Regeringens proposition 2018/19:72
| Vissa betaltjänstfrågor | Prop. |
| 2018/19:72 |
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 14 mars 2019
Stefan Löfven
Per Bolund (Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att det ska göras vissa förtydliganden i lagen (2010:751) om betaltjänster med anledning av att Europeiska kommissionen har ifrågasatt om några artiklar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner fullt ut genomförts i svensk rätt.
Förslagen innebär bl.a. att det i lagen om betaltjänster ska förtydligas att
∙informationen om tjänster och avgifter ska utformas på ett visst sätt,
∙en betaltjänstleverantör ska informera konsumenten om rutinerna vid byte av betalkonto, och
∙den betaltjänstleverantör som en konsument har ett betalkonto hos inte får ta ut någon avgift för information om betalningstransaktioner vid
byte av betalkonto.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2019.
1
| Prop. 2018/19:72 Innehållsförteckning | |
| 1 Förslag till riksdagsbeslut ................................................................. | 3 |
2Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om
| betaltjänster....................................................................................... | 4 | |
| 3 | Ärendet och dess beredning .............................................................. | 8 |
4Användandet av tjänster som är knutna till ett betalkonto med
| grundläggande funktioner ................................................................. | 8 | ||
| 5 | Information om tjänster och avgifter................................................. | 9 | |
| 5.1 | Gällande rätt ....................................................................... | 9 | |
| 5.2 | Information......................................................................... | 9 | |
5.3Betalkonto som erbjuds tillsammans med en annan
| produkt eller tjänst............................................................ | 12 | ||
| 5.4 | Hänvisning till marknadsföringslagen.............................. | 12 | |
| 6 | Byte av betalkonto .......................................................................... | 13 | |
| 6.1 | Gällande rätt ..................................................................... | 13 | |
| 6.2 | Information....................................................................... | 14 | |
| 6.3 | Avgifter ............................................................................ | 15 | |
| 7 | Ikraftträdande.................................................................................. | 15 | |
| 8 | Konsekvensanalys........................................................................... | 16 | |
| 9 | Författningskommentar................................................................... | 17 | |
| Bilaga 1 | Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU | ||
| av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter | |||
| som avser betalkonto, byte av betalkonto och | |||
| tillgång till betalkonto med grundläggande | |||
| funktioner ......................................................................... | 21 | ||
| Bilaga 2 | Promemorians lagförslag.................................................. | 54 | |
| Bilaga 3 | Förteckning över remissinstanserna ................................. | 57 | |
| Bilaga 4 | Lagrådets yttrande............................................................ | 58 | |
| Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2019 ......... | 59 | ||
2
| 1 | Förslag till riksdagsbeslut | Prop. 2018/19:72 |
Regeringens förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster.
3
Prop. 2018/19:72
4
2Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2010:751) om betaltjänster2 dels att rubriken närmast före 4 a kap. 5 § ska utgå,
dels att 4 a kap. 1, 2, 5, 6 och 7 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 4 a kap. 4 a, 4 b, 5 a och
5 b §§, och närmast före 4 a kap. 4 a, 4 b och 5 b §§ nya rubriker av följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
4 a kap.
1 §3
Ett kreditinstitut enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse får inte vägra en konsument som är lagligen bosatt inom EES att öppna ett betalkonto med sådana grundläggande funktioner enligt 2 § som institutet tillhandahåller andra konsumenter.
Första stycket gäller inte om det skulle strida mot lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller om det finns särskilda skäl mot att tillhandahålla konsumenten ett betalkonto.
2§4 Med grundläggande funktioner avses
1.tjänster som krävs för att öppna, inneha och avsluta ett betalkonto,
2.tjänster som gör det möjligt att sätta in medel på ett betalkonto,
3.tjänster som gör det möjligt att inom EES över disk eller i uttagsautomater ta ut kontanter från ett betalkonto, och
4.utförande av följande betalningstransaktioner inom EES:
a)autogirering,
b)betalningar genom ett debetkort, inbegripet betalningar online, samt
c)betalningar, inbegripet stående överföringar, vid terminaler, över disk och via kreditinstitutets onlinetjänster.
Ett kreditinstitut som tillhandahåller en konsument ett betalkonto
1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner, i den ursprungliga lydelsen.
2 Senaste lydelse av rubriken närmast före 4 a kap. 5 § 2017:342. 3 Senaste lydelse 2017:342.
4 Senaste lydelse 2017:342.
med grundläggande funktioner får inte begränsa det antal gånger konsumenten får använda de tjänster som är knutna till betalkontot.
Förteckning över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige
4 a §
Finansinspektionen ska ta fram och på sin webbplats offentliggöra en förteckning över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige och vid behov uppdatera den.
I förteckningen ska de termer som har fastställts i enlighet med artikel 3.4 i betalkontodirektivet användas.
Information om tjänster och avgifter
| 4 b § | ||||
| En betaltjänstleverantör ska i sin | ||||
| information till konsumenter an- | ||||
| vända termerna i den förteckning | ||||
| som avses i 4 a §. | ||||
| Om betaltjänstleverantören i in- | ||||
| formationen | använder namn | på | ||
| varumärken för att beteckna sina | ||||
| tjänster, ska motsvarande termer i | ||||
| förteckningen tydligt anges. | ||||
| 5 §5 | ||||
| En betaltjänstleverantör ska i | En betaltjänstleverantör | ska | i | |
| rimlig tid innan den ingår ett avtal | rimlig tid innan den ingår ett avtal | |||
| om betalkonto ge konsumenten en | om betalkonto ge konsumenten en | |||
| förteckning över de mest represen- | sådan förteckning som avses i 4 a § | |||
| tativa tjänsterna som är knutna till | och, i den utsträckning betaltjänst- | |||
| betalkonton i Sverige och, i den ut- | leverantören | tillhandahåller | dessa | |
| sträckning betaltjänstleverantören | tjänster, informera konsumenten | |||
| tillhandhåller dessa tjänster, infor- | om avgifterna för dem. Informatio- | |||
| mera konsumenten om avgifterna | nen ska lämnas i pappersform eller | |||
| för dem. Informationen ska lämnas | på annat varaktigt medium. | |||
ipappersform eller på annat varaktigt medium.
5Senaste lydelse 2018:170.
Prop. 2018/19:72
5
Prop. 2018/19:72 Betaltjänstleverantören ska också hålla förteckningen och en ordlista som minst omfattar de begrepp som fastställts i förteckningen tillgängliga för konsumenten.
Betaltjänstleverantören ska, utöver de informationskrav som följer av
4 kap. minst en gång per år ge konsumenten kostnadsfri information om aktuella avgifter och räntesatser för de tjänster som är knutna till betalkontot. Betaltjänstleverantören och konsumenten ska komma överens om på vilket sätt avgifterna ska redovisas. Redovisningen ska lämnas i pappersform om konsumenten begär det.
Om information inte lämnas i enlighet med denna paragraf, ska
även marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i
om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen.
5 a §
När ett betalkonto erbjuds tillsammans med en annan produkt eller tjänst som en del av ett paket, ska betaltjänstleverantören informera konsumenten om huruvida det är möjligt att köpa de olika komponenterna separat och, i förekommande fall, förse konsumenten med uppgifter om kostnaderna och avgifterna för varje komponent.
Tillämpning av marknadsföringslagen
5 b §
Om information inte lämnas i enlighet med 4 b, 5 och 5 a §§ ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i
6
| 6 §6 | Prop. 2018/19:72 | ||
| En betaltjänstleverantör ska | ha | En betaltjänstleverantör ska ha | |
| rutiner för en konsuments byte av | rutiner för en konsuments byte av | ||
| betalkonto i samma valuta mellan | betalkonto i samma valuta mellan | ||
| betaltjänstleverantören och | en | betaltjänstleverantören och | en |
| annan betaltjänstleverantör i Sve- | annan betaltjänstleverantör i Sve- | ||
| rige. Rutinerna ska säkerställa att | rige. Rutinerna ska säkerställa att | ||
| ett sådant byte kan genomföras | ett sådant byte kan genomföras | ||
| snabbt och utan onödiga olägen- | snabbt och utan onödiga olägen- | ||
| heter för konsumenten. | heter för konsumenten. Betaltjänst- | ||
| leverantören ska informera konsu- | |||
| menten om rutinerna. | |||
Den betaltjänstleverantör som konsumenten vill öppna ett betalkonto hos ska på begäran av konsumenten kontakta den betaltjänstleverantör som konsumenten har ett betalkonto hos och se till att bytet genomförs. Bytet ska vara genomfört inom den tidsram som anges i artikel 10 i betalkontodirektivet.
Om en konsument meddelar sin betaltjänstleverantör att han eller hon vill öppna ett betalkonto i ett annat land inom EES, ska betaltjänstleverantören bistå med viss information, överföring av medel och stängning av betalkontot. Detta ska ske inom den tidsram som anges i artikel 11 i betalkontodirektivet.
7 §7
Avgifter, utöver de som avses i 4 kap. 15 §, som en betaltjänstleverantör tar ut av en konsument i samband med byte av betalkonto, ska vara rimliga och i linje med betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.
Vid byte av betalkonto får den betaltjänstleverantör som en konsument har ett betalkonto hos inte ta ut någon avgift för information om betalningstransaktioner.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2019.
| 6 | Senaste lydelse 2017:342. | 7 |
| 7 | Senaste lydelse 2017:342. |
| Prop. 2018/19:72 3 | Ärendet och dess beredning |
Bestämmelser om att banker och andra kreditinstitut under vissa förutsättningar är skyldiga att tillhandahålla konsumenter som är lagligen bosatta i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) betalkonton med grundläggande funktioner finns i 4 a kap. lagen (2010:751) om betaltjänster. De bestämmelserna genomför i svensk rätt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (betalkontodirektivet), se bilaga 1.
Europeiska kommissionen har ifrågasatt det svenska genomförandet av
–såvitt nu är av intresse – artiklarna 6, 8, 12.2, 14 och 17.4 i betalkontodirektivet (UD2019/01437). Inom Finansdepartementet har därför promemorian Möjlighet för värdepappersföretag i tredjeland att under viss tid tillhandahålla tjänster utan krav på tillstånd och vissa betaltjänstfrågor tagits fram. I den föreslås – såvitt nu är av intresse – att det ska göras vissa förtydliganden i lagen om betaltjänster.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Fi2018/03686/V).
I propositionen behandlas promemorians förslag i den del den avser lagen om betaltjänster.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 februari 2019 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslag som är likalydande med lagförslagen i propositionen. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
4Användandet av tjänster som är knutna till ett betalkonto med grundläggande funktioner
Regeringens förslag: Det ska i lagen om betaltjänster förtydligas att ett kreditinstitut som tillhandahåller en konsument ett betalkonto med grundläggande funktioner inte får begränsa det antal gånger konsumenten får använda de tjänster som är knutna till betalkontot.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Ett kreditinstitut får inte vägra en konsument som är lagligen bosatt i EES att öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner hos institutet, om det tillhandahåller andra konsumenter detta slag av betalkonto (4 a kap. 1 § första stycket lagen om
8betaltjänster).
| Med grundläggande funktioner avses | Prop. 2018/19:72 |
1.tjänster som krävs för att öppna, inneha och avsluta ett betalkonto,
2.tjänster som gör det möjligt att sätta in medel på ett betalkonto,
3.tjänster som gör det möjligt att inom EES över disk eller i uttagsautomater ta ut kontanter från ett betalkonto, och
4.utförande av följande betalningstransaktioner inom EES:
a)autogirering,
b)betalningar genom ett debetkort, inbegripet betalningar online, samt
c)betalningar, inbegripet stående överföringar, vid terminaler, över disk och via kreditinstitutets onlinetjänster (4 a kap. 2 § lagen om betaltjänster).
Bestämmelserna genomför artikel 17 i betalkontodirektivet.
Enligt betalkontodirektivet får de grundläggande funktionerna inte begränsas till ett visst antal operationer som får utföras på betalkontot (artikel 17.4). Det kravet får anses följa även av gällande svensk rätt men några uttryckliga bestämmelser om detta finns inte (se prop. 2016/17:129 s.
5Information om tjänster och avgifter
5.1Gällande rätt
En betaltjänstleverantör ska, i rimlig tid innan den ingår ett avtal om betalkonto, ge konsumenten en förteckning över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige och, i den utsträckning betaltjänstleverantören tillhandhåller dessa tjänster, informera konsumenten om avgifterna för dem. Informationen ska lämnas i pappersform eller på annat varaktigt medium. Betaltjänstleverantören ska också hålla förteckningen och en ordlista som minst omfattar de begrepp som fastställts i förteckningen tillgängliga för konsumenten. En betaltjänstleverantör ska också minst en gång per år ge konsumenten kostnadsfri information om aktuella avgifter och räntesatser för de tjänster som är knutna till betalkontot. Betaltjänstleverantören och konsumenten ska komma överens om på vilket sätt avgifterna ska redovisas. Redovisningen ska lämnas i pappersform om konsumenten begär det (4 a kap. 5 § lagen om betaltjänster).
Bestämmelserna genomför – tillsammans med de allmänna informationskraven i 4 kap. lagen om betaltjänster – artiklarna 1.3,
| 5.2 | Information | |
| Regeringens förslag: Den bestämmelse om att Finansinspektionen på | ||
| sin webbplats ska offentliggöra en förteckning över de mest repre- | ||
| sentativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige, och vid | ||
| behov uppdatera den, som finns i förordningen om betaltjänster ska | 9 | |
Prop. 2018/19:72
10
i stället införas i lagen om betaltjänster. Det ska i lagen förtydligas att de termer som har fastställts i enlighet med artikel 3.4 i betalkontodirektivet ska användas i förteckningen.
En betaltjänstleverantör ska i sin information till konsumenter använda termerna i förteckningen.
Betaltjänstleverantören får använda namn på varumärken för att beteckna sina tjänster i informationen, om leverantören tydligt anger motsvarande termer som används i förteckningen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det.
I fråga om kravet på att betaltjänstleverantörer i sin information till konsumenter ska avvända de begrepp som har fastställts i förteckningen över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige, framhåller Svenska Bankföreningen att förslaget – till skillnad från betalkontodirektivet – inte är begränsat till ”i tillämpliga fall” och att det innebär att kravet går utöver direktivet. Bankföreningen anser dessutom att innebörden av termen information är oklar och att tillämpningsområdet för kravet bör begränsas till vissa fall.
I fråga om kravet på att betaltjänstleverantören får använda namn på varumärken för att beteckna sina tjänster i informationen, om leverantören tydligt anger motsvarande termer som används i förteckningen, anser Bankföreningen att gällande rätt inte innebär några begränsningar i fråga om användningen av varumärken i information till konsumenter.
Skälen för regeringens förslag: Enligt betalkontodirektivet ska medlemsstaterna upprätta en förteckning över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton och offentliggöra den (artikel 3.5). Förteckningen ska innehålla ”standardiserade termer och definitioner för var och en av de identifierade tjänsterna” (artiklarna 3.1 och 3.5 i direktivet). De termer som har fastställts i enlighet med artikel 3.4 i direktivet (”den standardiserade unionsterminologin”) – ska ”integreras” i förteckningen. Den standardiserade unionsterminologin har fastställts i bilagan till kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/32 av den 28 september 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU vad gäller tekniska tillsynsstandarder för en standardiserad unionsterminologi för de mest representativa betalkontotjänsterna. Artikel
3.5i betalkontodirektivet genomförs i 7 § förordningen (2010:1008) om betaltjänster.
I direktivet finns regler om information till konsumenter (artikel 6). För det första gäller att medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer i sin information (”avtalsinformation, kommersiella information och information i marknadsföring”) till konsumenter, i tillämpliga fall, använder ”de standardiserade begreppen” som förteckningen innehåller (artikel 6.1 första meningen). För det andra gäller att betaltjänstleverantörer får använda namn på varumärken i dokumentet med avgiftsinformation och i redovisningen av avgifter, om sådana namn på varumärken används som tillägg till ”de standardiserade termerna” i förteckningen och fungerar som en sekundär beteckning på de tjänsterna (artikel 6.1 andra meningen). För det tredje gäller att betaltjänstleverantörer får använda namn på varumärken för att beteckna sina tjänster i sin information till
konsumenter, om leverantörerna, i förekommande fall, tydligt anger motsvarande ”standardiserade termer” som används i förteckningen (artikel 6.2).
Uttrycket ”de standardiserade begreppen” (eller ”termerna”) i artikel 6 i direktivet motsvarar uttrycket ”standardiserade termer och definitioner” i artikel 3.
När det först gäller kraven att betaltjänstleverantörer får använda namn på varumärken om sådana namn används som tillägg till de standardiserade termerna i förteckningen konstaterar regeringen att kraven motsvarar kraven i dels kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/33 av den 28 september 2017 om fastställande av tekniska genomförandestandarder vad gäller det standardiserade presentationsformatet för redovisningen av avgifter och dess gemensamma symbol enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU, dels kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/34 av den 28 september 2017 om fastställande av tekniska genomförandestandarder vad gäller det standardiserade presentationsformatet för dokumentet med avgiftsinformation och dess gemensamma symbol enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU, som är direkt tillämpliga i svensk rätt.
När det gäller kraven att betaltjänstleverantörer i sin avtalsinformation, kommersiella information och information i marknadsföring ska använda de standardiserade termerna och att namn på varumärken för att beteckna tjänster får användas om motsvarande termer som används i förteckningen anges tydligt konstaterar regeringen att lagen om betaltjänster ska tolkas i ljuset av betalkontodirektivet. Till skillnad från Svenska Bankföreningen anser regeringen därför att de kraven i direktivet får anses följa även av gällande svensk rätt (se prop. 2016/17:129 s.
När det särskilt gäller kravet på att betaltjänstleverantörer i sin information till konsumenter ska avvända de termer som har fastställts i förteckningen över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige, anser regeringen – till skillnad från Svenska Bankföreningen – att artikel 6.1 första meningen i direktivet innebär ett ovillkorligt krav på att dessa termer ska användas i betaltjänstleverantörernas information till konsumenter, i den utsträckning (”i tillämpliga fall” eller ”i förekommande fall”) leverantörerna lämnar den aktuella informationen till konsumenterna. Det innebär att förslaget inte utgör en utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till direktivet. Avsikten är att termen information ska ha samma innebörd som uttrycket avtalsinformation, kommersiell information och information i marknadsföring i artiklarna 6.1 första meningen och 6.2 i direktivet.
Den föreslagna ordningen förutsätter att den förteckning som i dag regleras i förordningen om betaltjänster (7 §) i stället regleras i lagen om betaltjänster och att det i lagen förtydligas att de termer som har fastställts i enlighet med artikel 3.4 i direktivet (”den standardiserade unionsterminologin”) ska användas i förteckningen.
