om vigselrätt att vigselförrättarna har genomgått en utbildning avseende de juridiska reglerna kring vigsel. Trossamfundet ska vid ansökan om vigseltillstånd redogöra för vilken utbildning samfundet ger eller kommer att ge blivande vigselför- rättare samt hur löpande fortbildning sker eller kommer att ske. Några andra myndigheter, kommuner och landsting anordnar utbildningar för företrädare inom det civila samhället, i vilka trossamfundsföre-

182

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

7 miljoner kronor för projektbidrag i form av säkerhetsbidrag, vilket gjorde att projektbidragens totala andel ökade något.

För 2018 uppgår anslaget till 95 miljoner kronor, varav 82 miljoner för stödet och 13 miljoner för förvaltningskostnader. Det innebär att stödet till trossamfunden minskar med 10 miljoner från 2017 års nivå, vilket beror på att förvaltningsanslaget ökar med 3 miljoner och att säkerhetsbidraget inte längre fördelas inom ramen för trossamfunds- stödet. Det är regeringen som anger hur mycket som får användas för förvaltning.

9.2.1Trossamfundsstödets olika bidragsformer

Organisationsbidraget

Organisationsbidraget fördelas i form av ett basstöd till alla bidrags- berättigade trossamfund. Bidraget beräknas utifrån antalet bidrags- berättigade personer eller s.k. betjänade, vilket motsvarar trossam- fundets registrerade regelbundna deltagare och dess medlemmar. Trossamfundet ska kunna uppvisa en egeninsats på 70 procent av det tilldelade bidraget. Organisationsbidraget kan inte minska till mindre än 70 procent av föregående års bidrag. Sammanlagt upp- gick organisationsbidraget till 57 miljoner kronor under 2017, vilket innebar ett stöd på 71,79 kronor per betjänad.

Organisationsbidrag tas emot av trossamfundet centralt som fördelar det vidare till de lokala församlingarna. Den del som an- vänds för central verksamhet får inte överstiga tio procent av sam- fundets årliga bidrag, men i övrigt är det upp till trossamfunden själva att besluta om hur bidraget ska fördelas. Storleken på organi- sationsbidraget fastställs först efter att trossamfundet kommit in med en årsredovisning och en redovisning över hur bidraget förde- lats mellan de olika församlingarna och den centrala administra- tionen. SST har under en tid arbetat med ett projekt som syftar till att bygga upp säkra och långsiktiga register- och statistikfunktioner inom trossamfunden och under 2015 användes 1 miljon kronor av organisationsbidraget för detta ändamål.

188

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

Verksamhetsbidraget

Verksamhetsbidraget består dels av ett bidrag för teologisk utbild- ning, dels ett bidrag till andlig vård inom sjukvården. Bidraget till teologisk utbildning fördelas till fyra teologiska högskolor/semi- narier som regeringen förklarat som bidragsberättigade enligt för- ordningen (1999:974) om statsbidrag till trossamfund. Under 2016 uppgick bidraget för teologisk utbildning till 1,1 miljoner kronor. Bidraget fördelas numera enligt en schablonuträkning. Tidigare har det fördelats efter antal antagna studenter som avser att bli präster eller pastorer. De teologiska utbildningarna beskrivs närmare i kapitel 8.

Bidraget till andlig vård fördelas efter ansökan från de stöd- berättigade trossamfunden eller deras församlingar. Besluten fattas av SST efter förslag från en beredningsgrupp för andlig vård inom sjukvården bestående av representanter för samfunden. År 2016 uppgick stödet till 9,5 miljoner kronor. Av dessa medel gick cirka 400 000 kronor till utbildning av berörd personal inom den andliga vården. Den andliga vården och trossamfundens verksamheter på sjukhus och vårdinrättningar beskrivs närmare i avsnitt 6.2.1.

Projektbidraget

Den tredje bidragsformen är projektbidraget, vilket kan sökas av de bidragsberättigade trossamfunden eller deras församlingar. Bidraget består av följande bidragstyper:

–Lokalbidrag som fördelas som ett investeringsbidrag för att an- skaffa lokaler genom nybyggnad eller köp, eller för ombyggnad eller genomgripande upprustning av församlingens lokaler. Bidra- get fördelas även för handikappanpassning av lokaler liksom ett säkerhetsbidrag för säkerhetshöjande åtgärder i lokaler för reli- giös verksamhet.

–Etableringsbidrag som kan sökas av ett trossamfund eller en för- samling som huvudsakligen betjänar personer som invandrat till Sverige för att bygga upp en ny central eller lokal verksamhet.

–Särskilt utbildningsbidrag som kan sökas för utbildning och fort- bildning av funktionärer i trossamfund som saknar egna utbild- ningsinstitutioner i Sverige. Utbildningen ska ske på högskole-

189

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

nivå eller motsvarande. Avgifter för vissa kurser som arrangeras av SST kan också kompenseras genom detta bidrag.

Under 2016 fick 23 miljoner kronor användas för projektbidrag och av dessa beviljades 12,6 miljoner i lokalbidrag, 9,7 miljoner i säkerhets- bidrag, nästan 1,4 miljoner i etableringsbidrag och 230 000 i särskilt utbildningsbidrag.

Stöd för flyktingarbete

Under 2015 och 2016 sköt regeringen till extra medel som bidrag för flyktingarbete inom ramen för projektbidraget. Stödet uppgick till 10 miljoner kronor för 2015 och 2,5 miljoner kronor för 2016. SST fördelade bidraget efter en allmän bedömning av vad trossam- funden hade gjort när det gällde flyktingarbete. En redogörelse för det arbete som trossamfunden genomfört för att stödja nyanlända flyktingar ges i avsnitt 6.4.2.

9.2.2Den statliga avgiftshjälpen

Enligt det principbeslut som fattades av riksdagen 1995 rörande relationen mellan stat och kyrka skulle Svenska kyrkan, liksom andra trossamfund, ha rätt till statlig hjälp för att ta in medlemsav- gifter (prop. 1995/96:80 och bet. 1995/96:KU12). Avgiftshjälpen kan närmast ses som en service som Skatteverket kan utföra åt tros- samfunden och kostnaden för hjälpen dras av från organisations- bidraget om samfundet även har statsbidrag. Avdraget beräknas till 21 kronor per betjänad samt en förberedelseavgift på 75 000 kronor det första året som trossamfundet får hjälpen. Villkoren för avgifts- hjälpen är de samma som för statsbidraget och dessa beskrivs när- mare i kapitel 4 (avsnitt 4.4.3). Avgiften tas in genom ett förhöjt skatteavdrag i samband med löneutbetalning som Skatteverket sedan betalar ut till trossamfundet. Det är enligt lagen (1998:1593) om tros- samfund regeringen som beslutar vilka samfund som ska vara be- rättigade till avgiftshjälp och bestämmelser om förfarandet finns i lagen (1999:291) om avgift till registrerat trossamfund. Regeringen kan höra Skatteverket och SST inför beslut.

190

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

9.3Att utvärdera stödet till trossamfunden

9.3.1Allmänt om att utvärdera bidrag och dess effekter

Krav på resultatstyrning har över tid ökat i bidragsgivningen. Av propositionen En politik för det civila samhället framgår att det bör finnas övergripande syften för alla bidrag, liksom mätbara mål för alla bidragsformer förutom organisationsbidrag. Syftet anger varför staten fördelar ett bidrag och är bredare än målsättningen som anger vad staten vill uppnå med ett bidrag. Bidragets resultat och effekter ska kunna bedömas utifrån målsättningen (prop. 2009/10:55 s. 138 och 146).

Av slutbetänkandet Rörelser i tiden, som föregick propositionen, framgår dock att det finns svårigheter med mål, resultatstyrning och uppföljningar av bidragens effekter, i synnerhet när gäller organi- sationsbidrag (SOU 2007:66). Enligt betänkandet är organisations- bidrag allmänt sett svåra att utvärdera eftersom dessa bidrag har som funktion att stödja en organisations existens snarare än dess verksamhet. Det gör det svårt att både sätta upp mätbara mål för bidragen, liksom att utvärdera dess resultat och effekt. I proposi- tionen betonade därför regeringen att bedömningar av resultat och effekter ska göras för alla bidrag, med undantag för organisations- bidrag. Oberoende utvärderingar bör dock genomföras för alla bidragssystem, men det bör vara tillräckligt att med längre intervall genomföra utvärderingar av organisationsbidragen i förhållande till dess syfte (a. prop. s. 138 och 146).

Det är generellt sett svårt att utvärdera effekter av bidrag till ideella organisationer eftersom syftena och målen för bidragen ofta är övergripande och därmed också svåra att mäta och följa upp, vilket bl.a. framgår av Ekonomistyrningsverkets rapport Att ge stat- ligt stöd till civila samhällets organisationer (ESV 2015). Detta gäller i synnerhet för organisationsbidrag där det inte alltid finns en utta- lad målsättning för verksamheten. Enligt ESV är det viktigt att skilja på en utvärdering, som har större inslag av bedömning och djupare analys av orsaksförhållanden, och en uppföljning, som syf- tar till att beskriva och jämföra olika utfall, t.ex. hur många med- lemmar eller personer i en målgrupp som har nåtts av insatser inom ramen för ett bidrag. När det gäller organisationsbidrag, som ofta saknar en resultatinriktad målsättning, går det enbart att göra en översiktlig utvärdering.

191

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

En kunskapsöversikt om effekter och metoder för att utvärdera statliga bidrag till ideella organisationer togs 2009 fram av Myn- digheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Enligt rapporten, Konsekvenser, resultat och effekter av Ungdomsstyrelsens bidragsgivning till ideella organisationer, kan statsbidrag för det första förväntas ha effekter på fyra olika nivåer: för individer, organisa- tioner, stat och samhälle, och det kan finnas ett värde i att betrakta var och en av dessa nivåer. För det andra kan effekterna delas upp utifrån den interna påverkan, dvs. vilken effekt stödet har på organi- sationerna och deras förutsättningar att verka, och den externa på- verkan, dvs. vilken effekt organisationerna och deras verksamhet har på samhället i stort. Enligt MUCF är det främst de interna effekterna som är relevanta att mäta när det kommer till organisationsbidrag, dvs. om stödet skapar förutsättningar för organisationen att bedriva dess kärnverksamhet.

För att möjliggöra en konkret utvärdering kan det finnas anled- ning att ta fram givna mått och indikationer. När det gäller organi- sationsbidrag kan de mätas utifrån organisationens förutsättningar att bedriva sin verksamhet, t.ex. genom att mäta tillgång till lokaler, personal eller andra resurser. Ofta är det nödvändigt att förlita sig på organisationens egna uppskattningar och utvärderingar.

MUCF utvärderar med jämna mellanrum de sex olika organisa- tionsbidrag som myndigheten fördelar och i utvärderingarna bedöms vilken typ av verksamhet som bidragen går till, vilken omfattning som organisationen bedrivit verksamhet samt bidragets generella be- tydelse för organisationerna och deras verksamhet (MUCF 2013).

9.3.2Svårigheterna med att utvärdera trossamfundsstödet

Möjligheterna att utvärdera det nuvarande trossamfundsstödets effekter för berörda trossamfund och samhället i stort är av de an- ledningar som nämnts ovan begränsade. Det statliga bidraget ges huvudsakligen som ett organisationsbidrag och det nuvarande målet för stödet är inte resultatinriktat utan det anges endast att stödet ska bidra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att be- driva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Det finns alltså ingen förväntan om att stödet i sig ska resultera i någon annan

192

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

effekt än att trossamfunden ska ha förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet.

Av SST:s årsredovisning framgår också att regeringen konsta- terat att organisationsbidraget inte passar för resultatstyrning, vilket innebär att en utvärdering av organisationsbidraget bör göras i sär- skild ordning. Trossamfunden är skyldiga att lämna in en årsredovis- ning till SST samt redovisa att 90 procent av organisationsbidraget har fördelats till församlingarna. SST besöker också trossamfund och församlingar för att kontrollera att registret över deltagare är korrekt och för att samtala om verksamheten, men i övrigt gör myn- digheten inte en utvärdering av hur bidraget har använts. Stödet är uppbyggt på detta sätt för att försäkra trossamfundens självstän- dighet och oberoende. De verksamhetsbidrag och projektbidrag som SST fördelar är däremot enklare att utvärdera och det går att följa upp om bidragen har använts enligt deras ändamål.

Regeringen bedömde i propositionen En politik för det civila samhället, vilket nämnts ovan, att det är tillräckligt att med längre intervall genomföra utvärderingar av ett organisationsbidrag i för- hållande till dess övergripande syfte. En utvärdering av trossam- fundsstödet bör därför göras med utgångspunkt i de motiv till stö- det som nämns i förarbetena. Det huvudsakliga motivet för staten att ge stöd till trossamfunden är att de generellt sett kan anses vara samhällsnyttiga organisationer som medverkar i den normbildnings- process som upprätthåller och stärker de grundläggande värderingar som vårt samhälle vilar på (prop. 1998/99:124 s. 61). Därutöver fram- går det av förarbetena att trossamfunden har flera samhällsnyttiga funktioner som utgör skäl för statligt stöd. Trossamfunden kan bl.a. tillfredsställa människors behov av andligt stöd, särskilt vid stora samhällsförändringar, katastrofer eller olyckor och de kan hjälpa personer som nyligen invandrat till Sverige att finna trygghet och etablering. Ett ytterligare motiv som nämns är att stödet skapar likställighet mellan Svenska kyrkan och övriga trossamfund och främ- jar religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget samfundsliv.

Det är möjligt att utvärdera stödet utifrån de övergripande moti- ven som nämns i förarbetena. Det gäller i synnerhet frågan om stö- det bidrar till att trossamfunden upprätthåller och stärker de grund- läggande värderingar som vårt samhälle vilar på, vilket även är ett krav för stödet. Däremot finns det inte några krav på att trossam-

193

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

funden ska använda stödet till att bedriva olika sociala eller demo- kratifrämjande verksamheter och därför kan det i dessa avseenden inte vara en fråga om en formell uppföljning av hur stödet har använts och vilken effekt det har haft, utan enbart en övergripande utvärdering.

9.3.3Hur har utvärderingen av trossamfundsstödet gått till?

Utredningens uppdrag är att analysera stödets effekter för både trossamfundens verksamhet och samhället i stort. Utvärderingen ska med andra ord omfatta både interna och externa effekter. För att utvärdera stödets effekter har utredningen intervjuat ett flertal företrädare för de stödberättigade trossamfunden. Utredningen har också träffat företrädare för trossamfunden i samband med möten som SST arrangerat. Intervjuer har vidare gjorts med företrädare för de teologiska högskolorna, personer verksamma inom den andliga vården samt ett antal ideella föreningar inom det religiösa civilsam- hället. En bredare informationsinhämtning har gjorts genom aktuell litteratur, forskning och rapporter. Utredningen har också utvärderat trossamfundens årsrapporter och annat material som SST har till- gängligt.

Därutöver har utredningen genomfört två enkäter. Den första enkäten skickades ut till samtliga 43 bidragsberättigade trossamfund och hade en svarsfrekvens på 74 procent.4 Den andra enkäten skicka- des ut till 580 församlingar anslutna till något bidragsberättigat tros- samfund och den hade en svarsfrekvens på 40 procent. Det var en betydande övervikt av frikyrkliga församlingar som deltog.5

I enkäterna har frågor ställts om hur stödet har använts och hur beroende trossamfunden är av stödet i förhållande till andra in- komstkällor. Frågor har även ställts om verksamheten i sig och hur trossamfunden förhåller sig till det s.k. demokratikriteriet. Enkä- terna har innehållit ett flertal öppna frågor och därigenom har de gett möjligheter för trossamfund och församlingar att framföra sina

4Det var 32 av 43 trossamfund som svarade. Det var 11 av 17 ortodoxa samfund som svarade, 5 av 7 muslimska, 7 av 7 frikyrkor och 9 av de övriga 12. Svarsfrekvensen var således lägst hos de ortodoxa trossamfunden. Vilka de 43 samfunden är framgår av bilaga 3.

5Det var 237 av 580 församlingar som svarade. Av de församlingar som svarade var 125 inom frikyrkorna, 48 muslimska, 23 ortodoxa, 22 katolska och 19 övriga.

194

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

intressen och åsikter i olika frågor till utredningen. Utredningen är medveten om att det finns ett metodologiskt problem med att tros- samfunden uppmanas att värdera betydelsen av stödet för en ut- redning som utreder just stödets utformning. Detta tillsammans med den låga svarsfrekvensen i församlingsenkäten gör att utvär- deringen av stödet inte uteslutande kan grundas på enkätresultaten. Jämförelser har gjorts med årsrapporter, intervjuer och annat mate- rial. En ytterligare enkät med religiösa föreningar genomfördes av MUCF under 2015 och presenteras i rapporten Villkor för ideella före- ningar och trossamfund. Denna rapport och utredningens enkäter ger en likartad bild av trossamfundens ekonomiska situation och verksamhet, men det är oklart om de religiösa föreningar som sva- rade på MUCF:s enkät tillhörde de bidragsberättigade trossamfun- den eller om de överhuvudtaget tog emot något statligt trossam- fundsstöd. Denna undersökning är därför inte tillförlitlig för vår utredning.

9.4Stödets betydelse för trossamfunden och deras församlingar

9.4.1Trossamfundens ekonomi

Trossamfundens ekonomi ser mycket olika ut beroende på deras storlek och tradition. Därför har stödet olika betydelse för trossam- funden och deras verksamhet. Det är av flera anledningar mycket svårt att jämföra trossamfundens ekonomi och göra en allmän be- dömning av stödets påverkan. För det första är trossamfunden orga- niserade på olika sätt och det är därför också stora skillnader avseende hur trossamfunden redovisar sin ekonomi. Några trossamfund redo- visar enbart den centrala administrationens ekonomi medan försam- lingarna utgör separata organisationer. Vissa trossamfund har vidare en välutvecklad organisation med en central förvaltning, medan andra är lösa sammanslutningar av församlingar och föreningar med en mycket liten central administration.

Därutöver omfattar verksamheten i vissa trossamfund bistånds- och hjälpverksamheter med relativt omfattande ekonomisk om- sättning. Flera äldre frikyrkor såsom Pingst – fria församlingar i sam- verkan (Pingst), Frälsningsarmén och Equmeniakyrkan har t.ex. en stor social verksamhet som inbegriper secondhand-försäljning, bi-

195

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

stånd, HVB-hem m.m. Omsättningen inom t.ex. Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan och Evangeliska frikyrkan utgörs till stor del av så- dana verksamheter. Inom Pingst bedrivs sådana verksamheter, liksom inom Pingst ung, som separata organisationer med egen budget. Inom Romersk-katolska kyrkan finns på samma sätt flera olika former av mer eller mindre självständiga verksamheter som är organiserade som egna juridiska personer, såsom kyrkans skolor, utbildningsanstalter, ordnar och kongregationer. Detta gäller även för Judiska centralrådet inom vilket det finns flera självständiga verksamheter som har en ekonomi som inte omfattas av trossamfundets.

Det går dock generellt sett att göra en uppdelning mellan tre olika kategorier av trossamfund. Den första kategorin utgörs av de stora historiskt etablerade trossamfunden som har verkat i Sverige en längre tid. Bland dessa är de större historiskt etablerade fri- kyrkorna framträdande såsom Equmeniakyrkan, Frälsningsarmén, Evangeliska frikyrkan, Pingst, Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) och Svenska alliansmissionen, men också Romersk-katolska kyrkan.

Dessa trossamfund har ett stort antal medlemmar, en relativt omfattande verksamhet och en välutvecklad central administration. Equmeniakyrkan, Evangeliska frikyrkan, Pingst och Romersk- katolska kyrkan omsätter mellan 142 och 258 miljoner kronor om året. Dessa trossamfund har minst hundra personer anställda. Fräls- ningsarmén har störst omsättning, 773 miljoner kronor, och nära 1 000 anställda. Församlingarna inom de historiskt etablerade tros- samfunden äger också i stor utsträckning sina egna lokaler och där- för är deras största utgiftsposter personalkostnader och verksam- hetskostnader. De har dock kostnader för underhåll av befintliga lokaler och flera kyrkor har ett antikvariskt värde som kräver särskilt underhåll. Till skillnad från Svenska kyrkan får de som regel inte någon ersättning för detta.

Den andra kategorin är de trossamfund som är relativt nyetable- rade i Sverige, de som tidigare kallades invandrarsamfunden, men som har ett stort antal medlemmar. I denna kategori finns de flesta av de muslimska samfunden, de två syrisk-ortodoxa samfunden och de grekiska och serbiska ortodoxa samfunden. Dessa trossamfund har en mer begränsad ekonomisk omsättning på cirka 3 till 10 miljoner kronor, även om de engagerar ett relativt stort antal betjänade. An- ledningen till detta är främst att de inte som frikyrkorna bedriver en omfattande biståndsverksamhet och dessutom redovisas försam-

196

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

lingarnas ekonomi ofta separat. Ett undantag är Syrisk-ortodoxa ärkestiftet som finansieras genom att medlemmarna i stor utsträck- ning använder avgiftshjälpen och därför har samfundet en mer om- fattande ekonomi. På central nivå har dessa trossamfund i regel färre än två anställda och inte en lika väletablerad organisation som trossamfunden i den första kategorin. De muslimska trossamfunden är mer av lösa sammanslutningar av församlingar och den centrala administrationen har sällan en betydande roll för att organisera för- samlingarnas verksamhet. Verksamheten i den centrala administra- tionen och i de lokala församlingarna bedrivs främst genom ideellt arbete. Många församlingar hyr lokaler och generellt sett utgör lokalkostnaderna en stor del av utgifterna. På församlingsnivå är dock inte bilden entydig eftersom det skiljer sig beroende på antalet be- tjänade.

