Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om presidieposter i riksdagens utskott och tillkännager detta för riksdagsstyrelsen.
I Sverige har vi en lång tradition av så kallad konstitutionell praxis, d.v.s. ett oskrivet regelverk som tillämpas och respekteras av de politiska partierna i avsaknad av uttryckliga bestämmelser i författningen. Så var till exempel fallet med den tidigare regeringsformen från 1809, som i mångt och mycket blev obsolet i förhållande till hur praxis utvecklades och tillämpades under 1900-talets första hälft.
Även idag finns exempel på hur författningen utvecklats med hjälp av konstitutionell praxis. Ett sådant exempel är riksdagsordningens bestämmelser om val av presidieposter i riksdagens utskott. I RO 12:16 står följande: ”16 § Ett organ vars ledamöter helt eller delvis väljs av riksdagen väljer inom sig en ordförande och en eller flera vice ordförande, om inte annat är föreskrivet.”
Lagrummet ger alltså uttryck för att varje utskott själv väljer sin ordförande och sina vice ordförande. I praktiken är detta en sanning med modifikation. Det har utvecklats en praxis där de politiska partier som invalts i Sveriges riksdag fördelar presidieposterna sinsemellan. När valet av ordförande i ett visst utskott ska ske, är det alltså redan bestämt vilken partitillhörighet han eller hon har. Det finns i sig inget att invända mot denna praxis, så länge väljarnas preferenser respekteras, d.v.s. att tilldelningen av presidieposter sker genom en strikt proportionell fördelning mellan de i riksdagen invalda partierna. I anledning av detta finns det behov av att reglera proportionalitetsprincipen vad gäller val av presidieposter i riksdagens utskott.
|
Patrick Reslow (SD) |
|