Prop. 2018/19:72
11
| Prop. 2018/19:72 5.3 | Betalkonto som erbjuds tillsammans med en |
| annan produkt eller tjänst |
12
Regeringens förslag: Det ska i lagen om betaltjänster förtydligas att när ett betalkonto erbjuds tillsammans med en annan produkt eller tjänst som en del av ett paket, ska betaltjänstleverantören informera konsumenten om huruvida det är möjligt att köpa de olika komponenterna separat och, i förekommande fall, förse konsumenten med uppgifter om kostnaderna och avgifterna för varje komponent.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt betalkontodirektivet ska en betaltjänstleverantör som erbjuder ett betalkonto som en del av ett paket tillsammans med en annan produkt eller tjänst som inte hör ihop med ett betalkonto informera konsumenten om huruvida det går att köpa betalkontot separat, och i så fall tillhandahålla separat information om kostnaderna och avgifterna för var och en av de andra produkterna och tjänsterna som erbjuds i det paketet och som kan köpas separat (artikel 8).
Det kravet får anses följa även av gällande svensk rätt men några uttryckliga bestämmelser om detta finns inte (se prop. 2016/17:129 s.
5.4Hänvisning till marknadsföringslagen
Regeringens förslag: Det ska i lagen om betaltjänster förtydligas att marknadsföringslagen ska tillämpas om information inte lämnas i enlighet med bestämmelserna i lagen om betaltjänster om informationskrav i fråga om
–användning av de termer som har fastställts i förteckningen över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige, och
–betalkonton som erbjuds tillsammans med annan produkt eller tjänst.
Vid tillämpning av marknadsföringslagen ska sådan information anses vara väsentlig.
Promemorian behandlar inte frågan.
Remissinstanserna: Konsumentverket anser att det bör tydliggöras att informationskraven i fråga om användning av de termer som har fastställts i förteckningen över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige och betalkonton som erbjuds tillsammans med annan produkt eller tjänst omfattas av 4 a kap. 5 § fjärde stycket lagen om betaltjänster.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 a kap. 5 § fjärde stycket lagen om betaltjänster ska marknadsföringslagen (2008:486), med undantag av
lagar på det finansiella området (t.ex. 4 kap. 20 § lagen [2004:46] om värdepappersfonder och 10 kap. 3 § lagen [2013:561] om förvaltare av alternativa investeringsfonder) klargör att den information som ska lämnas till en konsument enligt 4 a kap 5 § ska anses väsentlig i marknadsföringslagens mening och att en underlåtenhet att lämna den aktuella informationen kan bedömas som ett otillbörligt vilseledande enligt samma lag (jfr prop. 2007/08:115 s. 174).
Förslagen i avsnitt 5.2 och 5.3 innebär att det i lag ska förtydligas att den information som ska lämnas enligt 4 a kap. 5 § lagen om betaltjänster ska utformas på ett visst sätt. Regeringen delar Konsumentverkets uppfattning att det bör tydliggöras i lagen att marknadsföringslagen ska tillämpas vid brister i den informationen. Regeringen anser vidare att sådan information ska anses vara väsentlig vid tillämpning av marknadsföringslagen.
6Byte av betalkonto
6.1Gällande rätt
En betaltjänstleverantör ska ha rutiner för en konsuments byte av betalkonto i samma valuta mellan betaltjänstleverantören och en annan betaltjänstleverantör i Sverige. Rutinerna ska säkerställa att ett sådant byte kan genomföras snabbt och utan onödiga olägenheter för konsumenten. Den betaltjänstleverantör som konsumenten vill öppna ett betalkonto hos (den mottagande betaltjänstleverantören) ska på begäran av konsumenten kontakta den betaltjänstleverantör som konsumenten har ett betalkonto hos (den överförande betaltjänstleverantören) och se till att bytet genomförs. Bytet ska vara genomfört inom den tidsram som anges i artikel 10 i betalkontodirektivet (4 a kap. 6 § lagen om betaltjänster).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter i fråga om rutiner för byte av betalkonto (4 a kap. 10 § 2 lagen om betaltjänster). Sådana föreskrifter finns i förordningen (2010:1008) om betaltjänster (6 § 10) och Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2018:4) om verksamhet för betaltjänstleverantörer (4 kap.).
Bestämmelserna genomför artiklarna 1.3 och
Avgifter för byte av betalkonto ska – med vissa undantag – vara rimliga och motsvara faktiska kostnader (4 a kap. 7 § lagen om betaltjänster). Bestämmelsen genomför i svensk rätt motsvarande regler i betalkontodirektivet (artikel 12).
13
| Prop. 2018/19:72 6.2 | Information |
Regeringens förslag: Det ska i lagen om betaltjänster förtydligas att en betaltjänstleverantör ska informera konsumenten om rutinerna vid byte av betalkonto.
Regeringens bedömning: Det närmare innehållet i informationen och formerna för hur den ska lämnas bör regleras i föreskrifter som meddelas av Finansinspektionen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det. Finansinspektionen anför att information om rutiner för byte av betalkonton ryms inom ramen för inspektionens bemyndigande att meddela föreskrifter om rutiner för byte av betalkonto i 4 a kap. 10 § 2 lagen om betaltjänster och 6 § 10 förordningen om betaltjänster.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt betalkontodirektivet (artikel 14.1 första stycket) ska betaltjänstleverantörer ge konsumenterna tillgång till följande information om bytestjänsten:
∙Den överförande respektive mottagande betaltjänstleverantörens roll under varje steg i bytesprocessen.
∙Tidsplanen för att slutföra de olika stegen.
∙Eventuella avgifter för bytet.
∙All information som konsumenten kommer att uppmanas att lämna.
∙Det förfarande för alternativ tvistlösning som avses i artikel 24 i direktivet.
Medlemsstaterna får kräva att betaltjänstleverantörer även ger tillgång till annan information, inbegripet i tillämpliga fall information som är nödvändig för att avgöra vilket insättningsgarantisystem inom unionen betaltjänstleverantören är ansluten till (artikel 14.1 andra stycket).
Informationen ska göras tillgänglig kostnadsfritt på papper eller på ett annat varaktigt medium i alla de av betaltjänstleverantörens lokaler som är tillgängliga för konsumenter och ska alltid finnas tillgänglig i elektronisk form på dess webbplats och ska på begäran lämnas till konsumenterna (artikel 14.2).
Det finns inte några uttryckliga bestämmelser om att konsumenter ska informeras om rutiner vid byte av betalkonto i svensk rätt. Med anledning av vad kommissionen anfört finns det dock skäl att, på motsvarande sätt som i direktivet, införa sådana bestämmelser i lagen om betaltjänster.
Finansinspektionen får meddela föreskrifter i fråga om rutiner för byte av betalkonto enligt 4 a kap. 6 § lagen om betaltjänster (4 a kap. 10 § 2 lagen om betaltjänster och 6 § 10 förordningen om betaltjänster). I föreskriftsrätten ryms – såsom Finansinspektionen anför – information om dessa rutiner. Det är därför lämpligt att det närmare innehållet i den information som betaltjänstleverantörer ska lämna till konsumenter och formerna för hur den ska lämnas regleras på föreskriftsnivå.
14
| 6.3 | Avgifter | Prop. 2018/19:72 |
| Regeringens förslag: Det ska i lagen om betaltjänster förtydligas att | ||
| den betaltjänstleverantör som en konsument har ett betalkonto hos inte | ||
| får ta ut någon avgift för information om betalningstransaktioner vid | ||
| byte av betalkonto. | ||
| Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. | ||
| Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot | ||
| det. Finansinspektionen framhåller att det är en lämplig lösning att för- | ||
| budet mot att ta ut avgifter tar sikte på betalningstransaktioner. | ||
| Skälen för regeringens förslag: Enligt betalkontodirektivet ska med- | ||
| lemsstaterna se till att den överförande betaltjänstleverantören tillhanda- | ||
| håller information om vissa betalningstransaktioner – ”en förteckning över | ||
| samtliga stående överföringar och tillgänglig information om autogi- | ||
| reringsmedgivanden” och ”tillgänglig information om återkommande | ||
| inkommande betalningar och autogireringar begärda av borgenärer som | ||
| har utförts på konsumentens betalkonto under de föregående 13 måna- | ||
| derna” – till den mottagande betaltjänstleverantören eller konsumenten | ||
| utan att ta ut avgifter för det (artiklarna 10.3 a och b, 10.4 a och 12.2). Det | ||
| kravet – som gäller också om det i nationell lagstiftning finns rutiner för | ||
| byte av betalkonto som avviker från motsvarande regler i direktivet – får | ||
| anses följa även av gällande svensk rätt (se prop. 2016/17:129 s. |
||
| På motsvarande sätt som i direktivet bör det dock komma till uttryck också | ||
| i lagen om betaltjänster. | ||
| Reglerna i betalkontodirektivet om förbud mot att ta ut avgifter är | ||
| kopplade till reglerna om hur byte av betalkonto ska gå till i samma direk- | ||
| tiv. Med hänsyn till att bestämmelserna om rutinerna för byte av betal- | ||
| konto i lagen om betaltjänster i fråga om utformning avviker från motsva- | ||
| rande regler i direktivet anser regeringen – i likhet med Finansinspek- | ||
| tionen – att förbudet mot att ta ut avgift vid byte av betalkonto bör gälla | ||
| information om betalningstransaktioner. | ||
7 Ikraftträdande
| Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2019. | |
| Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. | |
| I promemorian föreslås att förslaget ska träda i kraft den 15 mars 2019. | |
| Remissinstanserna: Konsumentverket och Sparbankernas Riksförbund | |
| tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen | |
| anser att tidpunkten för ikraftträdande bör flyttas fram så att inspektionen | |
| kan meddela föreskrifter i tid medan Svenska Bankföreningen anser att tid- | |
| punkten bör flyttas fram så att företagen kan anpassa sig till den nya ord- | |
| ningen. | |
| Skälen för regeringens förslag: Förslagen i propositionen innebär att | |
| det görs vissa förtydliganden i lagen om betaltjänster med anledning av att | |
| kommissionen har ifrågasatt om några artiklar i betalkontodirektivet fullt | 15 |
Prop. 2018/19:72 ut genomförts i svensk rätt. Det innebär att lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt.
Svenska Bankföreningen anser att tidpunkten för ikraftträdandet bör skjutas fram så att företagen kan anpassa sig till den nya ordningen Förslagen utgör förtydliganden av gällande rätt och innebär alltså inte någon ny ordning. I likhet med Finansinspektionen anser dock regeringen att tidpunkten för ikraftträdandet bör skjutas fram så att inspektionen hinner meddela föreskrifter i tid. Sammanfattningsvis bör lagändringarna träda i kraft den 1 juli 2019.
8 Konsekvensanalys
Offentligfinansiella och samhällsekonomiska effekter
Förslagen har inga offentligfinansiella eller samhällsekonomiska effekter.
Effekter för företagen och konsumenterna
Svenska Bankföreningen anser att konsekvensanalysen brister i fråga om förslagens effekter för kreditinstitut och betaltjänstleverantörer. Bankföreningen framhåller att förslaget om att en betaltjänstleverantör i sin information till konsumenter, i förekommande fall, ska använda de termer som har fastställts i förteckningen över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige (se avsnitt 5.2) leder till ökade kostnader för kreditinstitut och betaltjänstleverantörer i förhållande till motsvarande företag i de medlemsstater som har genomfört betalkontodirektivet på ett mer inskränkt sätt.
Förslagen träffar kreditinstitut och betaltjänstleverantörer.
Förslagen – som innebär att det görs vissa förtydliganden i lagen om betaltjänster med anledning av att kommissionen har ifrågasatt om några artiklar i betalkontodirektivet fullt ut genomförts i svensk rätt – medför inga ökade kostnader för kreditinstitut eller betaltjänstleverantörer och påverkar inte konkurrensen mellan företagen inom eller utom Sverige.
Förslagen innebär att regelverket blir tydligare vilket är positivt ur
| konsumentskyddssynpunkt. | |
| Effekter för myndigheter och domstolar | |
| De ökade kostnader som förslagen medför för Finansinspektionen ska | |
| hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. | |
| Förslagen medför inga merkostnader för de allmänna förvaltnings- | |
| domstolarna. | |
| Speciella informationsinsatser | |
| Förslagen medför inget behov av speciella informationsinsatser. | |
| Överensstämmelse med unionsrätten | |
| 16 | Förslagen står i överensstämmelse med betalkontodirektivet. |
| 9 | Författningskommentar | Prop. 2018/19:72 |
Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster
4 a kap. Betalkonto
Skyldighet att tillhandahålla betalkonto med grundläggande funktioner
1 § Ett kreditinstitut får inte vägra en konsument som är lagligen bosatt inom EES att öppna ett betalkonto med sådana grundläggande funktioner enligt 2 § som institutet tillhandahåller andra konsumenter.
Första stycket gäller inte om det skulle strida mot lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller om det finns särskilda skäl mot att tillhandahålla konsumenten ett betalkonto.
Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla betalkonto med grundläggande funktioner.
Paragrafen genomför delvis artiklarna 1 och
Ändringen i första stycket innebär att hänvisningen till lagen om bank- och finansieringsrörelse tas bort. Av definitionen i 1 kap. 4 § följer redan att med kreditinstitut avses detsamma som i 1 kap. 5 § 10 den lagen.
Ändringen i andra stycket innebär att hänvisningen till 2009 års lag ersätts av en hänvisning till 2017 års lag.
Grundläggande funktioner
2 § Med grundläggande funktioner avses
1.tjänster som krävs för att öppna, inneha och avsluta ett betalkonto,
2.tjänster som gör det möjligt att sätta in medel på ett betalkonto,
3.tjänster som gör det möjligt att inom EES över disk eller i uttagsautomater ta ut kontanter från ett betalkonto, och
4.utförande av följande betalningstransaktioner inom EES:
a)autogirering,
b)betalningar genom ett debetkort, inbegripet betalningar online, samt
c)betalningar, inbegripet stående överföringar, vid terminaler, över disk och via kreditinstitutets onlinetjänster.
Ett kreditinstitut som tillhandahåller en konsument ett betalkonto med grundläggande funktioner får inte begränsa det antal gånger konsumenten får använda de tjänster som är knutna till betalkontot.
Paragrafen innehåller bestämmelser om grundläggande funktioner för ett betalkonto. Övervägandena finns i avsnitt 4.
Paragrafen genomför delvis artikel 17 i betalkontodirektivet.
Andra stycket, som är nytt, genomför artikel 17.4 i betalkontodirektivet och innebär att det förtydligas att ett kreditinstitut som tillhandahåller en konsument ett betalkonto med grundläggande funktioner inte får begränsa det antal gånger konsumenten får använda de tjänster som är knutna till kontot.
Med ordet tjänster avses de tjänster och betalningstransaktioner som anges i första stycket.
17
Prop. 2018/19:72
18
Förteckning över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige
4 a § Finansinspektionen ska ta fram och på sin webbplats offentliggöra en förteckning över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige och vid behov uppdatera den.
I förteckningen ska de termer som har fastställts i enlighet med artikel 3.4 i betalkontodirektivet användas.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om vissa skyldigheter för Finansinspektionen. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Paragrafen genomför artikel 3.5 i betalkontodirektivet.
Första stycket – som motsvarar hittillsvarande 7 § förordningen om betaltjänster – innebär att Finansinspektionen har ansvar för att ta fram och på sin webbplats offentliggöra en förteckning över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige och vid behov uppdatera den. Förteckningen ska innehålla ”standardiserade termer och definitioner för var och en av de identifierade tjänsterna” (artiklarna 3.1 och 3.5 i direktivet).
Av 4 b § följer att en betaltjänstleverantör i sin information till konsumenter ska använda de termer som Finansinspektionen använder i förteckningen.
Andra stycket innebär att det förtydligas att de termer som har fastställts i enlighet med artikel 3.4 i direktivet (”den standardiserade unionsterminologin”) ska användas i förteckningen. Den standardiserade unionsterminologin har fastställts i bilagan till kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/32 av den 28 september 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU vad gäller tekniska tillsynsstandarder för en standardiserad unionsterminologi för de mest representativa betalkontotjänsterna.
Information om tjänster och avgifter
4 b § En betaltjänstleverantör ska i sin information till konsumenter använda termerna i den förteckning som avses i 4 a §.
Om betaltjänstleverantören i informationen använder namn på varumärken för att beteckna sina tjänster ska motsvarande termer i förteckningen tydligt anges.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om information till konsumenter. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Paragrafen genomför delvis artikel 6 i betalkontodirektivet.
Första stycket innebär att det förtydligas att en betaltjänstleverantör i sin information till konsumenter ska använda de termer som har fastställts i den förteckning som avses i 4 a §, dvs. de termer som Finansinspektionen använder i sin förteckning över de mest representativa tjänsterna knutna till betalkonton och som ska offentliggöras på inspektionens webbplats. Med information avses avtalsinformation, kommersiell information och information i marknadsföring.
Andra stycket innebär att det förtydligas att betaltjänstleverantören får använda namn på varumärken för att beteckna sina tjänster i informationen, om leverantören, tydligt anger motsvarande termer som används i förteckningen.
5 § En betaltjänstleverantör ska i rimlig tid innan den ingår ett avtal om betalkonto Prop. 2018/19:72 ge konsumenten en sådan förteckning som avses i 4 a § och, i den utsträckning
betaltjänstleverantören tillhandhåller dessa tjänster, informera konsumenten om avgifterna för dem. Informationen ska lämnas i pappersform eller på annat varaktigt medium.
Betaltjänstleverantören ska också hålla förteckningen och en ordlista som minst omfattar de begrepp som fastställts i förteckningen tillgängliga för konsumenten.
Betaltjänstleverantören ska, utöver de informationskrav som följer av 4 kap. minst en gång per år ge konsumenten kostnadsfri information om aktuella avgifter och räntesatser för de tjänster som är knutna till betalkontot. Betaltjänstleverantören och konsumenten ska komma överens om på vilket sätt avgifterna ska redovisas. Redovisningen ska lämnas i pappersform om konsumenten begär det.
Paragrafen innehåller bestämmelser om information om tjänster och avgifter. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
Bestämmelsen i fjärde stycket flyttas till den nya 5 b §. Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella.
5 a § När ett betalkonto erbjuds tillsammans med en annan produkt eller tjänst som en del av ett paket, ska betaltjänstleverantören informera konsumenten om huruvida det är möjligt att köpa de olika komponenterna separat och, i förekommande fall, förse konsumenten med uppgifter om kostnaderna och avgifterna för varje komponent.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om information som ska lämnas när ett betalkonto erbjuds tillsammans med en annan produkt eller tjänst som en del i ett paket. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.
