av Ludvig Aspling (SD)
till Statsrådet Hans Dahlgren (S)
Beslutet om ny långtidsbudget är ett av de viktigaste beslut som Europeiska unionen (troligtvis) kommer att fatta under innevarande eller nästa år. Det förslag som presenterades av kommissionen den 2 maj 2018 innebär ett ökat utgiftstak och en höjd svensk avgift. Enligt vissa beräkningar kan den svenska avgiften komma att öka kraftigt, vilket både Sverigedemokraterna och regeringen, enligt utsago, vill undvika.
Beslut om ny långtidsbudget måste fattas senast vid utgången av innevarande långtidsbudgets giltighetsperiod, men enligt Europeiska rådets ledaragenda från oktober 2017 var syftet att slutföra förhandlingarna under den andra halvan av 2019. Även i de slutsatser som antogs av Europeiska rådet den 13–14 december 2018 uttrycktes ambitionen att nå en överenskommelse hösten 2019.
Beslut om långtidsbudget ska fattas enhälligt, vilket ger Sverige möjlighet att ta ansvar och fälla ett alltför expansivt förlag. Vad konsekvenserna av ett icke-beslut innebär är dock inte helt klart.
I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt stadgas följande i artikel 312.4:
”Om rådets förordning om fastställande av en ny budgetram inte har antagits vid utgången av den period som omfattas av den föregående budgetramen, ska giltighetstiden för taken och de övriga bestämmelser som gäller den föregående periodens sista år förlängas tills den nya akten har antagits.”
I förordningen om den fleråriga budgetramen för 2014–2020 stadgas följande i artikel 20:
”Om det mellan 2014 och 2020 sker en fördragsändring som påverkar budgeten, ska motsvarande revidering göras av budgetramen.”
Vad som skulle inträffa om en ny långtidsbudget inte är beslutad och Storbritannien lämnar unionen innan utgången av 2020 beror i första hand på hur artikel 20 i förordningen om den fleråriga budgetramen för 2014–2020 tolkas.
Vissa forskare hävdar att artikel 20 tvingar EU att anpassa utgiftsramarna efter Storbritanniens utträde, men detta är inte självklart och vad det i så fall betyder i praktiken är högst oklart.
Exempelvis skulle bestämmelsen kunna tolkas så att budgetramen sänks med 17 procent som är Storbritanniens del av EU:s bni, eller 17 miljarder euro som är dess bruttobidrag, eller 10 miljarder euro som är dess nettobidrag. Ytterligare en viktig fråga är vad som händer med den svenska rabatten, vilken är knuten till den brittiska.
Hur tolkningen faller ut är naturligtvis av stor vikt eftersom det skulle påverka den svenska avgiften vid en förlängning av nuvarande långtidsbudget.
I en förhandling måste man alltid vara beredd att lämna bordet, detta är dock svårt om man inte vet de exakta konsekvenserna av att göra så.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Hans Dahlgren: