av Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
I dag förekommer det att kommuner i Sverige ger ersättning för mer varaktig försörjning till personer utan rätt att vistas i landet. Detta minskar drivkraften hos den enskilde, som befinner sig i landet utan tillstånd, att återvända till sitt hemland. Det innebär ett dubbelt budskap i migrationspolitiken.
Det rimliga är att kommuner i sådana här situationer inte är tillåtna att ge annat än mycket kortvarig hjälp. Parallellt med att sådan kortvarig hjälp ges bör kontakt tas med Migrationsverket.
I ett frågesvar till mig den 13 februari 2019 skriver socialminister Lena Hallengren att regeringen inte avser att göra någon inskränkning vad gäller kommunernas möjlighet att ge frivilligt bistånd till personer som vistas i kommunen. Hon hänvisar till det kommunala självstyret. Det handlar här dock om att kommuner genom sitt agerande undergräver nationell lagstiftning, i det här fallet den reglerade invandringen. Av den nationella lagstiftningen följer att den som inte har rätt att vistas i landet, exempelvis för att han eller hon har fått ett lagakraftvunnet avslagsbeslut inom ramen för en rättssäker process, ska lämna landet. Ett förbud för kommuner att utge varaktig försörjning är därför motiverat.
Mot denna bakgrund vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Hur motiverar ministern att det är tillåtet för kommuner att fatta beslut som undergräver den nationella lagstiftningen, i det här fallet den reglerade invandringen?