Paragrafen genomför delvis artikel 8 i betalkontodirektivet och innebär att det förtydligas att en betaltjänstleverantör ska informera konsumenten om huruvida det är möjligt att köpa de olika komponenterna separat när ett betalkonto erbjuds tillsammans med en annan produkt eller tjänst som en del av ett paket och, i förekommande fall, förse konsumenten med uppgifter om kostnaderna och avgifterna för varje komponent.
Bestämmelsen är utformad efter förebild av 9 kap. 16 § första stycket lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Tillämpning av marknadsföringslagen
5 b § Om information inte lämnas i enlighet med 4 b, 5 och 5 a §§ ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om att marknadsföringslagen ska tillämpas vid underlåtenhet att lämna viss information. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
I paragrafen finns en hänvisning till marknadsföringslagen. Därmed erinras om att utelämnande av viss information enligt denna lag även kan strida mot marknadsföringslagen. Sådan information ska anses vara väsentlig information enligt 10 § tredje stycket sist nämnda lag. Paragrafen ersätter hittillsvarande 4 a kap. 5 § fjärde stycket och omfattar också de nya bestämmelserna i 4 b och 5 a §§.
19
| Prop. 2018/19:72 | Byte av betalkonto |
| 6 § En betaltjänstleverantör ska ha rutiner för en konsuments byte av betalkonto i | |
| samma valuta mellan betaltjänstleverantören och en annan betaltjänstleverantör i | |
| Sverige. Rutinerna ska säkerställa att ett sådant byte kan genomföras snabbt och | |
| utan onödiga olägenheter för konsumenten. Betaltjänstleverantören ska informera | |
| konsumenten om rutinerna. | |
| Den betaltjänstleverantör som konsumenten vill öppna ett betalkonto hos ska på | |
| begäran av konsumenten kontakta den betaltjänstleverantör som konsumenten har | |
| ett betalkonto hos och se till att bytet genomförs. Bytet ska vara genomfört inom | |
| den tidsram som anges i artikel 10 i betalkontodirektivet. | |
| Om en konsument meddelar sin betaltjänstleverantör att han eller hon vill öppna | |
| ett betalkonto i ett annat land inom EES, ska betaltjänstleverantören bistå med viss | |
| information, överföring av medel och stängning av betalkontot. Detta ska ske inom | |
| den tidsram som anges i artikel 11 i betalkontodirektivet. | |
| Paragrafen innehåller bestämmelser om byte av betalkonto. Övervägan- | |
| dena finns i avsnitt 6.2. | |
| Paragrafen genomför delvis artiklarna 1.3, |
|
| direktivet. | |
| Ändringen i första stycket innebär att det förtydligas att en betaltjänst- | |
| leverantör ska informera konsumenten om rutinerna för byte av betal- | |
| konto. | |
| 7 § Avgifter, utöver de som avses i 4 kap. 15 §, som en betaltjänstleverantör tar ut | |
| av en konsument i samband med byte av betalkonto, ska vara rimliga och i linje | |
| med betaltjänstleverantörens faktiska kostnader. | |
| Vid byte av betalkonto får den betaltjänstleverantör som en konsument har ett | |
| betalkonto hos inte ta ut någon avgift för information om betalningstransaktioner. | |
| Paragrafen innehåller bestämmelser om avgifter vid byte av betalkonto. | |
| Övervägandena finns i avsnitt 6.3. | |
| Paragrafen genomför delvis artiklarna 1.3 och 12 i betalkontodirektivet. | |
| Andra stycket, som är nytt, innebär att det förtydligas att en betal- | |
| tjänstleverantör som en konsument har ett betalkonto hos inte får ta ut | |
| någon avgift (av konsumenten eller den betaltjänstleverantör som konsu- | |
| menten vill öppna ett betalkonto hos) för information om betalningstrans- | |
| aktioner vid byte av betalkonto. | |
| Med termen betalningstransaktioner avses t.ex. stående överföringar och | |
| autogireringar (se artikel 10.3 i betalkontodirektivet). |
20
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/214 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2014/92/EU
av den 23 juli 2014
om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto
med grundläggande funktioner
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och
av följande skäl:
(1)Enligt artikel 26.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
(2)I detta avseende fastställs genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG (4) grundläggande krav på insyn när det gäller de avgifter som betaltjänstleverantörer tar ut för tjänster i samband med betalkonton. Detta har underlättat betaltjänstleverantörernas verksamhet avsevärt genom enhetliga regler för tillhandahållandet av betal tjänster och den information som ska lämnas, minskad administrativ börda och sänkta kostnader för betaltjänst leverantörerna.
(3)En välfungerande inre marknad och utvecklingen av en modern, socialt integrerad ekonomi är i allt högre grad beroende av att betaltjänster är tillgängliga för alla. Ny lagstiftning måste i detta avseende vara en del av en smart ekonomisk strategi för unionen, som måste ta faktisk hänsyn till mer utsatta konsumenters behov.
(1) EUT C 51, 22.2.2014, s. 3.
(2) EUT C 341, 21.11.2013, s. 40.
(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 15 april 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 23 juli 2014.
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 5.12.2007, s. 1).
21
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/215 | |
(4)Som Europaparlamentet påpekade i sin resolution av den 4 juli 2012 med rekommendationer till kommissionen om tillgång till grundläggande banktjänster måste det dock göras mer för att förbättra och utveckla den inre marknaden för banktjänster till privatkunder. För närvarande hämmar bristen på insyn i och jämförbarhet hos avgifter samt svårigheterna med att byta betalkonton fortfarande utvecklingen av en fullständigt integrerad mark nad och bidrar till en låg nivå av konkurrens inom banksektorn för privatkunder. Dessa problem måste åtgärdas och höga kvalitetsstandarder måste uppnås.
(5)Dagens förhållanden på den inre marknaden kan avskräcka betaltjänstleverantörer från att utöva sin frihet att etablera sig eller erbjuda tjänster inom unionen på grund av svårigheten att få kunder på en ny marknad. Det krävs ofta en stor investering för att gå in på en ny marknad. En sådan investering kan endast motiveras om leverantören förväntar sig tillräckliga möjligheter och en motsvarande efterfrågan hos konsumenterna. Konsumenternas låga rörlighet när det gäller finansiella tjänster för privatpersoner beror till stor del på bristen på insyn och jämförbarhet när det gäller de avgifter och tjänster som erbjuds och på svårigheter i samband med byte av betalkonton. Dessa faktorer dämpar också efterfrågan. Detta gäller särskilt i gränsöverskridande sammanhang.
(6)Dessutom kan betydande hinder för fullbordandet av den inre marknaden för betalkonton också uppstå genom fragmenteringen av de befintliga nationella regelverken. De nuvarande bestämmelserna på nationell nivå om betalkonton och i synnerhet om jämförbarhet hos avgifter samt byte av betalkonton varierar. När det gäller byten har bristen på enhetliga bindande bestämmelser på unionsnivå lett till varierande praxis och bestämmelser på nationell nivå. Dessa skillnader är ännu mer framträdande när det gäller jämförbarhet hos avgifter där det inte finns några bestämmelser, inte ens självregleringsbestämmelser, på unionsnivå. Om dessa skillnader skulle bli ännu mer betydande i framtiden, eftersom betaltjänstleverantörerna tenderar att anpassa sin praxis efter de nationella mark naderna, skulle detta öka kostnaderna för att bedriva gränsöverskridande verksamhet jämfört med inhemska leverantörers kostnader och på så sätt göra det mindre lockande att bedriva verksamhet på gränsöverskridande basis. Den gränsöverskridande verksamheten på den inre marknaden försvåras också av hindren för att öppna ett betalkonto utomlands. De nuvarande restriktiva kriterierna för rätten att öppna betalkonton kan hindra unions medborgare från att röra sig fritt inom unionen. Om alla konsumenter får tillgång till ett betalkonto kommer de att kunna delta på den inre marknaden och ta del av fördelarna med den inre marknaden.
(7)Eftersom vissa potentiella kunder inte öppnar betalkonton, antingen för att de inte får eller för att inte erbjuds lämpliga produkter, utnyttjas den potentiella efterfrågan på betalkontotjänster i unionen inte fullt ut i dag. Om fler konsumenter deltog på den inre marknaden skulle detta vara en ytterligare motivation för betaltjänstleverantörer att gå in på nya marknader. Att skapa förutsättningar för att ge alla konsumenter tillgång till ett betalkonto är också nödvändigt för att främja deras deltagande på den inre marknaden och ge dem möjlighet att ta del av de fördelar som den inre marknaden har medfört.
(8)Insyn i och jämförbarhet hos avgifter har behandlats på unionsnivå i ett självregleringsinitiativ som bankindustrin lanserat. Det gick dock aldrig att nå en slutlig överenskommelse om det initiativet. När det gäller byten innehåller de gemensamma principer som infördes 2008 av EBIC (European Banking Industry Committee) en mallmekanism för byten mellan betalkonton som erbjuds av banker i samma medlemsstat. Eftersom de inte är bindande har dessa gemensamma principer emellertid inte tillämpats enhetligt inom unionen, och de har inte gett tillfredsställande resultat. Vidare gäller de gemensamma principerna endast byte av betalkonto på nationell nivå och berör inte gränsöverskridande byten. När det slutligen gäller tillgång till ett grundläggande betalkonto uppmanades medlems staterna i kommissionens rekommendation 2011/442/EU (1) att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att se till att den tillämpades senast sex månader efter offentliggörandet. Hittills är det endast ett fåtal medlemsstater som följer de viktigaste principerna i den rekommendationen.
(1) Kommissionens rekommendation 2011/442/EU av den 18 juli 2011 om tillgång till ett grundläggande betalkonto (EUT L 190, 21.7.2011, s. 87).
22
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/216 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
(9)För att stödja en effektiv och problemfri finansiell rörlighet på lång sikt är det mycket viktigt att införa en enhetlig uppsättning regler för att hantera problemet med låg konsumentrörlighet, och i synnerhet att förbättra möjlighe terna att jämföra betalkontotjänster och betalkontoavgifter, och att öka viljan att byta betalkonto, samt undvika diskriminering på grund av bosättningsort av konsumenter som vill öppna och använda ett betalkonto på gräns överskridande basis. Vidare är det mycket viktigt att anta lämpliga åtgärder för att främja kundernas deltagande på marknaden för betalkonton. Dessa åtgärder kommer att göra det mer attraktivt för betaltjänstleverantörer att gå in på den inre marknaden och skapa rättvisa villkor, vilket kommer att leda till ökad konkurrens och effektiv fördelning av resurser på unionens finansiella marknad för privatpersoner, till gagn för såväl företag som kon sumenter. Information som ger insyn i avgifter och bytesmöjligheter kommer tillsammans med rätten till tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner också att göra det lättare för unionsmedborgarna att söka leverantörer i hela unionen, och därmed dra nytta av en fullt fungerande inre marknad för finansiella tjänster till privatpersoner och bidra till den fortsatta utvecklingen av den inre marknaden.
(10)Det är också av avgörande betydelse att se till att detta direktiv inte hämmar innovation på området för finansiella tjänster till privatpersoner. Varje år blir ny teknik tillgänglig, vilket kan göra den nuvarande typen av betalkonton föråldrad, så som mobila banktjänster och värdekort.
(11)Detta direktiv bör inte hindra medlemsstaterna från att behålla eller anta strängare bestämmelser för att skydda konsumenterna, förutsatt att sådana bestämmelser står i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt unions rätten och detta direktiv.
(12)Bestämmelserna i det här direktivet om jämförbarhet hos avgifter och byte av betalkonto bör tillämpas på samtliga betaltjänstleverantörer, enligt definitionen i direktiv 2007/64/EG. Bestämmelserna i det här direktivet om tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner bör tillämpas endast på kreditinstitut. Samtliga bestämmelser i det här direktivet bör gälla betalkonton genom vilka konsumenter kan genomföra följande transaktioner: placera medel, ta ut pengar samt genomföra och ta emot betalningstransaktioner till och från tredje parter, inbegripet genomförandet av betalningar. Till följd av detta bör konton med mer begränsade funktioner exkluderas. Konton som exempelvis sparkonton, kreditkortskonton dit medel vanligtvis betalas in med återbetalningen av en kredit kortsskuld som enda syfte, bolånekonton och konton för elektroniska pengar bör i princip vara uteslutna från tillämpningsområdet för i det här direktivet. Om sådana konton används för dagliga betalningstransaktioner och innehåller alla de funktioner som förtecknas ovan kommer de däremot att omfattas av tillämpningsområdet för det här direktivet. Konton som innehas av företag, även små företag och mikroföretag, ligger utanför direktivets räckvidd, såvida det inte är fråga om ett personligt innehav. Medlemsstater bör kunna välja att utvidga det här direktivets tillämpningsområde till andra betaltjänstleverantörer och andra betalkonton, t.ex. sådana som erbjuder mer begränsade betalningsfunktioner.
(13)Eftersom ett betalkonto med grundläggande funktioner är ett sådant betalkonto som omfattas av detta direktiv, bör bestämmelserna om insyn och byte också tillämpas på sådana konton.
(14)De definitioner som används i detta direktiv bör i största möjliga utsträckning anpassas efter dem som finns i andra unionslagstiftningsakter, särskilt de som ingår i direktiv 2007/64/EG och i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 (1).
(15)Det är mycket viktigt att konsumenter kan förstå avgifterna, så att de kan jämföra erbjudanden från olika betal tjänstleverantörer och fatta välgrundade beslut om vilket betalkonto som är lämpligast för deras behov. Det går inte att jämföra avgifter om betaltjänstleverantörerna använder olika terminologi för samma tjänster och lämnar informationen i olika format. En standardiserad terminologi, tillsammans med riktad avgiftsinformation som presenteras i ett enhetligt format och täcker de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton, kan hjälpa konsumenterna att förstå och jämföra avgifter.
(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (EUT L 94, 30.3.2012, s. 22).
23
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/217 | |
(16)Konsumenterna skulle ha störst nytta av information som är kortfattad, standardiserad och lätt att jämföra mellan olika betaltjänstleverantörer. De verktyg som konsumenterna erbjuds för att jämföra betalkontoerbjudanden skulle inte vara till någon nytta om det tar så lång tid att gå igenom långa listor över avgifter för olika erbjudanden att detta omintetgör fördelen med att kunna välja det bästa erbjudandet. Dessa verktyg bör vara av många olika slag och konsumentundersökningar bör genomföras. I detta skede bör avgiftsterminologin endast vara standardiserad när det gäller de mest representativa begreppen och definitionerna inom medlemsstaterna för att undvika risken för alltför mycket information och underlätta ett snabbt genomförande.
(17)Medlemsstaterna bör fastställa avgiftsterminologin och därvid ta hänsyn till de lokala marknadernas särskilda egenskaper. För att betraktas som representativa bör tjänsterna omfattas av avgifter hos minst ett kreditinstitut i en medlemsstat. När tjänsterna är gemensamma för en majoritet av medlemsstaterna bör även den terminologi som används för att definiera dessa tjänster standardiseras på unionsnivå för att möjliggöra bättre jämförelser av betalkontoerbjudanden i hela unionen. För att säkerställa en tillräcklig grad av överensstämmelse mellan de nationella förteckningarna bör Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA) inrättad ge nom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (1) utfärda riktlinjer för att hjälpa medlems staterna att identifiera de tjänster som oftast används och som medför de högsta kostnaderna för konsumenterna på nationell nivå. Därför bör medlemsstaterna senast den 18 december 2014 för kommissionen och EBA ange vilka myndigheter de riktlinjerna bör riktas till.
(18)När medlemsstaterna har upprättat en preliminär förteckning över de mest representativa tjänster som omfattas av en avgift på nationell nivå, tillsammans med begrepp och definitioner, bör EBA granska dem för att med hjälp av förslag till tekniska standarder för tillsyn fastställa vilka tjänster som är gemensamma för majoriteten av medlems staterna och föreslå begrepp och definitioner på unionsnivå för dessa på unionens institutioners samtliga officiella språk. EBA bör se till att det inte används mer än en term för varje tjänst på något av medlemsstaternas officiella språk som också är ett av unionens institutioners officiella språk. Detta innebär att olika medlemsstater, som har ett av unionens institutioners officiella språk gemensamt, kan använda olika termer för samma tjänst, och därmed beakta nationella variationer. Medlemsstaterna bör därefter införliva tillämpliga unionstermer i sina preliminära förteckningar och offentliggöra sina slutliga förteckningar baserade på detta.
(19)För att hjälpa konsumenterna att enkelt jämföra betalkontoavgifter på hela den inre marknaden bör betaltjänst leverantörer ge konsumenterna ett dokument med avgiftsinformation som anger avgifterna för alla tjänster i förteckningen över de mest representativa betalkontotjänsterna på nationell nivå. I dokumentet med avgiftsinfor mation bör, när detta är tillämpligt, endast de standardiserade begrepp och definitioner som fastställts på unions nivå användas. Detta skulle också bidra till att skapa rättvisa villkor mellan betaltjänstleverantörer som konkurrerar på marknaden för betalkonton. Dokumentet med avgiftsinformation bör inte omfatta några andra avgifter. Om en betaltjänstleverantör inte erbjuder en tjänst som ingår i förteckningen över de mest representativa betalkontotjäns terna bör detta anges exempelvis genom att tjänsten markeras med ”erbjuds inte” eller ”ej tillämplig”. Medlems staterna bör kunna kräva att väsentliga indikatorer som t.ex. en heltäckande kostnadsindikator där den övergri pande årliga kostnaden för betalkontot summeras för konsumenterna ska tillhandahållas tillsammans med doku mentet med avgiftsinformation. För att göra det lättare för konsumenterna att förstå vilka avgifter de måste betala för sitt betalkonto ska de ges tillgång till en tydlig,
(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns myndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).
24
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/218 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
Detta ska inte påverka tillämpningen av de bestämmelser om kontokrediter som framgår av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG (1). Efterhandsinformation bör lämnas i ett särskilt dokument benämnt avgifts redovisning. Det bör ge en överblick över upplupen ränta och samtliga avgifter som har tagits ut i samband med användning av betalkontot så att konsumenten kan förstå vad de avser och bedöma behovet av att ändra konsumtionsmönster eller byta leverantör. Denna fördel skulle maximeras genom information i efterhand om avgifterna där de mest representativa tjänsterna presenteras i samma ordning som i förhandsinformationen om avgifterna.
(20)För att tillgodose konsumenternas behov måste det ses till att informationen om avgifter för betalkonton är korrekt, tydlig och jämförbar. EBA bör därför, efter samråd med nationella myndigheter och efter det att en konsumentundersökning har utförts, utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande i syfte att fastställa ett standardiserat presentationsformat för dokumentet med avgiftsinformation och avgiftsredovisningen och de gemensamma symbolerna, för att säkerställa att dessa är begripliga och jämförbara för konsumenterna. Alla dokument med avgiftsinformation och avgiftsredovisning bör upprättas i samma format och med samma dis position i varje medlemsstat, så att konsumenterna kan jämföra de båda dokumenten och så att informationen blir så begriplig och användbar som möjligt. Dokumentet med avgiftsinformation och avgiftsredovisning bör vara lätta att särskilja från andra meddelanden. När de formaten utarbetas bör EBA också beakta att medlemsstaterna kan välja att tillhandahålla dokumentet med avgiftsinformation och avgiftsredovisningen tillsammans med sådan infor mation som krävs enligt andra unionslagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter om betalkonton och tillhörande tjänster.