Den sista kategorin är de mindre trossamfunden som har runt 10 000 medlemmar eller färre. Några av dessa har funnits en längre tid, däribland Judiska centralrådet och de nordiska kyrkorna, medan andra är nyetablerade. De flesta av dessa trossamfund har en omsättning på under en miljon kronor och har ingen anställd per- sonal på central nivå. Det är dock en viss skillnad i ekonomi, orga- nisering och antal anställda mellan de yngre och äldre samfunden inom kategorin.

9.4.2Organisationsbidragets betydelse

Organisationsbidragets betydelse varierar mellan olika trossamfund. För de historiskt etablerade stora trossamfunden, såsom Equmenia- kyrkan, Frälsningsarmén, Pingst och Romersk-katolska kyrkan, är organisationsbidraget av ringa betydelse. Detta framgår både av ut- redningens enkät till trossamfunden och deras årsberättelser. Som nämnts ovan bedriver frikyrkorna en omfattande social verksamhet och den finansieras främst genom gåvor, kollekt, försäljning eller bidrag från t.ex. SIDA. Romersk-katolska kyrkan tar inte emot något omfattande statligt bidrag annat än trossamfundsstödet och kyrkan finansieras främst genom medlemsavgifter som betalas in via Skatteverket.

Av utredningens enkät till församlingarna framgår att organisa- tionsbidraget inte heller är en särskilt viktig inkomstkälla på för-

197

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

samlingsnivå inom de historiskt etablerade stora trossamfunden, men har betydelse för ett antal mindre församlingar. Det är flera församlingar som i enkäten uppger att bidraget har gjort det möjligt för församlingen att ha en pastor eller annan personal anställd. På grund av den bristande svarsfrekvensen är det dock svårt att generellt uttala sig om organisationsbidragets betydelse för församlingarna. Några av församlingarna som svarat på utredningens enkät tar inte heller emot något stöd från SST. Inom frikyrkorna fördelas organi- sationsbidraget till ett urval av församlingar, oftast genom ett ansök- ningsförfarande inom trossamfunden. Inom Equmeniakyrkan fick färre än var tionde församling ta emot bidrag under 2016, medan det inom Pingst, Evangeliska frikyrkan och Frälsningsarmén var mellan var femte till var tredje församling som tog emot bidrag. Inom de flesta andra trossamfund fördelas stödet jämnt till alla församlingar efter antal medlemmar. Storleken på stödet varierar därför och för vissa församlingar kan stödet vara av stor betydelse.

De yngre stora trossamfunden, t.ex. de muslimska och ortodoxa samfunden, är mer beroende av organisationsbidraget än de stora historiskt etablerade frikyrkorna och Romersk-katolska kyrkan, men även för dessa är den främsta inkomstkällan gåvor eller med- lemsavgifter. Det gäller i synnerhet på församlingsnivå där organi- sationsbidraget är ett komplement till bidrag och gåvor som ges direkt av medlemmarna. För ett flertal av de mindre trossamfunden är emellertid organisationsbidraget av avgörande betydelse. Sam- mantaget är organisationsbidraget den främsta inkomstkällan för 28 procent av trossamfunden och för 68 procent är detta bidrag en av de tre viktigaste inkomstkällorna.

Det finns inget som tyder på att några andra offentliga bidrag, t.ex. från kommuner, har någon betydande påverkan på trossam- fundens eller enskilda församlingars ekonomi. Betydelsen av sådana bidrag har troligtvis minskat eftersom flera kommuner har dragit in sitt stöd till trossamfund.

198

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

På en fråga om organisationsbidragets betydelse för trossamfundens kärnverksamhet, dvs. att anordna gudstjänst, själavård, undervisning, omsorg eller annan religiös verksamhet, svarade hela 87 procent av alla trossamfunden att bidraget har mycket eller ganska stor betydelse, vilket framgår av figur 9.1. Av figur 9.2. framgår att församlingarna sätter generellt sett mindre vikt vid stödet. Det är färre än hälften av församlingarna inom de historiskt etablerade stora trossam- funden och runt hälften av församlingarna inom de yngre stora trossamfunden som anser att stödet har en stor eller ganska stor betydelse. Det är främst församlingar inom de mindre trossamfun- den som uttrycker att stödet har stor betydelse.

MUCF:s enkät bekräftar i stora drag den bild som utredningens enkäter visar, men visar samtidigt att statliga bidrag spelar en något mer marginell betydelse än vad som framkommer av utredningens enkäter. Två av tre av de religiösa föreningarna i MUCF:s enkät svarade att gåvor från enskilda är den största inkomstkällan, medan runt var tredje angav att bidrag från stat eller kommun är en av de tre viktigaste inkomstkällorna. Några församlingar tar del av ett kommunalt föreningsstöd, men generellt sett är bidrag som förde- las på kommunal nivå begränsade och det är flera kommuner som inte fördelar något stöd till trossamfund överhuvudtaget. I MUCF:s enkät uppgav tre av fyra religiösa föreningar att de inte alls eller i liten utsträckning var beroende av offentliga medel för att bedriva sin kärnverksamhet. Knappt 15 procent svarade att de var beroende av offentliga medel i någon utsträckning. Det är dock inte alla för- samlingar och föreningar som deltog i MUCF:s enkät som tar emot statliga bidrag och därför är enkätens resultat inte helt relevant i detta sammanhang.

9.4.3Den statliga avgiftshjälpens betydelse

Av enkätundersökningarna liksom av årsberättelser framgår att den huvudsakliga inkomstkällan för flera trossamfund är medlemsavgifter som tas in via Skatteverket. Det gäller t.ex. för Romersk-katolska kyrkan, Bosniakiska islamiska samfundet, Islamiska kulturcenterunio- nen Sverige (IKUS) och det Syrisk-ortodoxa patriarkatets ställföreträ- darskap. Några trossamfund har nyligen börjat använda avgiftshjälpen, däribland Förenade islamiska föreningar i Sverige, Sveriges muslimska

202

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

förbund och Islamiska shiasamfunden i Sverige, och därför kan dess betydelse för dessa trossamfund öka framöver.

Det är enbart inom Romersk-katolska kyrkan, Syrisk-ortodoxa patriarkatets ställföreträdarskap, Bosniakiska islamiska samfundet och IKUS som en majoritet av medlemmarna betalar via Skattever- ket. I övriga samfund som använder avgiftshjälpen betalar var fjärde medlem eller färre avgiften på detta sätt. Inom frikyrkorna finns en tradition av att ge kollekt eller direkta bidrag till församlingarna och det är därför få medlemmar som betalar sin medlemsavgift genom avgiftshjälpen. Följaktligen är avgiftshjälpen av mindre betydelse för dessa trossamfunds ekonomi. Dessutom är en del av medlemmarna också medlemmar i Svenska kyrkan.

Judiska centralrådet använder inte avgiftshjälpen eftersom det skulle kunna innebära att ett officiellt register av medlemmarna i de judiska församlingarna blir upprättat, men samfundet tar ändå ut avgifter genom att låta medlemmarna betala en procent av sin in- komst. Inom trossamfund som nyligen börjat att använda avgifts- hjälp har medlemmarna ännu inte någon vana av detta, vilket kan bidra till att färre betalar sin medlemsavgift via Skatteverket. Dess- utom är medlemmarna inte alltid bundna till enbart ett trossam- fund utan deltar i aktiviteter inom olika samfund och ger hellre gåvor direkt till dessa.

Avgiftshjälpen ger trossamfunden generellt sett en stabilare in- komstkälla och gör det enklare för samfunden och församlingarna att t.ex. ta banklån vid byggnation eller köp av lokaler. Det finns inga krav på hur de medel som tas in med avgiftshjälpen ska fördelas inom tros- samfundet, vilket kan ha betydelse för samfundets förmåga att bygga upp en central administration. Dessutom bidrar hjälpen till, vilket även några samfundsföreträdare fört fram, att ekonomin inom tros- samfunden blir formell genom att den begränsar möjligheterna för pengar från en informell ekonomi att komma in till samfunden och att samfunden hamnar i beroendeställning till enskilda bidragsgivare.

Trossamfunden bestämmer själva hur hög avgiften ska vara och den enskilde medlemmen måste samtycka till att medlemsavgiften betalas in via avgiftshjälpen. För Romersk-katolska kyrkans medlem- mar finns det ett krav på att betala sin medlemsavgift via avgiftshjälp. De flesta trossamfund har i dag en avgift på omkring en procent, vilket även är den genomsnittliga avgiften inom Svenska kyrkan.

203

Trossamfundsstödet och dess effekter		SOU 2018:18

Källa: Skatteverket.1 Uträknat i procent utifrån antalet medlemmar år 2015. Anledningen till att inte alla medlemmar betalar i t.ex. Romersk-katolska kyrkan beror på att vissa medlemmar inte har en inkomst eller är minderåriga.2 Uppskattad uppgift.

9.4.4Verksamhetsbidragets betydelse

Stödet till teologisk utbildning

En del av verksamhetsbidraget går till teologiska utbildningar. Det är i dag tre högskolor och ett seminarium som är bidragsberätti- gade, vilka beskrivs närmare i kapitel 8. Det rör sig om skolor som är en del av något trossamfund eller som har ett trossamfund som huvudman. Detta verksamhetsbidrag fördelas som ett stöd för studier som enligt SST:s tillämpningsföreskrifter ska leda fram till tjänst som pastor, präst eller motsvarande. De bidragsberättigade högskolorna

204

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

är alla statligt godkända teologiska utbildningar med examensrätt och finansieras i huvudsak genom de medel som fördelas för icke- konfessionell utbildning och forskning. Studenterna antas i regel genom trossamfunden. Enligt högskolorna täcker bidraget från SST en del av kostnaderna för de konfessionella inslagen i utbildningen. Resterande del finansieras av trossamfunden själva.

Den konfessionella utbildningen handlar bl.a. om praktiska in- slag, vilket utredningen redogör för i kapitel 8, såsom att hålla guds- tjänst och förrätta ceremonier samt församlingspedagogik, liksom andra yrkesinriktade element fokuserade på tro och identitet. Den konfessionella delen utgör således ett inslag i en i övrigt icke-kon- fessionell teologisk utbildning som också innehåller kurser om t.ex. religionshistoria, mänskliga rättigheter och religionspsykologi.

Det är för närvarande enbart Equmeniakyrkan, Evangeliska fri- kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, Evangeliska fosterlandsstiftel- sen, Pingst och Svenska alliansmissionen som har ett huvudmanna- skap i bidragsberättigade utbildningsinstitutioner i Sverige. Genom att ett samarbete mellan Sankt Ignatios folkhögskola och Teolo- giska högskolan Stockholm kan en östkyrklig teologisk utbildning för de ortodoxa kyrkornas präster etableras framöver. Under 2016 bidrog SST med ett stöd på 200 000 kronor för att komma i gång med utbildningen för de ortodoxa prästkandidaterna. De övriga trossamfunden har inte etablerat några utbildningsinstitutioner i Sverige och tar därför inte del av verksamhetsbidraget.

Såsom utredningen redogör för i kapitel 8 är det flera företrädare för trossamfunden som har framhållit värdet av att de religiösa före- trädarna är utbildade i Sverige. Det ger dem bättre förståelse för de svenska samhällsförhållandena och bättre förutsättningar att verka i det svenska samhället och möta personer som söker sig till tros- samfunden.

Stödet till den andliga vården

Det statliga bidraget till den andliga vården inom sjukvården är riktat till tjänster med en bred målgrupp och är inte ämnat för den enskilda lokala församlingens medlemsvård i händelse av sjukdom m.m. Bidraget finansierar en del av lönekostnaderna och andra ut- lägg för de bidragsberättigade trossamfund som är verksamma inom

205

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

den andliga vården. Vissa landsting ger även ett bidrag till trossam- fund för att bedriva andlig vård på sjukhusen.

Den andliga vården finns på 70 platser i Sverige och engagerar nära 270 verksamma personer. Av dessa verkar 213 inom Svenska kyrkan, 45 inom frikyrkorna, 4 inom katolska kyrkan och 7 inom de ortodoxa och österländska kyrkorna. Det finns 3 sjukhusimamer med halvtids- tjänster och ytterligare 8 företrädare för muslimska trossamfund som är koordinatörer och som kan kontakta andliga företrädare vid behov. Sveriges buddhistiska samarbetsråd har två verksamma koordinatörer, medan det finns kontaktuppgifter på sjukhusen till de judiska försam- lingarna och ibland till icke bidragsberättigade trossamfund.

Utredningen har i avsnitt 6.2.1 redogjort för den andliga vården och dess betydelse för både patienter som drabbats av någon sjuk- dom eller olycka liksom för anhöriga och sjukvårdspersonal. Stödet har stor betydelse för att andlig vård ska kunna erbjudas till patien- ter med olika religiös bakgrund och bidrar dessutom till en mång- kulturell och mångreligiös kompetens inom vården. Däremot har flera trossamfund i utredningens intervjuer fört fram att de anser att de med befintliga resurser har svårt att bemöta den efterfrågan av andlig vård som finns. Det gäller i synnerhet för de samfund som har få anställda religiösa funktionärer, såsom de ortodoxa och muslimska samfunden.

9.4.5Projektbidragens betydelse

Lokalbidraget

Lokalbidraget fördelas som ett investeringsbidrag för att anskaffa lokaler genom nybyggnad eller köp och för ombyggnad eller genom- gripande upprustning av en församlings lokaler. Enligt SST:s före- skrifter betalas minst 50 000 kronor ut i bidrag och högst 1 miljon. Bidraget får högst täcka 30 procent av de kostnader som SST bedö- mer vara skäliga för åtgärderna. Lokalbidrag fördelas också för anpass- ning av lokaler till personer med funktionsnedsättning. För sådant bidrag gäller ingen minimikostnad, men bidraget får inte vara högre än 200 000 kronor.

Lokalbidraget ansöks av församlingar inom de bidragsberättigade trossamfunden. Den centrala administrationen inom vissa trossam- fund hjälper församlingarna att söka eller koordinera ansökningarna.

206

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

Enligt SST är det ett stort söktryck på lokalbidraget och för 2017 inkom ansökningar för 264 miljoner kronor. SST har på uppdrag av regeringen prioriterat ansökningar från nyetablerade trossamfund. De flesta beviljade ansökningar handlar om renoveringar, men i några fall också om utbyggnad av lokaler och i några få fall om förvärv av nya lokaler. Bidrag betalas ut till församlingar som har för avsikt att behålla lokalerna i minst tio år.

Det framgår av kommentarer i utredningens enkät att lokal- bidraget har haft betydelse för att hjälpa nya och växande försam- lingar att etablera sig och skaffa lokaler. Bidraget täcker en liten del av de utgifter som är nödvändiga, men är av betydelse eftersom det ger en trygghet när det kommer till att kombinera olika inkomstkällor. Flera församlingar framhåller också att bidraget för att anpassa lokaler för personer med funktionsnedsättning har haft betydelse.

Säkerhetsbidraget

Som en del av lokalbidraget infördes 2015 ett bidrag till säkerhets- höjande åtgärder i lokaler för religiös verksamhet. Det kan sökas för att t.ex. anskaffa kameror, säkerhetsglas, glasförstärkning, dörr- förstärkning eller infartshinder. Församlingar ska själva samman- ställa en hotbilds- och riskanalys. Bidraget utgår vid ett första till- fälle till maximalt 400 000 kronor och därefter kan församlingar ansöka om 200 000 kronor per år.

Efterfrågan av säkerhetsbidraget varierar för samfunden bero- ende på deras utsatthet. Det ges i första hand för investeringar i säkerhetshöjande åtgärder såsom inköp av kameror och säkerhets- dörrar. I ansökan till SST ska församlingen ange den hotbild som den ser och om den har blivit utsatt. Det är ett stort antal av försam- lingarna som i sina ansökningar uppger att de utsatts för inbrott och den hotbild som beskrivs bygger ofta på en oro med anledning av t.ex. ökad aktivitet från ungdomsgäng, islamistiska extremister eller högerextrema grupper.

Hot, trakasserier och angrepp mot trossamfunden och deras lokaler är vanligt förekommande och mot den bakgrunden efterfrå- gar flera trossamfund stöd till säkerhetshöjande åtgärder. I utred- ningens församlingsenkät ställdes en fråga om församlingen hade blivit utsatt för hot eller trakasserier, liksom en följdfråga om vilken

207

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

form av trakasserier och hot den utsatts för. Enligt enkäten hade 7 procent av församlingarna utsatts flera gånger och 35 procent någon gång. Av de tre svarande judiska församlingarna hade en ut- satts flera gånger och två uppgav att de aldrig utsatts. Av de muslimska församlingarna hade 8 procent blivit utsatta flera gånger, medan 42 procent hade utsatts någon gång. Resultaten samstämmer med en enkät som Islamiska samarbetsrådet gjorde 2014 med sina för- samlingar enligt vilken 44,5 procent angav att de mottagit något slags hot (SST 2014). Enligt utredningens enkät var det drygt var tredje församling inom de övriga samfundsfamiljerna som utsatts någon gång.

Av de 103 incidenter som angivits i utredningens enkät var nästan hälften (49 st.) trakasserier i form av hot som framförts verbalt, i mejl eller i telefonsamtal av personer utanför församlingen. Var fjärde angrepp (23 st.) var i form av skadegörelse (12 klotter, 10 in- brott och 5 brand- eller bombattentat). Ett fåtal församlingar hade fått sin hemsida hackad. Det går inte att se att något trossamfund var mer utsatt än något annat för en viss typ av trakasserier. Några församlingar uppgav att angreppen var utförda med främlings- fientliga motiv, medan andra uppgav att det ofta rörde sig om hot mot muslimer som konverterat till kristendom eller hot från extremistiska islamistgrupper. Det sistnämnda rörde sig om trakas- serier riktade mot kristna, judiska eller shiamuslimska församlingar.

Säkerhetsbidraget har främst fördelats till församlingar inom de ortodoxa och muslimska samfunden samt Judiska centralrådet. Församlingar inom Judiska centralrådet tog under 2016 emot mer i säkerhetsbidrag än i organisationsbidrag. Under 2016 beviljades de också stöd för att hyra in säkerhetspersonal vid enstaka tillfällen. Några av trossamfunden har till utredningen framfört klagomål om att de har haft problem med att få tillstånd från länsstyrelserna att sätta upp kameraövervakning trots att de utsatts för angrepp vid ett upprepat antal tillfällen. Utan tillstånd har de inte kunnat sätta upp kameror och därmed har de bidrag som beviljats av SST inte kunnat betalas ut. SST har också genomfört utbildningsinsatser som syftar till att informera om hur ett förebyggande säkerhetsarbete kan bedrivas.

I budgetpropositionen för 2018 har regeringen aviserat att säker- hetsbidraget fortsättningsvis inte kommer att fördelas som en del av stödet till trossamfunden.

208

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

Etableringsbidraget

Etableringsbidraget kan sökas av ett trossamfund eller en försam- ling som huvudsakligen betjänar invandrare för att bygga upp en ny central eller lokal verksamhet. Under 2016 betalades etablerings- bidrag ut till 45 församlingar och dessa är med något undantag s.k. invandrarförsamlingar, främst sunni- och shiaförsamlingar samt några ortodoxa församlingar. SST har i regleringsbrev fått instruk- tioner av regeringen att prioritera församlingar som etableras av nyanlända. Bidraget är ett startbidrag och den ansökande måste lämna uppgifter om vilka förutsättningar den har för att bedriva verk- samheten. Det gäller t.ex. vilka inkomster och utgifter den har, vem som är målgrupp för verksamheten, hur många personer som den omfattar och hur styrelsen är sammansatt. Etableringsbidraget upp- går till maximalt 30 000 kronor och kan sökas för sammanlagt tre år.

Flera företrädare för trossamfunden har i utredningens enkät framhållit betydelsen av etableringsbidraget eftersom ett statligt stöd ofta har störst betydelse i själva uppstartsfasen. Det har dock funnits invändningar mot att församlingarna först måste bli del av ett av de bidragsberättigade trossamfunden för att kunna få stöd. Det innebär att flera nya församlingar inte kan ta del av stödet och att de bidragsberättigade trossamfunden får ett avgörande inflyt- ande över vilken nystartad religiös verksamhet som kan bli föremål för stöd.

Det särskilda utbildningsbidraget

Det särskilda utbildningsbidraget kan sökas för utbildning och fortbildning av funktionärer i bidragsberättigade trossamfund som saknar egna utbildningsinstitutioner i Sverige. Bidraget betalas ut för kostnader som t.ex. kursavgifter och vissa resekostnader för präster, diakoner, imamer, rabbiner eller andra funktionärer som ska tjänstgöra i Sverige efter utbildningen. Utbildningen ska vara i nivå med motsvarande utbildning vid de teologiska högskolorna/ seminarierna i Sverige. Ett särskilt utbildningsstöd kan även beviljas genom att SST anordnar kurser för funktionärer med administra- tiva eller organisatoriska uppgifter inom ett trossamfund eller en församling.

