av Ludvig Aspling (SD)
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Regeringen har som sista instans att avgöra frågan om den grupp imamer som fått utvisningsbeslut enligt lagen om särskild utlänningskontroll: utvisning påkallad av hänsyn till rikets säkerhet.
Migrationsöverdomstolen har i tre av fallen beslutat att utvisningarna inte går att verkställa men att personerna ändå ska hållas i förvar. Imamerna har hamnat i en typ av juridiskt limbo som tyvärr inte är helt ovanlig.
Principen som hindrar verkställighet kallas ”non-refoulement” och är en uttolkning av bland annat Europakonventionen som lite förenklat innebär att Sverige är delansvarigt om den utvisade utsätts för tortyr eller kränkande behandling i hemlandet. Ofta grundas risken på det faktum att personen tillhör en förbjuden organisation eller är misstänkt eller dömd för terrorbrott i sin frånvaro och att själva lagföringen i hemlandet likställs med tortyr.
Enligt Säpo kan situationen lösas genom att imamernas hemländer utfärdar diplomatiska garantier, alltså löften om att inte utdöma dödsstraff eller inhuman behandling. Lösningen skulle bli en vinst för både Sverige och hemlandet. Svensk terrorlagstiftning är kroniskt eftersatt, varför personerna inte kan dömas här, och kan de inte dömas här eller utvisas måste de till slut släppas fria eftersom Europakonventionen också förbjuder att sådana personer förvaras tills vidare. Samtidigt vill hemländerna i många fall ha tillbaka och (av helt legitima skäl) lagföra personerna.
Vi har sedan 2016 motionerat i riksdagen om att regeringen ska inleda det diplomatiska arbetet med att upprätta sådana avtal, men för döva öron.
Jag vill därför fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:
Håller ministern med om det nu är dags att Sverige startar ovannämnda arbete?