(21)För att se till att gällande unionsterminologi används konsekvent i hela unionen bör medlemsstaterna införa en skyldighet för betaltjänstleverantörer att i sin kommunikation med konsumenterna, däribland i dokumentet med avgiftsinformation och i avgiftsredovisningen, använda den gällande unionsterminologin tillsammans med den övriga nationella standardiserade terminologi som fastställs i den slutliga förteckningen. Betaltjänstleverantörer bör få använda namn på varumärken i avtalsinformation, kommersiell information och marknadsföringsinfor mation till konsumenter, förutsatt att de tydligt anger det motsvarande standardiserade begrepp som är tillämpligt. Om de väljer att använda namn på varumärken i dokumentet med avgiftsinformation eller i avgiftsredovisningen bör detta ske utöver användningen av de standardiserade termerna vilka fungerar som en sekundär beteckning, genom att t.ex. vara skrivet inom parentes eller med mindre bokstäver.
(22)Jämförelsewebbplatser som är fristående är ett effektivt verktyg för konsumenterna när det gäller att bedöma olika betalkontoerbjudandens fördelar på ett enda ställe. Sådana webbplatser kan erbjuda en bra avvägning mellan behovet av tydlig och kortfattad information och behovet av att den är fullständig och uttömmande genom att ge användarna möjlighet att få mer detaljerad information när detta är av intresse för dem. För att ge en representativ översikt bör de syfta till att omfatta så många olika sorters erbjudanden som möjligt, samtidigt som de också täcker en betydande del av marknaden. De kan också minska sökningskostnaderna, eftersom konsumenterna inte behöver samla in information separat från de olika betaltjänstleverantörerna. Det är mycket viktigt att den information som lämnas på dessa webbplatser är tillförlitlig, objektiv och transparent samt att konsumenterna informeras om att dessa webbplatser finns tillgängliga. Medlemsstaterna bör i detta avseende informera allmänheten om dessa webbplatser.
(23)För att få opartisk information om avgifter och räntesatser som tillämpas gällande betalkonton bör konsumenterna kunna gå in på för allmänheten tillgängliga jämförelsewebbplatser vars verksamhet är fristående från betaltjänst leverantörer, vilket betyder att ingen betaltjänstleverantör får gynnas på andras bekostnad i sökresultaten. Därför bör medlemsstaterna se till att konsumenterna har fri tillgång till minst en sådan webbplats inom deras respektive territorier. Dessa webbplatser får drivas av de behöriga myndigheterna eller för deras räkning, av andra offentliga myndigheter och/eller av privata aktörer. Behovet av en funktion för jämförelse av avgifter knutna till betalkonton kan också tillgodoses genom befintliga webbplatser där en omfattande uppsättning finansiella eller
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).
25
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/219 | |
urval av betalkonton som täcker en betydande del av marknaden. Medlemsstaterna bör kunna bestämma hur ofta den information som konsumenterna ges på jämförelsewebbplatser ska revideras och uppdateras, med beaktande av hur ofta betaltjänstleverantörer vanligtvis uppdaterar sin avgiftsinformation. Medlemsstaterna bör också fastställa vad som utgör ett brett urval av betalkonton som täcker en betydande del av marknaden genom att bedöma t.ex. hur många betaltjänstleverantörer det finns och därmed huruvida en enkel majoritet eller mindre skulle vara tillräckligt och/eller marknadsandel och/eller geografisk belägenhet. På en jämförelsewebbplats bör avgifterna för tjänster som ingår i förteckningen över de mest representativa betalkontotjänsterna jämföras, med användande av integrerad unionsterminologi.
Det är lämpligt att medlemsstaterna bör kunna kräva att sådana webbplatser innehåller jämförelser av annan information, t.ex. information om bestämningsfaktorer för nivån på de tjänster betaltjänstleverantörer tillhanda håller, så som antalet filialer eller uttagsautomater och deras belägenhet. Om det bara finns en webbplats i en medlemsstat och den webbplatsen slutar att fungera eller inte längre uppfyller kvalitetskriterierna bör medlems staten se till att konsumenterna inom rimlig tid får tillgång till en annan jämförelsewebbplats på nationell nivå.
(24)Betaltjänstleverantörer brukar erbjuda ett betalkonto inom ramen för ett paket med andra produkter eller tjänster än de som är knutna till ett betalkonto, så som försäkringsprodukter eller finansiell rådgivning. Det kan vara ett sätt för betaltjänstleverantörerna att diversifiera sitt utbud och konkurrera med varandra och kan i slutändan främja konsumenterna. Kommissionens undersökning av kopplingsförbehåll i den finansiella sektorn från 2009, samt åtföljande samråd och klagomål från konsumenter, har visat att betaltjänstleverantörer kan erbjuda betalkonton i paket med produkter som konsumenterna inte har efterfrågat som inte är nödvändiga för betalkonton, såsom hemförsäkring. Det har också konstaterats att de förfarandena kan minska insynen i och jämförbarheten hos priserna, begränsa konsumenternas köpalternativ och hämma deras rörlighet. Därför bör medlemsstaterna se till att konsumenterna, när betaltjänstleverantörer erbjuder betalkonton i paket, får information om huruvida det är möjligt att köpa betalkontot separat och att de i så fall tillhandahålls separat information om de gällande kostnader och avgifter som är knutna till var och en av de övriga produkter eller tjänster som kan köpas separat.
(25)Processen för byte av betalkonton bör harmoniseras i hela unionen. Befintliga åtgärder på nationell nivå är extremt varierade för närvarande och ger inga garantier för att nivån av konsumentskydd är tillräcklig i alla medlemsstater. Införandet av lagstiftningsåtgärder i varje medlemsstat för fastställande av de viktigaste principer betaltjänstleve rantörer som tillhandahåller en sådan tjänst måste följa skulle förbättra den inre marknadens funktion för både konsumenter och betaltjänstleverantörer. Å ena sidan skulle det garantera lika villkor för konsumenter som kanske är intresserade av att öppna ett betalkonto i en annan medlemsstat, eftersom det skulle säkerställa att en mot svarande nivå av skydd erbjuds. Å andra sidan skulle det minska skillnaderna mellan de lagstiftningsåtgärder som redan har införts på nationell nivå och skulle därför begränsa den administrativa bördan för betaltjänstleverantörer som avser att erbjuda sina tjänster på gränsöverskridande basis. Som följd skulle åtgärderna för byte underlätta tillhandahållandet av tjänster med anknytning till betalkonton inom den inre marknaden.
(26)Byte bör inte inbegripa något avtalsbyte från den överförande betaltjänstleverantören till den mottagande betal tjänstleverantören.
(27)Konsumenterna kommer att ha ett incitament att byta betalkonto endast om processen inte är alltför administrativt och finansiellt betungande. Därför bör betaltjänstleverantörer erbjuda konsumenterna ett tydligt, snabbt och säkert förfarande för byte av betalkonto, inbegripet betalkonton med grundläggande funktioner. Ett sådant förfarande bör garanteras när konsumenter vill byta från en betaltjänstleverantör till en annan och också när konsumenter vill byta mellan olika betalkonton hos samma betaltjänstleverantör. Detta skulle göra att konsumenterna kan dra nytta av de mest fördelaktiga erbjudandena på marknaden och lätt byta från sitt befintliga betalkonto till andra, som eventuellt passar bättre, oavsett om detta sker hos samma betaltjänstleverantör eller mellan olika betaltjänstleve rantörer. Om betaltjänstleverantörer tar ut avgifter i samband med bytestjänsten bör dessa vara rimliga samt anpassade efter betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.
26
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/220 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
(28)Medlemsstaterna bör, när det gäller byten där båda betaltjänstleverantörerna är etablerade på deras territorium, kunna fastställa eller bibehålla arrangemang som avviker från dem som fastställs i detta direktiv om detta klart och tydligt ligger i konsumentens intresse.
(29)Bytesprocessen bör vara så okomplicerad som möjligt för konsumenten. Därför bör medlemsstaterna se till att det är den mottagande betaltjänstleverantören som har ansvar för att inleda och förvalta processen för konsumentens räkning. Medlemsstaterna bör kunna använda ytterligare medel, t.ex. en teknisk lösning, när bytestjänsten fastställs. Sådana ytterligare medel får överskrida kraven i detta direktiv, t.ex. får bytestjänsten tillhandahållas inom en kortare tidsram eller betaltjänstleverantörer kan bli tvungna att på konsumentens begäran säkerställa en automatisk eller manuell översändning av betalningar som mottagits på det tidigare betalkontot till det nya betalkontot under en fastställd begränsad period från och med erhållandet av tillståndet att byta. Sådana ytterligare medel får också användas av betaltjänstleverantörer på frivillig grund även om det inte krävs av någon medlemsstat.
(30)Konsumenterna bör kunna be den mottagande betaltjänstleverantören att genomföra bytet för alla eller delar av inkommande betalningar, stående överföringar och autogireringsmedgivanden, helst vid ett enda möte med den mottagande betaltjänstleverantören. Därför bör konsumenterna kunna underteckna ett tillstånd där de samtycker till vart och ett av de ovannämnda uppdragen. Medlemsstaterna kan kräva att konsumentens tillstånd avges skriftligt, men kan också välja att godta likvärdiga medel när detta är lämpligt, t.ex. när ett automatiskt system för byte har införts. Innan konsumenten ger sitt tillstånd bör denne informeras om alla steg i det förfarande som krävs för att genomföra bytet. Tillståndet kan t.ex. inbegripa alla uppdrag som utgör en del av bytestjänsten och göra det möjligt för konsumenten att välja bara några av dessa uppdrag.
(31)Den överförande betaltjänstleverantören måste samarbeta för att bytet ska kunna genomföras. Den överförande betaltjänstleverantören bör ge den mottagande betaltjänstleverantören all information som är nödvändig för att lägga in betalningarna i det andra betalkontot. Informationen bör dock inte överskrida vad som krävs för att genomföra bytet.
(32)För att underlätta öppnandet av gränsöverskridande konton bör konsumenterna kunna begära att den nya betal tjänstleverantören för det nya betalkontot upprättar alla eller delar av stående överföringar, godkänner autogire ringar från och med den dag som konsumenten har angivit samt ger konsumenten information med närmare uppgifter om det nya betalkontot, helst vid ett enda möte med den nya betaltjänstleverantören.
(33)Konsumenterna bör inte bli föremål för ekonomiska förluster, inbegripet avgifter och ränta, orsakade av misstag som begåtts av någon av de betaltjänstleverantörer som är inblandande i bytet. Framför allt ska konsumenterna inte behöva bära någon ekonomisk förlust som härstammar från betalningen av extraavgifter, ränta eller andra avgifter, böter, straffavgifter eller någon annan typ av finansiell skada orsakad av försening i utförandet av betal ningen.
(34)Medlemsstaterna bör garantera att konsumenter som har för avsikt att öppna ett betalkonto inte diskrimineras på grund av sin nationalitet eller bosättningsort. Samtidigt som det är viktigt att kreditinstitut förvissar sig om att deras kunder inte utnyttjar det finansiella systemet för olagliga ändamål som bedrägeri, penningtvätt eller finan siering av terrorism, bör de inte införa hinder för konsumenter som vill ta del av fördelarna med den inre marknaden genom att öppna och använda betalkonton på gränsöverskridande basis. Därför bör inte bestämmel serna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG (1) användas som en förevändning för att avvisa kunder som är kommersiellt mindre attraktiva.
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 25.11.2005, s. 15).
27
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/221 | |
(35)Konsumenter som är lagligen bosatta i unionen bör inte diskrimineras på grund av sin nationalitet eller bosätt ningsort eller av något annat av de skäl som anges i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), när de ansöker om eller använder ett betalkonto i unionen. Medlemsstaterna bör dessutom säkerställa tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner, oavsett konsumentens ekono miska omständigheter, så som deras anställning, inkomstnivå, kredithistoria eller personliga konkurs.
(36)Konsumenter som är lagligen bosatta i unionen, och som inte har ett betalkonto i en viss medlemsstat, bör ha rätt att öppna och nyttja ett betalkonto med grundläggande funktioner i den medlemsstaten. Begreppet ”lagligen bosatt i unionen” bör omfatta såväl unionsmedborgare som tredjelandsmedborgare som redan har vissa rättigheter genom olika unionsakter, t.ex. rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (1), rådets direktiv 2003/109/EG (2), rådets förordning (EG) nr 859/2003 (3) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG (4). Det bör även omfatta personer som söker asyl inom ramen för Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och protokollet av den 31 januari 1967 och andra relevanta internationella fördrag. Dessutom bör medlems staterna kunna låta begreppet ”lagligen bosatt i unionen” omfatta även andra tredjelandsmedborgare inom det egna territoriet.
(37)Medlemsstaterna bör, med full respekt för de grundläggande friheter som garanteras genom fördragen, kunna kräva att konsumenter som vill öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner på deras territorium visar att de har ett genuint intresse av att göra detta. Utan att det påverkar tillämpningen av de krav som antagits i enlighet med direktiv 2005/60/EG för att förhindra penningtvätt, bör fysisk närvaro i kreditinstitutens lokaler inte krävas för att ett sådant genuint intresse ska ha visats.
(38)Medlemsstaterna bör se till att antalet kreditinstitut som erbjuder betalkonton med grundläggande funktioner är tillräckligt högt för att säkerställa att alla konsumenter kan omfattas, för att undvika all slags diskriminering av dem och för att undvika snedvridning av konkurrensen. Vid fastställandet av det antal kreditinstitut som är tillräckligt högt bör de faktorer som ska tas i beaktande omfatta täckningen för nätverket av kreditinstitut, storleken på medlemsstatens territorium, spridningen av konsumenter över territoriet, kreditinstitutens marknads andelar och huruvida betalkonton med grundläggande funktioner endast utgör en liten del av de betalkonton som tillhandahålls av ett kreditinstitut. Betalkonton med grundläggande funktioner bör i princip erbjudas av så många kreditinstitut som möjligt, i syfte att garantera att konsumenterna kan öppna sådana konton i ett kreditinstituts lokaler som ligger inom nära räckhåll från deras bostad, att konsumenter inte på något sätt diskrimineras när de använder sådana konton samt att de kan använda dem på ett effektivt sätt. Medlemsstaterna bör framför allt se till att det inte förekommer någon synlig diskriminering genom t.ex. ett kort som ser annorlunda ut eller genom ett annorlunda konto- eller kortnummer. Det bör dock vara möjligt för en medlemsstat att förutse att betalkonton med grundläggande funktioner erbjuds av ett lägre antal kreditinstitut men detta bör motiveras på grundval av att dessa kreditinstitut t.ex. är representerade med så stor spridning över denna medlemsstats territorium att de kan betjäna samtliga konsumenter utan att dessa tvingas resa alltför långt från sina hem för att nå dem. Dessutom bör konsumenter som använder betalkonton med grundläggande funktioner inte stigmatiseras på något sätt, och det målet kan lättare nås om ett högre antal kreditinstitut utses.
(39)Medlemsstaterna bör kunna införa mekanismer för att konsumenter utan fast adress, asylsökande och konsumenter som inte beviljas uppehållstillstånd men vilkas avvisning av juridiska eller faktiska skäl inte är möjlig ska få hjälp att till fullo dra nytta av detta direktiv.
(1) Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egen företagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2).
(2) Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 23.1.2004, s. 44).
(3) Rådets förordning (EG) nr 859/2003 av den 14 maj 2003 om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/72 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser (EUT L 124, 20.5.2003, s. 1).
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 30.4.2004, s. 77).
28
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/222 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
(40)Medlemsstaterna bör, om de tillåter kreditinstitut att på konsumentens begäran tillhandahålla en kontokredit kopplad till ett betalkonto med grundläggande funktioner, kunna fastställa ett högsta belopp och en längsta varaktighet för alla sådana kontokrediter. Medlemsstaterna bör också se till att konsumenterna informeras om alla sådana avgifter på ett öppet sätt. Slutligen bör kreditinstituten följa direktiv 2008/48/EG när de erbjuder kontokredit i samband med ett betalkonto med grundläggande funktioner.
(41)För att användare av betalkonton med grundläggande funktioner ska få lämplig service bör medlemsstaterna kräva att kreditinstitut ser till att den berörda personalen har lämplig utbildning och att eventuella intressekonflikter inte påverkar kunderna negativt.
(42)Medlemsstaterna bör ha rätt att tillåta att kreditinstitut vägrar att öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner för konsumenter som redan har ett aktivt och minst likvärdigt betalkonto i samma medlemsstat. För att kontrollera om en konsument redan har ett betalkonto eller ej bör kreditinstitut kunna förlita sig på en försäkran på heder och samvete från konsumenten.
(43)Medlemsstaterna bör se till att kreditinstituten behandlar ansökningar om ett betalkonto med grundläggande funktioner inom de tidsfrister som fastställs i detta direktiv, och att kreditinstituten vid avslag informerar kon sumenten om de särskilda skälen till att ansökan har avslagits, såvida inte detta skulle skada nationell säkerhet, allmän ordning eller direktiv 2005/60/EG.
(44)Konsumenterna bör garanteras tillgång till en rad grundläggande betaltjänster. Bland de tjänster som är knutna till ett betalkonto med grundläggande funktioner bör det ingå en möjlighet att placera medel och ta ut kontanter. Konsumenterna bör kunna göra viktiga betalningstransaktioner som att ta emot lön eller förmåner, betala räk ningar eller skatt och köpa varor eller tjänster, även genom autogirering, betalningar och debetkort. Dessa tjänster bör göra det möjligt att köpa varor och tjänster online och bör ge konsumenterna möjlighet att lägga upp betalningsuppdrag via kreditinstitutets tjänster online, om sådana finns. Ett betalkonto med grundläggande funk tioner bör dock inte vara begränsat till användning online, eftersom detta skulle innebära ett hinder för kon sumenter som saknar tillgång till internet. Medlemsstaterna bör se till att det för tjänster i samband med öppnande, användande och avslutande av ett betalkonto, liksom placering av medel och uttag av kontanter samt utförande av betalningstransaktioner med debetkort, med undantag för kreditkort, inte finns några gränser för antalet opera tioner som kommer att göras tillgängliga för konsumenten inom ramen för de särskilda prissättningsreglerna i detta direktiv. När det gäller genomförandet av betalningar och autogireringar, samt transaktioner som görs genom ett kreditkort som är kopplat till det betalkontot med grundläggande funktioner, bör medlemsstaterna ha möjlighet att fastställa ett minsta antal operationer som konsumenten kommer att tillhandahållas inom ramen för de sär skilda prissättningsreglerna i detta direktiv, förutsatt att de tjänster som operationerna hänger samman med är för konsumentens personliga bruk. När medlemsstaterna fastställer vad som ska betraktas som personligt bruk bör de ta hänsyn till befintligt konsumentbeteende och gängse kommersiell praxis. De avgifter som tas ut för operationer utöver det minsta antalet operationer bör aldrig vara högre än kreditinstitutets gängse prissättning.