209

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

Under 2016 betalades utbildningsbidrag för 230 000 kronor ut till sammanlagt 23 religiösa funktionärer för utbildning utanför Sverige. De bidrag som betalades ut under 2016 rörde enbart de muslimska församlingarna och avsåg utbildningar i Iran, Turkiet, Frankrike och Norge.

9.4.6Trossamfundens egna åsikter om trossamfundsstödet och relationerna till Myndigheten för stöd till trossamfund

De trossamfund som deltagit i utredningens enkät är överlag mycket nöjda med hur trossamfundsstödet fördelas. I utredningens enkät har samfunden svarat på en fråga om hur de generellt sett tycker att ansökan, fördelning och återrapportering av det stöd som SST fördelar fungerar. På denna fråga svarade 50 procent att de tycker att det fungerar mycket bra och 40 procent att det fungerar bra. Detta är en bild som också framkommit genom utredningens samtal med olika företrädare för trossamfunden.

I de två enkäterna har trossamfunden och församlingarna getts möjlighet att kommentera vad som fungerat bra alternativt vad som inte fungerat bra. Överlag är kommentarerna mycket positiva. Stö- det upplevs som rättvist och transparent. Regler och information om stödet är tydliga och ansökan är lätt att hantera. Utbetalningar sker i tid, vilket underlättar planering av verksamhet. Det finns några få församlingar som anser att återrapporteringen är betung- ande, men de utgör undantag. Trossamfunden framhåller värdet i att de har förtroende att fördela stödet själva till de församlingar som har behov. Det är också flera samfund som uttrycker att de är mycket nöjda med den hjälp och information de fått från SST.

Det är flera trossamfund som anser att registreringen av aktiva deltagare borde göras enklare. Några förespråkar att SST gör upp- skattningar av antalet deltagare vid gudstjänst eller bön eftersom det är en stor del av de regelbundna deltagarna som inte registrerar sig eller som deltar i andra församlingars verksamhet än i de som de är medlemmar i.

Flera samfund menar också att kravet om att de måste fördela 90 procent av stödet till församlingarna borde ändras eftersom sam- fundet centralt har ett ansvar över flera administrativa uppgifter. Generellt anser flera samfund att stödet borde öka.

210

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

9.5Utredningens bedömning av stödets effekt för trossamfundens kärnverksamhet och för samhället i stort

9.5.1Stödets sammantagna effekt på den religiösa kärnverksamheten

Utredningens bedömning: Statens stöd till trossamfunden har betydelse för att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet. Stödet har också betydelse för religionsfriheten i Sverige.

Utredningens bedömning är att statens stöd till trossamfunden har betydelse för att skapa förutsättningar för den religiösa kärnverk- samheten som trossamfunden utför. Utan det statliga stödet skulle trossamfunden ha betydligt sämre förutsättningar att anställa personal, köpa, hyra eller underhålla lokaler samt bedriva en verk- samhet som bemöter de andliga behov som finns i samhället. Det stöd som fördelas som organisationsbidrag har varierande betydelse för trossamfundens ekonomi och är viktigare för de mindre och de yngre stora trossamfunden, än för de stora historiskt etablerade. De flesta finansierar sin verksamhet genom bidrag och gåvor från de egna medlemmarna.

Den statliga avgiftshjälpen har däremot avgörande betydelse för några trossamfund. Om stödet till trossamfunden minskas eller av- vecklas, i synnerhet avgiftshjälpen, skulle trossamfunden behöva hitta annan finansiering och det kan få stora konsekvenser för verksamheten. Det skulle framför allt sätta trossamfunden i sämre ställning i förhållande till Svenska kyrkan. Stödet har därför en prin- cipiell betydelse eftersom det ger trossamfunden någorlunda lika förutsättningar att bedriva en religiös verksamhet och bemöta olika andliga behov i samhället. På så sätt bidrar trossamfundsstödet till att försäkra alla människor som vistas i Sverige relativt sett ges lika förutsättningar att utöva sin religion och därmed att åtnjuta sin religionsfrihet. Samtidigt riktar sig stödet enbart till den religiösa verksamhet som bedrivs inom de trossamfund som är stödberät- tigade och stödet har därmed ingen effekt för de trossamfund och församlingar som av olika skäl inte är stödberättigade.

211

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

Verksamhetsbidraget har betydelse för att trossamfunden ska kunna bedriva en andlig vård inom sjukvården och för konfessio- nell utbildningen av religiösa funktionärer inom de samfund som har etablerat utbildningsinstitutioner. Eftersom de övriga samfun- den inte kan ta del av detta bidrag har det följaktligen ingen effekt på deras verksamhet. Lokalbidraget och etableringsbidraget spelar en viss roll för att tillmötesgå nyanländas andliga behov genom att bidragen kan hjälpa dem att etablera en församling. Även bidraget för att anpassa lokaler för personer med funktionsnedsättning har haft betydelse för att personer med funktionsnedsättning ska kunna ges möjligheter att utöva sin religion. Bidraget för säkerhets- höjande åtgärder har haft ett värde eftersom det har skapat en förhöjd trygghet för flera trossamfund som är utsatta för hot och trakasserier.

9.5.2Stödets effekt på samhället i stort och trossamfundens externa verksamhet

Utredningens bedömning: Stödet ger trossamfunden förut- sättningar att både bedriva en aktiv religiös verksamhet och att genomföra sociala insatser externt, vilket har betydelse för att ge enskilda personer mening och identitet samt för samhällets gemenskap och välfärd. Stödet bidrar också till en organisering av trossamfundslivet, vilket är en förutsättning för att trossam- fund och myndigheter ska kunna samverka och gemensamt be- driva olika sociala verksamheter.

Utredningen ger i kapitel 6 en redogörelse av de verksamheter tros- samfunden bedriver för att möta vissa andliga, sociala och kultu- rella behov, liksom att genomföra olika sociala insatser. Det statliga stödet ger trossamfunden förutsättningar att bedriva en långsiktig och aktiv religiös verksamhet, vilket redogjorts för ovan, och en sådan verksamhet är i sig en förutsättning för att trossamfunden ska kunna bedriva sociala verksamheter såsom insatser för personer i nöd. Dessa verksamheter påverkar samhället i stort. Det är emellertid svårt att påvisa vilket samband stödet i sig har för trossamfundens förmåga och intresse av att bedriva andra verksamheter än den religiösa kärnverksamheten.

212

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

Stödet har betydelse för verksamheter som bidrar till att skapa mening och social sammanhållning samt för att bära upp kulturella traditioner

I kapitel 6 beskriver utredningen att trossamfunden har verksam- heter som når ut till personer som är aktiva i eller som söker sig till trossamfunden, men också till personer som inte har en direkt relation till något trossamfund. Trossamfundens verksamheter har betydelse för dessa människors välbefinnande och upplevelser av ett meningsfullt liv. I synnerhet gör trossamfunden stora insatser för personer som är i nöd eller som har drabbats av en kris, olycka, sjukdom eller förlust av närstående. Det är ofta i sådana situationer som många människor som annars inte är aktiva i ett trossamfund söker sig till dem. Trossamfundens bemötande av dessa människor kan därför ses som en del av välfärdssamhällets tjänster och det statliga stödet har betydelse för att trossamfunden ska kunna göra sådana insatser.

Vidare kan trossamfundens religiösa gemenskap skapa social samhörighet mellan människor och ge en individ en identitet och en känsla av tillhörighet i samhället, vilket i sig är viktigt för att livet ska upplevas som meningsfullt. De gemenskapsbildande aktiviteterna omfattar inte bara det som uppfattas som religiös kärnverksamhet, såsom gudstjänst, bön, meditation och ritualer, utan även sociala verksamheter för t.ex. ungdomar och äldre såsom körer, musik- grupper, sportverksamhet och samtalsgrupper. Sociala verksamheter i form av bl.a. träffpunkter och besök på äldreboende har i synnerhet ett stort värde för äldre personers välbefinnande. Trossamfunden är också viktiga kulturbärare och särskilt frikyrkorna och de ortodoxa och katolska kyrkorna är viktiga sammanhang för musik- och kör- livet, liksom andra kreativa verksamheter. Sammantaget vilar dessa verksamheter i stor utsträckning på trossamfundens möjligheter att bedriva sin religiösa verksamhet och i detta avseende är stödet till trossamfunden av stor betydelse.

Den meningsskapande verksamheten har särskild betydelse för att personer som har en bakgrund i ett annat land än Sverige ska kunna upprätthålla sin kulturella identitet. Det judiska samfundet spelar en särskild roll för att bevara den judiska gruppens status som nationell minoritet i Sverige. Att individer som har kommit till Sverige känner sig trygga i sin egen identitet kan ha betydelse för deras förutsättningar att harmoniskt kunna samexistera med andra

213

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

och på så sätt har trossamfunden en roll att spela i det mång- kulturella samhället. Samtidigt kan trossamfundens verksamheter konservera kulturella normer, levnadsmönster och föreställningar och därigenom vara ett hinder i skapandet av samhällsgemenskap och integration. Deras verksamheter kan även begränsa enskilda indi- viders utveckling av sin identitet, i synnerhet individer vars levnads- sätt eller sexuella läggning står i strid med vissa religiösa dogmer.

Stödets betydelse för trossamfundens sociala verksamheter

Ett socialt arbete för människor i nöd är för många religiösa män- niskor ett sätt att uttrycka sin tro och flera trossamfund ser ett socialt arbete som en del av den religiösa verksamheten. Flera tros- samfund bedriver därför ett omfattande socialt arbete riktat till människor som befinner sig i en utsatt situation, t.ex. genom stöd i flyktingmottagandet, integration av nyanlända och hjälp till socialt utsatta grupper. Detta arbete omfattar både organiserade och spon- tana insatser såsom natthärbärge, soppkök, utdelning av matkassar och ekonomiska bidrag. Insatserna riktar sig ofta till människor som står långt ifrån samhället och som socialtjänst eller andra delar av myndighetssamhället inte når. Det kan röra sig om asylsökande, flyktingar och utsatta EU-medborgare. Trossamfunden genomför också insatser inom sjukvården, kriminalvården och krisberedskapen. Sammantaget har denna sociala verksamhet stor betydelse för de personer den berör, men även för samhällets gemenskap och välfärd.

Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning stödet påverkar trossamfundens förmåga att genomföra dessa sociala insatser. I vissa avseenden är stödet en förutsättning för att verksamheter ska kunna bedrivas på nuvarande nivå. Det gäller i synnerhet den andliga vår- den inom sjukvården som till stor del finansieras direkt av det stat- liga stödet. Att det finns ett organiserat trossamfundsliv är också en förutsättning för att berörda myndigheter ska kunna nå fram till och samverka med företrädare för trossamfunden i dessa frågor. Utredningen bedömer att stödet bidrar till att utveckla organiser- ingen inom det religiösa civilsamhället, vilket i sin tur gör det möj- ligt för trossamfund, ideella organisationer, kommuner och myn- digheter att verka gemensamt för att bemöta människor som är i behov av olika former av stöd.

214

SOU 2018:18

Trossamfundsstödet och dess effekter

Utredningen har i sin enkät ställt frågor om vilka verksamheter som är viktigast för trossamfunden och av dessa framgår att det inte finns något samband mellan hur aktivt ett samfund är när det kommer till att förmedla hjälp och stöd till nyanlända eller socialt utsatta och hur beroende det är av organisationsbidrag. De tros- samfund som har en tradition av att bedriva sociala insatser, där- ibland flera frikyrkor, har skapat en insamlingsverksamhet och finansierar därigenom detta arbete. Andra samfund är aktiva efter- som det har kommit flyktingar till Sverige med samma religiösa bakgrund. Detta är verksamheter som görs oavsett om trossam- funden får ta del av ett statligt stöd eller inte, men stödet skapar vissa grundförutsättningar för de sociala insatserna såsom tillgång till loka- ler och personal. På så sätt går det att påstå att trossamfundsstödet har en effekt för att stimulera trossamfundens sociala insatser.

9.5.3Stödets effekt på demokratin och demokratiska värderingar

Utredningens bedömning: Stödet kan stimulera den demo- kratiska uppbyggnaden av trossamfunden genom att det bidrar till att trossamfunden organiserar sig i enlighet med en formell föreningstradition. Vidare kan stödet bidra till att stärka grund- läggande demokratiska värderingar i samhället genom att tros- samfunden måste förhålla sig till gällande demokratikriterium.

I kapitel 7 ger utredningen en övergripande redogörelse för tros- samfundens påverkan på den demokratiska delaktigheten och på demokratiska värderingar samt deras roll i att möta antidemokra- tiska värderingar och våldsbejakande extremism. Utredningens ana- lys visar att trossamfunden kan ha betydelse för demokratin. Stödet bidrar först och främst till att människor kan åtnjuta sin religions- frihet, vilket redogörs för ovan, men det kan också ha en viss effekt för att stimulera den demokratiska delaktigheten och stärka grund- läggande demokratiska värderingar. Såsom det framgår av tidigare bedömningar är det emellertid svårt att bedöma i vilken utsträck- ning som stödet i sig har en effekt för demokratin.

Utredningen kan konstatera att stödet bidrar till att flera tros- samfund har organiserat sig i enlighet med en formell förenings-

215

Trossamfundsstödet och dess effekter

SOU 2018:18

tradition. Församlingar organiserar sig som ideella föreningar för att få rättskapacitet. De har interna val till styrelser, sätter upp för- eningsstadgar, håller årsmöten och skriver årsredovisningar. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning olika församlingar verkligen utövar en traditionell föreningsdemokrati, men generellt sett kan stödet anses påverka organiseringen och därmed ge positiva demo- kratieffekter, särskilt eftersom flera församlingar organiserar en del av befolkningen som i stor utsträckning saknar föreningserfaren- het. Det finns dock inte ett krav på en demokratisk organisering för att få stöd, men stödet förmår det religiösa civilsamhället till en formell organisering. Detta är av värde för den svenska demokratin.

Utredningen anser vidare att trossamfunden kan bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som sam- hället vilar på. Religion i allmänhet kan utgöra en moralisk kraft i samhället som kan ha betydelse i försvaret mot samhällsuttryck som står i strid med grundläggande människovärden. Religionen kan motivera människor till etiska ställningstaganden för alla män- niskors lika värde och till att göra insatser för andra människors välbefinnande. Det finns också flera exempel på trossamfund som agerar aktivt för att motverka rasism, diskriminering och antidemo- kratiska tendenser i samhället. Det är emellertid svårt att bedöma i vilken utsträckning som stödet i sig stimulerar trossamfunden till att upprätthålla och stärka grundläggande demokratiska värderingar. Det är inte heller tydligt att trossamfunden i alla avseenden verk- ligen bidrar till att upprätthålla dessa värderingar. Det finns exem- pel på att trossamfund agerat på ett sätt som försvagar grund- läggande demokratiska värderingar, i synnerhet när det gäller frågor om jämställdhet, HBTQ-rättigheter och enskilda individers möjlig- heter att åtnjuta sina fri- och rättigheter.

Utredningen anser dock att stödet kan ha en viss normerande effekt eftersom trossamfunden måste förhålla sig till gällande demo- kratikriterium. Trossamfunden blir tvungna att ha insyn i försam- lingarnas verksamheter och kan behöva svara på frågor om en försam- ling inte anses uppfylla de villor som gäller. Vissa trossamfund har vidtagit åtgärder för att skydda grundläggande värderingar, t.ex. genom att anta riktlinjer för hur församlingarna bör förhålla sig i centrala värderingsfrågor. Vidare kan ett trossamfund som tar emot statsbidrag ta del av de utbildningar som SST erbjuder. Det gäller bl.a. utbildningar om mänskliga rättigheter och dessa kan bidra till

216

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

verksamheten i förhållande till de av riksdagen beslutade målen. Kravet ska ses mot bakgrund av vikten av att säkerställa att skatte- medel går till de verksamheter som de är avsedda för och att de ger önskvärd effekt. Som nämndes i kapitel 9 framgår det av proposi- tionen En politik för det civila samhället att det för alla bidrags- former bör finnas övergripande syften (prop. 2009/10:55). Genom att ange klara och tydliga motiv till varför bidrag ges blir bidragen tillgängliga för allmänheten. Det blir därigenom också möjligt att utvärdera och ompröva bidragen. Enligt propositionen ska det även finnas mätbara mål för alla bidragsformer, förutom när det gäller organisationsbidraget. Medan det övergripande motivet visar varför staten fördelar ett bidrag handlar målsättningen om vad man vill uppnå med ett bidrag.

Ett problem med mål och resultatstyrning, som lyftes i slutbe- tänkandet Rörelser i tiden, är att det kan finnas en konflikt mellan å ena sidan regeringens önskan om att värna om den ideella sektorns självständighet och oberoende, och å andra sidan regeringens strä- van att åstadkomma ökad mål- och resultatstyrning (SOU 2007:66 s. 115). För detaljerade mål skulle kunna innebära att de ideella organisationerna blir utförare av en offentlig verksamhet och att de därmed förlorar sitt oberoende, medan en brist på tydliga mål gör att det inte går att ställa några krav på att de medel som fördelas går till den verksamhet de är avsedda för. För att fastslå principer om samverkan mellan det offentliga och ideella organisationer ingick regeringen, Sveriges Kommuner och Landsting och ett flertal idé- burna organisationer inom det sociala området en överenskommelse 2008. Den första principen som behandlades i överenskommelsen var respekten för organisationernas självständighet och oberoende. I propositionen En politik för det civila samhället fastslogs detta som en av sex principer för uppföljningen av politiken. Detta inne- bär bl.a. att organisationerna ska kunna bedriva sin verksamhet utan obefogad kontroll och inblandning samt att den statliga styr- ningen inte blir alltför omfattande (a. prop. s. 55). Målsättningar för bidrag måste därför utformas med hänsyn till föreningslivets obero- ende. Respekten för trossamfundens integritet var också vägledande vid införandet av stödet till trossamfunden.

220

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

10.2.2Motivet till det nuvarande stödet

Som framgår av avsnitt 3.2.1 infördes det statliga bidraget till andra trossamfund än Svenska kyrkan efter att det i ett flertal motioner i riksdagen framförts att frikyrkorna var i ett ekonomiskt underläge gentemot Svenska kyrkan. Höjningar av mervärdesskatten och arbetsgivaravgiften ansågs ha drabbat frikyrkorna hårt. Detta eko- nomiska underläge bedömdes vara otillfredsställande ur religions- frihetssynpunkt. Det stöd som infördes syftade till att förbättra förutsättningarna för de ekonomiskt svaga trossamfunden ”att hålla lokaler samt erbjuda religiös service i form av gudstjänst, själavård och liknande” (bet. KrU 1971:15 s. 2).

Utredningen om kyrkans personal och om samfundstöd, vilken ingick som en del av det omfattande utredningsarbete som följde riksdagens principbeslut om relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan, såg över trossamfundsstödets motiv, mål och villkor (SOU 1997:45). Utredningen kom fram till att stödet hade haft en tydlig effekt på samfundens möjligheter att erbjuda människor reli- giös service och gemensamhet. Samfunden spelade en viktig roll genom att tillfredsställa människors behov av andligt stöd. De hade även en särskilt viktig roll vid stora samhällsförändringar, katastrofer eller olyckor.

Utredningen ansåg vidare att trossamfunden var särskilt bety- delsefulla för personer som invandrat till Sverige. För dessa perso- ner kunde samfunden erbjuda gemenskap och vägledning till hur de kan förhålla sig till det nya livet. Utredningen argumenterade också för att samfunden kunde erbjuda ett stöd för människor vid etiska ställningstagande om vad som är rätt eller fel i det egna livet liksom i relationen till andra. På detta sätt kunde trossamfunden bidra till att skapa harmoni och gemenskap i samhället. Dessutom menade utredningen att demokratin vinner på att det finns en mångfald av samfund som är engagerade i samhällsdebatten. Trossamfunden kunde bidra till att medlemmarna ökar sin vilja och förmåga att aktivt ta del i samhällsgemenskapen.

Utredningen ansåg att det arbete som trossamfunden gör sam- mantaget överensstämde med statens mål för samhällsgemenska- pen. Det fanns därför anledning för staten att stödja trossamfun- den och utgångspunkten för stödet ansågs vara samhällsnyttan.

221

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

Av den efterföljande proposition framgår på samma sätt att det främsta stödmotivet är att trossamfund generellt sett är samhällsnyt- tiga (prop. 1998/99:124 s. 60 f.). Vidare framgår att ett aktivt sam- fundsliv har betydelse för att upprätthålla och utveckla de grundlägg- ande värderingar som samhället vilar på och för att stärka vitaliteten i demokratin. Aktiva och vitala trossamfund kan också minska ut- rymmet för extrema rörelser inom trosområdet. Verksamheten inom trossamfunden kan därutöver bidra till att fylla behov av en grund- läggande identitet och kulturell gemenskap. Trossamfunden har i detta avseende betydelse för religiösa minoriteters möjligheter till att behålla och utveckla sin kultur. Samtidigt kan samfunden vara ett stöd för invandrare att integreras i samhället. Ett ytterligare motiv till stödet är enligt propositionen att det bidrar till likställig- het mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund.

