av Jakob Forssmed (KD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
I våras visade en djupt oroande granskning gjord av Sveriges Radio stora brister kring beslut om behandlingsbegränsningar i vården. Granskningen visade att utsatta och sköra personers liv riskerades när riktlinjer inte följdes kring livsavgörande beslut. Beslut om att neka livsuppehållande behandlingar fattades utan samråd med patienter och utan att anhöriga informerades.
I en femtedel av de granskade fallen skrevs ingen motivering – trots att så alltid ska ske. Enligt Sveriges Radios granskning hotades patienters liv när de blandades ihop, och läkare räddade liv genom att överpröva beslut.
Frågor om vård i livets slutskede är svåra och viktiga. Det är helt avgörande att de vägleds av en etik som är centrerad runt människovärdet. Behandlingsbegränsningar bör kunna finnas i situationer när viss vård orsakar mer skada än hjälp i livets slutskede, men de allvarliga brister och fel som framkommit i granskningen hotar tilliten till vården. I granskningen framkommer också indikationer på en glidning där personers egenskaper spelar roll för besluten, så att funktionsnedsatta och äldre värderas annorlunda. Det hotar människovärdesprincipen.
Regeringen visade initialt, via statsminister Stefan Löfven, förhållandevis liten insikt kring detta etiska problem. Efter en tid tycktes dock dåvarande socialminister Annika Strandhäll ta situationen på allvar genom att kräva bättring av vårdgivarna, styrning av Socialstyrelsen och IVO att vidta åtgärder samt en positiv hållning till en nationell översyn av riktlinjerna. Statsrådet öppnade även för lagstiftningsförändringar.
Vilka åtgärder som därefter vidtagits har dock inte redovisats. Nu visar Ekots uppföljning att problemet kvarstår.
Min fråga till socialminister Lena Hallengren är därför:
Vilka åtgärder har ministern och regeringen vidtagit för att behandlingsbegränsningar enbart ska användas på enligt lagen avsett vis samt att riktlinjerna för dokumentation och beslut följs?