(45)Vid identifieringen av de tjänster som ska erbjudas tillsammans med ett betalkonto med grundläggande funktioner samt det minsta antal operationer som ska ingå, bör nationella särdrag beaktas. Framför allt får vissa tjänster anses väsentliga för att säkerställa att ett betalkonto utnyttjas i full utsträckning i en viss medlemsstat, på grund den utbredda användningen av dessa tjänster på nationell nivå. Det är till exempel fortfarande mycket vanligt att konsumenterna använder checkar i vissa medlemsstater, medan det betalningssättet används mycket sällan i andra medlemsstater. Detta direktiv bör därför låta medlemsstaterna fastställa vilka tilläggstjänster som anses väsentliga på nationell nivå och bör tillhandahållas tillsammans med ett betalkonto med grundläggande funktioner i den berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna bör också se till att de avgifter som tas ut av kreditinstitut för sådana tilläggstjänster i samband med ett betalkonto med grundläggande funktioner är rimliga.
29
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/223 | |
(46)För att se till att så många konsumenter som möjligt har tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner bör dessa konton erbjudas kostnadsfritt eller till en rimlig avgift. För att uppmuntra utsatta konsumenter utan bankkonto att delta på bankmarknaden för privatpersoner bör medlemsstaterna kunna föreskriva att dessa kon sumenter ska erbjudas betalkonton med grundläggande funktioner till särskilt förmånliga villkor, t.ex. avgiftsfritt. Det bör stå medlemsstaterna fritt att ange vilken mekanism som ska användas för att identifiera konsumenter som kan gynnas av betalkonton med grundläggande funktioner till förmånligare villkor, förutsatt att mekanismen säkerställer att utsatta konsumenter kan få tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner. Under alla omständigheter bör en sådan strategi aldrig påverka rätten för alla konsumenter, inbegripet
(47)Kreditinstitut bör endast under särskilda omständigheter vägra att öppna eller häva ett avtal om betalkonto med grundläggande funktioner, t.ex. bristande efterlevnad av lagstiftning om penningtvätt och finansiering av terrorism eller om förebyggande och utredning av brott. Även i dessa fall är ett avslag endast motiverat om konsumenten inte uppfyller den lagstiftningen och inte för att förfarandet för att kontrollera att lagstiftningen följs är alltför betungande eller dyrt. Det kan dock finnas fall då en konsument missbrukar sin rätt att öppna och använda ett betalkonto med grundläggande funktioner. En medlemsstat bör exempelvis kunna tillåta att kreditinstitut vidtar åtgärder mot en konsument som har begått ett brott, såsom omfattande bedrägeri mot ett kreditinstitut, i syfte att undvika att sådana händelser inträffar igen. Sådana åtgärder får omfatta t.ex. begränsning av tillgången för den konsumenten till ett betalkonto med grundläggande funktioner under en viss tidsperiod. Därutöver kan det före komma fall där ett tidigare avslag på ansökan om betalkonto kan vara nödvändigt för att identifiera konsumenter som kan gynnas av ett betalkonto med grundläggande funktioner på förmånligare villkor. I ett sådant fall bör kreditinstitutet informera konsumenten om att han eller hon kan utnyttja en särskild mekanism ifall denne får avslag på en ansökan om ett betalkonto för vilken en avgift tas ut i enlighet med detta direktiv för att få tillgång till ett avgiftsfritt betalkonto med grundläggande funktioner. Fall av båda dessa slag bör emellertid vara begränsade, tydligt angivna och baserade på exakt fastställda bestämmelser i nationell rätt. Medlemsstaterna bör, när de identifierar ytterligare fall där kreditinstitut kan vägra att erbjuda betalkonton till konsumenter, även bland annat kunna inkludera skäl som avser allmän ordning eller säkerhet.
(48)Medlemsstaterna och kreditinstituten bör ge konsumenterna tydlig och begriplig information om rätten till att öppna och använda ett betalkonto med grundläggande funktioner. Medlemsstaterna bör se till att kommunika tionsåtgärderna är välriktade och framför allt att de når ut till utsatta och rörliga konsumenter och konsumenter utan bankkonto. Kreditinstituten bör aktivt ge konsumenterna tillgång till lättillgänglig information och lämplig hjälp rörande de särskilda funktioner som är knutna till det betalkonto med grundläggande funktioner som erbjuds, åtföljande avgifter och nyttjandevillkoren för det, samt vilka steg konsumenten bör ta för att utöva sin rätt att öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner. Konsumenterna bör särskilt informeras om att det inte är obligatoriskt att köpa tilläggstjänster för att få tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner.
(49)Medlemsstaterna bör främja stöd till utbildning av de mest utsatta konsumenterna genom att ge dem vägledning och hjälp till en ansvarsfull förvaltning av deras ekonomi. Information bör även ges om den vägledning som konsumentorganisationer och nationella myndigheter kan ge konsumenter. Dessutom bör medlemsstaterna främja initiativ hos kreditinstituten som syftar till att kombinera tillhandahållandet av betalkonton med grundläggande funktioner med en oberoende finansiell utbildning.
(50)För att underlätta för betaltjänstleverantörer att tillhandahålla sina tjänster över nationsgränser bör med hänsyn till samarbete, informationsutbyte och tvistlösning mellan behöriga myndigheter de behöriga myndigheter som svarar för verkställandet av detta direktiv vara de myndigheter som agerar under överinseende av EBA enligt Europapar lamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 eller andra nationella myndigheter under förutsättning att de samarbetar med de myndigheter som agerar under överinseende av EBA vid utförandet av sina uppgifter enligt detta direktiv.
30
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/224 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
(51)Medlemsstaterna bör utse behöriga myndigheter med befogenhet att se till att detta direktiv verkställs och säker ställa att de har utredningsbefogenheter och befogenheter för kontroll av efterlevnad samt tillräckliga resurser så att de kan fullgöra sitt uppdrag. Behöriga myndigheter skulle, när det gäller vissa aspekter av detta direktiv, kunna agera genom ansökan till domstolar som är behöriga att fatta ett rättsligt beslut, inbegripet, när så är lämpligt, genom överklagande. Detta skulle kunna möjliggöra för medlemsstaterna att, särskilt om detta direktivs bestäm melser införlivas med civilrätten, överlåta verkställandet av de bestämmelserna på relevanta organ och domstolarna. Medlemsstaterna bör kunna utnämna olika behöriga myndigheter för att verkställa de många olika skyldigheter som fastställts i detta direktiv. Till exempel skulle medlemsstaterna för vissa bestämmelser kunna utse behöriga myndigheter med ansvar för kontrollen av efterlevnad av konsumentskyddsbestämmelser och för andra besluta att utse tillsynsmyndigheter. Möjligheten att utse olika behöriga myndigheter bör inte påverka kraven på löpande tillsyn och samarbete mellan de behöriga myndigheterna, enligt detta direktiv.
(52)Konsumenterna bör ha tillgång till ändamålsenliga och effektiva förfaranden för alternativ tvistlösning för tvister som kan uppstå till följd av de rättigheter och skyldigheter som införs genom detta direktiv. Denna tillgång säkerställs redan genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU (1) i fråga om berörda avtalstvister. Konsumenterna bör emellertid också ha tillgång till förfaranden för alternativ tvistlösning för tvister som uppstår innan ett avtal ingås i fråga om de rättigheter och skyldigheter som införs genom det här direktivet, t.ex. när de vägras tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner. I det här direktivet föreskrivs därför att kon sumenterna bör ha tillgång till förfaranden för alternativ tvistlösning för tvister i fråga om rättigheter och skyldigheter som införs genom det här direktivet, utan att åtskillnad görs mellan avtalstvister och tvister som uppstår innan ett avtal ingås. Sådana förfaranden för alternativ tvistlösning och de enheter som erbjuder dessa bör uppfylla de kvalitetskrav som fastställs genom direktiv 2013/11/EU. För att det här direktivet ska kunna följas krävs behandling av konsumenternas personuppgifter. Denna behandling regleras av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (2). Det här direktivet bör alltså följa de bestämmelser som fastställs i direktiv 95/46/EG.
(53)Medlemsstaterna bör en gång vartannat år och för första gången inom fyra år från och med ikraftträdandet av detta direktiv samla in tillförlitlig årlig statistik över hur de åtgärder som införs genom detta direktiv fungerar. De bör använda alla relevanta informationskällor och överlämna den informationen till kommissionen. Kommissionen bör lämna en rapport på grundval av den information som mottagits från medlemsstaterna, första gången efter fyra år från ikraftträdandet av detta direktiv och därefter vartannat år.
(54)En översyn av detta direktiv bör göras fem år efter dess ikraftträdande för att ta hänsyn till utvecklingen på marknaden, t.ex. utveckling av nya typer av betalkonton och betaltjänster, och till utvecklingen inom andra områden av unionsrätten och medlemsstaternas erfarenheter. Rapporten som grundas på översynen bör innehålla en förteckning över de överträdelseförfaranden som kommissionen har inlett gällande detta direktiv. Den bör också innehålla en bedömning av de genomsnittliga avgiftsnivåerna i medlemsstaterna för betalkonton som omfattas av detta direktiv, huruvida de införda åtgärderna har förbättrat konsumenternas förståelse av avgifter för betalkonton, jämförbarhet hos betalkonton och hur lätt det är att byta betalkonton samt antalet kontoinnehavare som har bytt betalkonto efter införlivandet av detta direktiv.
Den bör också innehålla en analys av antalet leverantörer som erbjuder betalkonton med grundläggande funktioner och antalet sådana konton som har öppnats, däribland av konsumenter som tidigare inte hade något bankkonto, exempel på bästa praxis i medlemsstaterna när det gäller att minska antalet konsumenter som inte får tillgång till betaltjänster samt de genomsnittliga årsavgifter som tas ut för betalkonton med grundläggande funktioner. Den bör också innehålla en bedömning av kostnader och fördelar med unionsomfattande portabilitet för betalkonton och möjligheten att skapa ramar för att säkerställa automatisk omdirigering av betalningar från ett betalkonto till ett annat inom samma medlemsstat i kombination med automatiska meddelanden till betalningsmottagare eller betalare när deras överföringar omdirigeras och av en utvidgning av bytestjänsterna till fall där de mottagande och
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 18.6.2013, s. 63).
(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31).
31
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/225 | |
överförande betaltjänstleverantörerna är etablerade i olika medlemsstater. Den bör också innehålla en bedömning av befintliga åtgärders effektivitet och behovet av ytterligare åtgärder för att öka den ekonomiska integrationen och för att bistå utsatta samhällsmedlemmar i samband med överskuldsättning. Vid översynen bör det också göras en bedömning av huruvida bestämmelserna om den information som ska lämnas av betaltjänstleverantörerna när de erbjuder produktpaket är tillräcklig eller om det krävs ytterligare åtgärder. Den bör också innehålla en bedömning av behovet av ytterligare åtgärder när det gäller jämförelsewebbplatser och behovet av ackreditering av jämförelse webbplatser. Kommissionen bör överlämna den rapporten till Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljt av lagstiftningsförslag.
(55)Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan i enlighet med artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen
(56)Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att förbättra insyn i och jämförbarhet hos avgifter som avser betal konton, byte av betalkonto och tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner, inte i tillräcklig utsträck ning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av behovet av att övervinna marknadsfragmentering och säkerställa rättvisa villkor i unionen, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i
(57)I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument av den 28 september 2011 (1) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.
(58)Europeiska datatillsynsmannen har hörts.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1.I detta direktiv fastställs bestämmelser om insyn i och jämförbarhet hos de avgifter som tas ut av konsumenter för betalkonton som de innehar i unionen, regler för byte av betalkonto inom en medlemsstat och regler för att förenkla öppnande av betalkonton över nationsgränserna för konsumenterna.
2.I detta direktiv fastställs också en ram för de regler och villkor som medlemsstaterna ska använda för att garantera konsumenternas rätt att öppna och använda betalkonton med grundläggande funktioner i unionen.
3.Kapitel II och III gäller betaltjänstleverantörer.
4.Kapitel IV gäller kreditinstitut.
Medlemsstaterna får besluta att kapitel IV ska tillämpas på andra betaltjänstleverantörer än kreditinstitut.
(1) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.
32
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/226 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
5.Medlemsstaterna får besluta att de enheter som avses i artikel 2.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (1) inte ska omfattas av tillämpningen av hela eller delar av detta direktiv.
6.Detta direktiv tillämpas på betalkonton där konsumenter åtminstone ska kunna
a)placera medel på ett betalkonto,
b)ta ut kontanter från ett betalkonto,
c)utföra och ta emot betalningstransaktioner, inklusive betalningar till och från tredje part.
Medlemsstaterna får besluta att tillämpningen av hela eller delar av detta direktiv ska omfatta andra betalkonton än de som avses i första stycket.
7.Öppnande och nyttjande av ett betalkonto med grundläggande funktioner enligt detta direktiv ska ske i över ensstämmelse med direktiv 2005/60/EG.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv avses med
1.konsument: en fysisk person som handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke,
2.lagligen bosatt i unionen: en fysisk person som har rätt att vistas i en medlemsstat i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt, inbegripet personer utan fast adress och personer som söker asyl inom ramen för Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, protokollet till denna av den 31 januari 1967 och andra relevanta internationella fördrag,
3.betalkonto: ett konto i en eller flera konsumenters namn och som används för att utföra betalningstransaktioner,
4.betaltjänst: en betaltjänst enligt definitionen i artikel 4.3 i direktiv 2007/64/EG,
5.betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid överföring av medel mellan betalkonton i unionen, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmotta garen,
6.tjänster som är knutna till betalkontot: alla tjänster med anknytning till öppnandet, användandet och avslutandet av ett betalkonto, däribland betaltjänster och betalningstransaktioner som omfattas av artikel 3 g i direktiv 2007/64/EG samt kontokrediter och överskridande,
7.betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör enligt definitionen i artikel 4.9 i direktiv 2007/64/EG,
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).
33
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/227 | |
8.kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (1),
9.betalningsinstrument: ett betalningsinstrument enligt definitionen i artikel 4.23 i direktiv 2007/64/EG,
10.överförande betaltjänstleverantör: den betaltjänstleverantör från vilken den information som krävs för att utföra bytet överförs,
11.mottagande betaltjänstleverantör: den betaltjänstleverantör till vilken den information som krävs för att utföra bytet överförs,
12.betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,
13.betalare: en fysisk eller juridisk person som är innehavare av ett betalkonto och som godkänner ett betalningsuppdrag från detta betalkonto eller, om det inte finns något sådant betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder till en betalningsmottagares betalkonto,
14.betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion,
15.avgifter: alla eventuella avgifter och sanktionsavgifter som konsumenten ska betala till betaltjänstleverantören för, eller med avseende på, tjänster som är knutna till ett betalkonto,
16.inlåningsränta: räntesats till vilken ränta betalas till kunden avseende inneståendemedel på ett betalkonto,
17.varaktigt medium: varje medel som gör det möjligt för konsumenten att bevara information, som riktas till den konsumenten personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tidsperiod som är lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med informationen och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen,
18.byte eller bytestjänst: överföring på en konsuments begäran från en betaltjänstleverantör till en annan antingen av information om alla eller vissa stående överföringar, återkommande autogireringar och återkommande inbetalningar som utförs för ett betalkonto, eller ett positivt betalsaldo från ett betalkonto till ett annat, eller både och, med eller utan avslutande av det tidigare betalkontot,
19.autogirering: en nationell eller gränsöverskridande betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där en betal ningstransaktion initieras av betalningsmottagaren med betalarens medgivande,
20.betalning: en nationell eller gränsöverskridande betaltjänst för kreditering av en betalningsmottagares betalkonto genom en betalningstransaktion eller en rad betalningstransaktioner från en betalares betalkonto och som utförs av den betaltjänstleverantör hos vilken betalarens betalkonto finns, på grundval av en instruktion som lämnats av betalaren,
(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepap persföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).
34
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/228 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
21.stående överföring: en instruktion som betalaren lämnat till den betaltjänstleverantör hos vilken betalarens betalkonto finns i syfte att utföra regelbundna betalningar eller betalningar vid förutbestämda tidpunkter,
22.medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europa parlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG (1),
23.ramavtal: ett betaltjänstavtal som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstrans aktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,
24.bankdag: en dag då den berörda betaltjänstleverantören har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för att genomföra en betalningstransaktion,
25.kontokredit: ett uttryckligt kreditavtal varigenom en betaltjänstleverantör ger en konsument tillgång till medel som överskrider det aktuella saldot på konsumentens betalkonto,
26.överskridande: en underförstått accepterad kontokredit varigenom en betaltjänstleverantör tillåter en konsument att utnyttja medel som överskrider det aktuella saldot på konsumentens betalkonto eller den överenskomna kontokre diten,
27.behörig myndighet: en myndighet som utsetts som behörig av en medlemsstat i enlighet med artikel 21.
KAPITEL II
JÄMFÖRBARHET HOS AVGIFTER I SAMBAND MED BETALKONTON
Artikel 3
Förteckning över de mest representativa betalkontotjänster som omfattas av en avgift på nationell nivå samt
standardiserad terminologi
1.Medlemsstaterna ska upprätta en preliminär förteckning över som minst 10 och högst 20 av de mest representativa tjänster som är knutna till ett betalkonto och som omfattas av en avgift på nationell nivå som erbjuds av minst en betaltjänstleverantör. Förteckningen ska innehålla standardiserade termer och definitioner för var och en av de identifie rade tjänsterna. Endast en term ska användas för varje tjänst på vart och ett av medlemsstatens officiella språk.
2.Vid tillämpning av punkt 1 ska medlemsstaterna ta hänsyn till de tjänster som
a)konsumenterna oftast använder i samband med sina betalkonton,
b)medför de högsta sammanlagda kostnaderna för konsumenterna, både sammanlagt och per enhet.
För att säkerställa en korrekt tillämpning av de kriterier som fastställs i första stycket i denna punkt ska EBA utfärda riktlinjer enligt artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 senast den 18 mars 2015.
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 10.10.2009, s. 7).
35
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/229 | |
3.Medlemsstaterna ska översända de preliminära förteckningar som avses i punkt 1 till kommissionen och EBA senast den 18 september 2015. Medlemsstaterna ska på begäran tillhandahålla kommissionen kompletterande information om de uppgifter som ligger till grund för upprättandet av dessa förteckningar när det gäller de kriterier som fastställs i punkt 2.