10.2.3Nuvarande mål för statens stöd

Det nuvarande målet för stödet är att det ska bidra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervis- ning och omsorg. Målsättningen följer i stora drag det ursprungliga motivet till stödet som formulerades i samband med stödets tillkomst 1971, dvs. att förbättra förutsättningarna för ekonomiskt svaga tros- samfund att hålla lokaler samt erbjuda religiös service i form av guds- tjänst, själavård och liknande (bet. KrU 1971:15 s. 2).

Utredningen om kyrkans personal och om samfundstöd före- slog att stöd skulle ges med krav på motprestation. Mål borde där- för sättas upp för stödet och målstyrningen skulle förbättras genom att verksamheter som svarar mot särskilda samhällsbehov priorite- rades. Utredningen föreslog att en större andel av stödet skulle för- delas i form av ändamålsenliga bidrag. Därutöver skulle stödberät- tigade trossamfund antingen få ta emot ett basstöd eller få hjälp av Skatteverket att ta in medlemsavgifter, s.k. statlig avgiftshjälp.

Förslagen ogillades dock av trossamfunden. Flera samfund menade i sina remissvar att den föreslagna förskjutningen från ett generellt basstöd till ändamålsenliga bidrag skulle kunna leda till att samfundens kärnverksamhet hotades och därmed församlingarnas möjligheter att bedriva samhällsnyttig verksamhet. Regeringen tillsatte därför

222

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta nya förslag. Enligt arbets- gruppens förslag, som presenterades i departementspromemorian Sta- tens stöd till andra trossamfund än Svenska kyrkan (Ds 1999:12), skulle den huvudsakliga målsättningen för statens stöd även fortsätt- ningsvis vara att ge samfunden förutsättningar att bedriva en aktiv och långsiktig religiös verksamhet.

Regeringen följde arbetsgruppens förlag. I förarbetena anförs vidare att i målet inte bör rymmas en generell ambition av att jämna ut de ekonomiska förutsättningarna mellan trossamfunden genom att särskilt stödja samfund med svag ekonomi. Stödet ska visserligen även i fortsättningen kunna användas för att underlätta för mindre församlingar att bedriva sin verksamhet, men det ska inte vara så stort att det förhindrar en demografisk betingad strukturomvandling, dvs. nedläggningar av församlingar som har för få medlemmar för att verka (a. prop. s. 61 f.).

10.2.4Trossamfundens åsikter om den nuvarande målsättningen

Den nuvarande målsättningen är utformad utifrån en i huvudsak kristen uppfattning av vad en religiös verksamhet omfattar. Be- greppen gudstjänst och själavård är begrepp som är sprungna ur en kristen kontext även om de kan ha en motsvarande innebörd inom andra religiösa traditioner. I lagen (1998:1593) om trossamfund de- finieras ett trossamfund som en gemenskap för religiös verksam- het, i vilken det ingår att anordna gudstjänst. Enligt förarbetena till lagen ska begreppet gudstjänst förstås i vid bemärkelse så att exem- pelvis sammankomster för gemensam bön och meditation normalt innefattas (prop. 1997/98:116 s. 20 f.).

Utredningen har i intervjuer med samfundsföreträdare liksom i enkäten till trossamfunden ställt frågor om begreppen ”gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg” ger en korrekt beskrivning av den religiösa verksamhet som samfunden bedriver. Det framgår av enkäten att fler än åtta av tio instämmer helt med att målsättningen är en korrekt beskrivning av deras religiösa kärnverksamhet, medan ett fåtal enbart delvis instämmer eller anser att den varken är felaktig eller korrekt. Detta gäller t.ex. för de buddhistiska församlingarna och för några muslimska samfund. Buddhister anordnar inte gudstjänst medan muslimer snarare använder benämningen bön. Själavård anses

223

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

inte heller vara en särskilt korrekt beskrivning för buddhister och muslimer. Företrädarna för det judiska samfundet menar också att begreppet själavård inte används inom judendomen, men dess inne- börd svarar mot aktiviteter som trossamfundet gör. På vilket sätt och i vilken omfattning trossamfunden bedriver sin religiösa verk- samhet skiljer sig också åt, vilket framgår av kapitel 6. Några tros- samfund menar dessutom att målsättningen enbart omfattar en del av de aktiviteter som trossamfundet gör och att den inte beskriver verksamheter såsom ungdomsföreningar, internationellt arbete och socialt arbete riktat till t.ex. nyanlända och behövande.

10.3Förslag till motiv, mål och stödformer för statens stöd till trossamfunden

10.3.1Religionsfriheten ska vara det huvudsakliga motivet till trossamfundsstöd

Utredningens bedömning: Religionsfriheten ska ses som det huvudsakliga motivet till varför staten ger ett stöd till trossam- funden. Det statliga stödet ger olika trossamfund likartade för- utsättningar för en religiös verksamhet och ger alla människor, oavsett religiös bakgrund, samma grundläggande möjligheter att utöva sin religion i Sverige. Ett ytterligare motiv till att stödja trossamfunden är värdet av den samhällsnyttiga verksamhet som de kan utföra. Stödet skapar dessutom förutsättningar för en dialog mellan trossamfunden och staten och kan bidra till en demokratisk utveckling inom trossamfunden.

Som nämnts ovan var det ursprungliga motivet till att statens stöd till andra trossamfund än Svenska kyrkan inrättades 1971 att man ville förbättra förutsättningarna för de ekonomiskt svaga trossam- funden att hålla lokaler samt erbjuda religiös service. I förarbetena till lagen (1999:932) om stöd till trossamfund ändrades dock stöd- motivet och det angavs i stället att ”Det främsta stödmotivet är att trossamfund liksom många andra typer av frivilligorganisationer generellt sett är samhällsnyttiga och av det skälet värda att stödjas” (prop. 1998/99:124 s. 60). Även om trossamfunden generellt sett kan anses vara samhällsnyttiga anser utredningen att detta inte kan

224

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

vara det främsta motivet till att staten ger ett särskilt stöd till tros- samfunden. Om samhällsnyttan vore det huvudsakliga skälet till att stödja trossamfund skulle det vara mer lämpligt att trossamfunden tar emot stöd i egenskap av civilsamhällsorganisationer och inte genom den särskilda ordning som i dag enbart gäller för trossam- fund.

Utredningen anser i stället att religionsfriheten ska ses som det huvudsakliga motivet till stödet. Stödet kan därmed inte likställas med de stöd som fördelas till andra civilsamhällsorganisationer. Europakonventionens artikel 9 om tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet innebär att staten är skyldig att förhålla sig neutral och opartisk till olika trosuppfattningar. Som nämnts ovan inrättades stödet till andra trossamfund än Svenska kyrkan för att förbättra förutsättningarna för de ekonomiskt svaga trossamfunden. Det var vidare av likställighetsskäl som en kostnadsfri avgiftshjälp infördes även för andra trossamfund än Svenska kyrkan (prop. 1995/96:80 s. 29; se även 4.4.3). Genom att staten fördelar ett stöd och hjälper trossamfunden att ta in medlemsavgifter får alla trossamfund lik- artade förutsättningar för sin religiösa verksamhet och därmed för- säkrar sig staten om att inget trossamfund ges en i förhållande till staten särskilt fördelaktig ställning i samhället.

Vidare framgår det av internationella konventioner som Sverige anslutit sig till att staten ska främja tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet (se avsnitt 12.4.5 och 12.5.1). Det finns ingen skyl- dighet att fördela ett stöd till trossamfund, men genom ett stöd kan staten se till att alla människor oavsett religiös bakgrund ges relativt sett samma grundläggande möjligheter att utöva sin religion och åt- njuta sin religionsfrihet i Sverige.

Samhällsnyttan är fortfarande ett viktigt motiv till att stödja trossamfunden

Utredningens bedömning att staten i första hand bör stödja tros- samfunden ur religionsfrihetssynpunkt innebär inte att samhälls- nyttan inte också ska ses som ett viktigt stödmotiv. Trossamfun- dens verksamhet har generellt sett betydelse för många människors välbefinnande och för samhällsgemenskapen i stort och detta är ett skäl för staten att stödja trossamfunden. Att staten stödjer tros- samfunden eftersom deras verksamhet ses som samhällsnyttig är

225

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

också en anledning till att stödet är villkorat med ett demokrati- krav. Demokratikravet kan ses som en försäkran om att stöd inte går till trossamfund som agerar i strid med de grundläggande vär- deringar som samhället vilar på och som därmed inte kan anses bidra till samhällsnyttan (se avsnitt 12.6).

Utredningens utvärdering visar att trossamfunden genom deras sociala verksamhet kan fylla en viktig roll i samhället. De har för det första en viktig funktion i att möta människors existentiella behov både när det gäller den delen av befolkningen som regelbun- det deltar i en religiös aktivitet, såsom gudstjänst och bön, och den del som söker sig till trossamfund vid särskilda tillfällen i livet, så- som vigslar och begravningar. Trossamfunden har också en särskild betydelse när det kommer till att möta de andliga behoven som uppstår vid kriser och olyckor, bl.a. genom trossamfundens verk- samhet inom sjukvården, kriminalvården och krisberedskapen.

Utredningens utvärdering visar också att trossamfunden har om- fattande verksamheter som riktar sig till särskilda grupper såsom unga och äldre. De spelar dessutom en viktig roll för kulturutövandet, i synnerhet musiklivet, och de har betydelse för att individer med ut- ländsk härkomst ska kunna bevara sin kultur och identitet. Vidare utför flera trossamfund ett omfattande socialt arbete riktat till bl.a. nyanlända och socialt utsatta personer, vilket har en särskild be- tydelse för de individer som den offentliga välfärden har svårt att nå. Sammantaget är dessa verksamheter av stor samhällsnytta och detta utgör i sig ett motiv för staten att stödja trossamfunden.

Utredningen har också visat på att trossamfunden kan spela en viktig roll i att stimulera den demokratiska delaktigheten, stärka demokratiska värderingar och motverka antidemokratiska tenden- ser. Trossamfundens bidrag till att stärka demokratiska värderingar är dock inte i alla avseenden uppenbara och i kapitel 7 beskriver utredningen att trossamfund även kan upprätthålla värderingar och strukturer som begränsar enskilda individers möjligheter att åtnjuta sina fri- och rättigheter. Dessa motsättningar är ytterligare ett skäl till att samhällsnyttan inte bör ses som det främsta motivet till att staten ska stödja trossamfunden.

226

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

Stödet skapar förutsättningar för en dialog mellan staten och trossamfunden liksom mellan trossamfunden

Mot bakgrund av den betydelsefulla roll som trossamfunden har i samhället och demokratin är det viktigt att det finns goda förut- sättningar för en dialog mellan staten och trossamfunden. Staten och trossamfunden behöver kunna föra samtal om trossamfundens villkor, religionens plats i samhället, demokratifrågor och andra frågor som är angelägna för staten eller trossamfunden. År 2000 upprättade regeringen ett råd för kontakt med trossamfunden, det s.k. Trossamfundsrådet, med uppgift att vara ett forum för diskussion om frågor av övergripande gemensamt intresse för både staten och trossamfunden (Ku2000/564/Ka). Rådet är sammansatt av represen- tanter för regeringen, riksdagen, myndigheter och trossamfund.

Därutöver har Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) en- ligt sin instruktion ett uppdrag att främja en dialog mellan staten och trossamfunden, liksom att bidra med kunskap om trossamfunds- frågor. Vid myndigheten finns också ett råd för samråd mellan myn- digheten och trossamfunden i frågor som rör myndighetens arbete. Rådet har bl.a. till uppgift att yttra sig om frågor inom myndighetens verksamhetsområde som är av gemensamt intresse för trossamfun- den. På lokalnivå har kommunerna ofta upprättat särskilda samråd, ofta benämnda POSOM-grupper, vilka beskrivs närmare i kapitel 6.

Dialogen mellan trossamfunden och staten är av flera skäl bety- delsefull. Det är viktigt att trossamfunden har tillgång till ett forum där de kan framföra sina intressen till staten, men det finns också ett värde för staten att nå fram till trossamfunden. Trossamfunden är en betydelsefull del av det civila samhället och engagerar en stor grupp individer som myndigheter ofta har begränsad kontakt med, såsom nyanlända och utrikes födda. Genom att staten ger ett stöd till trossamfunden skapas förutsättningar för fasta forum för dialog och samråd mellan staten och trossamfunden.

Stödet kan bidra till en demokratisk utveckling inom trossamfunden

De trossamfund som tar emot stöd från staten måste förhålla sig till de krav som ställs för stödet, i första hand demokratikriteriet. Stödet kan på detta sätt, vilket utredningen konstaterar i av- snitt 9.5.2, ha en normerande effekt på trossamfunden. Trossam-

227

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

funden får genom stödet ett incitament att utveckla sin och för- samlingarnas verksamhet så att den bedrivs med respekt för grund- läggande demokratiska principer, såsom jämställdhet och alla män- niskors lika värde. Samtidigt ger stödet möjligheter för staten att hjälpa trossamfunden att stärka sin demokratiska uppbyggnad genom t.ex. utbildningar. Genom stödet blir trossamfunden dessutom en del av ett offentligt sammanhang där en dialog om demokratifrågor kan föras och det skapas implicita förväntningar på dem att upp- träda och organisera sig enligt grundläggande demokratiska principer. På så sätt kan stödet bidra till en demokratisk utveckling inom det religiösa civilsamhället. Generellt sett har staten sämre förutsättningar att föra en dialog med samfund som inte tar emot statligt stöd.

10.3.2Nytt mål för statens stöd till trossamfunden

Utredningens förslag: Målet med stödet ska vara att det ska bi- dra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet, samt till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som sam- hället vilar på.

Utredningen har ovan argumenterat för att det huvudsakliga moti- vet för staten att ge stöd till trossamfunden är religionsfriheten. Mot denna bakgrund finns det ingen anledning att ändra målsätt- ningen om att stödet ska bidra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet.

Utredningen anser dock att det inte finns skäl att i målsätt- ningen ange vad som ska ingå i den religiösa verksamheten. Även om de flesta trossamfunden anser att gudstjänst, själavård, under- visning och omsorg är en korrekt beskrivning av den religiösa verk- samheten framgår det av utredningens enkät att några trossamfund anser att begreppen gudstjänst och själavård inte helt korrekt be- skriver den religiösa verksamhet som de bedriver. De utför förvisso likvärdig verksamhet, såsom bön eller meditation, men termino- login i den nuvarande målsättningen utgår huvudsakligen ifrån ett kristet språkbruk. Mot bakgrund av att den religiösa mångfalden i framtiden troligen kommer att öka finns det skäl att undvika begrepp

228

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

som inte är eller uppfattas som konfessionsneutrala. Trossamfundens religiösa verksamhet skiljer sig dessutom ifrån varandra och olika trossamfund lägger olika betydelse vid dessa begrepp. Flera trossam- fund utför dessutom en verksamhet som de ser som religiös, men som inte helt omfattas av den nuvarande målsättningen.

Utredningen anser därför att målet med stödet ska vara att det ska bidra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att be- driva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet. Det ska således inte anges att verksamheten ska omfatta gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Utredningen föreslår även i linje med detta en ny definition av begreppet trossamfund i avsnitt 11.3.2.

Stödet ska även bidra till att upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar

Ett av de huvudsakliga motiven för det nuvarande stödet är att trossamfunden anses bidra till att främja demokratin. Det framgår av förarbetena att aktiva trossamfund har betydelse för vitaliteten i den svenska demokratin eftersom de medverkar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som vårt samhälle vilar på (prop. 1998/99:124 s. 60). Av det demokratikriterium som ställs följer att stöd endast får lämnas till ett trossamfund som bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som sam- hället vilar på och därmed kan stödet implicit anses ha positiva demokratieffekter.

Utredningen anser dock att det demokratikriterium som upp- ställs i nuvarande lagstiftning är problematiskt ur flera aspekter. Utredningen föreslår därför, vilket framgår av kapitel 12, att krite- riet ändras på så sätt att det i stället utesluter trossamfund som age- rar i strid med grundläggande principer i demokratin. Det nuva- rande kravet på att trossamfunden ska bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på bör i stället ses som en målsättning för stödet snarare än en förutsätt- ning för att få ta del av det.

Vidare har utredningen visat att även om stödet generellt sett kan ha positiva effekter för demokratin är det inte tydligt att alla trossamfund verkligen bidrar till att stärka demokratin. Flera sam- fund är snarare i behov av stöd för att utveckla sitt arbete med demokratifrågor. Mot denna bakgrund finns det anledning att det

229

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

specifikt uttrycks att ett mål med det statliga stödet till trossam- funden är att stärka samhällets grundläggande värderingar. En så- dan målsättning speglar också regeringens avsikt med stödet, vilket framgår av direktivet, att främja demokrati och delaktighet, med respekt för jämställdhet och alla människors lika värde. Utredningen beskriver i avsnitt 12.5 de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på och av den beskrivningen framgår att de grund- läggande värden som lyfts fram i regeringsformens program- och målsättningsstadga är särskilt viktiga. Utredningens bedömning är att det offentliga inte ska främja en verksamhet som sker i strid med dessa värderingar (se avsnitt 12.6).

Genom att formulera detta som en målsättning blir det tydligt att det statliga stödet, utöver att skapa förutsättningar för en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet, också ska bidra till att utveckla och stärka trossamfundens arbete med demokratifrågor, i synnerhet jämställdhet och alla människors lika värda. Det kan t.ex. avse insatser för att fler kvinnor ska ingå i styrelserna, väljas till ledande positioner eller organisera sig inom samfunden, eller ut- bildningar av samfundsföreträdare i frågor om jämställdhet och lika- behandling. Utredningen redogör i avsnitt 12.8.5 för att samfunds- företrädares ageranden kan ligga till grund för vägrat stöd och av detta följer att ett trossamfund som vill vara stödberättigat aktivt bör arbeta med och utbilda sina företrädare angående samhällets grundläggande värderingar. Trossamfunden kan också verka för att stärka de betjänades kunskaper om demokratins grundläggande principer samt upplysa dem om de rättigheter och skyldigheter som följer av nationell rätt. De kan även genomföra utåtriktade in- satser för att möta diskriminering, rasism, våldsbejakande extre- mism eller andra antidemokratiska tendenser.

Genom att det framgår av målsättningen att stödet ska bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som sam- hället vilar på, bör trossamfunden agera i enlighet med denna mål- sättning. Vidare bör SST genomföra insatser som stärker trossam- fundens förmåga att arbeta med demokratiska värderingar, t.ex. genom att erbjuda relevanta utbildningar till företrädare för de olika trossamfunden, samt ge rekommendationer avseende insatser som kan utveckla och främja demokratin inom trossamfunden. För att stimulera trossamfundens arbete med att upprätthålla och stärka grundläggande demokratiska värderingar föreslår utredningen också

230

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

att ett särskilt projektbidrag inrättas för demokratifrämjande verk- samhet, liksom ett stöd för utbildning av trossamfundens eller för- samlingarnas företrädare (se 10.3.5 och 10.3.6).

Stödet är inte uppföljningsbart, men övergripande utvärderingar av dess effekter för samhällets grundläggande värderingar bör göras med jämna mellanrum

Enligt utredningens direktiv ska mål utformas som gör det möjligt att följa upp om stödet ger den effekt som lagstiftaren har tänkt sig. Utredningen har dock argumenterat för att det huvudsakliga motivet för stödet är religionsfriheten. Stödet har på så sätt i första hand ett värde som skydd för en mänsklig rättighet och inte främst för samhällsnyttan. Av denna anledning är det enligt utredningen inte rimligt eller lämpligt att formulera en målsättning som gör det möjligt att följa upp stödets betydelse för den religiösa verksam- heten eller att kräva att stödet ska ge några särskilda effekter i detta avseende.

Stödet till trossamfunden ges i dag huvudsakligen som ett orga- nisationsbidrag och enligt utredningen finns det starka skäl för att en stor del av stödet även i fortsättningen bör fördelas som organi- sationsbidrag (se avsnitt 10.3.3). Därutöver har utredningen i av- snitt 9.3.1 och 9.3.2 visat på svårigheterna med att följa upp ett stöd som ges i form av organisationsbidrag. Av propositionen En politik för det civila samhället framgår också att bedömningar av resultat och effekter ska göras för alla bidrag, med undantag för organisa- tionsbidrag (prop. 2009/10:55. s. 138 och 146).

Sammantaget talar detta mot resultatstyrda mål som ger reger- ingen eller den ansvariga myndigheten förutsättningar att följa upp stödets effekter. Däremot bör det vara möjligt att utifrån den mål- sättning som utredningen föreslår, om att stödet ska bidra till att upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar, att genomföra övergripande utvärderingar av stödets effekt i detta avse- ende. Sådana utvärderingar bör myndigheten göra med viss regelbun- denhet. Det kan handla om att utvärdera andelen kvinnor i styrelser liksom trossamfundens arbete med demokrati- och värdegrunds- frågor. Utvärderingar kan göras genom samtal med företrädare för trossamfunden eller genom att studera trossamfundens verksamhet och delar av samhället som berörs av denna.

