av Pia Steensland (KD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Efter S-MP-regeringens direktiv till Försäkringskassan 2016 om att bryta kostnadsutvecklingen inom assistansen har antalet assistansersättningar minskat kraftigt. Siffror från Försäkringskassan visar att i december 2018 hade 14 508 personer assistansersättning, vilket är en minskning med 1 648 personer sedan juni 2015.
Rapporter från bland annat Socialstyrelsen visade redan 2017 att personer med omfattande funktionsnedsättning inte får den hjälp de behöver och har rätt till enligt LSS.
Vi kristdemokrater anser att denna utveckling är oacceptabel. Vi anser att nedskärningarna bryter såväl mot intentionen med LSS som mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige har skrivit under.
Tack vare att KD-M-budgeten fick stöd i riksdagen i december 2018 gavs en uppmaning till regeringen att skyndsamt ändra lagen så att andning och sondmatning ska vara grundläggande behov. Det är bra att regeringen tar steg för att genomföra en lagändring genom promemorian Behov av hjälp med andning och sondmatning (S2019/00767/FST), som i skrivande stund är ute på remiss.
Samtidigt har flera jurister inom funktionshindersrörelsen varnat för att om lagen kommer att vara utformad på det sätt som beskrivs i promemorian kommer den restriktiva tolkning som Försäkringskassan i dag gör att permanentas. Med andra ord kommer det fortsatt att vara så att det endast är den tid som det tar att koppla på och av sonden som ska räknas som grundläggande behov, medan den tid som det tar att föra in näringen i kroppen inte räknas eftersom den insatsen inte anses vara av tillräckligt personlig eller integritetsnära karaktär.
Vi kristdemokrater tar dessa varningar på största allvar och förutsätter att S-MP-regeringen kommer att verka för att möjliga kryphål kommer vara åtgärdade när propositionen kommer till socialutskottet. Om så inte har skett kommer vi kristdemokrater självklart att agera i socialutskottet för att säkerställa att hela insatsen för andning såväl som sondmatning ska räknas som grundläggande behov.
När lagändringen enligt Behov av hjälp med andning och sondmatning väl är på plats kommer den att hjälpa vissa barn och vuxna att få beviljad assistansersättning vid en förstagångsansökan eller att återfå den rätt till assistans som de har förlorat utifrån dagens striktare rättspraxis. Men lagändringen kommer inte att hjälpa alla som har drabbats av de senaste årens nedskärningar och förlorat sin assistansersättning trots ett oförändrat omfattande behov av hjälp och stöd för att klara sin vardag och att leva ett liv som andra enligt intentionen med LSS.
Vi kristdemokrater ser med stor oro på Socialstyrelsens lägesrapport 2019, Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning, som visar att barn som förlorat kommunal och statlig personlig assistans i allt större utsträckning hamnar på barnboende.
Rapporten visar att det 2017 var 40 barn som för första gången (så kallat nybeviljande) fick beslut om en plats på ett barnboende som dessförinnan hade förlorat sin assistans. Året innan var det 15 barn.
Socialstyrelsen skriver i rapporten: ”Det är bekymmersamt att andelen som tidigare haft assistans ökar bland de nya besluten om boende för barn. Ur ett barnperspektiv är det viktigt att vidta åtgärder för att möjliggöra för barn med funktionsnedsättning att bo hemma även vid stora behov av hjälp och tillsyn.”
Undertecknad lyfte situationen med det ökande antalet beslut om barnboende under en frågestund i kammaren den 28 mars 2019. Statsrådet Ylva Johansson gav mig följande glädjande svar: ”Det var ett av de bärande inslagen i LSS-reformen när den genomfördes att vi inte ska sätta barn på institution utan att man ska ha möjlighet att leva med sin familj. … Det är viktigt att vi har en fungerande assistans som gör att barn och föräldrar kan leva tillsammans.”
Min fråga till socialminister Lena Hallengren blir därför:
Vilka åtgärder kommer ministern och regeringen att vidta, utöver den pågående lagändringen kopplad till andning och sondmatning, för att även barn med funktionsnedsättning som har stora behov av hjälp och tillsyn ska kunna bo hemma med sin familj?