4.På grundval av de preliminära förteckningar som översänts i enlighet med punkt 3 ska EBA utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn där den standardiserade unionsterminologin anges för de tjänster som är gemensamma för åtminstone en majoritet av medlemsstaterna. Den standardiserade unionsterminologin ska omfatta gemensamma termer för och definitioner av de gemensamma tjänsterna och ska göras tillgänglig på unionens institutioners officiella språk. På vart och ett av en medlemsstats officiella språk ska endast en term användas för varje tjänst.
EBA ska lämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 18 september 2016.
Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med det förfarande som fastställs i artiklarna
5.Medlemsstaterna ska integrera den standardiserade unionsterminologi som fastställts enligt punkt 4 i den prelimi nära förteckning som avses i punkt 1 och offentliggöra den resulterande slutliga förteckningen över de mest represen tativa bankkontotjänsterna utan dröjsmål och senast inom tre månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i punkt 4.
6.Medlemsstaterna ska vart fjärde år, efter offentliggörande av den slutliga förteckning som avses i punkt 5, genom föra en bedömning och när så krävs en uppdatering av förteckningen över mest representativa tjänster som fastställts enligt punkterna 1 och 2. De ska underrätta kommissionen och EBA om resultatet av bedömningen och i förekommande fall om den uppdaterade förteckningen över mest representativa tjänster. EBA ska se över och vid behov uppdatera den standardiserade unionsterminologin, i enlighet med den process som anges i punkt 4. Vid en uppdatering av den standardiserade unionsterminologin ska medlemsstaterna uppdatera och offentliggöra den slutliga förteckning som avses
ipunkt 5 och se till att betaltjänstleverantörerna använder de uppdaterade termerna och definitionerna.
Artikel 4
Dokument med avgiftsinformation och ordlista
1.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 42.3 i direktiv 2007/64/EG och kapitel II i direktiv 2008/48/EG ska medlemsstaterna se till att betaltjänstleverantörer, innan de ingår avtal om ett betalkonto med en konsument, i god tid ger konsumenten ett dokument på papper eller på eller annat varaktigt medium, med de standardiserade termerna i den slutliga förteckningen över de mest representativa tjänsterna som är knutna till ett betalkonto och som avses i artikel 3.5 i det här direktivet och, om dessa tjänster erbjuds av betaltjänstleverantören, motsvarande avgifter för varje tjänst.
2.Dokumentet med avgiftsinformation ska
a)vara en kortfattad och separat handling,
b)vara presenterat och utformat så att det är tydligt och lättläst, med tillräckligt stora tecken,
c)inte vara svårare att läsa om originalet är utformat i färg om det är utskrivet eller kopierat i svartvitt,
d)vara skrivet på det officiella språket i det land där betalkontot erbjuds eller på ett annat språk om konsumenten och betaltjänstleverantören har avtalat om detta,
36
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/230 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
e)vara korrekt, inte vilseledande och anges i betalkontots valuta eller i annan unionsvaluta om konsumenten och betaltjänstleverantören har avtalat om detta,
f)innehålla rubriken ”dokument med avgiftsinformation” högst upp på första sidan bredvid en gemensam symbol som särskiljer dokumentet från övrig dokumentation, och
g)innehålla en förklaring om att det innehåller avgifter för betalkontots mest representativa tjänster och att den full ständiga förhands- och avtalsinformationen för alla tjänster finns i andra dokument.
Medlemsstater får besluta att dokumentet med avgiftsinformation vid tillämpning av punkt 1 ska tillhandahållas till sammans med den information som krävs enligt andra unionslagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter om betalkonton och tillhörande tjänster på villkor att alla krav i första stycket i denna punkt uppfylls.
3.Om en eller flera tjänster erbjuds som en del av ett paket med tjänster som rör ett betalkonto ska dokumentet med avgiftsinformation innehålla uppgifter om avgiften för paketet i sin helhet, vilka och hur många tjänster som ingår i paketet samt om extraavgiften för eventuella tjänster som går utöver det antal tjänster som omfattas av paketavgiften.
4.Medlemsstaterna ska införa en skyldighet för betaltjänstleverantörer att för konsumenterna tillgängliggöra en ordlista som minst omfattar de standardiserade begrepp som fastställs i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5 och tillhörande definitioner.
Medlemsstaterna ska se till att den ordlista som tillhandahålls i enlighet med första stycket, inbegripet eventuella till hörande definitioner, formuleras på ett klart, otvetydigt och
5.Betaltjänstleverantörerna ska se till att dokumentet med avgiftsinformation och ordlistan alltid är tillgängliga för konsumenten. De ska tillhandahållas så att de är lätt tillgängliga, även för personer som inte är kunder, i elektronisk form på kreditinstitutens webbplatser om möjligt och, i betaltjänstleveratörens lokaler som är tillgängliga för konsumenten. De ska också på begäran av en konsument tillhandahållas kostnadsfritt på papper eller på ett annat varaktigt medium.
6.EBA ska, efter samråd med nationella myndigheter och efter det att konsumentundersökningar gjorts, utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för ett standardiserat presentationsformat för dokumentet med avgifts information och dess gemensamma symbol.
EBA ska lämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 18 september 2016.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i denna punkt i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
7.Efter uppdateringen av den standardiserade unionsterminologin enligt artikel 3.6 ska EBA, vid behov, granska och uppdatera det standardiserade presentationsformatet för dokumentet med avgiftsinformation och dess gemensamma symbol med hjälp av det förfarande som anges i punkt 6 i den här artikeln.
Artikel 5
Redovisning av avgifter
1.Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 47 och 48 i direktiv 2007/64/EG och artikel 12 i direktiv 2008/48/EG ska medlemsstaterna se till att betaltjänstleverantörer minst en gång per år utan kostnad förser konsumenter med en redovisning av alla de avgifter och, i förekommande fall, information om de räntesatser som avses i punkt 2 c och d i den här artikeln, som är förbundna med tjänster som rör betalkonton. I tillämpliga fall ska betaltjänstleveran törerna använda de standardiserade begreppen i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5 i det här direktivet.
37
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/231 | |
En överenskommelse ska träffas med konsumenten om vilken kommunikationskanal som ska användas för redovisning av avgifter. Redovisningen av avgifter ska åtminstone på konsumentens begäran tillhandahållas på papper.
2.Redovisningen av avgifter ska åtminstone omfatta följande information:
a)Den enhetsavgift som tas ut för varje tjänst och det antal tillfällen tjänsten nyttjades under den aktuella perioden, och när tjänsterna kombineras i ett paket, den avgift som tas ut för paketet som helhet samt antalet gånger paketavgiften tas ut under den aktuella perioden och den extraavgift som tas ut för eventuella tjänster som går utöver det antal tjänster som omfattas av paketavgiften.
b)Det sammanlagda beloppet för de avgifter som under den aktuella perioden tagits ut för varje tjänst, varje paket med tjänster och för tjänster som går utöver det antal tjänster som omfattas av paketavgiften.
c)I förekommande fall, den kontokreditsränta som tillämpas på betalkontot och det sammanlagda räntebelopp som tagits ut i samband med kontokrediten under den aktuella perioden.
d)I förekommande fall, den inlåningsränta som tillämpas på betalkontot och det sammanlagda beloppet för upplupen ränta under den aktuella perioden.
e)Det sammanlagda beloppet för de avgifter som har tagits ut för alla tillhandahållna tjänster under den aktuella perioden.
3.Redovisningen av avgifter ska
a)vara presenterad och utformad så att den är tydlig och lättläst, med tillräckligt stora tecken,
b)vara korrekt, inte vilseledande och anges i betalkontots valuta eller i annan valuta om konsumenten och betaltjänst leverantören har avtalat om detta,
c)innehålla rubriken ”redovisning av avgifter” högst upp på första sidan av redovisningen, bredvid en gemensam symbol som särskiljer dokumentet från övrig dokumentation, och
d)vara skriven på det officiella språket i det land där betalkontot erbjuds eller på ett annat språk om konsumenten och betaltjänstleverantören har avtalat om detta.
Medlemsstaterna får besluta att redovisningen av avgifter ska tillhandahållas tillsammans med den information som krävs enligt andra unionslagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter om betalkonton och tillhörande tjänster så länge som alla krav i första stycket uppfylls.
4.EBA ska, efter samråd med nationella myndigheter och efter det att konsumentundersökningar gjorts, utarbeta tekniska standarder för genomförande för ett standardiserat presentationsformat för redovisningen av avgifter och dess gemensamma symbol.
EBA ska lämna dessa förslag till de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket till kommissionen senast den 18 september 2016.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i denna punkt i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
38
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/232 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
5.Efter uppdateringen av den standardiserade unionsterminologin enligt artikel 3.6 ska EBA, vid behov, granska och uppdatera det standardiserade presentationsformatet för redovisningen av avgifter och dess gemensamma symbol med hjälp av det förfarande som anges i punkt 4 i den här artikeln.
Artikel 6
Information till konsumenter
1.Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer i sin avtalsinformation, kommersiella information och infor mation i marknadsföring till konsumenter, i tillämpliga fall, använder de standardiserade begreppen i den slutliga för teckning som avses i artikel 3.5. Betaltjänstleverantörer får använda namn på varumärken i dokumentet med avgifts information och i redovisningen av avgifter, förutsatt att sådana namn på varumärken används som tillägg till de standardiserade termerna i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5 och fungerar som en sekundär beteckning på de tjänsterna.
2.Betaltjänstleverantörer får använda namn på varumärken för att beteckna sina tjänster i sin avtalsinformation, kommersiella information och information i marknadsföring till konsumenter, förutsatt att de i förekommande fall tydligt anger de motsvarande standardiserade termerna som fastställs i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5.
Artikel 7
Jämförelsewebbplatser
1.Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna har kostnadsfri tillgång till minst en webbplatsmed jämförelser av de avgifter som betaltjänstleverantörer tar ut för åtminstone tjänsterna i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5 på nationell nivå.
En jämförelsewebbplats kan drivas antingen av en privat aktör eller en offentlig myndighet.
2.Medlemsstaterna får kräva att de jämförelsewebbplatser som avses i punkt 1 innehåller ytterligare faktorer för jämförelse av den servicenivå som betaltjänstleverantören erbjuder.
3.De jämförelsewebbplatser som upprättas i enlighet med punkt 1 ska
a)vara fristående genom att säkerställa att alla betaltjänstleverantörer behandlas på samma sätt i sökresultaten,
b)innehålla tydlig information om ägarna,
c)ange tydliga och objektiva kriterier som grund för jämförelserna,
d)använda klarspråk och otvetydigt språk samt i tillämpliga fall använda de standardiserade begreppen i den slutliga förteckning som avses i artikel 3.5,
e)erbjuda korrekt och aktuell information samt ange tidpunkten för den senaste uppdateringen,
f)innefatta ett brett urval av betalkontoerbjudanden som täcker en betydande del av marknaden och, när den presen terade informationen inte utgör en fullständig bild av marknaden, en tydlig angivelse av detta innan resultaten visas, och
g)erbjuda effektiva rutiner för rapportering av felaktig avgiftsinformation.
4.Medlemsstaterna ska se till att information om tillgängligheten av webbplatser som uppfyller kraven i denna artikel är tillgänglig online.
39
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/233 | |
Artikel 8
Betalkonton i paket med en annan produkt eller tjänst
Medlemsstaterna ska se till att en betaltjänstleverantör som erbjuder ett betalkonto som en del av ett paket tillsammans med en annan produkt eller tjänst som inte hör ihop med ett betalkonto informerar konsumenten om huruvida det går att köpa betalkontot separat, och i så fall tillhandahåller separat information om kostnaderna och avgifterna för var och en av de andra produkterna och tjänsterna som erbjuds i det paketet och som kan köpas separat.
KAPITEL III
BYTE
Artikel 9
Tillhandahållande av bytestjänsten
Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer erbjuder en bytestjänst enligt beskrivningen i artikel 10 mellan betalkonton i samma valuta till alla konsumenter som öppnar eller innehar ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör som är etablerad inom den berörda medlemsstatens territorium.
Artikel 10
Bytestjänsten
1.Medlemsstaterna ska se till att bytestjänsten inleds av den mottagande betaltjänstleverantören på konsumentens begäran. Bytestjänsten ska åtminstone efterleva punkterna
Medlemsstaterna får fastställa eller bibehålla åtgärder som alternativ till dem som avses i punkterna
a)det tydligt främjar konsumenten,
b)det inte innebär någon ytterligare belastning för konsumenten och
c)bytet slutförs inom högst samma övergripande tidsram som den som anges i punkterna
2.Den mottagande betaltjänstleverantören ska genomföra bytestjänsten när den har mottagit konsumentens tillstånd. Om kontot har fler än två innehavare ska tillstånd inhämtas från var och en av dem.
Tillståndet ska upprättas på ett av de officiella språken i den medlemsstat där bytestjänsten initieras eller på ett annat språk som parterna kommit överens om.
I tillståndet ska konsumenten kunna ge sitt specifika samtycke till att den överförande betaltjänstleverantören utför var och en av de uppgifter som avses i punkt 3 och sitt specifika samtycke till att den mottagande betaltjänstleverantören utför var och en av de uppgifter som avses i punkt 5.
I tillståndet ska konsumenten särskilt kunna precisera de inkommande betalningar, stående överföringar och autogire ringsmedgivanden som ska bytas. I tillståndet ska konsumenten även kunna ange det datum från och med vilket stående överföringar och autogireringar ska utföras från det betalkonto som öppnas eller innehas hos den mottagande betal tjänstleverantören. Det datumet ska vara minst sex bankdagar efter den dag då den mottagande betaltjänstleverantören tar emot de handlingar som överförts från den överförande betaltjänstleverantören enligt punkt 4. Medlemsstaterna får kräva att konsumentens tillstånd ska vara skriftligt och att konsumenten får en kopia av tillståndet.
40
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/234 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
3.Den mottagande betaltjänstleverantören ska, inom två dagar från mottagandet av det tillstånd som avses i punkt 2, begära att den överförande betaltjänstleverantören utför följande uppgifter om detta anges i konsumentens tillstånd:
a)Överlämna en förteckning över samtliga stående överföringar och tillgänglig information om autogireringsmedgivan den som ska bytas till den mottagande betaltjänstleverantören och, om konsumenten specifikt begär detta, till konsumenten.
b)Överlämna tillgänglig information om återkommande inkommande betalningar och autogireringar begärda av borge närer som har utförts på konsumentens betalkonto under de föregående 13 månaderna till den mottagande betal tjänstleverantören och, på särskild begäran av konsumenten, till konsumenten.
c)I fall då den överförande betaltjänstleverantören inte tillhandahåller ett system för automatisk omdirigering av inkom mande betalningar och autogireringar till det betalkonto som konsumenten innehar hos den mottagande betaltjänst leverantörer, upphöra att godkänna autogireringar och inkommande betalningar med verkan från och med den dag som anges i tillståndet.
d)Annullera stående överföringar med verkan från och med den dag som anges i tillståndet.
e)Överföra eventuellt återstående positivt saldo till det betalkonto som öppnats eller innehas hos den mottagande betaltjänstleverantören på den dag som konsumenten anger.
f)Avsluta det betalkonto som innehas hos det överförande kreditinstitutet på den dag som konsumenten anger.
4.Från och med mottagandet av en begäran från den mottagande betaltjänstleverantören ska den överförande betal tjänstleverantören, om detta framgår av konsumentens tillstånd, göra följande:
a)Inom fem bankdagar till den mottagande betaltjänstleverantören översända den information som avses i punkt 3 a och b.
b)I de fall då den överförande betaltjänstleverantören inte tillhandahåller ett system för automatisk omdirigering av inkommande betalningar och autogireringar till det betalkonto som konsumenten innehar eller öppnar hos den mottagande betaltjänstleverantören, upphöra att godkänna inkommande betalningar och autogireringar för betalkontot med verkan från och med den dag som anges i tillståndet. Medlemsstaterna får kräva att den överförande betaltjänst leverantören informerar betalaren eller betalningsmottagaren om skälet till att betalningstransaktionen inte godkänns.
c)Annullera stående överföringar med verkan från och med den dag som anges i tillståndet.
d)Överföra det eventuella återstående positiva saldot från betalkontot till det betalkonto som öppnas eller innehas hos den mottagande betaltjänstleverantören på den dag som anges i tillståndet.
e)Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 45.1 och 45.6 i direktiv 2007/64/EG, avsluta betalkontot på den dag som anges i tillståndet om konsumenten inte har några utestående skyldigheter i fråga om det betalkontot och förutsatt att de åtgärder som förtecknas i leden a, b och d i denna punkt har fullföljts. Betaltjänstleverantören ska omedelbart informera konsumenten om sådana utestående skyldigheter förhindrar att konsumentens betalkonto avslutas.
41
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/235 | |
5.Inom fem bankdagar från och med att den mottagande betaltjänstleverantören tagit emot den information som begärts från den överförande betaltjänstleverantör som anges i punkt 3 ska den mottagande betaltjänstleverantören i enlighet med vad som anges i tillståndet och i den mån som den information som den överförande betaltjänstleveran tören eller konsumenten tillhandahåller gör det möjligt för den mottagande betaltjänstleverantören att göra detta, utföra följande uppgifter:
a)Upprätta de stående överföringar som konsumenten har begärt och utföra dem med verkan från och med den dag som anges i tillståndet.
b)Göra eventuella förberedelser som är nödvändiga för att ta emot autogireringar och ta emot dem med verkan från och med den dag som anges i tillståndet.
c) I förekommande fall informera konsumenterna om deras rättigheter enligt artikel 5.3 d i förordning (EU) nr 260/2012.
d)Informera de betalare som anges i tillståndet och som gör återkommande inkommande betalningar till en konsuments betalkonto om konsumentens betalkontouppgifter hos den mottagande betaltjänstleverantören samt överföra en kopia av konsumentens tillstånd till betalarna. Om den mottagande betaltjänstleverantören inte har all information som krävs för att informera betalningsmottagarna ska den uppmana konsumenten eller den överförande betaltjänstleve rantören att lämna den information som saknas.
e)Informera de betalningsmottagare som anges i tillståndet, och som använder en autogirering för att inkassera medel från en konsuments betalkonto, om konsumentens betalkontouppgifter hos den mottagande betaltjänstleverantören och från vilket datum autogireringar ska inkasseras från det betalkontot samt överföra en kopia av konsumentens tillstånd till betalningsmottagarna. Om den mottagande betaltjänstleverantören inte har all information som krävs för att informera betalningsmottagaren ska den uppmana konsumenten eller den överförande betaltjänstleverantören att lämna den information som saknas.