231

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

10.3.3Statsbidraget bör huvudsakligen fördelas som organisationsbidrag

Utredningens bedömning: Det statliga bidraget bör huvudsak- ligen fördelas i form av organisationsbidrag som beräknas efter antalet betjänade i respektive trossamfund. Organisationsbidra- gets andel av det totala stödet bör dock minska i jämförelse med nuvarande nivå.

Utredningen har ovan argumenterat för att motivet för stödet i första hand bör vara religionsfriheten. Målsättningen med stödet ska därför fortsättningsvis vara att ge förutsättningar för en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet. Det innebär att det inte är rimligt eller lämpligt att formulera en målsättning som gör det möjligt att följa upp stödets betydelse för den religiösa verk- samheten. Av detta följer även att det statliga bidraget även i fort- sättningen i huvudsak bör fördelas som ett organisationsbidrag.

Ur religionsfrihetssynpunkt är det därutöver av särskild vikt att värna om trossamfundens oberoende, vilket i sig är ett argument för att fördela stödet som ett organisationsbidrag avsett för tros- samfundens kärnverksamhet. Staten ska inte lägga sig i hur tros- samfunden väljer att organisera den religiösa verksamheten. Reger- ingen har också i propositionen En politik för det civila samhället framhållit att bidrag till ideella organisationer i första hand bör ges som organisationsbidrag. Det framgår vidare av förarbetena att statsbidraget till trossamfunden bör vara utformat så att samfunden kan bedriva sin verksamhet med kontinuitet och långsiktighet (prop. 1998/99:124). I sammanhanget är det värt att framhålla att de flesta trossamfunden är mycket nöjda med gällande ordning, vilket i sig är en anledning till att inte göra omfattande förändringar.

Utredningen anser dock att det finns vissa problem med att stö- det fördelas främst i form av ett organisationsbidrag. För det första är det svårare att ställa krav på trossamfund som tar emot stöd i form av organisationsbidrag. Bidraget ger vidare myndigheten sämre förutsättningar att följa upp att medel verkligen går till det som de är avsedda för och att försäkra sig om att de inte går till verksam- heter som står i strid med samhällets grundläggande värderingar. Med ett organisationsbidrag finns det inte heller några garantier för att medel går till församlingar och verksamheter som är i störst

232

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

behov av stöd. Ändamålsenliga bidrag skulle kunna riktas till eko- nomiskt och organisatoriskt svaga trossamfund eller församlingar, eller till organisationsutveckling vilket redogörs för nedan. Sådana bidrag skulle bättre kunna utjämna de olika förutsättningar som trossamfunden har att bedriva sin verksamhet. Därutöver anser ut- redningen att förutsättningarna för egenfinansieringen på sikt bör stärkas, t.ex. genom att fler medlemmar betalar medlemsavgift via Skatteverket. En sådan utveckling förutsätter att vissa trossamfunds organisering och administration stärks.

Sammantaget anser utredningen att statsbidraget även i fortsätt- ningen i huvudsak bör fördelas som ett organisationsbidrag, men att andelen av stödet som fördelas som verksamhetsbidrag och projektbidrag bör öka i jämförelse med i dag. Denna omfördelning får dock inte innebära att organisationsbidraget kraftigt minskar eftersom det skulle drabba flera av de nyetablerade och mindre tros- samfunden.

Fördelningen mellan de olika bidragsformerna ska inte vara fastslagen

I nuläget utgör organisationsbidraget ungefär 70 procent av de bi- drag som fördelas och som redogjorts för ovan anser utredningen att denna andel framöver bör minska något. Utredningen anser dock inte att fördelningen mellan de olika bidragsformerna ska vara fast- slagen utan måste kunna regleras efter de behov som trossam- funden anses ha av verksamhets- och projektbidrag.

Genom att organisationsbidraget fördelas efter antalet betjänade regleras nivån för bidraget mot det ungefärliga antalet individer som verksamheten berör. Summan som fördelas för varje betjänad påverkas av det totala antalet betjänade, storleken på det anslag som regeringen beslutat om och fördelningen mellan de olika bidrags- formerna. I dag tar trossamfunden emot cirka 72 kronor i organi- sationsbidrag per betjänad. Utredningen har övervägt om en fast nivå skulle sättas för bidragets storlek per betjänad. En sådan lös- ning skulle innebära att trossamfunden ges bättre förutsättningar att långsiktigt planera sin verksamhet och att bidragen inte kraftigt förändras från år till år. En sådan fast nivå skulle dock få statsfinan- siella implikationer och utredningen anser av denna anledning att nuvarande ordning även i fortsättningen ska gälla.

233

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

Några trossamfund har framfört till utredningen att antalet regel- bundna deltagare är större än vad de lyckas registrera och att de därför önskar ett system där trossamfunden eller SST uppskattar antalet regelbundna deltagare. Enligt utredningen skulle dock en ordning där antalet deltagare uppskattas ge för stort utrymme för godtyckliga bedömningar. Genom ett krav på registrering av de regel- bundna deltagarna har trossamfunden dessutom ett incitament att skapa en relation till deltagarna. Utredningens bedömning är därför att organisationsbidraget fortsatt ska fördelas enligt den modell som i dag gäller, dvs. efter antalet betjänade.

10.3.4Stärk trossamfundens förutsättningar för egenfinansiering

Utredningens bedömning: Trossamfundens förutsättningar för egenfinansiering bör stärkas.

Utredningens översyn visar att statsbidragets betydelse skiljer sig väsentligt åt mellan olika trossamfund. Det har en begränsad bety- delse för de större och historiskt etablerade trossamfunden, såsom Equmeniakyrkan, Frälsningsarmén och Romersk-katolska kyrkan, medan det har större betydelse för flera av de stora nyetablerade lik- som de mindre trossamfunden. De större historiskt etablerade tros- samfunden finansierar i huvudsak sin verksamhet genom medlems- avgifter via avgiftshjälpen, försäljning eller olika former av gåvor.

Utredningen anser att det vore önskvärt att alla trossamfund fram- över främst finansierar sin kärnverksamhet genom medlemmarnas eller de regelbundna deltagarnas bidrag. Ett omfattande och lång- siktigt beroende av statligt stöd påverkar trossamfundens autonomi negativt. Självfinansiering är dessutom viktigt för demokratin inom trossamfunden eftersom medlemmar eller deltagare som finansierar den verksamhet som de själva deltar i som regel har ett större in- tresse av att påverka och ta ansvar för verksamheten. Det är dock inte tänkbart att en större andel av de nyetablerade trossamfunden kommer att göra sig oberoende av de statliga bidragen inom den närmaste framtiden och för att fortsatt ge olika trossamfund goda förutsättningar att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös

234

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

verksamhet bör staten fortsätta att fördela bidrag till trossamfun- dens kärnverksamhet.

Avgiftshjälpen bör användas i större utsträckning

Utredningen har övervägt olika incitament för att förmå trossam- funden att öka sin egenfinansiering och använda avgiftshjälpen i större utsträckning. Avgiftshjälpen är kostnadsfri, men om ett tros- samfund även tar emot organisationsbidrag räknas 21 kronor per medlem av från bidraget samt en förberedelseavgift på 75 000 kro- nor det första året som trossamfundet får hjälpen.

För att göra avgiftshjälpen mer attraktiv och för att få fler tros- samfund att finansiera sin verksamhet på detta sätt har utredningen övervägt om avgiftshjälpen bör erbjudas utan avräkning från orga- nisationsbidraget. Utredningen har dock landat i att den ordning som gäller i dag fortsatt bör gälla. En invändning mot att inte räkna av avgiftshjälpen från organisationsbidraget är att det skulle gynna trossamfund som använder avgiftshjälpen i stor utsträckning. Er- sättning för avgiftshjälpen skulle i så fall tas från det totala anslaget för stöd, vilket skulle drabba de trossamfund som inte använder avgiftshjälpen och som ofta är mer ekonomiskt svaga.

En ytterligare invändning är att en sådan förändring troligtvis inte skulle få en särskilt stor effekt på trossamfundens användning av avgiftshjälpen. Det är i dag enbart inom Romersk-katolska kyrkan, Syrisk-ortodoxa patriarkatets ställföreträdarskap, Islamiska kultur- centerunionen i Sverige och Bosniakiska islamiska samfundet som en majoritet av medlemmarna betalar medlemsavgift genom Skatte- verket. Inom flera trossamfund finns en tradition av att ge direkta bidrag till sin församling, snarare än medlemsavgift genom avgifts- hjälpen, bl.a. eftersom de aktiva deltagarna har närmare band till församlingarna lokalt än till trossamfundet centralt. Enligt företrä- dare för några trossamfund har medlemmarna en misstro till myndig- heter eller till trossamfundens centrala förvaltning och önskar därför inte att använda avgiftshjälpen.

Det är dock flera trossamfund som har ett intresse av att öka användningen av avgiftshjälpen och som verkar för att fler av deras medlemmar ska betala in avgifter genom denna. Användning av av- giftshjälp leder till att trossamfunden både får en bättre och en mer

235

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

10.3.5Utveckla trossamfundens organisering och stärk den centrala administrationen

Utredningens förslag: För att utveckla trossamfundens organi- sering ska ett projektbidrag för organisationsutveckling inrättas.

Utredningens översyn visar att trossamfundens organisatoriska ut- veckling skiljer sig åt. De historiskt etablerade stora trossamfunden har en välutvecklad organisation med anställd personal i den cen- trala administrationen och församlingarna. De nyetablerade trossam- funden bedriver en verksamhet som ofta baserar sig på ideella krafter. Det innebär att de har svårare att förvalta en omfattande ekonomisk och administrativ verksamhet. Det får konsekvenser för trossamfun- dens förmåga att utvecklas och att bli ekonomiskt självfinansierade genom t.ex. avgiftshjälpen. Vidare får det effekter på trossamfun- dens möjligheter att stödja och utveckla församlingslivet genom t.ex. stöd i administrativa frågor, såsom att upprätta en årsberättelse, att föra ett deltagarregister eller att ansöka om bidrag. Det påverkar också förmågan att erbjuda fortbildning till religiösa företrädare.

Den centrala förvaltningen inom trossamfunden ska kunna granska och kontrollera att de demokratikrav som ställs på trossamfunden och församlingarna möts. Den har också en viktig roll som kontakt till det offentliga, t.ex. genom att delta vid samråd med SST. Detta är uppgifter som är svåra att hantera enbart genom ideella insatser. Det har framförts till utredningen att myndigheter ofta har svårig- heter att engagera företrädare för trossamfunden i olika samverkans- former, t.ex. inom krisberedskapen, eftersom vissa trossamfund har begränsade ekonomiska resurser, få anställda och dessutom inte har en tillräckligt utvecklad organisering.

Andel av organisationsbidraget som får användas centralt

Nuvarande regelverk ger trossamfunden stor frihet att själva be- stämma hur organisationsbidrag fördelas inom trossamfunden. Vissa trossamfund väljer att fördela stödet jämnt till församlingarna utifrån storlek, medan andra låter församlingarna ansöka om stöd från den centrala administrationen. Enligt förordningen (1999:974) om statsbidrag till trossamfund får inte bidraget till central verk-

237

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

samhet överstiga en tiondel av de sammanlagda organisationsbidrag som under ett år beviljats trossamfundet. Tanken är att bidraget i huvudsak ska gå till den religiösa kärnverksamheten som sker nära de aktiva deltagarna på lokal nivå. Samtidigt kan det finnas ett värde med att stärka trossamfundens centrala administration och flera trossamfund har också framhållit för utredningen att denna begräns- ning gör att trossamfunden får svårt att utveckla en organisatorisk mognad och att den skapar onödiga hinder i administrationen.

Ett alternativ vore att ersätta kravet på att 90 procent av stödet ska fördelas till församlingarna med en rekommendation. Risken för att samfunden inte skulle fördela merparten av stödet till för- samlingarna bör vara liten mot bakgrund av att församlingarna van- ligtvis sitter i trossamfundens styrelser och därigenom har infly- tande över och insyn i samfundens centrala verksamhet. Samtidigt skulle en rekommendation kunna missbrukas och det skulle inte finnas en möjlighet för myndigheten att ställa krav på hur fördel- ningen ska ske.

Ett ytterligare alternativ är att öka andelen organisationsbidrag som får användas centralt från en tiondel till exempelvis en femte- del av stödet. Det skulle ge trossamfunden större flexibilitet. Där- emot skulle det innebära en risk för att den centrala administra- tionen behåller 20 procent av stödet oavsett om det finns ett behov av organisationsutveckling eller ej. Det skulle även innebära att stödet till den lokala religiösa kärnverksamheten som sker nära de regelbundna deltagarna minskar. Utredningen anser mot denna bak- grund att nuvarande regelverk fortsatt ska gälla.

Ett organisationsutvecklingsbidrag inrättas

Utredningen anser att en mer lämplig modell för att stödja organisa- tionsutvecklingen inom trossamfunden är att inrätta ett ändamåls- enligt organisationsutvecklingsbidrag. Bidraget ska kunna finansiera en verksamhet eller del av en tjänst på det centrala kansliet eller lokalt i en eller flera församlingar med uppgift att stärka och utveckla organiseringen. Bidraget skulle också kunna sökas av trossamfun- den för att utveckla trossamfundens register av regelbundna del- tagare eller för fortbildning av personer inom trossamfunden som arbetar med administrativa frågor. Vidare skulle det kunna sökas

238

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

för att utveckla en särskild verksamhet inom ett trossamfund, t.ex. en utbildningsverksamhet.

Det ska vara ett projektbidrag som ska kunna sökas av trossam- funden för organisationsutveckling centralt eller inom församlingarna lokalt. Avsikten med bidraget är att stärka trossamfundens organi- sering så att de får förutsättningar att bedriva en aktiv och långsik- tigt inriktad religiös verksamhet samt att uppträda som självständiga organisationer gentemot det övriga samhället.

Organisationsutvecklingsbidraget ska kunna sökas för projekt som främjar demokratiutvecklingen inom trossamfunden

Utredningen anser att det finns flera trossamfund som i dag har ett särskilt behov av att utveckla demokratin inom trossamfundet och församlingarna. Det finns exempel på trossamfund som har svårig- heter att leva upp till de principer om jämställdhet som råder i dagens samhälle. Kvinnor är kraftigt underrepresenterade i styrelserna för flera trossamfund och de har ofta en marginell roll i trossamfunden. Undersökningar visar vidare, vilket utredningen redogör för i kapi- tel 7, att det finns bidragsberättigade trossamfund som har haft svårt att leva upp till vissa grundläggande demokratiska värderingar.

Utredningens översyn visar att stödet kan ha en normerande effekt på så sätt att trossamfunden måste förhålla sig till det rådande demokratikriteriet. Ekonomiskt sett är dock bidraget begränsat och det ger inte trossamfunden ett särskilt stort utrymme att aktivt utveckla demokratiarbetet inom samfunden. Utredningen anser där- för att det finns anledning att särskilt stödja demokratifrämjande verksamhet inom samfunden. Organisationsutvecklingsbidraget ska därför också vara ett bidrag som kan finansiera verksamhet som ut- vecklar demokratin inom trossamfunden. Det kan t.ex. gälla ett arbete för jämställdhet och kvinnors organisering, för att bekämpa diskriminering och antidemokratiska tendenser inom trossamfun- den eller för att förebygga våldsbejakande extremism. Det kan också handla om en verksamhet som syftar till att möta hedersrelaterade eller homofoba föreställningar bland de betjänade eller att stärka deras förståelse för och kunskaper om andra grundläggande demo- kratiska principer i det svenska samhället.

239

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

10.3.6Verksamhetsbidrag för utbildning av trossamfundets eller församlingarnas företrädare

Utredningens förslag: Verksamhetsbidrag får lämnas till ett tros- samfund eller en församling för utbildning av trossamfundets eller församlingens företrädare.

Utredningen har i sitt tilläggsdirektiv fått i uppdrag att bl.a. kartlägga utbudet av och efterfrågan på konfessionell utbildning i Sverige som är riktad till trossamfundens församlingsledare. Mot den bak- grunden har utredningen bl.a. kartlagt det nuvarande stödet till de teologiska utbildningarna (se kapitel 8). Stödet avser studier som leder fram till tjänst som pastor, präst eller motsvarande vid teolo- gisk högskola/seminarium. De teologiska utbildningar som i dag får stöd har inte i sig ansökt om stöd eller bedömts utifrån gällande villkor eftersom de har ansetts vara en del av ett stödberättigat trossamfund. Därmed har de tagits upp i förordningen om stats- bidrag till trossamfund. Enligt lagen om stöd till trossamfund be- viljas dock endast stöd till trossamfund och detta förtydligas i de villkor för stöd som utredningen föreslår i kapitel 11. Det finns mot bakgrund av detta inte skäl för att verksamhetsbidrag ska för- delas direkt till teologiska utbildningar eftersom de i lagens mening inte kan betraktas som trossamfund.

Utredningen anser att ett bidrag för utbildning av ett trossam- funds eller en församlings företrädare i stället ska fördelas till stöd- berättigade trossamfund och dess församlingar. De trossamfund som i dag får sina företrädare utbildade vid teologisk högskola/ seminarium som enligt nuvarande förordning är stödberättigade ska framöver kunna söka verksamhetsbidrag för motsvarande studier. Därigenom blir det tydligt att det är trossamfunden och inte de teologiska utbildningarna som är stödberättigade.

Stöd kan beviljas till utbildningar som sker i linje med stödets målsättning

Utredningen kan konstatera att det finns flera fördelar med att tros- samfundens företrädare utbildas vid de teologiska högskolorna. Detta ger en försäkran om att den konfessionella utbildningen sker

240

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

tillsammans med en icke-konfessionell utbildning. I den icke-kon- fessionella delen av den teologiska utbildningen ingår bl.a. kurser i religionsvetenskap och mänskliga rättigheter, vilket bidrar till att ge företrädarna en kompetens som har betydelse för deras förmåga att möta människor i olika situationer i livet (se avsnitt 8.4.1).

Ur likabehandlingssynpunkt är det dock otillfredsställande att det enbart är de trossamfund som har etablerat egna utbildningsin- stitutioner som i dag kan ta del av verksamhetsbidraget. Det inne- bär att dessa trossamfund har en fördel gentemot andra trossam- fund. Det finns förvisso inget som hindrar att andra trossamfund utvecklar och etablerar egna utbildningsinstitutioner och söker bi- drag för utbildning vid dessa. Regeringen har ännu inte prövat några sådana ansökningar och eftersom det är trossamfund som är stödberättigade enligt lagen om stöd till trossamfund skulle det vara svårt att bedöma sådana ansökningar.

Flera trossamfund har i sina kontakter med utredningen betonat betydelsen av utbildning, vilket redogörs för i kapitel 8. Företrä- dare för ortodoxa trossamfund har framhållit värdet av att några av deras präster har utbildats i Sverige. Det har bidragit till att öka prästernas förståelse för svenska samhällsförhållanden. Även före- trädare för muslimska trossamfund har pekat på problem med att imamer inte är utbildade i Sverige. Det innebär att imamerna har sämre kunskap i det svenska språket, om den svenska rättsord- ningen och om de grundläggande värderingar som gäller i det svenska samhället, såsom jämställdhet. Det finns dock flera svårigheter med att etablera teologiska utbildningsinstitutioner som möter de olika muslimska trossamfundens behov av konfessionell utbildning. Mot bakgrund av att staten ska vara konfessionsneutral är det uteslutet att staten ska ta en roll i att etablera sådan utbildning. Initiativ måste komma från trossamfunden själva.

Frågan om utbildning av imamer i Sverige utreddes av Imamut- bildningsutredningen 2009 (SOU 2009:52) och vår utredning har gjort en uppföljande bedömning av utbildningsbehovet för företrä- dare för muslimska trossamfund i Sverige. Såsom redogjordes för i Imamutbildningsutredningen, liksom i kapitel 8, finns det svårig- heter med att tillgodose behovet av sådan utbildning inom det svenska utbildningssystemet. Det finns ingen samstämmighet bland företrä- darna för de muslimska trossamfunden bl.a. eftersom dessa är orga- nisatoriskt, språkligt och teologiskt splittrade. Det är därutöver

241

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

stora skillnader på vilken roll och utbildning som de religiösa före- trädarna har inom olika trossamfund. Medan några trossamfund ställer krav på att utbildning ska vara förlagd vid specifika universitet, ställer andra inga krav alls på utbildning för de religiösa företrädarna. Även om det finns en önskan om utbildning på högskolenivå är det många församlingsföreträdare som saknar högskolebehörighet. Imam- utbildningsutredningen ansåg därför att utbildning inom folkbild- ningen kunde vara mer lämplig (a.a. s. 101). Detta är en bedömning som även vår utredning gör efter en kartläggning av utbildnings- behoven inom främst de muslimska och ortodoxa trossamfunden.

