av Maria Nilsson (L)
till Statsrådet Peter Eriksson (MP)
År 2015 offentliggjorde den belarusiske presidenten Alexander Lukasjenko, av många benämnd som Europas siste diktator, ett dekret som syftade till att beskatta personer som inte var registrerade på den officiella arbetsmarknaden. Denna skatt kom att benämnas parasitskatten eftersom dess syfte endast var att komma åt personer som sas parasitera på välfärden utan att bidra med skatteintäkter.
Dekretet ansågs stå i strid med den belarusiska konstitutionen. Införandet av dekretet ledde också till stora demonstrationer. År 2018 justerades skatten så att de som berörs i stället skulle betala fullt pris på kommunal service som annars kraftigt subventionerades av den belarusiska staten. Till de högsta ansvariga för införandet av detta hör arbetsmarknadsdepartements högsta chefer. Samma aktörer är också ansvariga för ett Sidafinansierat projekt där svenska Arbetsförmedlingen är den svenska partnern.
Därtill införde nyligen Belarus statliga universitet ett nytt regelverk som innebär att studenter på universitetet förbjuds att offentligt kritisera universitetet. Universitetet är samarbetspartner i flera Sidafinansierade insatser. Dessutom har Svenska institutet finansierat insatser där det belarusiska statliga universitetet varit samarbetspartner.
Biståndsministern var särskilt tydlig vid sitt tillträdande att delar av biståndsfokus skulle vara inriktat på demokratifrämjande insatser i Östeuropa.
Min fråga till statsrådet Peter Eriksson blir därför:
Hur avser statsrådet att säkerställa att svenskt bistånd inte går till eller hanteras av aktörer som bryter mot mänskliga rättigheter och att det inte sker med en svensk myndighet som primär partner i projekt?