Om konsumenten väljer att personligen lämna den information som avses i leden d och e i första stycket i denna punkt till betalarna eller betalningsmottagarna, snarare än att ge sitt specifika samtycke i enlighet med punkt 2 till att den mottagande betaltjänstleverantören gör detta, ska den mottagande betaltjänstleverantören ge konsumenten standardbrev med uppgifter om betalkontot och det startdatum som anges i tillståndet inom den tidsfrist som avses i första stycket i denna punkt.
6.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 55.2 i direktiv 2007/64/EG ska den överförande betaltjänstleveran tören inte blockera betalningsinstrument före den dag som anges i konsumentens tillstånd, så att tillhandahållandet av betaltjänster till konsumenten inte avbryts under tillhandahållandet av bytestjänsten.
Artikel 11
Underlätta för konsumenter att öppna konton över nationsgränserna
1.Medlemsstaterna ska se till att den betaltjänstleverantör hos vilken en konsument innehar ett betalkonto, om konsumenten meddelar betaltjänstleverantören att han önskar öppna ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, efter mottagandet av en sådan begäran bistår konsumenten på följande sätt:
a)Kostnadsfritt tillhandahålla konsumenten en förteckning över alla de stående överföringar och gäldenärsdrivna auto gireringsmedgivanden, när sådana är tillgängliga, som för närvarande är aktiva samt tillgänglig information om de återkommande inkommande betalningar och borgenärsdrivna autogireringar som utförts på konsumentens betalkonto under de senaste 13 månaderna. Den förteckningen ska inte medföra någon skyldighet för den nya betaltjänstleve rantören att införa tjänster som den inte tillhandahåller.
42
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/236 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
b)Överföra det eventuella återstående positiva saldot från det betalkonto som konsumenten innehar till det betalkonto som konsumenten öppnat eller innehar hos den nya betaltjänstleverantören, förutsatt att begäran innehåller full ständiga uppgifter för identifiering av den nya betaltjänstleverantören och konsumentens betalkonto.
c)Stänga konsumentens betalkonto.
2.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 45.1 och 45.6 i direktiv 2007/64/EG, och om konsumenten inte har några utestående skyldigheter i fråga om ett betalkonto, ska den betaltjänstleverantör hos vilken konsumenten innehar det betalkontot vidta de åtgärder som anges i leden a, b och c i punkt 1 i den här artikeln den dag som anges av konsumenten och som ska vara minst sex bankdagar efter den dag då den betaltjänstleverantören mottar konsumentens begäran, såvida inget annat överenskommits mellan parterna. Betaltjänstleverantören ska omedelbart informera kon sumenten om utestående skyldigheter förhindrar att konsumentens betalkonto avslutas.
Artikel 12
Avgifter i samband med bytestjänsten
1.Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna kostnadsfritt kan få tillgång till sina personuppgifter i fråga om befintliga stående överföringar och autogireringar som finns hos den överförande eller mottagande betaltjänstleverantören.
2.Medlemsstaterna ska se till att den överförande betaltjänstleverantören tillhandahåller den information som begärs av den mottagande betaltjänstleverantören enligt artikel 10.4 a utan att ta ut några avgifter av konsumenten eller den mottagande betaltjänstleverantören.
3.Medlemsstaterna ska se till att eventuella avgifter som den överförande betaltjänstleverantören tar ut av konsumen ten för att avsluta det betalkonto som konsumenten innehar hos den leverantören fastställs enligt artikel 45.2, 45.4 och 45.6 i direktiv 2007/64/EG.
4.Medlemsstaterna ska se till att de eventuella avgifter som den överförande eller mottagande betaltjänstleverantören tar ut av konsumenten för andra tjänster som erbjuds enligt artikel 10 än de som avses i punkterna 1, 2 och 3 i den här artikeln är rimliga och i linje med betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.
Artikel 13
Finansiell förlust för konsumenter
1.Medlemsstaterna ska se till att eventuella finansiella förluster, inbegripet avgifter och räntor, som uppstår för konsumenten och som är en direkt följd av att en betaltjänstleverantör som deltar i bytesförfarandet inte uppfyller sina skyldigheter enligt artikel 10, utan dröjsmål ersätts av den betaltjänstleverantören.
2.Ansvar enligt punkt 1 ska inte vara tillämpligt i fall av osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som den betaltjänstleverantör som åberopar dessa omständigheter inte har något inflytande över och vars konsekvenser hade varit omöjliga att avvärja trots alla ansträngningar att göra så eller då en betaltjänstleverantör är bunden av andra rättsliga krav som omfattas av unionslagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter.
3.Medlemsstaterna ska se till att ansvar enligt punkterna 1 och 2 fastställs i enlighet med de rättsliga krav som gäller på nationell nivå.
43
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/237 | |
Artikel 14
Information om bytestjänsten
1.Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer ger konsumenterna tillgång till följande information om bytestjänsten:
a)Den överförande respektive mottagande betaltjänstleverantörens roll under varje steg i bytesprocessen, enligt arti kel 10.
b)Tidsplanen för att slutföra de olika stegen.
c)Eventuella avgifter för bytet.
d)All information som konsumenten kommer att uppmanas att lämna.
e)Det förfarande för alternativ tvistlösning som avses i artikel 24.
Medlemsstaterna får kräva att betaltjänstleverantörer även ger tillgång till annan information, inbegripet i tillämpliga fall information som är nödvändig för att avgöra vilket insättningsgarantisystem inom unionen betaltjänstleverantören är ansluten till.
2.Den information som avses i punkt 1 ska göras tillgänglig kostnadsfritt på papper eller på ett annat varaktigt medium i alla de av betaltjänstleverantörens lokaler som är tillgängliga för konsumenter och ska alltid finnas tillgänglig i elektronisk form på dess webbplats och ska på begäran lämnas till konsumenterna.
KAPITEL IV
TILLGÅNG TILL BETALKONTON
Artikel 15
Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut inte diskriminerar konsumenter som är lagligen bosatta i unionen på grund av deras nationalitet eller bosättningsort eller på någon annan av de grunder som avses i artikel 21 i stadgan när de konsumenterna ansöker om eller använder ett betalkonto i unionen. De villkor som gäller för innehav av ett betalkonto med grundläggande funktioner får under inga omständigheter vara diskriminerande.
Artikel 16
Rätt till tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner
1.Medlemsstaterna ska se till att alla kreditinstitut eller ett tillräckligt antal kreditinstitut erbjuder konsumenter betal konton med grundläggande funktioner, i syfte att garantera att samtliga konsumenter på deras territorium har tillgång till sådana konton och för att förhindra snedvridning av konkurrensen. Medlemsstaterna ska se till att betalkonton med grundläggande funktioner inte enbart erbjuds av kreditinstitut som endast tillhandahåller betalkonton med tjänster online.
2.Medlemsstaterna ska se till att konsumenter som är lagligen bosatta i unionen, inbegripet konsumenter som saknar fast adress och asylsökande samt konsumenter som inte beviljas uppehållstillstånd men som av rättsliga eller faktiska skäl inte kan utvisas, har rätt att öppna och nyttja ett betalkonto med grundläggande funktioner hos kreditinstitut som är etablerade inom deras territorium. Denna rätt ska gälla oberoende av konsumentens bosättningsort.
44
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/238 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
Medlemsstaterna får, med full respekt för de grundläggande friheter som garanteras genom fördragen, kräva att kon sumenter som önskar öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner på deras territorium visar att de har ett genuint intresse av att göra detta.
Medlemsstaterna ska se till att det inte är alltför svårt eller betungande för konsumenten att utöva sin rätt.
3.Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut som erbjuder betalkonton med grundläggande funktioner öppnar betalkontot med grundläggande funktioner eller avslår en konsuments ansökan om ett betalkonto med grundläggande funktioner i varje fall utan onödigt dröjsmål och senast tio bankdagar efter det att en fullständig ansökan har mottagits.
4.Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut avslår en ansökan om ett betalkonto med grundläggande funktioner, om öppnandet av ett sådant konto skulle innebära en överträdelse av bestämmelserna om förebyggande av penningtvätt och bekämpning av finansiering av terrorism fastställda i direktiv 2005/60/EG.
5.Medlemsstaterna får tillåta kreditinstitut som erbjuder betalkonton med grundläggande funktioner att avslå en ansökan om ett sådant konto, om en konsument redan har ett betalkonto hos ett kreditinstitut som är etablerat inom deras territorium, vilket gör det möjligt för konsumenten att utnyttja de tjänster som förtecknas i artikel 17.1, utom när konsumenten uppger att han har underrättats om att betalkontot ska avslutas.
I sådana fall får kreditinstitutet, innan det öppnar ett betalkonto med grundläggande funktioner, kontrollera huruvida konsumenten redan har ett betalkonto hos ett kreditinstitut etablerat i samma medlemsstat som gör det möjligt för konsumenten att utnyttja de tjänster som förtecknas i artikel 17.1. Kreditinstitut får i det syftet förlita sig på en av konsumenterna undertecknad försäkran på heder och samvete.
6.Medlemsstaterna får fastställa avgränsade och specifika ytterligare fall, när kreditinstitut kan vara tvungna eller kan välja att avslå en ansökan om ett betalkonto med grundläggande funktioner. Sådana fall ska baseras på bestämmelser i nationell rätt som är tillämpliga på landets territorium och antingen syfta till att underlätta kostnadsfri tillgång för konsumenten till ett betalkonto med grundläggande funktioner enligt mekanismen i artikel 25 eller till att undvika att konsumenter missbrukar sin rätt till tillgång till betalkonton med grundläggande funktioner.
7.Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitutet i de fall som avses i punkterna 4, 5 och 6 efter sitt beslut skriftligen och kostnadsfritt omedelbart underrättar konsumenten om att ansökan har avslagits och om den specifika anledningen till det, såvida inte en sådan underrättelse skulle skada den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen eller strida mot direktiv 2005/60/EG. Vid avslag ska kreditinstitutet informera konsumenten om förfarandet för att lämna in ett klagomål mot avslaget och om rätten för konsumenten att kontakta den relevanta behöriga myndigheten och det utsedda alternativa organet för tvistlösning samt tillhandahålla relevanta kontaktuppgifter.
8.Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitutet i de fall som avses i punkt 4 vidtar lämpliga åtgärder i enlighet med kapitel III i direktiv 2005/60/EG.
9.Medlemsstaterna ska säkerställa att tillgången till ett betalkonto med grundläggande funktioner inte villkoras av köpet av ytterligare tjänster eller av aktier i kreditinstitutet, såvida inte det sistnämnda är ett villkor för alla kunder i kreditinstitutet.
10.Medlemsstaterna ska anses uppfylla de skyldigheter som fastställs i kapitel IV, om befintliga och bindande ramar säkerställer dess fullständiga tillämpning på ett tillräckligt klart och tydligt sätt, så att de berörda personerna kan ta reda på den fulla vidden av sina rättigheter och förlita sig på dem inför nationella domstolar.
45
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/239 | |
Artikel 17
Egenskaper hos ett betalkonto med grundläggande funktioner
1.Medlemsstaterna ska se till att ett betalkonto med grundläggande funktioner innefattar följande tjänster:
a) Tjänster som möjliggör alla operationer som krävs för att öppna, inneha och avsluta ett betalkonto.
b) Tjänster som möjliggör insättning av medel på ett betalkonto.
c)Tjänster som möjliggör uttag av kontanter inom unionen från ett betalkonto över disk eller i uttagsautomater under eller utanför kreditinstitutets öppettider.
d)Utförande av följande betalningstransaktioner inom unionen:
i)Autogirering.
ii)Betalningstransaktioner genom ett debetkort, inbegripet betalningar online.
iii)Betalningar, inbegripet stående överföringar, vid terminaler och över disk och via kreditinstitutets onlinetjänster, i den mån dessa är tillgängliga.
Kreditinstitut ska erbjuda de tjänster som förtecknas i första stycket leden
2.Medlemsstaterna får fastställa en skyldighet för kreditinstitut som är etablerade på deras territorium att tillsammans med ett betalkonto med grundläggande funktioner tillhandahålla ytterligare tjänster som anses vara väsentliga för kon sumenter, baserat på allmän praxis på nationell nivå.
3.Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut som är etablerade på deras territorium erbjuder betalkonton med grundläggande funktioner åtminstone i den berörda medlemsstatens nationella valuta.
4.Medlemsstaterna ska se till att konsumenter med ett betalkonto med grundläggande funktioner kan utföra ett obegränsat antal operationer i förhållande till de tjänster som avses i punkt 1.
5.När det gäller de tjänster som avses i punkterna 1 a, b, c och d ii i den här artikeln, med undantag av betalnings transaktioner genom ett kreditkort, ska medlemsstaterna se till att kreditinstituten inte tar ut några avgifter utöver de eventuella rimliga avgifter som avses i artikel 18, oberoende av antalet operationer som utförs på betalkontot.
6.I samband med de tjänster som avses i punkterna 1 d i och d ii i den här artikeln endast avseende betalnings transaktioner genom ett kreditkort och punkt 1 d iii i den här artikeln får medlemsstaterna fastställa ett minsta antal operationer för vilka kreditinstituten endast kan ta ut de eventuella rimliga avgifter som avses i artikel 18. Medlems staterna ska se till att detta minsta antal operationer är tillräckligt för att täcka konsumenters personliga bruk, med beaktande av befintligt konsumentbeteende och gängse kommersiell praxis. De avgifter som tas ut för operationer utöver det minsta antalet operationer ska aldrig vara högre än kreditinstitutets gängse prissättning.
46
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/240 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
7.Medlemsstaterna ska se till att konsumenten kan sköta och initiera betalningstransaktioner från sitt betalkonto med grundläggande funktioner i kreditinstitutets lokaler och/eller genom onlinetjänster, när sådana är tillgängliga.
8.Utan att det påverkar tillämpningen av de krav som fastställs i direktiv 2008/48/EG får medlemsstaterna tillåta kreditinstitut att på konsumentens begäran tillhandahålla en kontokredit kopplad till ett betalkonto med grundläggande funktioner. Medlemsstaterna får fastställa ett högsta belopp och en längsta varaktighet för alla sådana kontokrediter. Tillgången till eller användningen av betalkontot med grundläggande funktioner ska inte begränsas eller vara villkorat av ett köp av sådana kredittjänster.
Artikel 18
Avgifter
1.Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut kostnadsfritt eller till en rimlig avgift erbjuder de tjänster som avses i artikel 17.
2.Medlemsstaterna ska se till att de avgifter som tas ut av konsumenten för att konsumenten inte fullgör sina åtaganden enligt ramavtalet är rimliga.
3.Medlemsstaterna ska se till att de rimliga avgifter som avses i punkterna 1 och 2 fastställs, med beaktande av minst följande kriterier:
a)Nationella inkomstnivåer.
b)De genomsnittliga avgifter som kreditinstitut i den berörda medlemsstaten tar ut för tjänster som tillhandahålls genom betalkonton.
4.Utan att det påverkar tillämpningen av den rätt som avses i artikel 16.2 och den skyldighet som anges i punkt 1 i den här artikeln får medlemsstaterna kräva att kreditinstituten tillämpar olika prissättningssystem beroende på i vilken utsträckning konsumenten är ansluten till banken, något som särskilt möjliggör mer fördelaktiga villkor för utsatta konsumenter utan bankkonto. I sådana fall ska medlemsstaterna se till att konsumenterna ges vägledning och adekvat information om tillgängliga alternativ.
Artikel 19
Ramavtal och hävande av avtal
1.Ramavtal om tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner ska omfattas av direktiv 2007/64/EG, såvida inte annat anges i punkterna 2 och 4 i denna artikel.
2.Kreditinstitutet får endast ensidigt häva ett ramavtal, om minst ett av följande villkor är uppfyllt:
a)Konsumenten har avsiktligt använt betalkontot för olagliga ändamål.
b)Det har inte förekommit några transaktioner på betalkontot under mer än 24 på varandra följande månader.
c)Konsumenten har lämnat felaktiga uppgifter för att få öppna betalkontot med grundläggande funktioner, om korrekta uppgifter skulle ha lett till att konsumenten hade nekats att öppna ett sådant konto.
d)Konsumenten är inte längre lagligen bosatt i unionen.
e)Konsumenten har senare öppnat ett andra betalkonto, vilket gör det möjligt för konsumenten att utnyttja de tjänster som förtecknas i artikel 17.1, i den medlemsstat där konsumenten redan innehar ett betalkonto med grundläggande funktioner.
47
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/241 | |
3.Medlemsstaterna får fastställa ytterligare avgränsade och specifika fall när ett ramavtal om ett betalkonto med grundläggande funktioner ensidigt får hävas av kreditinstitutet. Sådana fall ska baseras på bestämmelser i nationell rätt som är tillämpliga på deras territorium och syfta till att förhindra att konsumenter missbrukar rätten till tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner.
4.Medlemsstaterna ska se till att ett kreditinstitut som häver ett avtal om ett betalkonto med grundläggande funk tioner på en eller fler av de grunder som anges i punkterna 2 b, d och e och punkt 3 skriftligen och kostnadsfritt underrättar konsumenten om grunderna och motiveringen till hävandet minst två månader innan hävandet träder i kraft, såvida inte en sådan underrättelse skulle skada den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen. Om kredit institutet häver kontraktet i enlighet med punkt 2 a eller c, ska hävandet omedelbart få verkan.
5.I underrättelsen om hävande ska konsumenterna informeras om förfarandet för att lämna in ett klagomål mot ett eventuellt hävande och om rätten för konsumenten att kontakta den behöriga myndigheten och det utsedda organet för alternativ tvistlösning samt tillhandahållas relevanta kontaktuppgifter.
Artikel 20
Allmän information om betalkonton med grundläggande funktioner
1.Medlemsstaterna ska se till att det vidtas adekvata åtgärder för att öka medvetenheten hos allmänheten om att det finns betalkonton med grundläggande funktioner, deras allmänna prisvillkor, förfarandena för att få tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner samt tillvägagångssätten för att få tillgång till förfaranden för alternativ tvistlösning. Medlemsstaterna ska se till att dessa åtgärder är tillräckliga och välriktade och framför allt att de når ut till utsatta och rörliga konsumenter och konsumenter utan bankkonto.
2.Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut kostnadsfritt ger konsumenter tillgång till åtkomlig information om och hjälp med de särskilda funktionerna hos det betalkonto med grundläggande funktioner som erbjuds, tillhörande avgifter och nyttjandevillkor. Medlemsstaterna ska också se till att det av informationen tydligt framgår att det inte är obligatoriskt att köpa ytterligare tjänster för att få tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner.
KAPITEL V
BEHÖRIGA MYNDIGHETER OCH ALTERNATIV TVISTLÖSNING
Artikel 21
Behöriga myndigheter
1.Medlemsstaterna ska utse nationella behöriga myndigheter med befogenhet att se till att detta direktiv tillämpas och verkställs och ska säkerställa att dessa myndigheter har utrednings- och verkställighetsbefogenheter och tillräckliga resurser så att de kan fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.