Några trossamfund har tagit initiativ för att utveckla en kon- fessionell utbildning för sina religiösa företrädare. Till exempel har de ortodoxa och östkristna kyrkorna genom ett samarbete mellan folkhögskolan Sankt Ignatios andliga akademi och Teologiska Högskolan Stockholm utvecklat en teologisk utbildning för orto- doxa präster. Islamiska kulturcenterunionen i Sverige utbildar sina imamer inom sitt trossamfund och några andra muslimska trossam- fund har fört diskussioner med teologiska högskolor om att eta- blera en utbildning för imamer i Sverige (se avsnitt 8.2.4). Utred- ningen anser att sådana initiativ är lovvärda eftersom de kan skapa förutsättningar för fler trossamfund att utbilda sina religiösa före- trädare i Sverige. Samtidigt kan utredningen konstatera att det inte är rimligt att förvänta sig att dessa trossamfund etablerar högskolor för att arrangera en i huvudsak icke-konfessionell teologisk utbild- ning. En teologisk utbildning på högskolenivå för religiösa företrä- dare från ortodoxa och muslimska trossamfund förutsätter att en i dag verksam högskola arrangerar en sådan. Detta utgör ytterligare en svårighet för de trossamfund som vill etablera en utbildning för sina religiösa företrädare i Sverige. När det gäller de muslimska tros- samfunden är det dessutom få som har ekonomiska förutsättningar att anställa imamer och incitamenten för enskilda muslimer att läsa en lång teologisk utbildning torde därför vara svaga (se avsnitt 8.3.1).

Mot bakgrund av trossamfundens olika behov av konfessionell utbildning anser utredningen att stödet för utbildning bör utformas så att det ger utrymme för flexibilitet. Det bör därför inte ställas några särskilda villkor på var den konfessionella utbildningen ska förläggas, t.ex. genom att kräva att den konfessionella utbildningen ska ges vid teologiska högskolor med tillstånd att utfärda examen enligt lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina. Så-

242

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

dana krav skulle nämligen endast vissa trossamfund kunna uppfylla och det vore inte rimligt att ställa sådana med anledning av statens konfessionsneutralitet. Därutöver sker den konfessionella utbild- ningen av de katolska prästerna vid Prästseminariet under det katolska stiftet i Stockholm, vilket inte är en högskola utan ett ut- bildningsorgan inom Romersk-katolska kyrkan. Genom att öppna upp för att verksamhetsbidrag kan fördelas till utbildning som arran- geras av olika typer av utbildningsanordnare, såsom folkhögskolor eller studieförbund, förbättras förutsättningarna för nyetablerade och mindre trossamfund att utveckla en konfessionell utbildning för sina religiösa företrädare i Sverige.

Utredningen föreslår i avsnitt 10.3.2 att målsättningen för stö- det ska vara att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet samt att stödet ska bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på. Stöd får därför endast fördelas till verksamhet som sker i enlighet med denna målsättning och SST bör i sin pröv- ning av ansökningar om bidrag bedöma om utbildningen är tillräck- ligt stabil och seriös och om den sker i linje med målsättningen. Myndigheten bör också väga in om det inom utbildningen finns inslag som avser att stärka kunskapen om grundläggande värder- ingar, såsom jämställdhet och allas lika värden. Av detta följer att myndigheten ska kunna ha insyn i utbildningsverksamheten och möjlighet att kontrollera hur den bedrivs. Mot denna bakgrund är statsbidragsberättigade folkhögskolor och studieförbund lämpliga som utbildningsanordnare eftersom de måste uppfylla de villkor som ställs i förordningen (2015:218) om statsbidrag till folkbild- ningen, bl.a. att utbildningen ska stärka och utveckla demokratin. Det kan även vara tänkbart att stödet används för att finansiera en utbildning som anordnas av en ideell förening, ett utbildnings- företag eller en verksamhet inom ett trossamfund förutsatt att ut- bildningen sker i linje med stödets målsättning.

Enligt SST:s nuvarande tillämpningsföreskrifter ska utbildning som erhåller stöd avse studier som leder fram till tjänst som pastor, präst eller motsvarande vid teologisk högskola/seminarium. Utred- ningen anser att stödet även fortsättningsvis bör fördelas för studier som leder fram till tjänster inom trossamfunden. Beskrivningen av vilka tjänster som stöd kan beviljas för bör dock vara konfessions- neutral. Vidare anser utredningen att stöd bör kunna beviljas för

243

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

utbildning och fortbildning av alla som företräder trossamfundet eller dess församlingar gentemot de betjänade eller allmänheten, dvs. inte endast de som tjänstgör eller är verksamma som präster, pasto- rer, rabbiner, imamer etc., utan även t.ex. religiösa lärare, diakoner eller andra funktionärer.

Verksamhetsbidrag ska kunna sökas för både konfessionell och icke-konfessionell utbildning

Utredningen har i enlighet med sitt tilläggsdirektiv undersökt ut- budet av icke-konfessionell utbildning för trossamfundsföreträdare och efterfrågan på sådan utbildning hos trossamfunden, t.ex. ut- bildning om svenska samhällsförhållanden och grundläggande fri- och rättigheter, demokrati och jämställdhet (se avsnitt 8.4). Före- trädare för flera trossamfund har till utredningen berättat om att de religiösa företrädarna som är utbildade utanför Sverige har brist- fälliga kunskaper om dessa frågor. Det kan skapa problem i deras kontakter med det svenska samhället och med människor som söker sig till trossamfunden. Även Imamutbildningsutredningen framhöll att många muslimska organisationer och samfund efterfrågade icke- konfessionell utbildning för imamer i t.ex. svenska språket och sam- hällskunskap. Imamutbildningsutredningen rekommenderade att en särskild utbildningsinsats borde göras för imamer utifrån deras utbildningsbehov avseende svenska språket, juridik, samhällskun- skap m.m. (SOU 2009:52 s. 103).

Mot denna bakgrund, samt med hänsyn till utredningens förslag om ett förtydligat demokratikriterium, är det angeläget att tros- samfunden ges förutsättningar för att försäkra sig om att deras före- trädare har goda kunskaper om grundläggande demokratiska värden. Sammantaget bedömer därför utredningen att efterfrågan på icke- konfessionell utbildning är stor.

När det gäller utrikes födda erbjuder kommunerna, som har an- svaret för nyanlända invandrares etablering i det svenska samhället, vissa utbildningar. Utbildningarna omfattar bl.a. svenska för in- vandrare, s.k. SFI, men även samhällsorientering som kommunerna sedan 2013 är skyldiga att erbjuda till de flesta nyanlända med uppe- hållstillstånd enligt lagen (2013:156) om samhällsorientering för vissa nyanlända invandrare. Denna utbildning är ett viktigt stöd för reli-

244

SOU 2018:18

Motiv, mål och stödformer

giösa företrädare som kommer till Sverige för att arbeta i något tros- samfund.

Därutöver anordnar SST utbildningar för samfundsföreträdare i bl.a. föreningsteknik och föreningsjuridik, säkerhet för trossam- fund, familjerätt och vigselrätt, liksom om kvinnors delaktighet och synlighet inom trossamfunden och om ledarskap, religion och demokrati. Vissa av de utbildningar som SST erbjuder har anord- nats i samarbete med studieförbund och har varit del av uppdrag som myndigheten fått av regeringen. Det gäller dels ett uppdrag om att stimulera arbetet med demokrati och demokratisk medvetenhet inklusive jämställdhet, dels ett uppdrag om att göra en kompetens- insats för trossamfundsledare. Enligt SST har utbildningarna varit efterfrågade, men möjligheterna för trossamfundsföreträdarna att delta har varit begränsade med anledning av att myndigheten inte kan betala ersättning för kursdeltagarnas eventuella förlorade arbets- inkomster. Några trossamfund erbjuder också fortbildning till sina religiösa företrädare, då ofta i samarbete med folkhögskolor och studieförbund.

Utredningen anser mot bakgrund av ovanstående att det är av betydelse att trossamfunden får ett stöd för att fortbilda sina före- trädare när det gäller frågor som rör svenska samhällsförhållanden. För att kunna finansiera sådan utbildning anser utredningen att trossamfunden ska kunna ansöka om verksamhetsbidrag. Det kan gälla utbildning om grundläggande fri- och rättigheter, demokrati och jämställdhet, liksom i föreningsteknik och föreningsjuridik. Sådan utbildning kan anordnas som en uppdragsutbildning av t.ex. högsko- lor, folkhögskolor, studieförbund, ideella organisationer, privata ut- bildningsföretag eller en verksamhet inom ett trossamfund. Liksom när det gäller den konfessionella utbildningen bör SST i sin pröv- ning av ansökningar om icke-konfessionell utbildning bedöma om utbildningen sker i linje med stödets målsättning, t.ex. om den be- döms bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande vär- deringar som samhället vilar på. Sådan utbildning bör, på samma sätt som för den konfessionella utbildningen, erbjudas för olika före- trädare för trossamfundet eller dess församlingar.

245

Motiv, mål och stödformer

SOU 2018:18

Det särskilda utbildningsbidraget slopas

Utredningens förslag: Det särskilda utbildningsbidraget som kan sökas för utbildning och fortbildning av funktionärer i bidrags- berättigade trossamfund som saknar egna utbildningsinstitutio- ner i Sverige slopas.

Ett av de projektbidrag som SST i dag fördelar är det särskilda ut- bildningsbidraget. Det kan sökas för utbildning och fortbildning av funktionärer i bidragsberättigade trossamfund som saknar egna ut- bildningsinstitutioner i Sverige (16 § förordningen om statsbidrag till trossamfund). Bidraget beviljas för kostnader för studier utom- lands, som t.ex. kursavgifter och vissa resekostnader, för präster, diakoner, imamer, rabbiner eller andra funktionärer som ska tjänst- göra i Sverige efter utbildningen. Utbildningen ska vara i nivå med motsvarande utbildning vid teologisk högskola/seminarium i Sverige. Ett särskilt utbildningsbidrag kan även beviljas för SST:s kurser för funktionärer med administrativa eller organisatoriska uppgifter inom ett trossamfund eller en församling.

Enligt de uppgifter som SST redovisar betalades utbildnings- bidrag om totalt 230 000 kronor ut under 2016. Bidraget finansie- rade resor för sammanlagt 23 religiösa funktionärer för utbildning i bl.a. Iran, Turkiet, Frankrike och Norge. Eftersom utredningen ovan föreslår att verksamhetsbidraget ska kunna användas för att finan- siera utbildning av trossamfundens eller församlingarnas företrädare vid t.ex. högskolor, folkhögskolor eller studieförbund anser utred- ningen att det är svårt att motivera ett särskilt bidrag för utbildning utanför Sverige. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det särskilda utbildningsbidraget slopas.

SST:s roll i att möta trossamfundens utbildningsbehov

Utredningens bedömning: Myndigheten för stöd till trossam- fund bör stödja trossamfunden avseende utbildningsfrågor.

Såsom redogjorts för ovan anordnar SST utbildningar till trossam- funden om t.ex. föreningsteknik, föreningsjuridik, säkerhet för tros- samfund, familjerätt och vigselrätt liksom om kvinnors delaktighet

246

Formella villkor för statligt stöd

SOU 2018:18

11.2Nuvarande villkor för stöd

11.2.1Statsbidrag beviljas endast till trossamfund och statlig avgiftshjälp endast till registrerade trossamfund

För att kunna beviljas statlig avgiftshjälp krävs i dag att trossamfun- det är ett registrerat trossamfund. Det innebär att trossamfundet måste uppfylla de krav för registrering som anges i lagen om trossam- fund. I lagen definieras begreppet trossamfund, som tidigare nämnts, som en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att an- ordna gudstjänst. Definitionen motsvarar i huvudsak den definition som fanns i religionsfrihetslagen (1951:680), men begreppet samman- slutning har ersatts av begreppet gemenskap. Enligt förarbetena ska begreppet gudstjänst förstås i vid bemärkelse så att exempelvis sam- mankomster för gemensam bön och meditation normalt innefattas (prop. 1997/98:116 s. 20).

Registrering är inte ett krav för statsbidrag, men organisationen ska anses vara ett trossamfund. Den definition av begreppet trossam- fund som ges i lagen om trossamfund är vägledande vid regeringens beslut om bidragsberättigande. Enligt 2 § förordningen (1999:974) om statsbidrag till trossamfund definieras ett trossamfund som en sam- manslutning för religiös verksamhet i vilken det ingår att anordna gudstjänst, eller en grupp av samverkande församlingar eller tros- samfund (samverkansorgan). Till skillnad från lagen om trossamfund har således inte begreppet sammanslutning ersatts med begreppet gemenskap, vilket torde bero på ett förbiseende. Anledningen till att det inte ställs något krav på registrering för statsbidrag är att även samverk- ansorgan ska kunna vara bidragsberättigade (prop. 1998/99:124 s. 65). På så sätt riktar sig statsbidraget till en vidare krets än den statliga avgiftshjälpen, vilket även är anledningen till den vidare trossam- fundsdefinitionen i förordningen. Enligt förordningen är samverkans- organen Islamiska samarbetsrådet, Ortodoxa och österländska kyrkors ekonomiska råd och Sveriges buddhistiska samarbetsråd bidragsbe- rättigade.

Utredningen har i avsnitt 4.4 redogjort för allmänna bestämmel- ser som rör trossamfund och förutsättningarna för registrering som trossamfund. För registrering krävs bl.a. att trossamfundet har stad- gar där det finns bestämmelser om trossamfundets ändamål och om hur beslut fattas i trossamfundets angelägenheter, samt en styrelse

250

SOU 2018:18

Formella villkor för statligt stöd

eller motsvarande organ. Kraven för registrering överensstämmer i allt väsentligt med vad som enligt rättspraxis krävs för att bilda en ideell förening. Beslut om registrering fattas av Kammarkollegiet efter begäran av ett trossamfund. Eftersom ett trossamfund ska utgöras av en gemenskap kräver Kammarkollegiet att trossamfundet har åtminstone två medlemmar. En person måste stå som ansvarig för trossamfundet. Även självständiga organisatoriska delar av ett tros- samfund som har registrerats kan registrera sig. År 2017 var registrer- ingsavgiften 500 kronor och det tillkommer en årlig registeravgift om 500 kronor.

Ett registrerat trossamfund har rättskapacitet och kan således för- värva rättigheter och ta på sig skyldigheter (se avsnitt 4.4.2). I övrigt innebär en registrering inte i sig några direkta förmåner annat än att trossamfundets namn blir skyddat. Även icke-registrerade trossam- fund kan ha rättskapacitet, t.ex. om de uppfyller kraven för att vara en ideell förening, och kan utöva en religiös verksamhet. Ett tros- samfund kan således verka även utan att vara registrerat.

11.2.2Kravet på stabilitet och egen livskraft

Ett villkor för statligt stöd är att trossamfundet är stabilt och har egen livskraft. I detta ligger att den tid samfundet kontinuerligt be- drivit verksamhet i Sverige inte bör understiga fem år. I undantags- fall kan bidrag beviljas trots att samfundet inte bedrivit en kontinu- erlig verksamhet under fem år. Det kan gälla när en församling som huvudsakligen betjänar invandrade trosbekännare behöver stöd för att bygga upp central eller lokal verksamhet (Ds 1999:12 s. 45 och prop. 1998/99:124 s. 64 f.; se även 4 § SST:s Tillämpningsföreskrif- ter för statsbidrag till trossamfund).

I kraven ligger även att trossamfundet bör ha en fast och tydlig organisatorisk struktur, bl.a. genom att utgöra en juridisk person. För statsbidrag bör trossamfundet vara ett registrerat trossamfund eller en ideell förening. Andra associationsformer kan endast undan- tagsvis komma ifråga. Om samfundet saknar organisation på nationell nivå bör det finnas någon form av ledningsorgan för samfundet eller ett organ som hanterar vissa för samfundet gemensamma funktioner.

Kravet gäller även i ekonomiskt hänseende. Trossamfundet bör disponera, dvs. äga eller hyra, de lokaler det använder för sin verk-

251

Formella villkor för statligt stöd

SOU 2018:18

samhet. Verksamheten bör vidare i huvudsak finansieras av dem som är medlemmar eller betjänas av samfundet och är bosatta i landet. Med betjänad avses medlem eller registrerad deltagare i verksamhet som organiseras av ett trossamfund eller en församling.

För att ett trossamfund ska kunna få stöd bör det vidare betjäna minst 3 000 personer i Sverige. Storlekskravet på 3 000 personer har varit gällande sedan bidraget inrättades. Om ett samfund betjänar färre än 3 000 personer bör det ändå anses ha egen livskraft om det utgör en del av ett internationellt verksamt trossamfund av bety- dande omfattning, eller om det tillsammans med andra samfund inom samma samfundsfamilj bildar ett organ för samverkan om för- delning av statsbidrag. I kraven ligger även att trossamfundet bör be- driva verksamhet på flera platser i landet.

11.3Förslag om ändrade villkor för stödet till trossamfund

11.3.1Nödvändigt att förtydliga definitionen av begreppet trossamfund

Utredningens bedömning: Utredningen anser att definitionen av begreppet trossamfund bör förtydligas och göras konfessions- neutral.

Definitionen av begreppet trossamfund är varken tydlig eller konfessionsneutral

Ett trossamfund definieras i lagen om trossamfund som en gemen- skap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst. Den nuvarande definitionen grundar sig, såsom ovan framgått, på den definition av begreppet trossamfund som fanns i religionsfrihetslagen från 1951. Även definitionen av begreppet trossamfund i förordningen om statsbidrag till trossamfund grundar sig på religionsfrihets- lagens definition.

Utredningen anser att det finns skäl att se över definitionen av begreppet trossamfund. Definitionen är sprungen ur ett kristet språk- bruk och kan inte anses som konfessionsneutral. Fokus ligger på

252

SOU 2018:18

Formella villkor för statligt stöd

anordnandet av gudstjänst och även om detta begrepp enligt för- arbetena ska förstås i vid bemärkelse och innefatta sammankomster för gemensam bön och meditation, så visar detta på att trossam- fundsdefinitionen bygger på en i huvudsak västerländsk och kristen förståelse av religion. I övrigt är definitionen mycket allmänt hållen, vilket gör att det inte i alla avseenden är klart vilka organisationer som kan klassificeras som trossamfund. Vad som utgör en religiös verksamhet är inte heller närmare beskrivet i förarbetena till lagen om trossamfund. Det ska tilläggas att i samband med införandet av lagen så kritiserades trossamfundsdefinitionen av remissinsatser som ansåg att den var för vag.

Begreppet religion är vidare varken definierat i regeringsformen eller nationell rätt i övrigt (se avsnitt 12.4.1). Bristen på en tydlig definition av begreppet religion måste ses utifrån att det allmänt sett är svårt att ge en tydlig definition av vad religion är. Olika reli- gioner skiljer sig kraftigt ifrån varandra i tro och utövande. En definition av begreppet religion riskerar antingen att fånga in för mycket eller för lite av vad som avses. Dessutom kan en definition bli påverkad av den kultur och föreställningsvärld som dominerar i det samhälle som fastställer den. Svårigheten med att fastställa vad religion och religiös verksamhet är gör att det i sin tur är svårt att definiera vad ett trossamfund är. Samtidigt är det nödvändigt att ha någon slags insikt om vad religion är för att det ska vara möjligt att definiera begreppet trossamfund liksom att fånga in den verksamhet och de handlingar som skyddas inom ramen för religionsfriheten.

Gränsdragningsproblem

Avsaknaden av tydlighet i den nuvarande definitionen av begreppet trossamfund kan vara ett problem. Kammarkollegiet är ansvarig myndighet för att pröva ansökningar om registrering av trossam- fund liksom ansökningar om tillstånd att förrätta vigsel, vilket också förutsätter att det är frågan om ett trossamfund. Myndigheten har avslagit ett flertal ansökningar eftersom den verksamhet som be- drivits inte ansetts som religiös. Samtidigt är Kammarkollegiets pröv- ning av en ansökan om registrering i princip av rent formell karaktär och ett samfund som i sina stadgar anger att det anordnar gudstjänst blir i regel registrerat. Det gäller t.ex. Det missionerande kopimist-

253

Formella villkor för statligt stöd

SOU 2018:18

samfundet som fick avslag på sin ansökan vid två tillfällen eftersom det inte anordnade ”gudstjänst ens i vid bemärkelse”. En registrer- ingsansökan godkändes däremot efter att Det missionerande kopimistsamfundet ändrat sina stadgar och skrivit in att det anord- nar gudstjänst. Flera andra organisationer har dock fått avslag trots att de hävdat att de anordnar ceremonier som liknar gudstjänst, bön eller meditation. Det gäller t.ex. Humanisterna som ansökt om vigselrätt, liksom the United church of bacon.

Även vid regeringens prövningar av ansökningar om statsbidrag har frågan om vilka organisationer som kan anses vara trossamfund aktualiserats. Humanisterna har fått avslag på sin ansökan eftersom regeringen inte ansåg att organisationen bedrev en religiös verk- samhet och därför inte kunde betraktas som ett trossamfund i en- lighet med lagen om trossamfund. Regeringen godkände däremot Alevitiska riksförbundet som bidragsberättigat trossamfund efter ett remissutlåtande av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST). I sitt utlåtande skriver SST att det är ”tydligt att Alevitiska riksför- bundet, utifrån sin ansökan, inte uteslutande är en trosgemenskap och att de själva inte drar en skarp gräns mellan religion, tro och identitet” (S2104/6486/PBB).

En jämförelse kan göras med diskussionen om vad som kan an- ses vara religiösa inslag i undervisningen i skolan. Enligt Skolverket kan en skolavslutning ske i kyrkan om den utformas så att tonvik- ten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma sam- varon och det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse (Skolverket 2012).

Dessa exempel visar att gränsdragningen mellan religion, kultur och sekulär livsåskådning inte i alla avseenden är tydlig. På samma sätt kan det vara svårt att skilja på sällskap för religiösa, kulturella eller filosofiska sammankomster. När det gäller registreringen av trossamfund behöver inte avsaknaden av en tydlig definition vara ett stort problem eftersom registreringen inte får särskilt långt- gående effekter. För statens stöd till trossamfunden är det dock av stor betydelse att det finns en tydlig definition eftersom begreppet avgränsar den stödberättigade målgruppen.

Utredningen anser i kapitel 10 att det huvudsakliga motivet för stödet till trossamfund är religionsfriheten. Stödet fördelas enligt en särskild ordning eftersom trossamfunden anses särskilt skydds- värda. Det är därför av betydelse att villkoren för stöd är utformade

254

SOU 2018:18

Formella villkor för statligt stöd

på ett sätt som gör det tydligt att stödberättigade trossamfund en- bart är sådana vars verksamhet åtnjuter ett skydd enligt bestämmel- sen om religionsfrihet i artikel 9.1 i Europakonventionen.

Svårigheter med att definiera begreppet religion

Som ett socialt fenomen har religion varit närvarande i alla sam- hällen genom historien. Ändå är det svårt att klart och tydligt defi- niera vad religion är. Svårigheten kan delvis förklaras med att vad som uppfattats som religiösa uttryck har förändrats genom tiderna och i olika samhällen. Religion har olika funktion och betydelse för olika människor. Ofta är det religiösa sammanflätat med sociokul- turella traditioner. Dessutom finns det stora skillnader mellan olika skrifter och läror som utgår ifrån religiösa föreställningar. Vissa forskare anser att det helt enkelt är omöjligt att med en och samma definition fånga så olika religioner som buddhism, hinduism, islam och kristendom (Geister 2013).

De definitioner av religion som används inom forskningen brukar antingen ta fasta på en religions innehåll, en substantiell definition, eller på en religions funktion, en funktionell definition (Lövheim och Nordin 2015). Det som en religion i regel innehåller är en tro på någon form av gudaväsen eller makter och krafter som upplevs bortom jaget och det världsliga. Flera forskare har därför definierat religion utifrån en distinktion mellan övernaturliga och profana fenomen (Schilbrack 2014). En vanlig definition av religion är att det handlar om ”en tro på andliga väsen” (Gilhus och Mikaelsson 2003). Samtidigt är det inte alla religioner som utövar en tro på något gudaväsen eller som särskiljer det världsliga från det övernaturliga.

Andra definitioner av religion tar fasta på den praxis och det be- teende som utgår från religiösa föreställningar, snarare än på själva trosinnehållet (McGuire 2008). En religion innehåller oftast olika riter, sedvänjor och lärosatser som en grupp utövar och lever efter. Dessa är ofta kopplade till trosinnehållet; det gudomliga eller and- liga. Det kan vara fråga om ett regelbundet deltagande i gudstjänst eller bön, firande av vissa högtider, bärande av vissa kläder eller att upprätthålla en särskild kosthållning. Det kan också vara fråga om vissa etiska principer eller levnadsregler som har särskild betydelse.

255

Formella villkor för statligt stöd

SOU 2018:18

Religion kan också definieras utifrån den funktion som religiösa föreställningar och praktiker har för enskilda individer och för sam- hället i stort. En grundläggande funktion som alla religioner delar är att de bidrar till en upplevelse av mening för individen. Religio- nerna erbjuder svar på existentiella frågorna såsom ”vilka är vi?”, ”vad har livet för mening?” och ”vad finns bortom detta liv?”. En religion kan förse individen med ett mål för livet, levnadsregler och etiska principer. Därutöver kan en religion genom dess ritualer, sedvänjor och lärosatser förse individen med en struktur och en ordning i tillvaron. Den har därför en betydelse för identitetsbild- ningen och den sociala gemenskapen i samhället (Lövheim och Nordin a.a.; Brommesson och Friberg Fernos 2013). Religion är dessutom en kollektiv företeelse och de flesta religiösa uttryck förutsätter en gemenskap och en kollektivt förmedlad tradition (Klasson Sundin 2016).

En svårighet med definitioner av religion är att det också finns meningsgivande gemenskaper som har religionsliknande uttryck, t.ex. en politisk, ideologisk eller nationalistisk rörelse eller en sup- porterkultur runt en idrott. Flera olika sekulära meningsgivande gemenskaper kan både till sitt innehåll och till sin funktion vara mycket lika religiösa gemenskaper. Religiösa gemenskaper är också ofta nära sammankopplade med andra sociokulturella gemenskaper, vilket gör det närmast omöjligt att göra en tydlig avgränsning mellan det religiösa och det kulturella.

Sammantaget är religion ett mångdimensionellt fenomen som både innehåller en tro på övernaturliga fenomen och en särskild praxis, såsom riter och sedvänjor, liksom en meningsskapande funk- tion. Denna sammansättning av innehåll och funktion kommer tyd- ligt till uttryck i de passage- eller övergångsriter som förekommer i alla större religioner, dvs. riter som markerar en persons övergång från ett stadium i livet till ett annat. Det gäller t.ex. vigsel och be- gravning som är händelser i livet där existentiella frågor kommer till uttryck och då det uppstår ett behov av ett förhållningssätt som har en andlig eller högtidlig inramning. Det är vid sådana händelser som många människor söker sig till ett trossamfund eller genomför riter som har ett religiöst innehåll.

Sammanfattningsvis går det inte att ge en helt tydlig och allom- fattande definition av vad religion är och därmed inte heller vad ett trossamfund är. Det finns däremot ett antal gemensamma fenomen

256

SOU 2018:18

Formella villkor för statligt stöd

som på olika sätt återfinns inom de flesta religioner. Det är i syn- nerhet vid det praktiska utövandet som de religiösa gemenskaperna särskiljer sig i förhållande till andra gemenskaper genom att de bl.a. håller någon form av andliga sammankomster, såsom gudstjänst, bön, meditation eller motsvarande, liksom utövar ritualer, främst olika passageriter.

Definitioner av begreppet trossamfund internationellt

Vid utformandet av en definition av begreppet trossamfund är det intressant att se hur begrepp som trossamfund, religion och religions- utövning definieras internationellt. Om man börjar med Europa- konventionen, som ger ett starkt skydd för religionsfriheten, så saknas en närmare definition av vad religion är (se avsnitt 12.4.3). Avsaknaden av definition kan, på samma sätt som nämnts ovan, ses mot bakgrund av svårigheterna att utforma en tydlig och allom- fattande definition, men också en önskan att behålla ett manöver- utrymme inför framtiden. I artikel 9.1 i Europakonventionen be- skrivs religionsfriheten som en frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller en- skilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Artikeln fokuserar således inte på trosinne- hållet, utan i stället på formerna för religionsutövning.

I flera länder kan trossamfund registrera sig och därigenom få tillgång till särskilda privilegier såsom skattelättnader eller statligt stöd. Vad som är ett trossamfund är därmed ofta definierat i författ- ning. Nordiska länder med en liknande rättstradition som i Sverige lämpar sig bäst för en jämförelse. Det är enbart Finland som be- skriver vad ett trossamfunds syfte ska vara, vilket måste uppfyllas för registrering som religionssamfund. Ett registrerat religionssamfund ska enligt 2 kap. 7 § den finska religionsfrihetslagen (6.6.2003/453) ha till syfte att ordna och stödja verksamhet ”som hör till bekän- nandet och utövandet av religion och som baserar sig på tros- bekännelse, skrifter som betraktas som heliga eller på andra sådana särskilt angivna inarbetade grunder för verksamheten som betrak- tas som heliga”.

I Danmark har det tidigare inte funnits någon definition av be- greppet trossamfund angiven i författning. Efter en översyn av den

257

Formella villkor för statligt stöd

SOU 2018:18

rättsliga regleringen för andra trossamfund än folkkyrkan infördes den 1 januari 2018 en definition av begreppet trossamfund i 1 kap. 1 § lov om trossamfund uden for folkekirken (se även En samlet lov- regulering om andre trossamfund end folkekirken, Betänkande 1 564 s. 75 f.). Ett trossamfund är enligt lagen en gemenskap vars med- lemmar samlas runt en tro på makter som står över människor och naturlagar, efter utformade lärosatser och ritualer.

Inte heller i Norge har begreppet trossamfund varit definierat i någon författning, men regeringen har lämnat ett förslag på en definition av begreppen tros- och livssynssamfund. Av det norska förslaget framgår både vilka sammanslutningar som ska definieras som tros- och livssynssamfund och vilka som inte ska göra det. Förslaget har följande lydelse (Forslag til ny lov om tros- og livssyns- samfunn, Høringsnotat 25. september 2017).

Med tros- og livssynssamfunn menes i denne loven sammenslutninger for felles utøvelse av en religiøs tro eller et sekulært livssyn.

Som tros- eller livssynssamfunn regnes ikke sammenslutninger som

a)primært framstår som virtuelle fellesskap,

b)har politisk, humanitær, kulturell eller forretningsmessig virksomhet som hovedformål,

c)har helse eller selvutvikling som hovedformål,

d)har bekjempelse av religion eller livssyn som hovedformål,

e)har et rent filosofisk formål.

Finland och Danmark har följaktligen valt trossamfundsdefinitioner som är betydligt mer detaljerade än de som föreslagits i Norge och gäller i Sverige. De har satt fokus på trosinnehållet, såsom tro på makter som står över människor, snarare än som i Sverige fokusera på den religiösa verksamheten. Norge skiljer sig från de övriga län- derna genom att också föreslå bestämmelser om vad ett tros- och livssynssamfund inte är.

258

SOU 2018:18

Formella villkor för statligt stöd

11.3.2Förslag på ny definition av begreppet trossamfund

Utredningens förslag: Med trossamfund avses en gemenskap som utövar religiös verksamhet genom gudstjänst, bön, medi- tation eller ritualer.

Utredningen har ovan beskrivit att den nuvarande definitionen av begreppet trossamfund inte är tydlig och konfessionsneutral. Det är svårt att utifrån dagens definition göra en förutsägbar bedöm- ning av vad som är en religiös verksamhet och vad som inte är det. Mot denna bakgrund finns det skäl att utveckla och bredda defini- tionen av begreppet trossamfund. En definition måste dock vila på en noggrann avvägning mellan tydlighet och anpasslighet. En allt- för snäv definition skulle kunna innebära att vissa religiösa verk- samheter faller utanför definitionen. En definition måste dessutom ta hänsyn till att religion betraktas olika av olika individer beroende på kulturell eller religiös bakgrund. Vidare kan uppfattningen om vad som är religion förändras över tid.

Utredningen anser att en definition av begreppet trossamfund inte bör fokusera på trosinnehållet, utan på vilken form av verk- samhet som utövas. I de bedömningar som Europadomstolen har gjort av skyddet för religionsfriheten har fokus varit på om tros- samfund eller enskilda har varit förhindrade att utföra religiöst motiverade handlingar och domstolen har inte närmare värderat det idémässiga innehållet (Europarådet och Europadomstolen 2015). Utredningen anser på samma sätt att det inte är lämpligt att en myndighet närmare värderar en tro eller en lära. Staten är skyldig att förhålla sig neutral och opartisk till olika trosuppfattningar (se avsnitt 12.4.3). Myndigheten bör dock pröva om det är frågan om en religiös verksamhet i vid bemärkelse (jfr Venedigkommissionen CDL-AD [2014]023, punkt 26).

Även den nuvarande definitionen av begreppet trossamfund lägger fokus på en religiös verksamhet, i vilken det ska ingå att anordna gudstjänst eller liknande, och inte på trosinnehållet som sådant. Det finns enligt utredningen ett värde i att använda den nuvarande kon- struktionen, liksom de begrepp som i dag används i lagen om tros- samfund och lagens förarbeten för att definiera vad ett trossamfund är. En religiös verksamhet handlar i stor utsträckning om att hålla gudstjänst, bön eller meditation. Detta bör uttryckas i lag. Dessa

259

Formella villkor för statligt stöd

SOU 2018:18

begrepp har också en innebörd som är väl förankrad bland tros- samfunden och hos allmänheten.

Vanligtvis brukar det religiösa också innehålla särskilda ritualer som inte nödvändigtvis tar form i gudstjänst, bön eller meditation. Det kan handla om firande av högtider, sammankomster för and- liga eller existentiella frågor eller andaktsövningar som t.ex. utgörs av samtal, reciterande av texter, sång eller dans. För många män- niskor är just passageriterna det viktigaste inslaget i en religiös verk- samhet. Vigsel, begravning och andra sammankomster för att upp- märksamma övergångar i livet är centrala inom all religiös verksamhet. Att det inom en religiös verksamhet utövas ritualer visar på att reli- gionen har praktiserats i ett sammanhang av flera personer under en längre tid. Utredningen anser därför att en gemenskap för religiös verksamhet kan definieras som ett trossamfund om dess ritualer har utövats under en viss tid och med en viss upprepning. Utredningen anser sammantaget att ritualer även bör läggas till som en form av religiös verksamhet i definitionen av begreppet trossamfund.

Mot bakgrund av att religionsfriheten enligt utredningen ska ses som det huvudsakliga motivet till statens stöd bör en definition av begreppet trossamfund formuleras med beaktande av artikel 9.1 i Europakonventionen. En gemenskap som utövar en religiös verk- samhet som kan anses som skyddsvärd enligt artikel 9.1 ska ses som ett trossamfund. Enligt artikeln kan en gemenskap utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. En- ligt utredningen är dock inte undervisning och sedvänjor nödvändiga inslag i vad som kan förklaras som en religiös verksamhet.

Enligt Europadomstolens praxis måste en trosuppfattning upp- nå en viss nivå av slagkraft, allvar, sammanhållning och betydelse för att vara skyddsvärd enligt artikel 9.1 i Europakonventionen (se avsnitt 12.4.3). För att det ska vara frågan om en religiös verksam- het anser utredningen därför att verksamheten ska bygga på en trosuppfattning som uppnår en viss nivå beträffande av slagkraft, allvar, sammanhållning och betydelse. Vid bedömning om en tros- uppfattning uppnår tillräcklig slagkraft, allvar, sammanhållning och betydelse kan bl.a. beaktas om den innefattar regelbundna passage- riter, såsom vigsel- och begravningsriter. Vidare kan beaktas hur länge trosuppfattningen kontinuerligt har utövats. Det som är relevant att beakta är inte hur länge den utövats inom en viss organisation, utan att trosuppfattningen allmänt sett utövats under en längre tid

260

SOU 2018:18

Formella villkor för statligt stöd

t.ex. inom andra trossamfund, i andra länder eller utan att ha varit formellt organiserad.

Av nuvarande definition av begreppet trossamfund framgår att i en religiös verksamhet ska ingå att ”anordna gudstjänst”. Utred- ningen anser att begreppet anordna bör ersättas med begreppet utöva. Begreppet anordna har en formell karaktär och betecknar en verksamhet som en aktör arrangerar för någon annan. Genom be- greppet gemenskap i trossamfundsdefinitionen framgår att det ska vara fråga om en verksamhet som utövas av minst två personer.

11.3.3Om ett livsåskådningsneutralt stöd

Utredningens bedömning: Mot bakgrund av utredningens be- dömning om nytt motiv till stödet liksom förslaget om en ny definition av begreppet trossamfund kan det finnas skäl för regeringen att utreda förutsättningarna för ett livsåskådnings- neutralt stödsystem.

Utredningen föreslår i föregående avsnitt en ny definition av be- greppet trossamfund. Enligt utredningens bedömning bör gemen- skaper som bygger på en trosuppfattning som uppnår tillräcklig slagkraft, allvar, sammanhållning och betydelse, och som därmed är skyddsvärda enligt artikel 9.1 i Europakonventionen, omfattas av den föreslagna definitionen. Den föreslagna definitionen gör dock en avgränsning för just religiös verksamhet. Det innebär att gemen- skaper för sekulära livsåskådningar som kännetecknas av en likvär- dig slagkraft, allvar, sammanhållning och betydelse inte bör anses vara trossamfund och därmed inte heller vara stödberättigade. Det kan t.ex. röra sig om gemenskaper för sekulär humanism, existen- tialism eller ekosofi.

Det främsta motivet till varför staten fördelar ett stöd, vilket ut- redningen redogör för i kapitel 10, är att ge olika trossamfund för- utsättningar för att bedriva en religiös verksamhet och ge möjlig- heter för människor att oavsett religiös bakgrund utöva sin religion i Sverige. Stödet fördelas enligt en särskild ordning eftersom tros- samfunden anses särskilt skyddsvärda. Med tanke på att artikel 9.1 i Europakonventionen skyddar såväl religiösa som sekulära livs- åskådningar är det tänkbart att även gemenskaper eller sällskap med

261

Formella villkor för statligt stöd

SOU 2018:18

en livsåskådningsverksamhet, s.k. livsåskådningssällskap, också bör vara stödberättigade. Ur ett likställighetsperspektiv går det också att argumentera för att stödet även bör ge förutsättningar för per- soner som har en sekulär livsåskådning att i gemenskap med andra utöva och uttrycka en sådan övertygelse. En sådan argumentation motiverade den norska staten att 1981 vidga sitt stöd till trossam- fund så att det också kom att omfatta livsåskådningssällskap. Även i Tyskland, Island och Belgien behandlas trossamfund och livs- åskådningssällskap lika, medan t.ex. Finland, Italien, Rumänien, Slovakien och Ungern inte ger något stöd till livsåskådningssällskap.

Utredningen redogör i kapitel 10 för att ett ytterligare motiv till att stödja trossamfunden är deras samhällsnyttiga verksamheter. Trossamfunden har en särskilt viktig samhällsfunktion genom att de möter människors existentiella behov. Det gäller i synnerhet vid särskilda tillfällen i livet, såsom vigslar, begravningar, kriser och olyckor, bl.a. genom verksamhet inom sjukvården, kriminalvården och krisberedskapen. Utredningen kan konstatera att det även finns seku- lära livsåskådningssällskap som möter människors existentiella behov och bl.a. genomför vigslar och begravningar. Exempelvis genomför Humanisterna fler vigslar och begravningar per medlem än flera av de i dag statsbidragsberättigade trossamfunden.

Dessutom är det allt färre personer i Sverige som är medlemmar i ett trossamfund och som genomför religiösa passageriter. De flesta vigslar sker i dag i ett sekulärt sammanhang och antalet seku- lära begravningar har ökat till att utgöra ungefär var tionde begrav- ning. Antalet sekulära begravningar är fler än antalet begravningar som sker inom ett annat trossamfund än Svenska kyrkan. Samman- taget väljer en växande andel av befolkningen i Sverige att få sina existentiella behov tillfredsställda av sekulära alternativ och därmed kan det också finnas en ökad efterfrågan på bl.a. officianter som kan leda en sekulär ceremoni vid vigsel eller begravning. Ur ett sådant perspektiv skulle det kunna vara motiverat att också stödja livsåskådningssällskap med en verksamhet som motsvarar trossam- fundens. Det skulle också kunna öppna upp för själavård inom sjuk- hus och fängelser som utförs av sekulära aktörer.

Det finns dock relevanta skillnader mellan religiös tro å ena sidan och sekulära livsåskådningar å andra sidan. Att enbart ge stöd till trossamfund och därmed utesluta livsåskådningssällskap torde inte stå i strid med diskrimineringsförbudet i artikel 14 i Europakonventionen

262

SOU 2018:18

Formella villkor för statligt stöd

eftersom ett livsåskådningssällskap inte bör anses befinna sig i en jämförbar situation med ett trossamfund. Ett livsåskådningsneutralt stöd skulle dessutom kunna ge upphov till gränsdragningsproblem. Det kan t.ex. vara svårt att bedöma om olika sällskap för allmänna filosofiska sammankomster omfattas. Samtidigt redogör utredningen ovan för att en bedömning av om en religiös gemenskap uppfyller definitionen av begreppet trossamfund inte främst ska göras utifrån trosinnehållet utan utifrån verksamheten. Med ett sådant perspektiv skulle ett sekulärt livsåskådningssällskap som utövar en verksamhet som innefattar sammankomster som motsvarar gudstjänst, bön eller meditation, eller som utövar sekulära ceremonier som liknar religiösa ritualer, kunna likställas med ett trossamfund. Det förutsätter att säll- skapets livsåskådning är av tillräcklig slagkraft, allvar, sammanhållning och betydelse, t.ex. att sällskapet regelbundet och i en viss omfattning utövar ceremonier såsom vigsel och begravning.

Ett skäl för att livsåskådningssällskap inte är berättigade till stöd är vidare att stödet infördes bl.a. för att skapa likställighet mellan Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Stödet är följaktligen av- sett för religiös verksamhet. Målsättningen för stödet är även att skapa förutsättningar för sådan verksamhet. Livsåskådningssällskap bedriver inte någon religiös verksamhet och genom att inkludera dem skulle stödets målsättning behöva ändras så att den omfattar både religiös verksamhet och livsåskådningsverksamhet.