De behöriga myndigheterna ska vara antingen offentliga myndigheter eller organ som erkänts enligt nationell rätt eller av enligt nationell rätt för ändamålet uttryckligen bemyndigade offentliga myndigheter. De ska inte vara betaltjänstleveran törer, med undantag för nationella centralbanker.
2.Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna och alla personer som arbetar eller har arbetat för behöriga myndigheter samt revisorer och experter som arbetar på deras uppdrag är bundna av tystnadsplikt. Ingen förtrolig information som erhålls i tjänsten får röjas till någon person eller myndighet utom i sammanfattad eller aggregerad form, dock med förbehåll för fall som omfattas av straffrätt eller av detta direktiv. Detta ska emellertid inte hindra de behöriga myndigheterna från att utbyta eller överföra förtrolig information i enlighet med unionsrätten och nationell rätt.
48
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/242 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
3.Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som utsetts till behöriga att säkerställa tillämpningen och verkstäl landet av detta direktiv är någon, eller båda, av följande:
a)Behöriga myndigheter enligt definitionen i artikel 4.2 i förordning (EU) nr 1093/2010.
b)Andra myndigheter än de behöriga myndigheter som avses i led a, under förutsättning att nationella lagar eller andra författningar kräver att dessa myndigheter samarbetar med de behöriga myndigheter som avses i led a närhelst så krävs för att utföra sitt uppdrag enligt detta direktiv, även när det gäller att samarbeta med EBA enligt vad som krävs i detta direktiv.
4.Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen och EBA om de behöriga myndigheterna och om eventuella änd ringar vad gäller detta. Den första underrättelsen av detta slag ska ske snarast möjligt och senast den 18 september 2016.
5.De behöriga myndigheterna ska utöva sina befogenheter i enlighet med nationell rätt antingen
a)direkt enligt sina egna befogenheter eller under tillsyn av de rättsliga myndigheterna, eller
b)genom ansökan till domstolar som är behöriga att fatta det beslut som krävs, inbegripet, när så är lämpligt, genom överklagande, om ansökan om att fatta det nödvändiga beslutet avslås.
6.Om en medlemsstat har mer än en behörig myndighet på sitt territorium, ska medlemsstaten se till att deras respektive uppdrag är tydligt definierade och att det råder ett nära samarbete dem emellan, så att de kan fullgöra sina respektive uppdrag på ett effektivt sätt.
7.Kommissionen ska minst en gång om året i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra en förteckning över de behöriga myndigheterna och kontinuerligt uppdatera den på sin webbplats.
Artikel 22
Skyldighet att samarbeta
1.Behöriga myndigheter i olika medlemsstater ska vid behov samarbeta med varandra för att de vid utövandet av sina befogenheter enligt detta direktiv ska kunna fullgöra sina uppdrag enligt detta direktiv eller nationell rätt.
De behöriga myndigheterna ska bistå behöriga myndigheter i övriga medlemsstater. De ska särskilt utbyta information och samarbeta vid all utrednings- eller tillsynsverksamhet.
För att underlätta och påskynda samarbetet, särskilt informationsutbytet, ska varje medlemsstat utse en behörig myndig het till kontaktpunkt för frågor som gäller detta direktiv. Medlemsstaten ska meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna namnen på de myndigheter som har utsetts att motta förfrågningar om utbyte av information eller samarbete enligt denna punkt.
2.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga administrativa och organisatoriska åtgärder för att underlätta det bistånd som föreskrivs i punkt 1.
49
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/243 | |
3.De behöriga myndigheter som i överensstämmelse med punkt 1 har utsetts till kontaktpunkter inom ramen för detta direktiv ska utan onödigt dröjsmål förse varandra med de upplysningar som erfordras för att de, i egenskap av behöriga myndigheter, ska kunna utföra sina uppgifter i överensstämmelse med de bestämmelser som antas med stöd av detta direktiv.
De behöriga myndigheter som utbyter information med andra behöriga myndigheter enligt detta direktiv får samtidigt med meddelandet ange att sådan information inte får överlämnas utan deras uttryckliga samtycke och sådan information får då endast utbytas för det ändamål för vilket dessa myndigheter gav sitt samtycke.
Den behöriga myndighet som har utsetts till kontaktpunkt får översända den information som den har erhållit till de andra behöriga myndigheterna, men de får däremot inte vidarebefordra informationen till andra organ eller fysiska eller juridiska personer utan uttryckligt samtycke från de behöriga myndigheter som överlämnade informationen och endast för de ändamål för vilka dessa myndigheter gav sitt samtycke, med undantag för vederbörligen motiverade fall, då den omedelbart ska underrätta den kontaktpunkt som tillhandahöll informationen.
4.En behörig myndighet får endast vägra att tillmötesgå en begäran om samarbete vid genomförandet av utrednings- eller tillsynsverksamhet eller informationsutbyte enligt punkt 3, om
a)en sådan utredning, kontroll på plats, tillsynsverksamhet eller ett sådant informationsutbyte negativt kan påverka den tillfrågade medlemsstatens suveränitet, säkerhet eller allmänna ordning,
b)rättsliga förfaranden i fråga om samma gärningar och personer redan har inletts inför myndigheterna i den tillfrågade medlemsstaten,
c)ett slutligt avgörande redan har meddelats beträffande samma gärningar och personer i den tillfrågade medlemsstaten.
Vid en sådan vägran ska den behöriga myndigheten underrätta den behöriga myndighet som lämnade begäran om avslaget och tillhandahålla så ingående upplysningar som möjligt.
Artikel 23
Lösande av tvister mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater
De behöriga myndigheterna får hänskjuta frågor till EBA, om en begäran om samarbete, särskilt om informationsutbyte, har avslagits eller inte besvarats inom rimlig tid, och får begära dess hjälp i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. I detta fall får EBA agera i enlighet med de befogenheter som den tilldelas genom samma artikel och varje bindande beslut av bankmyndigheten i enlighet med den artikeln ska vara bindande för de berörda behöriga myndig heterna, oavsett om dessa behöriga myndigheter är medlemmar i EBA eller inte.
Artikel 24
Alternativ tvistlösning
Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna har tillgång till effektiva förfaranden för alternativ tvistlösning av tvister som kan uppstå till följd av de rättigheter och skyldigheter som införs genom detta direktiv. Sådana förfaranden för alternativ tvistlösning och de enheter som erbjuder dem ska uppfylla de kvalitetskrav som fastställs i direktiv 2013/11/EU.
50
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/244 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
Artikel 25
Mekanism vid avslag av ansökan om ett betalkonto för vilket en avgift tas ut
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 16 får medlemsstaterna inrätta en särskild mekanism för att säkerställa att konsumenter som inte har ett betalkonto på deras territorium och som har vägrats tillgång till ett betalkonto för vilket kreditinstituten tar ut en avgift kostnadsfritt får faktisk tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner.
KAPITEL VI
SANKTIONER
Artikel 26
Sanktioner
1.Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner för överträdelser av nationell lagstiftning som införlivar detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att de genomförs. Sådana sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
2.Medlemsstaterna ska föreskriva att den behöriga myndigheten får offentliggöra administrativa sanktioner som påförs för överträdelser av de bestämmelser som antas för införlivande av detta direktiv, om inte offentliggörandet allvarligt äventyrar finansmarknaderna eller åsamkar de berörda parterna oproportionell skada.
KAPITEL VII
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 27
Utvärdering
1.Medlemsstaterna ska ge kommissionen information om följande första gången senast den 18 september 2018 och därefter vartannat år:
a)Betaltjänstleverantörernas efterlevnad av artiklarna 4, 5 och 6.
b)Medlemsstaternas efterlevnad av kraven på att se till att jämförelsewebbplatser enligt artikel 7 existerar.
c)Antal byten av betalkonto som har genomförts och andelen ansökningar om byte som har fått avslag.
d)Antal kreditinstitut som erbjuder betalkonton med grundläggande funktioner, antal sådana konton som har öppnats och andelen ansökningar om betalkonton med grundläggande funktioner som har fått avslag.
2.Kommissionen ska utarbeta en rapport första gången senast den 18 september 2018 och därefter vartannat år på grundval av information från medlemsstaterna.
Artikel 28
Översyn
1.Senast den 18 september 2019 ska kommissionen överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv, vid behov åtföljd av ett lagstiftningsförslag.
51
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| 28.8.2014 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | L 257/245 | |
Rapporten ska innehålla följande:
a)En förteckning över alla överträdelseförfaranden som kommissionen har inlett rörande detta direktiv.
b)En bedömning av de genomsnittliga avgiftsnivåerna i medlemsstaterna för betalkonton som faller inom tillämpnings området för detta direktiv.
c)En bedömning av möjligheten att utarbeta ramar för att säkerställa automatisk omdirigering av betalningar från ett betalkonto till ett annat inom samma medlemsstat i kombination med automatiska meddelanden till betalnings mottagare eller betalare när deras överföringar omdirigeras.
d)En bedömning av möjligheten att utvidga den bytestjänst som avses i artikel 10 till fall där den mottagande och den överförande betaltjänstleverantören är belägna i olika medlemsstater samt av möjligheten att öppna gränsöverskri dande konton enligt artikel 11.
e)En bedömning av antalet kontoinnehavare som har bytt betalkonto sedan detta direktivs införlivande på grundval av information från medlemsstaterna enligt artikel 27.
f)En bedömning av lönsamheten i ett genomförande av en fullständig unionsomfattande portabilitet för betalkon tonummer.
g)En bedömning av antalet kreditinstitut som erbjuder betalkonton med grundläggande tjänster.
h)En bedömning av antalet och, om anonymiserad information görs tillgänglig, kännetecknen för konsumenter som har öppnat betalkonton med grundläggande funktioner sedan detta direktivs införlivande.
i)En bedömning av de genomsnittliga årsavgifter som tas ut för betalkonton med grundläggande funktioner på med lemsstatsnivå.
j)En bedömning av befintliga åtgärders effektivitet och behovet av ytterligare åtgärder för att öka den ekonomiska integreringen och bistå utsatta samhällsmedlemmar vad avser överskuldsättning.
k)Exempel på bästa praxis i medlemsstaterna för att minska antalet konsumenter som är utestängda från betaltjänster.
2.I rapporten ska det, även utifrån den information som har lämnats av medlemsstaterna enligt artikel 27, bedömas huruvida det krävs en ändring och uppdatering av förteckningen över de tjänster som ska ingå i ett betalkonto med grundläggande funktioner, med hänsyn till utvecklingen av betalningsmetoder och teknik.
3.I rapporten ska det även göras en bedömning av huruvida det krävs ytterligare åtgärder utöver dem som antas enligt artiklarna 7 och 8 i fråga om jämförelsewebbplatser och paketerbjudanden, och särskilt behovet av ackreditering av jämförelsewebbplatser.
Artikel 29
Införlivande
1.Senast den 18 september 2016 ska medlemsstaterna anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.
52
Prop. 2018/19:72
Bilaga 1
| L 257/246 | SV | Europeiska unionens officiella tidning | 28.8.2014 | |
2.De ska tillämpa de bestämmelser som avses i punkt 1 från och med den 18 september 2016.
Genom undantag från första stycket gäller följande:
a)Artikel 3 ska tillämpas från och med den 17 september 2014.
b)Medlemsstaterna ska tillämpa de åtgärder som är nödvändiga för att efterleva artiklarna
c)De medlemsstater där det på nationell nivå redan finns en motsvarighet till ett dokument med avgiftsinformation får välja att integrera det gemensamma formatet och dess gemensamma symbol senast 18 månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i artikel 3.4.
d)De medlemsstater där det på nationell nivå redan finns en motsvarighet till en redovisning av avgifter får välja att integrera det gemensamma formatet och dess gemensamma symbol senast 18 månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i artikel 3.4.
3.När en medlemsstat antar de bestämmelser som avses i punkt 1 ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
4.Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 30
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
| Artikel 31 | |||
| Adressater | |||
| Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen. | |||
| Utfärdat i Bryssel den 23 juli 2014. | |||
| På Europaparlamentets vägnar | På rådets vägnar | ||
| M. SCHULZ | S. GOZI | ||
| Ordförande | Ordförande | ||
53
Prop. 2018/19:72 Bilaga 2
54
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2010:751) om betaltjänster dels att 4 a kap. 1, 2, 6 och 7 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas tre nya paragrafer, 4 a kap., 5
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
4 a kap.
1 §2
| Ett kreditinstitut enligt lagen | Ett kreditinstitut får inte vägra en |
| (2004:297) om bank- och finansi- | konsument som är lagligen bosatt |
| eringsrörelse får inte vägra en | inom EES att öppna ett betalkonto |
| konsument som är lagligen bosatt | med sådana grundläggande funk- |
| inom EES att öppna ett betalkonto | tioner enligt 2 § som institutet till- |
| med sådana grundläggande funk- | handahåller andra konsumenter. |
| tioner enligt 2 § som institutet till- | |
| handahåller andra konsumenter. | |
| Första stycket gäller inte om det | Första stycket gäller inte om det |
| skulle strida mot lagen (2009:62) | skulle strida mot lagen (2017:630) |
| om åtgärder mot penningtvätt och | om åtgärder mot penningtvätt och |
| finansiering av terrorism eller om | finansiering av terrorism eller om |
| det finns särskilda skäl mot att | det finns särskilda skäl mot att |
| tillhandahålla konsumenten ett | tillhandahålla konsumenten ett |
| betalkonto. | betalkonto. |
2§3 Med grundläggande funktioner avses
1.tjänster som krävs för att öppna, inneha och avsluta ett betalkonto,
2.tjänster som gör det möjligt att sätta in medel på ett betalkonto,
3.tjänster som gör det möjligt att inom EES över disk eller i uttagsautomater ta ut kontanter från ett betalkonto, och
4.utförande av följande betalningstransaktioner inom EES:
a)autogirering,
b)betalningar genom ett debetkort, inbegripet betalningar online, samt
c)betalningar, inbegripet stående överföringar, vid terminaler, över disk och via kreditinstitutets onlinetjänster.
Ett kreditinstitut som tillhandahåller en konsument ett betalkonto
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner, i den ursprungliga lydelsen.
2Senaste lydelse 2017:342.
3 Senaste lydelse 2017:342.
| med grundläggande funktioner får | Prop. 2018/19:72 |
| inte begränsa det antal gånger | Bilaga 2 |
| konsumenten får använda de tjänst- | |
| er som är knutna till betalkontot. | |
| 5 a § | |
| En betaltjänstleverantör ska i sin | |
| information till konsumenter an- | |
| vända de begrepp som har fast- | |
| ställts i den förteckning som avses i | |
| 5 c §. | |
| Betaltjänstleverantören får an- | |
| vända namn på varumärken för att | |
| beteckna sina tjänster i informa- | |
| tionen, om leverantören, i förekom- | |
| mande fall, tydligt anger motsva- | |
| rande begrepp som används i för- | |
| teckningen. | |
| 5 b § | |
| När ett betalkonto erbjuds till- | |
| sammans med en annan produkt | |
| eller tjänst som en del av ett paket, | |
| ska betaltjänstleverantören infor- | |
| mera konsumenten om huruvida det | |
| är möjligt att köpa de olika kompo- | |
| nenterna separat och, i förekom- | |
| mande fall, förse konsumenten med | |
| uppgifter om kostnaderna och av- | |
| gifterna för varje komponent. |
Förteckning över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton
5 c §
Finansinspektionen ska på sin webbplats offentliggöra en förteckning över de mest representativa tjänsterna som är knutna till betalkonton i Sverige och vid behov uppdatera den. I förteckningen ska den terminologi som har fastställts i enlighet med artikel 3.4 i betalkontodirektivet inarbetas.
55
Prop. 2018/19:72 Bilaga 2
56
| 6 §4 | ||
| En betaltjänstleverantör ska | ha | En betaltjänstleverantör ska ha |
| rutiner för en konsuments byte av | rutiner för en konsuments byte av | |
| betalkonto i samma valuta mellan | betalkonto i samma valuta mellan | |
| betaltjänstleverantören och | en | betaltjänstleverantören och en an- |
| annan betaltjänstleverantör i Sve- | nan betaltjänstleverantör i Sverige. | |
| rige. Rutinerna ska säkerställa att | Rutinerna ska säkerställa att ett | |
| ett sådant byte kan genomföras | sådant byte kan genomföras snabbt | |
| snabbt och utan onödiga olägen- | och utan onödiga olägenheter för | |
| heter för konsumenten. | konsumenten. Betaltjänstleveran- | |
| tören ska informera konsumenten | ||
| om rutinerna. | ||
Den betaltjänstleverantör som konsumenten vill öppna ett betalkonto hos ska på begäran av konsumenten kontakta den betaltjänstleverantör som konsumenten har ett betalkonto hos och se till att bytet genomförs. Bytet ska vara genomfört inom den tidsram som anges i artikel 10 i betalkontodirektivet.
Om en konsument meddelar sin betaltjänstleverantör att han eller hon vill öppna ett betalkonto i ett annat land inom EES, ska betaltjänstleverantören bistå med viss information, överföring av medel och stängning av betalkontot. Detta ska ske inom den tidsram som anges i artikel 11 i betalkontodirektivet.
7 §5
Avgifter, utöver de som avses i 4 kap. 15 §, som en betaltjänstleverantör tar ut av en konsument i samband med byte av betalkonto, ska vara rimliga och i linje med betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.
Vid byte av betalkonto får den betaltjänstleverantör som en konsument har ett betalkonto hos inte ta ut någon avgift av konsumenten eller den betaltjänstleverantör som konsumenten vill öppna ett betalkonto hos för information om betalningstransaktioner.
Denna lag träder i kraft den 15 mars 2019.
4Senaste lydelse 2017:342.
5 Senaste lydelse 2017:342.
Förteckning över remissinstanserna
Prop. 2018/19:72 Bilaga 3
Finansinspektionen, Konsumentverket, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföreningen.
57
Prop. 2018/19:72 Bilaga 4
58
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde
Närvarande: F.d. justitierådet Ella Nyström samt justitieråden Erik Nymansson och Thomas Bull
Vissa betaltjänstfrågor
Enligt en lagrådsremiss den 21 februari 2019 har regeringen (Finansdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Carl Lidquist.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
| Finansdepartementet | Prop. 2018/19:72 | |
| Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2019 | ||
| Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Wallström, | ||
| Y Johansson, M Johansson, Baylan, Hallengren, Hultqvist, Andersson, | ||
| Bolund, Damberg, Strandhäll, Shekarabi, Ygeman, Linde, Eneroth, | ||
| Dahlgren, Nilsson, Ernkrans, Lind | ||
| Föredragande: statsrådet Bolund | ||
Regeringen beslutar proposition Vissa betaltjänstfrågor
59