Utredningen har inte fått i uppdrag att närmare utreda förut- sättningarna för och konsekvenserna av ett livsåskådningsneutralt stödsystem och lägger därför inte några förslag om detta. Mot bak- grund av utredningens bedömning av motivet till stödet, liksom förslaget om att definiera trossamfund utifrån omfattningen av det skydd för religionsfriheten som artikel 9.1 i Europakonventionen ger, kan det dock finnas skäl för regeringen att tillsätta en utred- ning för att överväga om livsåskådningssällskap, vars åskådningar skyddas av samma artikel, också ska kunna få stöd.

263

Formella villkor för statligt stöd

SOU 2018:18

11.3.4Villkor avseende trossamfundets organisering

Utredningens förslag: Statligt stöd får endast lämnas till ett registrerat trossamfund. Detta villkor ska gälla både för den statliga avgiftshjälpen och för statsbidraget.

Trossamfundet ska vara ett registrerat trossamfund

Utredningen anser att kravet på stabilitet, vilket bl.a. innebär att trossamfundet ska ha en fast och tydlig organisatorisk struktur är av stor betydelse. Personer som söker sig till ett trossamfund och som deltar i dess verksamhet ska kunna veta hur trossamfundet är organiserat och vem som är ansvarig för dess verksamhet. Det är också viktigt för staten att trossamfundet har en formell ledning som kan representera och tala för dess medlemmar. Vidare är det betydelsefullt att trossamfundet har någon form av ledningsorgan i Sverige som kan hantera vissa av samfundets gemensamma ange- lägenheter. Stödmottagaren bör även vara en juridisk person som kan uppträda som part i rättsliga sammanhang. Dessa önskemål in- frias bäst genom trossamfund som är organiserade som en ideell förening eller som ett registrerat trossamfund enligt en traditionell föreningsmodell.

Utredningen anser att det är viktigt att så lika villkor som möj- ligt ska gälla för de två formerna av statligt stöd. I dag är det endast registrerade trossamfund som kan beviljas statlig avgiftshjälp, medan trossamfund som bedriver sin verksamhet i associationsformen registrerat trossamfund eller ideell förening kan vara bidragsberät- tigade. Anledningen till att det inte ställs något krav på registrering för att bli bidragsberättigad är att även samverkansorgan, som inte kan vara registrerade trossamfund, ska kunna ta emot statligt bidrag. Utredningen anser dock, vilket senare redogörs för i avsnitt 11.3.6, att samverkansorgan inte ska kunna anses vara trossamfund och där- med inte heller ska kunna vara stödberättigade. Det finns mot denna bakgrund inte längre skäl till att ha olika villkor avseende associa- tionsform för de två stödformerna.

Utredningen har övervägt huruvida det ska krävas att ett tros- samfund ska vara registrerat eller om också ett trossamfund som inte är registrerat, men som är en ideell förening med ett av Skatte-

264

SOU 2018:18

Formella villkor för statligt stöd

verket tilldelat organisationsnummer, ska kunna få stöd. Utred- ningen har kommit fram till att det finns fördelar med att en pröv- ning av definitionen trossamfund, liksom av den organisatoriska strukturen, görs av en och samma myndighet. Så blir fallet om det krävs att trossamfundet är registrerat. Att Kammarkollegiet gör denna prövning underlättar även för den myndighet som fattar beslut om stödberättigande.

Vid registrering av trossamfund krävs att organisationen antagit stadgar som är så fullständiga att namnet på organisationen, ända- målet och verksamheten framgår. Stadgarna bör vidare reglera hur beslut fattas, hur organisationen företräds, hur ansvar kan utkrävas, hur stadgarna kan ändras och vad som krävs för upplösning. Genom att ställa krav på att trossamfundet ska vara ett registrerat trossam- fund blir det säkerställt att trossamfundets organisatoriska struktur är fast och tydlig. Utredningen anser mot denna bakgrund att stöd enbart ska gå till trossamfund som är registrerade hos Kammar- kollegiet. Detta kan inte anses vara ett alltför betungande krav. Registrering och beslut om stödberättigande kommer därmed utgå från en enhetlig trossamfundsdefinition.

Trossamfundet bör vara demokratiskt uppbyggt

Enligt nuvarande lagstiftning är ett villkor för stöd att trossamfun- det bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värder- ingar som samhället vilar på. I kapitel 12 föreslår utredningen ett förtydligat demokratikriterium som är utformat på så sätt att det exkluderar trossamfund som agerar i strid med särskilt skyddsvärda värderingar i det svenska samhället. Utredningen föreslår vidare i kapitel 10 att villkoret om att trossamfundet ska bidra till att upp- rätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på i stället ska ses som en del av stödets målsättning. Till sam- hällets grundläggande värderingar hör bl.a. demokratins idéer (se avsnitt 12.5.3). Mot denna bakgrund vore det rimligt att kräva att stödberättigade trossamfund ska vara demokratiskt uppbyggda.

Därutöver gör utredningen i kapitel 10 bedömningen att det huvudsakliga motivet till att staten ger ett stöd till trossamfund ska vara att var och en ska ha goda förutsättningar att åtnjuta sin reli- gionsfrihet. Även om stödet fördelas till trossamfund som sådana

265

Formella villkor för statligt stöd

SOU 2018:18

motiveras det följaktligen på grundval av den enskilda individens rättigheter och intressen. Det är därför rimligt att enskilda individer som är medlemmar i ett trossamfund också har möjlighet att påverka hur statsbidrag, liksom de avgifter som tas in genom Skatteverket, används.

I dagsläget ställs emellertid inga krav på att ett stödberättigat trossamfund ska vara demokratiskt uppbyggt. Enligt förarbetena till nuvarande lagstiftning bör bidragsberättigade samfund ”verka för att dess medlemmar och betjänade vägleds av etiska principer som är förenliga med samhällets grundläggande demokratiska vär- deringar. Detta innebär dock inte något krav på att t.ex. samfundets lära eller åskådning skall utformas i demokratisk ordning. Inte heller krävs det att beslutsprocessen i samfundet vid utseende av exempelvis präster vilar på demokratisk grund” (prop. 1998/99:124 s. 64).

Utredningen anser att det inte heller framöver kan ställas krav på att medlemmarna i demokratisk ordning ska delta i utformandet av trossamfundets lära eller vid val av religiösa företrädare. Reli- gionsfriheten ger ett starkt skydd för trossamfundets inre liv, vilket innebär att trossamfundet har rätt att själv utforma den inre struk- turen och de regler som styr medlemskap och val av religiösa före- trädare (se avsnitt 12.4.3).

Utredningen anser dock att det vore rimligt att ställa krav på att medlemmarna vid årsmöten bör kunna delta i val av styrelse som har ansvar för ekonomin och som sköter angelägenheter för med- lemmarnas räkning. Medlemmarna bör också kunna medverka i val av stadga, budget och i andra angelägna beslut av administrativ karak- tär. Det skulle innebära att trossamfundet måste administreras på ett transparent sätt. Utredningen har därför övervägt att ställa krav på att beslut av administrativ karaktär, t.ex. gällande verksamhet och eko- nomi, ska ske enligt demokratiska principer.

Utredningens bedömning är emellertid att det skydd som reli- gionsfriheten ger för trossamfundets inre liv är mycket starkt och att krav som rör samfundets inre förhållanden, t.ex. om hur tros- samfundet är organiserat, kan komma att inskränka religionsfri- heten. Det skulle vidare kunna uppstå svåra gränsdragningsproblem mellan vad som anses vara frågor av religiös och av administrativ karaktär. Utredningen har därför valt att inte föreslå krav om att ett trossamfund ska vara demokratiskt uppbyggt för att få stöd.

266

	trossamfund i Sverige och i andra europeiska länder		.......... 127
6	Trossamfundens sociala verksamheter .......................		129
6.1	Inledning................................................................................		129
6.2	Andlig vård vid kriser och olyckor ......................................		130
	6.2.1	Andlig vård inom sjukvården................................	130
	6.2.2	Andlig vård inom kriminalvården.........................	131

		antidemokratiska värderingar och
		våldsbejakande extremism ....................................	161
8	Trossamfundens utbildningsbehov .............................		165
8.1	Utredningsuppdraget ...........................................................		165
	8.1.1	Om kartläggningen av trossamfundens
		utbildningsbehov...................................................	165
8.2	Teologisk utbildning i Sverige .............................................		166

		trossamfundens externa verksamhet....................	212
	9.5.3	Stödets effekt på demokratin
		och demokratiska värderingar ..............................	215
10	Motiv, mål och stödformer ........................................		219
10.1	Utredningsuppdraget ...........................................................		219
10.2	Motiv till och målsättning med det statliga stödet
	till trossamfund.....................................................................		219

målsättningen ........................................................	223
10.3 Förslag till motiv, mål och stödformer för statens
stöd till trossamfunden ........................................................	224

	11.2.2 Kravet på stabilitet och egen livskraft ..................		251
11.3	Förslag om ändrade villkor för stödet till trossamfund .....		252
	11.3.1 Nödvändigt att förtydliga definitionen
		av begreppet trossamfund .....................................	252
	11.3.2 Förslag på ny definition av begreppet
		trossamfund ...........................................................	259
	11.3.3 Om ett livsåskådningsneutralt stöd......................		261
	11.3.4 Villkor avseende trossamfundets organisering ....		264
	11.3.5	Villkor avseende finansiering ................................	267
	11.3.6 Villkor avseende antal betjänade och
		verksamhet under en viss tid.................................	271
12	Ett förtydligat demokratikriterium..............................		275
12.1	Utredningsuppdraget............................................................		275
12.2	Det nuvarande demokratikriteriet .......................................		276
12.3	Kort om de mänskliga rättigheterna och folkrätten ...........		277
12.4	Skyddet för religionsfriheten ...............................................		279
	12.4.1	Religionsfrihet enligt regeringsformen ................	279
	12.4.2	FN-skydd för religionsfriheten ............................	283

Förkortningar.....................................................................		17
Sammanfattning ................................................................		21
Summary ..........................................................................		37
1	Författningsförslag.....................................................	55
1.1	Förslag till lag om stöd till trossamfund ...............................	55

till registrerat trossamfund .....................................................	61
1.5 Förslag till förordning om stöd till trossamfund ..................	62

	till trossamfund .......................................................................	70
2	Uppdraget och dess genomförande..............................	75
2.1	Uppdraget................................................................................	75
2.2	Utgångspunkter för arbetet ...................................................	76
		5

2.3 Utredningsarbetet ..................................................................		77
2.3.1	Sekretariat, referensgrupp och expertgrupp ..........	77
2.3.2	Möten och samråd...................................................	77
2.3.3	Enkäter.....................................................................	78

		utbildningsbehov.....................................................	79
Del A Bakgrund
3	Det religiösa landskapet i förändring ............................		83
3.1	Inledning .................................................................................		83
3.2	Religionsfrihetens framväxt i Sverige ....................................		84
	3.2.1	Relationsförändringen mellan Svenska kyrkan
		och staten.................................................................	87

	associationsform......................................................	88
3.3 Framväxten av det mångreligiösa Sverige .............................		90
3.3.1	Organiserade trossamfund i Sverige ......................	91

		av trossamfunden ..................................................	101
	3.3.3	Hur många arbetar inom trossamfunden?...........	102
3.4	Omfattningen av religiös aktivitet.......................................		103
	3.4.1	Religiös aktivitet i olika trossamfund ..................	104
4	Trossamfundens nuvarande rättsliga reglering.............		109
4.1	Lagstiftning som växte fram ur stat-kyrkareformen ..........		109
4.2	Ett grundlagsskydd för trossamfunden ..............................		110
4.3	Grunderna för Svenska kyrkan ............................................		111

rättsliga förhållanden............................................................		112
4.4.1	Allmänna bestämmelser för alla trossamfund .....	112

	trossamfund...........................................................	113
4.4.3	Förutsättningarna för statlig avgiftshjälp ............	114

4.5	Statens stöd till andra trossamfund än Svenska kyrkan		...... 115
	4.5.1	Lagen om stöd till trossamfund –
		övergripande bestämmelser om statligt stöd .......	115
	4.5.2	Förutsättningarna för statsbidrag.........................	116
5	Internationell jämförelse ..........................................		119
5.1	Stat och religion i olika europeiska länder...........................		119
	5.1.1	Statligt stöd i andra nordiska länder.....................	121
	5.1.2	Statligt stöd i jämförbara länder inom EU...........	125

de regelbundna religiösa aktiviteterna .................................		134
6.3.1	Barn- och ungdomsverksamhet ............................	135
6.3.2	Verksamhet för äldre.............................................	136
6.3.3	Kreativa verksamheter ...........................................	137
6.3.4	Trossamfundens betydelse som bevarare
	av kulturella traditioner.........................................	138
6.4 Trossamfundens sociala arbete och välfärdsinsatser...........		139

		och klimatarbetet ..................................................	147
7	Trossamfunden och grundläggande demokratiska
	värden	....................................................................	149
7.1	Inledning ...............................................................................		149
	7.1.1	Trossamfunden och delaktigheten i
	............................................................	demokratin	150

	kyrkan ....................................................................	166
8.2.2	Utbildning för pastorer inom frikyrkorna ..........	167

	katolska kyrkan .....................................................	169
8.2.4	Imamutbildningar .................................................	169

	kyrkorna ................................................................	171
8.3 Behov av teologisk utbildning .............................................		172
8.3.1	Behovet av en imamutbildning i Sverige..............	172

		som är riktad till trossamfundsföreträdare	.......... 181
Del B Bedömningar och förslag
9	Trossamfundsstödet och dess effekter .......................		187
9.1	Utredningsuppdraget............................................................		187
9.2	Stödets utformning och omfattning ....................................		187
	9.2.1	Trossamfundsstödets olika bidragsformer ..........	188
	9.2.2	Den statliga avgiftshjälpen ....................................	190
9.3	Att utvärdera stödet till trossamfunden ..............................		191

församlingar...........................................................................		195
9.4.1	Trossamfundens ekonomi.....................................	195
9.4.2	Organisationsbidragets betydelse.........................	197
9.4.3	Den statliga avgiftshjälpens betydelse..................	202
9.4.4	Verksamhetsbidragets betydelse...........................	204
9.4.5	Projektbidragens betydelse ...................................	206

	vid bidragsgivning .................................................	219
10.2.2	Motivet till det nuvarande stödet .........................	221
10.2.3	Nuvarande mål för statens stöd ...........................	222

		motivet till trossamfundsstöd ..............................	224
	10.3.2 Nytt mål för statens stöd till trossamfunden ......		228
	10.3.3	Statsbidraget bör huvudsakligen fördelas
		som organisationsbidrag .......................................	232
	10.3.4	Stärk trossamfundens förutsättningar
		för egenfinansiering ..............................................	234
	10.3.5	Utveckla trossamfundens organisering
		och stärk den centrala administrationen..............	237
	10.3.6 Verksamhetsbidrag för utbildning av
		trossamfundets eller församlingarnas
		företrädare .............................................................	240
11	Formella villkor för statligt stöd .................................		249
11.1	Utredningsuppdraget ...........................................................		249
11.2	Nuvarande villkor för stöd...................................................		250
	11.2.1 Statsbidrag beviljas endast till trossamfund
		och statlig avgiftshjälp endast till registrerade
		trossamfund...........................................................	250

för religionsfriheten...............................................	284
12.4.4 Rättighetsstadgan – Europeiska unionens
skydd för de grundläggande rättigheterna ...........	299

av religionsfriheten? ..............................................	299
12.5 Vilka grundläggande värderingar vilar det svenska
samhället på? .........................................................................	301
12.5.1 Allmänt om begreppet samhällets
grundläggande värderingar ....................................	301

människans frihet och värdighet...........................	305
12.5.3 Demokratins idéer .................................................	306

	12.5.5 Den enskildes privatliv och familjeliv ..................		316
	12.5.6	Barns rätt ...............................................................	317
12.6	Behövs ett demokratikriterium i stödlagstiftningen? ........		320
12.7	Problem med det nuvarande demokratikriteriet ................		322
12.8	Hur ska ett förtydligat demokratikriterium utformas? .....		328
	12.8.1	Allmänna utgångspunkter ....................................	328

		på att respektera nationell rätt..............................	331
	12.8.4	Ett exkluderande demokratikriterium .................	332
	12.8.5 Församlingars, företrädares och föreläsares
		agerande .................................................................	335
	12.8.6 Vilka ageranden bör utgöra
		exkluderingsgrunder?............................................	337
	12.8.7	Exkluderingsgrunderna i förhållande till
		skyddet mot diskriminering i artikel 14
		i Europakonventionen ..........................................	346
	12.8.8 Bevisbörda och beviskrav vid prövning
		av exkluderingsgrunderna.....................................	347
13	Återkallelse och återkrav...........................................		351
13.1	Utredningsuppdraget ...........................................................		351
13.2	Principen om gynnande förvaltningsbesluts
	negativa rättskraft.................................................................		351

13.5	Återkrav av statsbidrag när ett trossamfund
	inte uppfyllt villkoren för stödberättigande ........................		361
	13.5.1	Allmänt om återbetalningsskyldighet ..................	361
	13.5.2 När ska ett trossamfund vara
		återbetalningsskyldigt?..........................................	362
	13.5.3 En skyldighet att kräva återbetalning...................		364
	13.5.4 Eftergift ska kunna medges...................................		365
14	Beslutsfattare i ärenden som rör
	stödberättigande m.m. .............................................		367
14.1	Utredningsuppdraget............................................................		367
14.2	Bakgrunden till nuvarande bestämmelser om
	beslutsfattare i ärenden om stödberättigande .....................		368
14.3	Bör regeringen pröva ärenden som rör
	stödberättigande?..................................................................		369
14.4	Vilka myndigheter kan vara aktuella för att pröva
	ärenden som rör stödberättigande? .....................................		372
	14.4.1 Aktuella myndigheter för att pröva ärenden
		som rör stödberättigande ......................................	372
	14.4.2 Kort om Myndigheten för stöd till
		trossamfund ...........................................................	372
	14.4.3	Kort om Kammarkollegiet ....................................	374
14.5	Utredningens förslag avseende vilken myndighet
	som ska pröva ärenden som rör stödberättigande ..............		375
	14.5.1 Omständigheter som talar för att
		Kammarkollegiet bör pröva ärenden som
		rör stödberättigande ..............................................	375

som rör stödberättigande ......................................	377
14.5.3 Ärenden som rör stödberättigande bör
prövas kollektivt inom Myndigheten för
stöd till trossamfund .............................................	379
14.5.4 Ett särskilt beslutsorgan införs inom
Myndigheten för stöd till trossamfund
som prövar ärenden som rör stödberättigande.... 380

	14.5.5 Närmare om det särskilda beslutsorganet ...........		382
14.6	Överklagande av beslut som rör stödberättigande .............		383
15	En ny lag om stöd till trossamfund ............................		385
15.1	Utredningsuppdraget ...........................................................		385
15.2	Närmare om bakgrunden till nuvarande lagstiftning .........		385
15.3	En ny lag om stöd till trossamfund .....................................		387
15.4	Följdändringar med anledning av utredningens förslag .....		390
16	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ................		391
16.1	Ikraftträdande .......................................................................		391
16.2	Övergångsbestämmelser ......................................................		392
	16.2.1	Stödberättigade trossamfund ...............................	392
	16.2.2	Ny beslutsfattare...................................................	394
	16.2.3	Återkallelse- och återkravsbestämmelser ............	394
	16.2.4	Överklagande ........................................................	395
17	Konsekvensanalys ....................................................		397
17.1	Utredningsuppdraget ...........................................................		397
17.2	Offentligfinansiella konsekvenser .......................................		397
	17.2.1	Nuvarande kostnader............................................	397
	17.2.2	Övergripande analys .............................................	398
	17.2.3 Ekonomiska konsekvenser för Myndigheten
		för stöd till trossamfund.......................................	398
	17.2.4 Ekonomiska konsekvenser för domstolarna .......		402
	17.2.5	Ekonomiska konsekvenser för
		Kammarkollegiet ...................................................	403
	17.2.6 Ekonomiska konsekvenser för Skatteverket .......		403
17.3	Konsekvenser för trossamfunden........................................		403
17.4	Konsekvenser för jämställdheten ........................................		404
17.5	Övriga konsekvenser ............................................................		405


SOU 2018:18			Innehåll
18	Författningskommentar ............................................		407
18.1	Förslaget till lag om stöd till trossamfund ..........................		407
18.2	Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1591)
	om Svenska kyrkan ...............................................................		420
18.3	Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1593)
	om trossamfund ....................................................................		420
18.4	Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:291)
	om avgift till registrerat trossamfund ..................................		422
Referenser ......................................................................			423
Bilagor
Bilaga 1		Kommittédirektiv 2016:62 ...........................................	445
Bilaga 2		Kommittédirektiv 2017:63 ...........................................	453
Bilaga 3		Statsstödsberättigade trossamfund ..............................	457

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	8 a §
	Svenska kyrkan har rätt till
	hjälp av staten med att bestämma,
	debitera, redovisa och ta in kyrko-
	avgifter från dem som tillhör
	Svenska kyrkan.
	Bestämmelser om förfarandet
	finns i lagen (1999:291) om av-
	gift till registrerat trossamfund.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
2 §
Med trossamfund avses i	Med trossamfund avses i
denna lag en gemenskap för reli-	denna lag en gemenskap som ut-
giös verksamhet, i vilken det in-	övar religiös verksamhet genom
går att anordna gudstjänst.	gudstjänst, bön, meditation eller
	ritualer.